tisdag 30 december 2014

Årets bästa bok 2014: A Brief History of Seven Killings av Marlon James

Den tredje december 1976, några dagar innan han skulle spela Smile Jamaica-konserten, stormades Bob Marleys hus i Kingston av gangsters med maskingevär. En massa skott avlossades, både sångaren och hans fru blev allvarligt skottskadade, men otroligt nog dog ingen. Med utgångspunkt i denna händelse kastas vi in i 70-talets våldsamma Kingston där vi får lära känna ett stort antal intressanta figurer som var inblandade eller kopplade till detta spektakulära mordförsök.

Jag läste först om A Brief History of Seven Killings när jag började leta efter "årets bästa böcker" i de stora engelska och amerikanska tidningarna, där den dök upp gång på gång. Boken är unisont hyllad i USA och Storbrittanien och det blir uppenbart redan efter ett fåtal sidor att det inte finns någon roman som kommit i närheten av A Brief History of Seven Killings i år. Den är stor, ambitiös, gripande och otroligt välskriven, med en story som hela tiden känns angelägen och viktig. Jag har inte läst något som känts lika bra och engagerande sedan förra årets The Luminaries (Himlakroppar) av Eleanor Catton och den hamnar omedelbart bland de fem bästa böckerna jag läst de senaste tio åren. A Brief History of Seven Killings är en storartad bok som kommer göra Marlon James till en av världslitteraturens riktigt stora stjärnor. Det vore en skam för de svenska förlagen om ingen översatte boken till svenska, för det här är en bok som borde läsas av alla.

Ett av bokens ledord, som ofta återkommer, är det Jamaicanska ordspråket "If it no go so, it go near so". Översatt till svenska betyder det ungefär att om saker inte hände exakt så som berättaren återger händelseförloppet kan man ändå förutsätta att det gick till på ett liknande sätt, och att sensmoralen och poängen är densamma. A Brief History of Seven Killings bygger på verkliga händelser och extremt mycket research måste ha gjorts för att göra den så trovärdig och realistisk, men det har inte hindrat Marlon James från att ta ut svängarna. Det är trots allt en roman, och den genomgående tanken verkar ha varit att det är människorna som befinner sig omkring de stora händelserna, som iakttagare eller marionetter, som kan skildra dem på bäst sätt. Bob Marley, som i boken genomgående kallas "The Singer" är exempelvis en av bokens centrala gestalter men skildras alltid genom andras ögon och har egentligen ingen större roll. A Brief History of Seven Killings är en roman med många berättare. Bokens fyra första sidor är en detaljerad lista över alla de viktiga karaktärer som kommer skildras under de 700 sidorna och under läsandet återkom jag ofta till denna lista. Antalet återkommande berättare är drygt tio stycken, alla med olika röster och olika perspektiv. Marlon James är själv född på Jamaica, men klarar av att skildra ghettobarn och gängmedlemmar lika väl som han skildrar vita rockjournalister och CIA-agenter. Allt känns trovärdigt och äkta. Kapitlen är relativt korta med en enskild berättare i varje kapitel.

Storyn är stor, omfattande och komplicerad. Det börjar i 70-talets Kingston och slutar i 90-talets New York, och bokens fem delar utspelar sig alla under enskilda dagar då vi får följa de olika karaktärerna. Inledningsvis är det stort fokus på Jamaicas ghetton och det politiska läget på Jamaica 1976 där de två stora konkurrerande partierna båda tog hjälp av våldsamma gäng baserade i de fattiga ghetton som byggts av partierna. Det är svårt att förstå att politiker har kunnat sponsra våldsamma gängkrig och ännu mer otäckt blir det när det ena partiet, som är rädda för att det sittande partiet ska göra Jamaica till en kommuniststat med hjälp av Kuba, tar hjälp av CIA och pumpar in vapen och sprängmedel i ghettona. Ghettoskildringarna här är de mest sorgsna och vemodigaste jag läst, där barn växer upp och ser sin enda framtid i de olika gängen. Polisen utgör ett eget gäng som våldtar och mördar såväl vuxna som barn som befinner sig i fel del av staden. Efter att ha läst den här boken blir det svårt att lyssna på reggae från den här perioden på samma sätt. Det finns inget oskyldigt eller sorglöst över den här tiden på Jamaica. Ännu sorgligare blir det i bokens senare delar när de hänsynslösa Jamaicanska gängen utökar sitt territorium och förstör ghetton i New York och andra städer på den amerikanska östkusten för all framtid genom att lansera crack till de redan utsatta och utstötta. A Brief History of Seven Killings är på många sätt en tung bok och när det gäller omfång och ambitioner är den enda passande jämförelsen jag kan göra den amerikanska TV-serien The Wire. Men där vi i en TV-serie ser alla händelser genom kameran, får vi här ta del av karaktärernas tankar, vilket gör det hela mer direkt och drabbande.

Trots att boken är hyllad av de flesta finns det de som säger att boken är trög- och svårläst eftersom många av karaktärerna använder mycket slang och lokala uttryck, att den är jobbig att läsa eftersom den är så våldsam och att det är svårt att hålla reda på alla karaktärer och händelser. Låt dig inte skrämmas av detta, utan ge boken en chans och se om du gillar den. Är du van att läsa engelskspråkig skönlitteratur kommer du inte ha några problem med att läsa den här heller (det verkar som många amerikaner verkar protestera och går i lås så fort det dyker upp främmande ord), man förstår det mesta av slangen genom de sammanhang där den förekommer, dessutom får det boken att kännas mer äkta och autentisk och gör läsningen roligare. När det gäller våldet ska man vara beredd på att det här mycket riktigt är en våldsam bok, men inte värre än många amerikanska TV-serier, och här är våldet nödvändigt för att skildra den hårda och obehagliga verkligheten. Alla karaktärer och den omfattande storyn gör att boken inte går att läsa lika snabbt som en "standardroman", men efter ett tag lossnar det och när man börjar se sammanhangen är det mer belönande och givande än det mesta jag läst. Jag har varit julledig under hela tiden jag läst boken, och jag har ägnat den några timmar varje dag i kanske sex dagar, och skulle nog rekommendera att man har mycket inplanerad lästid framför sig när man påbörjar boken. Till strukturen påminner den mycket om en ambitiös TV-serie och den vinner antagligen på att läsas under en kortare, koncentrerad period, så att man är "inne" i boken. Jag har skippat nästan alla TV-serier och filmer den senaste veckan till förmån för den här boken, men det har definitivt varit värt det. Jag ser fram emot Marlon James kommande böcker (nästa bok verkar, enligt efterordet, ha en del gemensamt med den här då han säger att han kommer utgå från samma researchmaterial) och ska kolla upp det han har skrivit tidigare. A Brief History of Seven Killings var en bra avslutning på 2014 och helt klart det bästa jag läst under året.

måndag 29 december 2014

Jaguar Records - 45 minuter tidig reggae

Så här i mellandagarna när det inte släpps så mycket ny musik är det kul att gräva bland Jamaicas gamla låtskatter. Där finns som bekant mycket kul och spännande att upptäcka, bortglömda artister och knastriga hits med sjukt mycket känsla. När andra gillar att leta gamla soulskivor letar jag runt på nätet efter gammal rocksteady och tidig reggae. En snygg logo gjorde mig intresserad av skivbolaget Jaguar Records, men jag lyckades inte hitta någon som helst info om skivbolaget så om det finns någon kunnig får ni gärna hjälpa mig här. Jag lyckades dock skramla ihop 45 minuter sköna låtar som gavs ut av bolaget och här hittar vi bland annat flera av Toots & The Maytals kända låtar och tidigare bekantskaper som Dennis Alcapone, men också artister som jag inte känner till sedan tidigare. Kul och spännande! För den som är intresserad av den här sortens musik finns det flertalet intressanta kanaler på YouTube med folk som delar låtar, bland annat norska RudieSounds där man kan bekanta sig med flertalet grymma låtar som svängiga The Ruler med sångaren Rocky och Errol Dunkleys souliga The Scorcher. Just Errol Dunkley är en intressant artist, som började spela in skivor redan som 14-åring och att döma av hans ljusa stämma trodde jag först att det var en tjej som sjöng den fantastiska You're Gonna Need Me (mp3:an var feltaggad, utan artistnamn). Det är alltid lika kul att upptäcka bra musik från den här perioden och det känns som att det finns ett nästan oändligt arkiv att rota i.  



