lördag 31 oktober 2009

The Hidden Cameras på The Grad Club i Kingston


Okej, så här funkar det. Kanada, eller åtminstone Ontario, är inte en plats där alla går omkring fulla med stolthet och raka ryggar. De flesta männen har inte välansade skägg, snygga kängor eller flanellskjortor med förförande mönster. Jag är lite besviken på det kanadensiska folket och deras attityd. Det allmänna intrycket är osunt, kapitalistiskt och ofta ganska otrevligt. Var man för sig. Dessutom är alla ganska fula. De flesta klär sig fruktansvärt fult och smaklöst. På universitetsområdet existerar inte subkulturer och ingen verkar ha koll. Ingen av mina kanadensiska bekanta har hört talas om The Hidden Cameras. Det är fascinerande. De är dessutom totalt ointresserade. Killarna gillar Rush och gangstarap medan tjejerna föredrar Lady Gaga och sköna RIX FM-hits. Det får räcka så, och att vidga sina musikaliska horisonter kommer inte på fråga. Ofta känns det som att jag har hamnat i ett populärkulturellt helvete. Men det finns några ställen där man kan se bra film och se hyfsade band. Där man kan drömma sig bort till det Kanada och Nordamerika som man hade föreställt sig innan man kom hit. Igår spelade The Hidden Cameras på The Grad Club, en pub för lite äldre studenter som ligger på campusområdet. Jag har spelat deras nya skiva Origin:Orphan en hel del de senaste veckorna, och även om ingen annan kände av hypen var jag ganska förväntansfull.

The Hidden Cameras frontas av Joel Gibb. Han skriver låtarna och är bandets kreativa motor. Egentligen skulle man nog kunna kalla The Hidden Cameras för ett enmansprojekt, men det känns lite skumt när Joel Gibb backas upp av ett så stort band. Bandet är föränderligt, och vad man får se som publik kan nog variera enormt från dag till dag. Innan The Hidden Cameras går på scenen spelar Gentleman Reg. Han heter egentligen Reg Vermue och har flera gemensamma nämnare med Joel Gibb. Jag hade inte hört talas om honom innan spelningen, och intrycket var inte odelat positivt. Hans band, som består av Hidden Cameras-folk, är riktigt bra och tighta men Reg Vermue är bara för mycket. Iklädd en svart overall med fula detaljer som han förmodligen inhandlat där alla pinsamma rave-ungdomar köper sina kläder framför han en rad halvbra låtar. De rockiga låtarna är enormt mycket starkare än de lugnare, men Reg Vermues stora problem är att han är totalt okarismatisk. Det krävs inte mycket för att fatta att han är en superbög, men han har problem att gå vidare därifrån. Jag blir inte särskild berörd, även om han sjunger bra. Bättre blir det när Joel Gibb och hans Hidden Cameras går på scenen. Det blir uppenbart att scenen – som nog är den minsta jag har sett i sådana här sammanhang – är alldeles för liten för att hysa hans tio man starka band. Hälften av dem får stå på golvet ute i publiken, och hade jag velat hade jag kunnat peta på samtliga bandmedlemmar. ”Intimt” är det ord som bäst beskriver situationen. Det är bisarrt att låta ett så stort och populärt band spela på en så liten scen, och Joel Gibb verkar lite förbannad på den snålt tilltagna golvytan. Att lokalen är så liten innebär också att allt syre försvinner efter några minuter. Liksom i Sverige är det rökförbud på kanadensiska pubbar och klubbar och den alltför bekanta bajsdoften börjar sprida sig i lokalen. Men The Hidden Cameras är tillräckligt bra för att jag ska stå ut. Hela bandet går upp på scenen iklädda munkkåpor och börjar med några av de pampigaste låtarna från den nya skivan. De låter inte riktigt lika bra live, men det är nära. Spelningen är ganska lång, och de hinner spela igenom större delen av det nya albumet plus en massa annat. Det är ganska medryckande och svängigt. Och jävligt bögigt. Bandets musikaliska ambitioner är imponerande och de låter bra, men det finns ingen substans i låttexterna. Framåt slutet av spelningen börjar jag snegla lite på min klocka. Allt börjar låta likadant och Joel Gibb börjar kännas allt mindre sympatisk. Han framstår inte riktigt som en trevlig mysbög, utan verkar vara en av de där hårda killarna som gillar att festa. Han ler sällan och ser väldigt rå ut. Det funkar bra när man är sångare i ett rockband, men han är säkert en jobbig jävel privat. The Hidden Cameras låter alltså riktigt bra, men jag känner mig inte stärkt eller upprymd av spelningen. Kanadensisk indie kommer aldrig kunna konkurrera med den svenska, där unga män tävlar om att visa upp sina hjärtan för allmänheten och tigga om vår sympati och medkänsla. Klimatet är lite hårdare här.