lördag 27 december 2014

En introduktion till Gilbert Hernandez och hans serier

Alla som är intresserade av serier för vuxna har nog hört talas om Love and Rockets av bröderna Hernandez. För mig har Love and Rockets alltid varit en serie som känts intressant och spännande, men samtidigt något som jag upplevt som väldigt svårt att närma mig och börja läsa. Mitt första möte med Love and Rockets var när jag som liten (på 90-talet) bläddrade i de album som fanns översatta till svenska på biblioteket. Mina första intryck av serien var att de svartvita bilderna var snygga, att många av kvinnorna i serien hade väldigt stora bröst och att mängden text var enorm. Jag hade aldrig tidigare sett en serie med så mycket innehåll i pratbubblorna. Som vuxen serieläsare springer man på bröderna Hernandez serier hela tiden. Nästan allt de gör hyllas och får oerhört fin kritik. Jag har läst ett gäng av deras album som inte är direkt kopplade till Love and Rockets och gillat det jag läst. Love and Rockets har dock aldrig känts särskilt inbjudande och svår att sätta sig in. Var ska man börja och hur är det tänkt att serierna ska läsas? Nu i höstas bestämde jag mig dock till slut för att satsa på Love and Rockets och de senaste veckorna har jag läst så mycket fantastiska serier att jag känner att jag måste dela med mig av min läsupplevelse och lite tips på var och hur man kan börja läsa serierna.

För er som inte känner till Love and Rockets är det en av de mest legendariska alternativserierna och har publicerats sedan början av 80-talet. Serien är skapad av bröderna Jamie och Gilbert Hernandez (ibland är en tredje brorsa, Mario, också inblandad) som växte upp under 60- och 70-talet i Kalifornien med en mexikansk mamma och en massa serier. De flesta av deras serier handlar om latinamerikanska karaktärer och latinamerikansk kultur. Bröderna började göra och ge ut Love and Rockets på egen hand men blev snabbt upplockade av det då nystartade förlaget Fantagraphics Books, som idag är ett av de mest inflytelserika amerikanska förlagen för serier för vuxna, och deras serier växte sig snabbt till ett kultfenomen. Något som jag inte förstod förrän nyligen är att trots bröderna gav ut sina serier i en gemensam tidning gjorde de sina egna serier, helt utan varandras inblandning, med egna karaktärer och storys som aldrig mötte varandra. De både skrev och tecknade på egen hand. Den yngre brodern Jamie (född 1959) gjorde serier om ett gäng punkiga latinamerikanska tjejer (”Locas”) och deras liv i Kalifornien medan den äldre brodern Gilbert (född 1957) gjorde serier som utspelade sig i den fiktiva latinamerikanska staden Palomar. Det unika med Love and Rockets är att båda bröderna har fortsatt skriva om samma karaktärer (utöver ett antal sidoprojekt) ända sedan serien startades. Det gör att det finns otroligt mycket att läsa och eftersom serien är ganska komplicerad kan man inte hoppa in var som helst. Jag valde att fokusera på en bror i taget och eftersom jag hade gillat de serier av Gilbert jag hade läst tidigare mer än det jag läst av Jamie, blev det honom jag valde att läsa. Det här inlägget fokuserar alltså (som rubriken skvallrar om) på Gilbert Hernandez serier. Jag planerar, och ser fram emot, att läsa Jamie Hernandez Love and Rockets-serier också och förhoppningsvis kommer jag skriva ett separat inlägg om honom då.

Sedan några år tillbaka ger Fantagraphics ut Love and Rockets i prisvärda samlingsvolymer i kronologisk ordning, med Jamies och Gilberts serier uppdelade var för sig i olika volymer.  För att komma igång med Gilberts serier rekommenderar jag först att man läser Heartbreak Soup och Human Distrophism, som innehåller alla klassiska Palomarserier. Därefter bör man läsa boken Beyond Palomar som innehåller två längre serier som utvecklar berättelserna om några av invånarna i Palomar. Gilbert Hernandez serier tar i regel lång tid att läsa och man måste vara uppmärksam på vad som händer i teckningarna, vilket gör att det tar lika lång tid att läsa hans serier som att läsa en vanlig bok. Sällan har en serie känts lika mycket som ”finkultur”.


Palomar är alltså en liten latinamerikansk stad där Gilbert Hernandez förlagt merparten av sina serier. Här finns många intressanta karaktärer som vi får följa genom många år. Ofta jämförs Gilberts serier med Gabriel García Márquez klassiska roman Hundra år av ensamhet (en av mina gamla favoriter) och det är uppenbart att han har haft stora litterära ambitioner ända sedan starten. Karaktärerna och händelseförloppen är komplicerade, intressanta och mångbottnade och genom serierna vidrör han många komplicerade frågor om politik, kärlek, våld och sexualitet. Vi får se hur karaktärerna åldras och följa dem genom glädje och lidande. Det är inte svårt att förstå varför Gilbert Hernandez är så hyllad och man blir snabbt väldigt fängslad av serierna. Det är länge sedan jag läste något lika engagerande och gripande. Jag är trött på att konstatera att serier kan vara stor litteratur, men om det finns någon som fortfarande tvivlar borde Gilbert Hernandez serier få dem att se ljuset. Som seriekonst är Palomarserierna också fantastiska. De svartvita teckningarna är oerhört snygga och under läsningen tänker jag ofta att man skulle kunna lyfta ut nästan varje enskild ruta för att rama in och sätta upp på väggen som tavlor. Stora mängder text är vanligtvis inget jag gillar i serier, mest för att mycket text kan förstöra flytet i berättandet. Det är inte meningen att man ska sitta och stirra på en serieruta någon längre stund, då kan man lika gärna läsa en bok. Men när det gäller Gilbert Hernandez serier har jag inget att invända mot textmängderna. Hans berättelser och karaktärer är så starka att det knappast dödar flytet i berättandet och jag känner mig snarare tacksam över att få läsa så mycket och att han har så mycket att berätta.

Utöver Palomarserierna har Gilbert Hernandez gjort en massa andra läsvärda serier, med och utan karaktärer som har någon relation till händelserna i Palomar. Att döma av de serier han gjort på senare år känns det som att han har blivit mer sparsmakad med textmängden och lägger en större tyngd på det han berättar med bilderna. Några av hans senare serier innehåller stora mängder bisarrt sex, vilket inte alltid känns så lyckat men serierna är ändå läsvärda överlag och jag antar att han ändå vill säga något med allt våldsamt och utflippat knullande i serierna. Med Gilbert Hernandez gäller det dock att man har rätt inkörsport för att fastna och det som gjorde mig till ett övertygat fan var Palomarserierna (börja till exempel inte med den utflippade High Soft Lisp, som trots viss koppling till Palomar inte är representativ för större delen av hans serier). Är man tveksam till att ge sig på ett så stort läsprojekt kan man börja med någon av hans kortare avslutade serier. Ett lysande exempel är den delvis självbiografiska Marble Season från förra året som handlar om en liten pojke som växer upp i en kalifornisk förort på 60-talet och älskar serier och superhjältar. Ett annat exempel som verkligen visar Gilbert Hernandez styrkor som serieskapare är serien Julio’s Day som på 100 sidor skildrar en 100-årig mans liv och leverne under hela 1900-talet, med personligt livsavgörande och historiska händelser invävda på ett otroligt snyggt sätt. Utöver dessa två exempel finns det mycket annat spännande att upptäcka om man fastnar för Gilberts serier. Det bästa är att han fortfarande håller ett högt tempo i serieskapandet och vi kan se fram emot att få följa hans serier och karaktärer många år framöver. 
     

onsdag 24 december 2014

Årets bästa TV-serier 2014

Under året har det några gånger känts som att det inte funnits några bra TV-serier att se, men när jag ser tillbaka på de senaste tolv månaderna blir det uppenbart att jag sett en ohälsosam mängd TV. Här är de tio serier jag minns särskilt varmt från det gångna året, följt av ett större gäng serier som inte fick vara med på listan men ändå förtjänar att nämnas. Länkarna leder (i de flesta fall) till trailers eller klipp på YouTube.    

1. Glue
Årets bästa TV-serie (bilden) var en total överraskning som bara växte sig starkare för varje avsnitt. Glue utspelar sig på den brittiska landsbygden där ett gäng ungdomar festar, knarkar, jobbar och drömmer sig bort. När en yngre bror till en av medlemmarna i gänget hittas död på ett fält skakas deras värld, och för varje avsnitt får vi lära oss mer om de plågade ungdomarna och deras problem och drömmar. Glue är både mörk och vacker, med ett otroligt välskrivet manus och fantastiskt skådespel. Upplösningen är dessutom väldigt tillfredsställande.

The Mimic är en brittisk komediserie i två säsonger om imitatören Martin Hurdle som är expert på att imitera kända personers röster men annars inte har haft något direkt flyt i livet. Han bor med en tjejkompis och jobbar som vaktmästare, men när han får reda på att han har en nästan vuxen son börjar han vilja förändra på sitt liv. The Mimic är en av de mest melankoliska och dystra komediserier som jag har sett, men samtidigt så otroligt varm och sympatisk att man känner sig oavbrutet glad och hoppfull när man ser den. En av de känslomässigt starkaste serier jag sett på senare år.

Boardwalk Empire avslutades otroligt starkt med sin femte och nedkortade säsong. Det var totalt fokus på karaktärerna och att de skulle få värdiga avslut. De åtta avslutande avsnitten var sorgsna, uppgivna och väldigt gripande. Jag kommer minnas den här serien som en utomordentligt ambitiös och välskriven serie med fenomenala skådespelare. Till skillnad från många andra moderna amerikanska serier var berättandet i fokus hela tiden och man förlitade sig aldrig på billigt effektsökeri eller chockerande händelser. Tyvärr tror jag inte att den stora publiken längre har tålamod för den här typen av dramaserier och jag fruktar att de kommer dö ut. Det känns som att många av de mest ambitiösa amerikanska TV-serierna har avslutats, eller är på gång att avslutas och att det inte finns några värdiga ersättare.

Happy Valley är en lika tung som välgjord TV-serie om en kvinnlig polis med tungt bagage och hur hon börjas jagas av det förflutna när en ung kvinna kidnappas. Serien har nyligen visats på SVT och jag hoppas många tog chansen att se den, för det här var onekligen en av de starkaste TV-händelserna i år. Britterna är experter på att göra den här sortens gripande och mörka dramaserier och berättandet var verkligen på topp här.

Jag älskade verkligen den första säsongen av Puberty Blues och hade så höga förväntningar på den andra säsongen att det nog var en omöjlighet att de skulle uppfyllas. Trots en viss besvikelse var den andra säsongen dock riktigt stark och gripande TV. Jämte all time-favoriten Freaks and Geeks är Puberty Blues ett av de starkaste och mest trovärdiga ungdomsdramer som har gjorts. Nästan allt var helt perfekt och jag kommer minnas serien, och de älskvärda huvudpersonerna, med stor värme.

Du vet Mackenzie Crook, han som blev odödlig efter att ha spelat Gareth i The Office? Detectorists är hans stora TV-comeback. Han har både regisserat och skrivit manuset och gör dessutom huvudrollen som en kille vars hobby är att vara ute och leta ”skatter” med sin metalldetektor. Detectorists är en urbrittisk dramakomedi som lyckas vara vemodig och supermysig på samma gång. En riktigt fin liten serie.

7. Uncle
Uncle är typ About a Boy med en brittisk Seth Rogen-figur (Nick Helm) i huvudrollen istället för Hugh Grant. Utgångsläget är onekligen fantastiskt och mycket riktigt blev det här en både varm och rolig serie. Serien har gått på SVT så jag hoppas många har haft möjligheten att upptäcka den. En andra säsong är på väg!

Shit, vilken galen hajp det blev kring den här serien. En hajp som förstörde hela grejen för mig och jag slutade kolla efter andra avsnittet. Men efter några månader började jag om från början och förstod ungefär vad alla gillat så mycket. Jag kan fortfarande inte hålla med de som hyllade serien hårdast, men True Detective var onekligen en riktigt grym serie där både skådespel och regi var på topp nästan hela tiden. Upplösningen var något av en besvikelse, men annars var det en häftig och kompromisslös serie hela vägen.

Jag kan inte riktigt komma ihåg vad som hände i Mad Men i år, men som vanligt var det bra. Nästa år tar det slut och en av de senaste årens mest tongivande och ambitiösa serier går i graven. Det ska bli spännande att se hur det slutar!

Halt and Catch Fire utspelar sig i Texas på 80-talet och handlar om en grupp ingenjörer och entreprenörer som ska bygga en PC. Det hade kunnat bli tråkigt om det inte vore för att karaktärerna i centrum, alla gestaltade av duktiga skådespelare, hade varit så galna, splittrade och intressanta. Jag trodde det skulle bli en serie med stort nördfokus men istället blev det en karaktärsdriven serie där datorerna snabbt blev sekundära. Lyckligtvis blev inte serien nedlagd efter den första säsongen och nästa år får vi förhoppningsvis återse det intressanta gänget. Det är kul att jämföra den här serien med den sevärda komediserien Silicon Valley som också hade premiär i år, som också handlar om liknande personligheter men med ett större fokus på humor och nörderier.   

Andra bra serier som jag gillat i år:
My Mad Fat Diary (den andra säsongen av denna mysiga serie)
The Driver (brittiskt, välspelat, tajt och snart på SVT)
Bates Motel (den andra säsongen av denna överraskande spännande serie)
Moone Boy (irländskt supermys!)
The Americans (otäckt, spännande och väldigt bra)
People Just Do Nothing (roligt och galet om en piratradiostation i London)
Masters of Sex (den andra säsongen av denna välspelade och intressanta serie)
Siblings (kul och knäpp ny brittisk serie)
Scrotal Recall (mysig, trevlig och romantisk komediserie)
Ginas värld (det är omöjligt att inte falla för Gina Dirawis charm!)
Torpederna (en av de roligaste svenska komedierna på senare år)
Utopia (vansinnigt, men spännande, i den andra säsongen av denna hyllade serie)
Maron (skön komediserie om en podcastande medelålders man som spelar sig själv)
The Mill (politisk och angelägen dramaserie om fabriksarbetare på 1800-talet)
Peaky Blinders (en brittisk Boardwalk Empire, men inte lika bra)
Fargo (galet, välspelat och överraskande med ett märkligt tempo)
Louie (en av vår tids mest unika komediserier)
Silk (den avslutande säsongen av min favoritserie om advokater)
Suspects (nyskapande, rått och hårt brittiskt kriminaldrama)
Inside No. 9 (bisarr brittisk komediserie)
Some Girls (årets mysigaste girl power-serie, som jag bloggade om i förra veckan)
Cilla (miniserie om 60-talsartisten Cilla Black från Liverpool)
Orange Is the New Black (den andra säsongen av denna populära och sevärda serie)

Det sjuka är att det finns ännu fler bra TV-serier som jag har sett i år, men det här får vara tillräckligt. God jul på er! 


måndag 22 december 2014

Boktips: Spoiled Brats av Simon Rich

”I love my father, but sometimes he can get on my nerves. It’s hard to explain why exactly. It’s just little things he does, here and there, that bother me. For example, sometimes he shits into his hands and then throws the shit into my face while jumping up and down and screaming.”