Två grymma fotbollsfilmer

Du är ingen riktig man om du inte gillar fotboll. När jag var fem år gammal anmälde min pappa mig till Skrattis Fotbollsskola i Norrköping. Tanken var god, men jag blev inte den fotbollsälskande pojkvasker som han hade tänkt sig. Ibland tycker jag synd om honom. Han har tre söner men ingen av oss har något som helst fotbollsintresse. Han får se alla EM-finaler själv. Mitt fotbollsintresse dog under de där sommardagarna när jag var fem år gammal. Jag blev förvirrad av den hetsiga stämningen, och förstod absolut ingenting. Sedan dess har jag inte lyckats förmå mig själv att ens uppskatta Zlatan. Några som däremot kan det där med fotboll är britterna. Det känns som att fotboll är en så fundamental del av den brittiska kulturen att det inte hade funnits något England om det inte varit för alla huliganer och leriga fotbollsplaner. Den gångna veckan har jag sett två nya brittiska filmer som kretsar kring fotboll. Det är inte några vanliga sportfilmer med träningsmontage och unga män med fattiga bakgrunder som blir stora namn i de största fotbollsligorna. De två filmerna har haft svensk premiär, men visas förmodligen bara i ett fåtal orter. Det är två fantastiska filmer som jag kan rekommendera till alla, vare sig man gillar fotboll eller inte. Se dem tillsammans med era farsor.

The Damned United
Michael Sheen har - på några få år - blivit en av vår tids största skådespelare. Han gör den ena fantastiska prestationen efter den andra, och är alltid väldigt övertygande. Första gången jag lade märke till honom var när han spelade Tony Blair i The Queen för några år sedan. Förra året knockade han mig som David Frost i Frost/Nixon. I The Damned United spelar han återigen en fascinerande person som har funnits på riktigt. Det förvånar mig att Michael Sheen kan göra så olika roller, och han är verkligen rätt man för jobbet när det ska göras välgjord biografisk film. Den här gången spelar han Brian Clough, en legendarisk engelsk fotbollstränare. Jag hade aldrig hört talas om Brian Clough innan filmen och trots mitt ointresse för fotboll satt jag som fastklistrad efter några minuter. Brian Clough var en märklig man som gjorde många imponerande saker, men också gjorde en del dumma val. Han tog bottenlaget Derby County till toppen och blev omåttligt populär. Men han ville ännu längre, och när Derby County inte passade honom gick han vidare med Leeds United och på 44 dagar körde han ett av Englands bästa lag i botten. Brian Clough var en fascinerande man, och Michael Sheen gör ett fantastiskt jobb med rollen. Konflikterna, stoltheten och de stora ambitionerna gör The Damned United till en av årets mest fascinerande filmer. Fotbollen är långt ifrån central, utan är snarare det som har håller saker samman. Hela filmen kretsar kring Brian Clough, och det gör den väldigt stark. Att The Damned United dessutom är en löjligt snygg film med skönt bildspråk och stiligt upplägg gör det inte sämre. Alla biroller är också grymma och som Brian Cloughs stora fiende – och Leeds tidigare tränare – ses min farsas favoritskådis Colm Meaney. Nej, det blir inte bättre än så.