Berättaren i novellen Family Business av Simon Rich är en schimpans och enligt mig är detta en väldigt rolig öppning, eftersom man först förutsätter att det är en människa som berättar. I en annan novell är berättaren en hamster. Spoiled Brats är en hyllad novellsamling av Simon Rich, ett numer 30-årigt underbarn från en fin New York-kulturfamilj. Han har gått på Harvard, gett ut flera böcker, varit en av de yngsta som någonsin skrivit för Saturday Night Live och snart har hans TV-serie med Jay Baruchel i huvudrollen premiär. Man vill ju gärna ogilla honom och en anledning att läsa hans novellsamling är att få såga den och utbrista något i stil med att han själv är en spoiled brat av rang. Han heter ju för fan Rich i efternamn! Men jag inser snabbt att jag inte kommer kunna såga den här boken. Inte för att det är något komiskt mästerverk, men den är helt klart fyndig och läsvärd. Novellerna varierar i kvalitet, men överlag är alla underhållande och smarta. Den bästa och längsta handlar om en judisk immigrant och fabriksarbetare som ramlar ner i saltlagen i picklesfabriken där han arbetar och vaknar upp, fortfarande 27 år gammal, men hundra år senare, år 2014. Världen har förändrats och en klassisk kulturkrock inträffar när han söker upp sin enda nu levande släkting, vid namn Simon Rich, och flyttar in hos honom i Brooklyn. Novellen är en rolig och träffsäker drift med hipsters och bortskämda unga amerikaner och deras löjliga vanor, skildrade ur ögonen på en hård och praktisk arbetare från ett fattigt östeuropa. Simon Rich kommer undan med mycket av sin ironiska humor genom en stor självdistans och förmåga att driva med sig själv och sina gelikar. Spoiled Brats är trevlig och lättsam läsning perfekt för julhelgen och rekommenderas därför varmt av mig.

söndag 21 december 2014

Filmtips: Get on Up

Get on Up är en biopic om James Brown. Jag har förstås hört hans mest kända låtar, men han är inte någon artist som jag fastnat för, varför en biografisk film om honom inte kändes särskilt spännande på förhand. Mycket riktigt bjuder Get on Up på alla klassiska ingredienser som vi har vant oss vid från den här sortens filmer (och som mycket lyckat parodiserats i Walk Hard:The Dewey Cox Story, en film jag sett många gånger): en jobbig barndom, en stor begåvning, ett ännu större ego, framgång, kvinnor, droger och rock’n’roll-liv, allt tonsatt till klassisk populärmusik. Men Get on Up står ändå ut ur mängden. Främst beror det på huvudrollsinnehavaren Chadwick Boseman som gör James Brown med en sällan skådad intensitet och glöd, en helt oförglömlig rolltolkning. Filmen använder också en hel del roliga grepp vilket får filmen att flyta likt musiken den skildrar. Handlingen är inte linjär utan hoppar fram och tillbaka i tiden och flera gånger, i viktiga scener, börjar James Brown prata direkt från hjärtat rakt in i kameran. Musikscenerna är mäktiga och snyggt koreograferade. James Browns musik lyfts fram på ett snyggt sätt och jag känner mig sugen på att gräva mer i hans låtkatalog än vad jag gjort tidigare. Som alla lyckade biopics är filmen också en snygg och lärorik historielektion och här är det förstås mycket fokus på svartas situation i det amerikanska samhället från 1930-talet och framåt. I en scen försöker James Brown förklara för en journalist att ”groove” är något som känns och inte kan beskrivas med ord, vilket stämmer in på den här filmen också. Den är mer groovy än det mesta du sett och helt klart en av de senaste årens starkaste biopics. Chadwick Boseman har antagligen en lysande karriär framför sig (vi kommer bland annat att få se honom som superhjälten Black Panther om några år) men det kommer bli svårt för honom att toppa rollen som James Brown. En del kritiker har kritiserat Get on Up för att filmen inte visar hela bilden av James Brown, både bra och dåliga sidor, vilket är möjligt (och kanske en nödvändighet för att få rättigheterna till låtarna) men trots det ger filmen ett intressant personporträtt och jag blir sugen på att lära mig mer om Brown. Jag kan tänka mig att det finns flera läsvärda biografier om man verkligen vill gräva ner sig. Get on Up har hursomhelst allt det jag önskar från en bra biopic och jag kan lätt rekommendera den till dig som gillar bra musik på film.   

Filmtips: Pride

2014 har, liksom de senaste åren, varit ett rätt blekt filmår men lyckligtvis verkar det avslutas med flera bra filmer och en av dem är brittiska Pride. Här har vi något så ovanligt som en storfilm för en bred mainstreampublik med ett tydligt och genomgående politiskt budskap. Jag blir glad av att få se en så lättsmält och tillgänglig film om solidaritet och gemenskap, det är inget annat än vackert och rörande. Att filmen dessutom är riktigt bra och rolig gör det hela ännu bättre. Filmen är så pass gripande och engagerande att både DNs och SvDs kritiker drog till ordentligt med vänsterromantiken i sina recensioner, vilket inte hör till vanligheterna i deras respektive tidningar. Den enda som varit gnällig är Fredrik Sahlin, som i vanligt fall brukar ha bra smak men här bara är obegriplig i sin kritik. Ni som läser filmrecensioner vet vad filmen handlar om; ett gäng London-bögar och flator som av sympati och solidaritet bestämde sig för att stötta gruvarbetare under den stora gruvstrejken 1984. Alla klassiska karaktärer finns representerade och förstås uppstår en viss kulturkrock när de först möter de strejkande arbetarna i liten walesisk stad. Snart försvinner dock alla tveksamheter, och kvar finns bara en stark känsla av solidaritet och en gemensam tro på kampen. Vad som är så fint med Pride är att alla inblandade verkligen verkar tro på filmens budskap, och det gör filmupplevelsen till något speciellt och unikt. Alla spelar med en otrolig inlevelse och gör de något stereotypa karaktärerna levande och trovärdiga. Förutom flera tunga brittiska namn dyker det upp en del (åtminstone för mig) oväntade skådespelare i biroller. Bland annat Dominic West, som många av oss känner som den tuffa polisen McNulty från The Wire, som spelar den mest typiska discobögen i gänget. Har man sett This is England blir man säkert glad över att få se Joseph Gilgun (Woody) i en sympatisk biroll och dessutom gör Faye Marsay, en av de roligaste skådespelarna i fantastiska Fresh Meat, en bra roll. Soundtracket är också riktigt grymt och filmen avslutas till tonerna av Billy Braggs version av There Is Power in a Union och jag satt kvar med ett brett leende tills eftertexterna slutat rulla och hela vägen hem. Pride är lätt en av årets bästa filmer (och enligt min entusiastiska flickvän till och med en av de bästa filmerna någonsin) och bör ses av alla. Jag tror att man med breda, publikfriande filmer som den här faktiskt kan förändra människors sätt att tänka och resonera, åtminstone för en kort stund. Tänk om den svenska vänstern skulle kunna få till en propagandafilm som den här, hur skulle Sverige kunna se ut då? Oavsett vilket, britterna har inte gjort så här bra feel-good sedan Billy Elliot, som ju märkligt nog också utspelar sig under samma strejk. Gå och se Pride nu i jul och ta med hela familjen!

lördag 20 december 2014

Smith Westerns lägger ned

Musik idag är mycket av en slit-och-släng-produkt. Vi bombarderas ständigt med nya skivor och band och det är få som stannar kvar i medvetandet någon längre tid. Även band som vi "älskar" glöms bort fort. I morse läste jag att Smith Westerns ska lägga ned och jag började minnas hur jag kände för det bandet för knappt fyra år sedan, när deras andra skiva Dye It Blonde precis hade släppts. Några vintermånader, och en bit in på våren, när jag precis hade blivit tillsammans med min flickvän tonsattes av deras låtar. Det var soundtracket till mitt liv under en kort men viktig period och jag har många fina minnen knutna till låtarna. Men sen kom det annan ny musik och förra året när de släppte uppföljaren Soft Will kändes Smiths Westerns inte längre särskilt angelägna. Idag lyssnar jag på deras skivor igen och hör ett säreget band, ett av få unga band som, trots tydliga inspirationskällor, hittade ett eget sound. Jag älskar hur gitarrerna låter och hur sångaren Cullen Omori lägger sången. Det är svårt att hitta moderna rockband som låter mer ungdomliga än Smith Westerns. Egentligen var det ju förstås väntat att de skulle splittras när de blev äldre, ungdomen är inte evig. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är dock inte enbart för att minnas och hylla Smith Westerns utan för att rekommendera en intervju med frontmannen Cullen Omori, där han pratar om beslutet att lägga ned bandet. Det är en annorlunda rockintervju och en av de mest läsvärda intervjuer med en artist jag läst på länge. Den känns ärlig och öppen, men aldrig bitter, och belyser på ett bra sätt vad som händer med ett ungt band när de växer upp, och samtidigt växer ifrån varandra. Bra helgläsning helt enkelt, med ett riktigt bra tillhörande soundtrack.    

fredag 19 december 2014

TV-tips: Some Girls

Jag äskar verkligen brittisk kultur (eller åtminstone delar av den). Många av mina favoritband är brittiska och jag föredrar nästan alltid brittiska TV-serier framför amerikanska. Samtidigt finns det så mycket som är helt åt helvete i Storbritannien, som galna klasskillnader och urflippade sociala system, som hindrar mig från att vara en full-on anglofil. England är verkligen ingen utopi och i princip är det bästa av den brittiska kulturen sprungen ur en djup frustration över den allmänna jävligheten. När vi i dramatiserade sammanhang får en inblick i den brittiska arbetarklassens liv är det ofta i form av mörk socialrealism i skuggan av enorma council estates (loftgångar och betong). När jag upptäckte TV-serien Some Girls för snart ett år sedan kändes den som en frisk fläkt. Här har vi en TV-serie som utspelar sig i ett typiskt brittiskt betongområde, men som istället för mörk misär är färgglad och lycklig i skildringen av en grupp gymnasietjejer och deras problem med killar, föräldrar och sig själva. På många sätt känns det som att serien har en politisk agenda, utan att någonsin vara uttalat politisk. Snarare är den politisk i vad den skildrar och hur den skildrar det.

Det är nog bäst att jag tidigt konstaterar att Some Girls inte är en objektivt bra serie. Det är knappast någon ny brittisk humorklassiker i klass med The Office eller Peep Show, men samtidigt är det få serier som gjort mig lika glad de senaste åren. På många sätt är Some Girls en tjejversion av The Inbetweeners, en av mina absoluta brittiska humorfavoriter om ett gäng sexuellt frustrerade gymnasiekillar och deras äventyr och missöden. Inbetweeners-gänget består av fyra killar och Some Girls-tjejerna är också fyra till antalet, och karaktärerna i de två serierna liknar mer eller mindre varandra. Huvudpersonen Viva är en smart och ordentlig svart tjej vars pappa brandmannen är tillsammans med skolans gymnastisklärare. Hennes vita kompisar är i grunden två stereotyper, den intelligensbefriade men charmiga tjejen som älskar allt som är rosa och den hårda tjejen som måste ta hand om sina syskon då pappan sitter i fängelse och mamman ständigt är däckad på tabletter. Den fjärde tjejen, från en indisk familj, är ett geni med en massa knäppa egenheter. Tillsammans utgör de ett roligt gäng som genom serien råkar ut för en massa komiska händelser. Liksom Inbetweeners är humorn i Some Girls ofta vulgär och grov, men aldrig på ett smaklöst sätt.  


Det finns totalt tre säsonger på sex avsnitt vardera av Some Girls, och den tredje har precis visats klart i England på kanalen BBC Three. De två första säsongerna (som jag har kollat igenom två gånger) är klart bättre än den tredje, som också är sevärd. Serien är uppenbart inte riktad till 27-åriga killar som undertecknad utan snarare till unga tjejer. Det är tydligt att ett av seriens främsta syften är att peppa tonårstjejer att se lite ljusare på sina liv. Some Girls-tjejerna kommer från icke-privilegierade familjer men lyckas ändå leva bra liv, mycket tack vare att de har varandra. Det är på många sätt en söt och gullig serie, vilket inte nödvändigtvis innebär att det blir bra TV av det hela. Med det sagt är större delen av Some Girls en riktigt rolig och charmig serie, med välskriven dialog och passande skådespelare i samtliga roller. Vad som gör Some Girls speciell är att serien på ett roligt och älskvärt sätt skildrar en sorts tjejer som nästan aldrig får någon uppmärksamhet i TV eller film. Some Girls är alltså både ädel och rolig, vilket få serier kan skryta med. Alla kommer inte gilla den, men om du känner på dig att det skulle kunna vara din grej är den värd att kolla in. Jag skulle bli lycklig om SVT bestämde sig för att visa den här serien i Sverige eftersom den är tämligen unik bland ungdomsserier och jag tror att både unga tjejer och killar skulle må bra av att se den.   

onsdag 17 december 2014

Finpop julklappstipsar böcker

Det är bara en vecka kvar till julafton nu. Har du köpt dina julklappar än? Hade du tänkt köpa böcker? Ta då del av mina tips, sexistiskt indelade efter kön och åldersgrupper, och gör någon glad. Jag har lagt in smidiga länkar till Adlibris för varje bok. Jag är inte sponsrad av dem, men det är därifrån jag brukar köpa svenska böcker.

Till morsan
Din mamma måste läsa något annat än deckare ibland. Därför borde hon läsa Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson som är så sorglig och vemodig att man vill gråta mest hela tiden. Samtidigt är det en mycket välskriven och viktig bok som jag tror borde gå hem hos de flesta. Om din mamma inte räds feta tegelstenar så har en av förra årets bästa engelskspråkiga böcker, The Luminaries av Eleanor Catton, nyligen kommit i svensk översättning med titeln Himlakroppar. Den är stor, mäktig, omfattande och fantastiskt bra. Min egen mamma har redan fått den.

Till farsan
Din pappa gillar att läsa och skulle säkert gilla samma böcker som din mamma, men julen är traditionell och konservativ och det är svårt att dela julklappar, varför han förstås borde få en egen bok också. Därför slår jag ett slag för Kristofer Ahlströms gripande Ett liv för lite. Det är en berättelse om två syskon, från 50-talets Södermalm till dagens kyliga Stockholm, med psykisk sjukdom som genomgående tema. Annars kan du gå till närmaste antikvariat och köpa något av Eyvind Johnson. I år har jag läst böckerna Stad i ljus, Strändernas svall och Hans nådes tid av honom och kan dra slutsatsen att det är svårt att misslyckas med gamle Eyvind.