Looking for Eric
Ken Loach har gjort film sedan 60-talet. Ändå har han aldrig tappat greppet om arbetarklassen. Han fortsätter göra angelägna och rörande filmer om arbetslösa, förlorare och pundiga kids utan att tappa skärpan. Det ska han ha respekt för. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag egentligen tycker om hans senaste film, It's a Free World... från 2007. Den hade sina poänger, men kändes aldrig helgjuten. Med Looking for Eric har han dock gjort ett litet mästerverk. Jag är uppriktigt sagt förälskad i den här filmen. För att vara en Ken Loach-film är Looking for Eric ovanligt mycket feel good, men eftersom Loach har gjort den innehåller den också en hel del misär. Huvudpersonen Eric Bishop – spelad av en fantastisk Steve Evets – är en medelålders brevbärare som inte mår särskilt bra. Han genomgår en livskris, och i filmens inledning kraschar han med sin bil. Han är frånskild, men tar ändå hand om sina två pundiga och stökiga styvsöner. Hans första fru har han inte pratat med på många år. Erics liv rasar samman och för att hålla sig kvar i verkligheten börjar han prata med en annan Eric – den stora idolen Eric Cantona. Deras inbillade samtal gör att Eric kommer igång med sitt liv igen, men innan allt blir bra måste allt gå åt helvete. Det här är en Ken Loach-film och det hade inte varit rätt att bryta mot de regler som faktiskt finns. Looking for Eric är varm, rolig och väldigt träffande. Ken Loach skildrar på ett kul sätt hur man kan ha en nära – och närande – relation till sina idoler. För brevbäraren Eric är fotbollsspelaren Eric Cantona Gud. Eric Cantona är grymt underhållande som sig själv och kärleken till fotbollen genomsyrar hela filmen. Det är nästan så att jag önskar att jag också kunde hysa så varma känslor för en sport. Filmens final hör till det mest sanslösa och roliga som jag har sett på film i år. Looking for Eric kommer kanske inte bli ihågkommen som Ken Loachs bästa film, men förhoppningsvis som hans mysigaste.

måndag 26 oktober 2009

Stress och fem bra skivor

När man åker på utbyte förväntar man sig kanske inte att man ska behöva jobba särskilt hårt i skolan. Snarare förväntar man sig ett roligt år där man får slappa och lära känna en annan kultur. Och visst, sådana stunder finns också, men de senaste veckorna har det bara varit studier som gällt. Jag spenderar större delen av mina dagar på ett tråkigt bibliotek. Det som gör tillvaron dräglig är all grym musik som jag lyssnar på när jag pluggar. iPoden går på högvarv och jag lyssnar kanske mer på musik nu än någonsin tidigare. Jag har inte tröttnat på Markus Krunegårds nya skivor än, men de har fått lite konkurrens från fem andra skivor den senaste veckan. De finns alla på Spotify och här följer kortfattade recensioner.

Daniel Johnston – Is and Always Was
Innan dokumentären The Devil and Daniel Johnston hade jag aldrig hört talas om Daniel Johnston. Det var en väldigt rörande och intressant film, och jag blev väldigt fascinerad av den plågade artisten. Men jag har aldrig riktigt fastnat för hans musik. Jag uppskattar den, och förstår storheten, men det är ändå något som fattas. Personen Daniel Johnston är på många sätt mer intressant än musiken. Hans nya skiva Is and Always Was kan vara det bästa han har gjort. Det är ganska långt från den brusiga lo-fi som jag förknippar med Daniel Johnston. Produktionen är snygg och imponerande, men ändå väldigt präglad av Daniels galenskap och genialitet. Han har en röst som ingen annan, och ibland blir det väldigt drabbande. Några låtar på Is and Always Was – High Horse, Fake Records of Rock n Roll och I had lost my mind – är fantastiska rocklåtar som jag inte kan få nog av. Det finns inga tvivel om Daniel Johnston är sinnessjuk, men ibland krävs det en galning för att se – och sjunga – sanningen.