Till syrran/flickvännen
Din syster påminner om din mamma (förutom att hon röstade på Fi istället för V) och borde uppskatta samma böcker som henne. Men för en ung kvinna är det viktigt att ha koll och vara hipp och därför ska du köpa henne två böcker som älskats på landets samtliga kultursidor. Det mest självklara köpet är förstås Therese Bohmans Den andra kvinnan om en ung tjej som diskar på sjukhuset i Norrköping och inleder ett förhållande med en äldre, gift läkare. Jag trodde den skulle vara lite pretto och tråkig men oj vad fel jag hade. Den andra kvinnan är en av årets mest underhållande böcker som tack vare Therese Bohmans flyt i språket är väldigt lätt att ta sig igenom. Det är en både rolig och tankeväckande bok, med mycket intressanta tankar om klass och om hur klass yttrar sig bland unga människor (något jag själv gått omkring och tänkt på en hel del de senaste åren). Författaren har också bra koll på Norrköping och för mig som är uppvuxen där gör det förstås boken ännu bättre. Det andra tipset är Liv Strömqvists seriealbum Kunskapens frukt som roligt och upplysande går igenom hur folk runtom i världen har förhållit sig till det kvinnliga könsorganet genom historien. Jag har läst flera av Liv Strömqvists seriealbum och hon är onekligen begåvad och läsvärd, även om hon kan bli lite tröttsam och sönderhajpad ibland.   
  
Till brorsan/pojkvännen
Gillar din brorsa serier? Då skulle han säkert uppskatta det som jag tycker har varit årets starkaste läsupplevelse, den franska serien District 14 (bilden ovan) som finns att köpa i två mycket prisvärda samlingsvolymer (”säsonger”) översatt till engelska. District 14 har gjort mig mer entusiastisk än någon annan serie lyckats med på flera år. Jag slog frivolter av lycka under läsningen och kan inte rekommendera den varmt nog. District 14 tar dig till en bisarr och fascinerande New York-liknande stad där människor måste samsas med talande djur och aliens. Det är en välskriven och spännande vuxenserie som är så fantastiskt vältecknad att varje ruta måste detaljstuderas. Ett givet köp, helt enkelt. Om din brorsa gillar hiphop eller ännu hellre växte upp till tonerna av The Latin Kings är Ibland vill man bara försvinna, Kim Veerabuthroo Nordbergs biografi om Dogge Doggelito en given julklappsbok. Det är en ovanligt välskriven och läsvärd biografi som förutom den fascinerande historien om Dogge berättar om uppbyggnaden av miljonprogrammet, utvecklingen av den svenska hiphopen och det politiska läget på 90-talet. 
  
Till dig själv
Din morsa frågar, ”Olle vad önskar du dig i julklapp? Det är så svårt att köpa presenter till dig nuförtiden, du är vuxen och köper det du själv behöver och vill ha”. På det kan man först svara att julen är en märklig konstruktion och att dina fattiga föräldrar inte rimligtvis borde behöva köpa några dyra julklappar till dig. Sen kan man namedroppa några böcker de kan få köpa i alla fall. Och har du inte läst den än är Ned Beaumans Glow den perfekta boken att önska sig. Jag läste den i somras och blev väldigt fångad av den fascinerande berättelsen. Ned Beauman är en av de mest intressanta unga författarna just nu, men finns tyvärr inte översatt till svenska. Glow är hans tredje bok (de två tidigare, Boxer, Beetle och The Teleportation Accident är också mycket läsvärda) och mer än någonsin känns han här som en ung och mer lättläst Thomas Pynchon. Framförallt skriver han roliga böcker men hans spännvidd är enorm och han har bra koll på allt från vetenskap och populärkultur till politik och historia. I Glow tar han oss till ett flummigt London med piratradiostationer, mystiska rävar och ett stort gäng märkliga och roliga personer att lära känna. Glow är en sjukt bra bok, förmodligen årets bästa roman, och rekommenderas till alla som gillar roliga och välskrivna böcker som tar läsaren till oväntade platser.  


   

söndag 14 december 2014

Filmtips: The Retrieval

Amerikanska inbördeskriget. En svart pojke och hans farbror jobbar för hänsynslösa vita prisjägare med att hitta och föra tillbaka förrymda slavar. De får i uppdrag att hämta en man som gjort sig skyldig för mord, lyckas de inte kommer prisjägarna mörda dem. Moraliska problem uppstår när det visar sig att mannen de lurat med sig, med hjälp av lögnen att hans bror ligger för döden och vill träffa honom en sista gång, visar sig vara en sympatisk och rättfärdig. Den unga pojken kämpar med samvetet medan farbrodern endast bryr sig om sin egen överlevnad.

The Retrieval är en amerikansk indiefilm med stora ambitioner. Det är uppenbart att filmen inte haft någon hög budget och det känns mycket som en roadmovie med långa skogspromenader i den amerikanska vildmarken. Det är dock oavbrutet spännande och ödesmättat. Vi vet att det bara kan sluta i tragedi och den klassiska moraliska problematiken med att sälja ut sina egna för sin egen överlevnad i svåra tider förs fram på ett väldigt gripande sätt. Skådespelarna är lysande och hela tiden trovärdiga. Det skulle inte förvåna mig om den här filmen inte kommer få någon större uppmärksamhet. Den är dömd till en tynande tillvaro på filmfestivaler och kommer aldrig nå en större publik. Vilket är synd, för jämfört med det mesta som släpps idag är den ytterst sevärd och gripande, så gör dig själv en tjänst och se den. 


    

lördag 13 december 2014

Paddington – En kärleksförklaring

När jag och min flickvän var i London i somras blev jag förtjust i en liten björn. Jag var medveten om hans existens sedan tidigare, tyckte han var småsöt och så, men några starkare känslor hade aldrig uppstått. Men i Londons bokhandlar såg jag honom överallt. Paddington. Känslor uppstod. Det är svårt att inte älska Paddington. Han kommer från det mörkaste Peru och älskar marmelad. Han bär duffel och en stor hatt (där han mycket praktiskt kan förvara sina marmeladmackor). När han blir sur stirrar han ut den som gjort honom upprörd (”Paddington gave the girl a hard stare”, till exempel). Hur sött och kul som helst. Hemkommen från London beställde jag hem en egen Paddington (inklusive röda gummistölvar) som nu står och ser stolt ut i bokhyllan. En 27-årig man som köper gosedjur och blir besatt av barnboksfigurer, man kan diskutera hur sunt det är, men vi tar det en annan gång. Kort därefter började jag kolla igenom en galet charmig TV-serie från 70-talet baserad på de gamla Paddingtonberättelserna. Alla avsnitt finns på YouTube och måste självklart ses av alla som känner ett smygande behov av en mycket brittisk berättelse om en underbar liten invandrare i Notting Hill.


Paddington skapades av geniet Michael Bond och dök först upp i slutet av 50-talet. Inspirationskällan var en nalle han köpt till sin fru i närheten av Paddington Station i London och alla de evakuerade krigsbarn som  man kunde se på Londons tågstationer under andra världskriget. När familjen Brown hittar Paddington på Paddington Station har han en lapp kring halsen med texten "Please look after this bear. Thank you".  Numer är han en legend som precis fått sin första storfilm. Jag hade mina farhågor om filmen, men enligt brittiska kritiker ska den vara riktigt trevlig. Paddington är animerad – jag hade förstås föredragit en docka – men resten av ensemblen består av livs levande människor. Filmen har precis haft premiär i Storbritannien och har svensk premiär den 16e januari. Jag misstänker att den bara kommer visas här med svenska röster, vilket jag inte kan tolerera så jag antar att jag får vänta tills filmen kommer på DVD. I den brittiska originalversionen är det Ben Whishaw (Parfymen, Cloud Atlas) som gör rösten och han ska tydligen vara riktigt bra. Är vi tillräckligt många Paddingtonfans som hör av oss till SF kanske de kan köra en odubbad specialvisning? Tills vidare får vi nöja oss med att se trailern medan vi trycker i oss marmeladmackor till Paddingtons ära.    

Årets bästa skivor 2014

Hej! Det här ska inte ses som en officiell bloggcomeback, men jag kände ett plötsligt sug att skriva av mig lite. Den här tiden på året fylls tidningar och bloggar av årsbästa-listor och jag blir alltid lite irriterad/inspirerad och vill kontra med egna listor. Mycket av musiken jag gillat mest i år har inte fått någon uppmärksamhet i svenska tidningar och jag tror därför att många gått miste om flera bra skivor. Så här kommer de tretton skivor jag gillat mest i år, utan inbördes ordning:

Jamie T – Carry on the grudge
Han var borta i fyra år. Det var helt tyst och ingen visste var han hade tagit vägen. Sen kommer ett Facebookmeddelande om att han känner att det är dags att komma tillbaka och några dagar senare har han släppt en ny låt och video. Jag älskar verkligen Jamie T (bilden ovan) och att få lyssna på hans nya skiva var årets roligaste, mysigaste, trevligaste och lyckligaste musikupplevelse. Den är kanske inte lika bra som hans två tidigare album, men nog är den riktigt bra ändå. Som alla oss andra har Jamie växt upp och det hörs både på sången och texterna.  

Katy B – Little Red
Katy Bs debutalbum On A mission var ett popmästerverk som bara växt sig starkare sedan det släpptes 2011. Årets uppföljare Little Red var inte lika stark och omedelbar och kändes först lite ytlig och platt, men med upprepade lyssningar började låtarna fastna. Det här är en av de skivor jag lyssnat mest på i år och en av de skivor som hållit längst. Jag tycker fortfarande inte den känns tråkig. Katy B är en av de varmaste och mest sympatiska artisterna idag och jag hoppas verkligen att hon skulle kunna få bli så stor som hon förtjänar.  

Sun Kil Moon – Benji
Jag har förstått att Mark Kozelek, som artisten Sun Kil Moon egentligen heter, är ett stort svin. Det är ingen artist jag skulle vilja se live men på skiva är han riktigt grym. Att lyssna på Benji känns lite som att läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det är öppet, drabbande och väldigt gripande. En skiva som verkligen lyckades beröra mig.

Mac DeMarco – Salad Days
I intervjuer och musikvideor verkar Mac DeMarco helt intelligensbefriad, omogen och allt annat än seriös men på skiva framstår han som raka motsatsen. Salad Days är en skiva full av bra låtar med gripande texter och smittsamma melodier och riff. Det är obegripligt att ingen spelat in de här låtarna tidigare. Det känns verkligen som att lyssna på ett klassiskt rockalbum.

Conor Oberst – Upside Down Mountain
Det verkar inte längre särskilt hippt att gilla Conor Oberst och Bright Eyes, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag blev vuxen tillsammans med Conor och kommer fortsätta lyssna på honom så länge han behagar fortsätta spela in musik. Upside Down Mountain är det bästa han gjort på flera år. Till en början tyckte jag inte att det kändes särskilt spännande, det låter ju som nästan allt annat han gjort, men sen började låtarna fastna och jag håller nu den här skivan som en av årets allra bästa. Uppbackad av First Aid Kit-tjejerna gör han grymma rocklåtar. Min favorit är Desert Island Questionnare som byggs upp på ett så snyggt och dramatiskt sätt att jag får gåshud varje gång jag hör den. Årets mest episka låt, tätt följd av resten av låtarna på denna skiva.  

Markus Krunegård – Rastlöst blod
Efter första genomlyssningen av Rastlöst blod tyckte jag att det var Krunegårds sämsta album hittills och drog slutsatsen att han blivit slapp och tråkig efter att ha umgåtts för mycket med Fredik och Filip. Men som vanligt fastnade låtarna efter några fler lyssningar och jag fick ta tillbaka det där. Rastlöst blod är ytterligare en fantastisk skiva från Norrköpingsprinsen. I intervjuer tycker jag ofta Markus framstår som ett förvuxet barn men i sina låtar är han ofta allvarlig och eftertänksamt dyster, vilket gör honom till en intressant och mångbottnad artist som lär ha många lysande skivor framför sig.

Hamilton Leithauser – Black Hours
Hamilton Leithauser frontar i vanliga fall The Walkmen, ett av mina favoritband, och när han gör en soloskiva är det givet att det kommer bli jävligt bra. Black Hours är en helgjuten skiva full av fantastisk sång och enormt snygga arrangemang. Lite som ett lyxigare Weeping Willows. Börja med låten Self Pity, en av årets skickligaste komponerade rocklåtar och jobba dig vidare. Fastnar man för det här är det en skiva som håller väldigt länge.

Christopher Owens – A New Testament
Christopher Owens, en av mina riktigt stora favoriter, valde ett mer lättsamt och countryinfluerat sound än tidigare för den här skivan, men låtarna är lika laddade med känslor som förut. Owens är, likt Conor Oberst, en artist som det är lätt att utveckla varma känslor för och jag följer hängivet allt han spottar ur sig. Han lär ha ett stort bibliotek med låtskisser så jag antar att vi har många kommande Christopher Owens-album att se fram emot. Videon till Never Wanna See That Look Again är, i all sin enkelhet, årets bästa musikvideo och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den.

Ex Hex – Rips
Att ett band frontat av en drygt 40-årig kvinna (Mary Timony) skulle göra årets starkaste och mest energiska rockalbum var inte helt väntat men Ex Hex har med albumet Rips verkligen utklassat all konkurrens. Rips innehåller klassisk, effektiv och snygg riffbaserad rock med kaxiga texter, bra sång och jävligt mycket attityd.

Foxygen - …And Star Power
De unga killarna i Foxygen har satsat stenhårt på att leva rockstjärnelivet och verkar ha knarkat, bråkat och levt rövare på heltid sedan förra albumet We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic släpptes. Lyckligtvis klarar de fortfarande av att göra bra låtar och de håller kvar vid de klassiska inspirationskällorna. …And Star Power låter som om ett samtida Kinks med medlemmar födda på 90-talet hade försökt sig på att göra en Exile on Main Street-inspirerad skiva. Det är galet, alldeles för långt och utdraget men om man lyssnar på skivan några gånger blir det tydligt att här också finns några helt fantastiska låtar. Det är en fascinerande skiva och om bara killarna kan skärpa till sig lite kommer de fortsätta leverera fantastisk musik.         

Anders Wendin – Dom ska få se vem dom roat sig med
Första gången jag drog igång Anders Wendins nya svenskspråkiga skiva gillade jag den inte alls. Jag tyckte det lät alldeles för mycket som Stefan Sundström och att det kändes lite väl mycket teater. Men de känslorna försvann ganska snabbt och nu tycker jag att Dom ska få se vem dom roat sig med är en av årets bästa och mest förbisedda skivor. Den har hängt med större delen av året och känns fortfarande intressant och kul att lyssna på. Anders Wendin har aldrig känts mer sympatisk och det är få artister som berört mig lika mycket känslomässigt i år. Det finns ett tilltal i de här låtarna som verkligen griper tag.

Morrissey – World Peace Is None Of Your Business
Morrissey fortsätter att vara barnslig, strulig, svår-att-ha-att-göra-med men också älskvärd och alltid värd att lyssna på. World Peace Is None Of Your Business växte till en riktigt trevlig Moz-skiva med många starka låtar. Det finns en hel del hits här, som The Bullfighter Dies, Kiss Me Alot och One of Our Own, som står sig rätt bra i jämförelse med hans gedigna låtkatalog. Jag och tjejen var på Stockholmsspelningen i november och det var kul att se att han även levererade live. 

The War On Drugs – Lost In The Dream
The War on Drugs gör långhårig, flummig, inåtvänd stirra-in-i-väggen-musik men de gör det på ett väldigt kompetent och medryckande sätt. Sun Kil Moon hatar bandet, vilket bara det gör dem älskvärda. 




torsdag 2 januari 2014

December revisited

Gott nytt år på er! Innan det är dags att ge sig på det nya året hade jag tänkt göra en sista tillbakablick på det gångna året och dess sista månad. Som vanligt tänkte jag tipsa om bra musik, böcker, film och TV som jag diggat den senaste månaden.