The Hidden Cameras – Origin:Orphan
Innan jag kom till Kanada hade jag inte hört så mycket kanadensisk musik. Och den jag hade hört var inte särskilt spännande. Den kanadensiska indiescenen verkade ytlig och pretentiös. Det är en uppfattning som jag fortfarande har. Ett av få kanadensiska band som är hyfsat kända hemma i Sverige - och som jag faktiskt gillar - är The Hidden Cameras. Jag blev rätt förvånad när jag såg att de ska spela här i Kingston. På fredag ska jag se dem på en liten klubb som ligger på campusområdet. Lokalen rymmer knappt hundra åskådare, och efter att ha lyssnat en hel del på bandets nya album Origin: Orphan förväntar jag mig inget annat än ett intimt stordåd. The Hidden Cameras är ett roligt band. De känns aldrig särskilt seriösa men gör ändå storslagen och dramatisk musik. Höjdpunkterna från den nya skivan är låtarna In The NA och Walk On. Om spelningen är så bra som jag hoppas lär jag återkomma med någon slags recension.

Friska Viljor – For New Beginnings

Som alla andra svenskar hade jag medvetet ignorerat Friska Viljor. Jag vet inte riktigt varför. De låtar som jag hade hört var inte dåliga och deras ryktbarhet i utlandet var väldigt fascinerande. Men kanske var det också därför som jag inte tog dem på allvar. Det måste var något mystiskt med ett svenskt band – med ett så genomsvenskt namn - som har sin största publik utomlands. Deras nya album, For New Beginnings, släpptes nyligen och det är inte längre möjligt att förneka deras existens. Det är mer än en New Beginning - det är jävligt bra. Soundet är typiskt svenskt och de flesta av låtarna är ganska svårmodiga. Friska Viljor gör helsvensk pop, med brustna röster och schysst sväng. Jag förstår varför de attraherar en utländsk publik. Deras musik är inte särskilt originell men som en inblick i vad svensk pop har handlat om de senaste tio åren är det inget annat än lysande. Lyssna på låtarna If I Die Now, Hey You och People Are Getting Old för att bli övertygad om att det som behövs i dessa tider är Friska Viljor.

Brothers of End – The End
Brothers of End bjuder på mer svenskt vemod. Det låter väldigt bra. The End är ett väldigt imponerande album med mäktiga arrangemang och en perfekt ljudbild. Stundtals låter det väldigt amerikanskt, men samtidigt hade den här skivan inte kunnat göras av några andra än en grupp svenskar. De tre svenskarna bakom bandet är Mattias Areskog, Bengt Lagerberg och Lars-Olof Johansson Ståle. Det är tre män med imponerande bedrifter bakom sig. De har erfarenhet och det hörs. Brothers of End känns proffsiga. Ibland är de kanske för proffsiga. Risken finns att själen i musiken går förlorad när allt blir perfekt. Men det händer ganska sällan och The End är ett album som jag kommer återkomma till många gånger den här hösten.

Boris och The Jeltsins – Låt det blöda

Min pappa har koll. Häromdagen fick jag ett mail från gubben där han rekommenderade Stockholmsbandet Boris och The Jeltsins. Han jämförde dem med Florence Valentin. Jag är väldigt förtjust i Love Antell och hans Florence Valentin och lyssnar fortfarande på Spring Ricco så fort jag behöver lite energi. I början tyckte jag att Boris och The Jeltsins lät lite trevande. Men efter några lyssningar är jag övertygad om att de är riktigt bra. Jämförelsen med Florence Valentin känns vettig. De gör samma typ av politiskt laddade poppunk. På bandets MySpace kan man läsa ”Ur askan i elden kommer BORIS & THE JELTSINS, ett band enat av en gemensam frustration och ett förakt mot offentliga lögner, falska fasader och systemet som maktapparat.” Jag tycker Boris och The Jeltsins är väldigt uppfriskande. Deras socialrealistiska och starkt samhällskritiska texter är precis vad jag behöver. Kanada är snuskigt kapitalistiskt och för varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att socialism är det enda rätta. Kanske borde jag sända bud efter Boris och The Jeltsins?