När det gäller musik är december en död månad. Enda anledningen att december kan kännas som en rolig musikmånad är alla årsbästalistor. Jag skrev också ihop en sådan, men annars har jag tyvärr haft svårt att hitta intressanta skivor jag missat från andras listor. 
Liksom de senaste åren gick Bright Eyes gamla julskiva på repeat under några decemberveckor. Det är den enda julskiva jag orkar lyssna på och i år släpptes den på bredare front än tidigare, varför den fick en del uppmärksamhet även i svenska tidningar. Nu efter nyår är det väl ingen som vill lyssna på julmusik, men inför nästa år är det ett hett tips.

När det gäller böcker och läsning var december dock en rätt trevlig månad. Den största läsupplevelsen stod årets Bookerprisvinnare The Luminaries av Eleanor Catton för. Flera veckor efter att ha läst klart den känns det fortfarande som en av årets absolut största kulturupplevelser. Mäktig, intressant och oerhört välskriven. 
Annars har jag läst den omtalade och populära thrillern Gone Girl av Gillian Flynn. Den bjuder på klart godkänd läsning och en spännande historia, men känns tyvärr rätt ytlig och alldeles för utdragen med tanke på det hyfsat tomma innehållet. 
Mellan jul och nyår tog jag mig igenom Donna Tartts nya roman Steglitsan. Det känns som det kommit många tjocka böcker som fått mycket hype på sistone och Steglitsan, med sina nästan 800 sidor, hör till den gruppen. Ibland, som med The Luminaries, är sidantalet motiverat men Stiglitsan känns åtminstone 200 sidor för lång. Jag har faktiskt inte läst något av Donna Tartt tidigare (men kommer nog ta mig an hennes klassiker, Den hemliga historien, ganska snart) och även om jag tycker hon skriver bra (den svenska översättningen känns också oväntat stark) förstår jag inte riktigt att hon blivit så omtalad och stor. Steglitsan handlar om en ung New York-kille vars mamma dör när de gör ett besök på Metropolitan och museet blir utsatt för en terrorbombning. I förvirringen och tumultet stoppar han på sig en berömd renässansmålning vilket kommer ha en avgörande påverkan på hans liv de följande 14 åren. Boken är en stark, om något utdragen, uppväxtskildring som till stora delar känns både rörande och gripande. Donna Tartt har, som många andra amerikanska författare, en stor fascination för knark och droger och det knarkas extremt mycket i den här boken. Som hon skriver skulle det inte förvåna mig om hon testat de flesta av de många preparat som nämns (kokain, hasch, tabletter av alla de slag, heroin, LSD och mycket annat) och tyvärr känns det som att knarkandet tar fokuset från historien hon försöker berätta. Huvudpersonen mår visserligen väldigt dåligt, vilket kanske motiverar en del självmedicinering, men vissa av episoderna får bara Donna Tartt att framstå som en extremt drogliberal person. Hon gillar också att skildra överklass och extravaganta livsstilar, och verkar ha järnkoll på modedesigners och dyra kläder, vilket också drar ner boken i mina ögon. Det är svårt att veta var hon har sina sympatier och jag skulle nog personligen akta mig för att hylla henne. Skriva kan hon dock och Steglitsan är på det stora hela en intressant roman som jag helt klart kan rekommendera.

Den riktigt intensiva filmsäsongen har inte börjat än men december var inte utan trevliga filmer. Här hade jag tänkt tipsa om de tre filmer jag gillade och minns bäst. The Spectacular Now är en ovanlig amerikansk high school-film då den skildrar riktiga unga människor med riktiga problem och inte några fejkade fotomodeller med låtsasliv. I centrum står en ung kille med allvarliga alkoholproblem, som efter att ha blivit dumpad av sin populära flickvän börjar umgås med en ”vanlig tjej”. Till en början känns det som en vanlig high scool-film men efter några minuter förstår man att filmen vill mer än så. Skådespelarna är lysande och handlingen trovärdig och gripande. Det är en film som känns ovanligt tidlös och klassisk och om tillräckligt många hittar den skulle den definitivt kunna få ett visst kultrykte. För mig är det helt klart en av årets bästa amerikanska filmer.
En annan gripande amerikansk film som levererar är Fruitvale Station där den uppvuxne The Wire-skådisen Michael B Jordan gör en riktigt imponerande prestation i huvudrollen. Det handlar om dödskjutningen av en oskyldig ung svart man och bygger på verkliga händelser, och är därför givetvis en rätt dyster film. Trots en småseg sista halvtimme är det en finstämd och klart sevärd film, som man främst ska se för Michael B Jordans storartade skådespel. 
Vill man se mer bra skådespel är den intensiva och våldsamma Out of the Furnace med Christian Bale och Casey Affleck som trasiga bröder ett säkert kort. Både Bale och Affleck är två av vår tids stora amerikanska filmskådisar och gör mig aldrig besvikna. Out of the Furnace utspelar sig i en fattig del av USA som sällan ses på film och är både spännande och gripande. Dessutom gör Woody Harrelson, Willem Dafoe och Forest Whitaker starka biroller vilket gör det hela till en testosteronstinn machofest där manligheten ständigt sätts på prov.       


TV-månaden december var också trevlig och för mig stod den sista säsongen av Treme ut som det bästa jag såg under månaden. Jag har hyllat Treme på Finpop flera gånger tidigare och är fortfarande fascinerad av serien. Det känns väldigt uppenbart att serien aldrig hade fått göras om det inte vore för det faktum att David Simon tidigare gjort The Wire. Både kritiker och publik verkar ha övergett serien, men att den fick en avslutande minisäsong på fem avsnitt kändes väldigt skönt. För mig står Treme för något unikt i dagens TV-klimat och jag tror det kommer dröja länge innan vi får se något liknande igen. Tremes storhet var dess fullständigt kompromisslösa ton och att serien, i en tid då allt blir alltmer likriktat och ytligt, vågade vara så fullständigt icke-kommersiell. Har man sett The Wire vet man att David Simon inte gör några ytliga mainstreamserier och att man som tittare måste investera både tid och engagemang för att få något tillbaka. Med Treme gick han ett steg längre. Det finns ingen modern TV-serie som är lika anti-mainstream som den här. Varje avsnitt består till stor del av långa, extremt nischade musiknummer med lokal New Orleans-musik som i många fall inte ens kan kallas bra. Karaktärsgalleriet är större än det i Boardwalk Empire och varje enskild karaktär syns kanske fem minuter per avsnitt, om ens det. Serien handlar uteslutande om vanliga människor som lever vanliga liv. De intriger som finns skulle kunna vara hämtade ur våra egna liv och det finns inget såpaaktigt över serien och dess karaktärer som aldrig tillåts bli schabloner. Treme får Mad Men att framstå som en eftermiddagssåpa. Många, kanske de flesta, kommer inte attraheras av det som gör Treme unikt men för de som fortsätter titta har den hela tiden bjudit på vår tids bästa amerikanska TV-drama. Seriens struktur och dramaturgi är suveränt uttänkt och regin är alltid på topp. Det lågmälda dramat har berört mig från start och det finns egentligen ingen annan serie som kan skryta med lika många välskrivna och intressanta karaktärer. Skådespelarna är uteslutande lysande och de klarar alla av att leverera drabbande och gripande rolltolkningar. Jag känner mig tacksam över att få ha tagit del av Treme. Att serien utspelar sig i New Orleans bidrog förstås till dess särprägel och att jag fastnade men till slut hade den kunnat utspela sig nästan varsomhelst, eftersom det var dess kompromisslösa sätt att förhålla sig till TV-dramatik som gjorde den så speciell.