måndag 19 oktober 2009

Markus Krunegård och minnena från Norrköping


Norrköping sätter spår. När man lever där vill man alltid bort. Men när man har lämnat staden kan man ändå inte släppa den. Jag lämnade Norrköping när jag var 19, men har kommit tillbaka många gånger. Och jag kommer alltid komma tillbaka. Jag vet inte om Norrköping skiljer sig från andra svenska städer på något sätt egentligen. Det är en stad som har haft sina bästa dagar. Där det mesta är grått och sorgset, men där det ändå händer fantastiska saker emellanåt. Kanske är nostalgin och det nostalgiska skimmer som ligger som en blöt filt över hela staden det som särpräglar Norrköping. Att staden får folk att minnas och se tillbaka, snarare än att se framåt. Det är en stad som står stilla och inte kommer någonstans. För mig har Norrköping som stad haft en väldigt stor betydelse och inverkan på mitt liv. Några andra som lämnade Norrköping och verkar känna likadant för staden är gubbarna i Eldkvarn. De har gjort flera låtar som på ett fantastiskt sätt skildrar Norrköping och de känslor som man har inför staden efter att man lämnat den. I sina låttexter har Plura många gånger lyckats fånga essensen av Norrköping. En lite färskare artist som nu gör samma sak är Markus Krunegård. Redan på hans första skiva, Markusevangeliet, som kom förra våren fanns det många Norrköpingsreferenser. Det var en riktigt bra skiva som jag fortfarande lyssnar på regelbundet. Nu när jag lever utomlands, långt hemifrån, känns svensk musik viktigare än någonsin. Är den dessutom laddad med texter om mina hemtrakter finns det inget som kan hålla mig ifrån att lyssna maniskt. För några dagar sedan släpptes Markus Krunegårds två nya skivor, Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund, och de spelas så mycket att min iPod förmodligen kommer smälta snart. Genom att släppa två skivor tog Markus sig runt problemet med att göra det ångestladdade ”andra albumet”. Mig veterligen är det första gången som en svensk popartist släpper två skivor samtidigt. Jag är positivt överraskad av resultatet. Trots att det är så mycket känns det inte som att någon av låtarna har gjorts på slentrian. Det finns ett syfte bakom skivorna. Markus har fått experimentera, leka och skriva av sig ordentligt. Och inte ens Eldkvarn har gjort någon skiva med lika mycket Norrköpingsreferenser. Markus lindrar längtan till Peking.

Markus Krunegård är inte – och kommer aldrig vara – någon Håkan Hellström. Han sjunger och skriver låtar på ett speciellt sätt och gillar fulsnygga ljudbilder från 80-talet. Markus är unik bland de svenska popartisterna. Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund är inte några fulländade album. Det är ganska ojämna skivor, och det hade definitivt blivit bättre om Markus hade lagt krutet på ett album. Samtidigt tror jag inte att det var det som var meningen med de här albumen. Att följa upp Markusevangeliet måste ha känts väldigt jobbigt, och jag tycker att han har hanterat det på ett bra sätt. Det är meningen att Lev som en gris dö som en hund ska vara mer lekfullt och experimentellt än Prinsen av Peking, men jag tycker att det finns en röd tråd genom de båda albumen. De hör ihop och jag lyssnar gärna på dem i följd. Några av låtarna på albumen är otroligt bra och kommer leva kvar länge. Hela livet var ett disco har spelats mycket på svensk radio i flera månader, och jag tror att Isande Diskant, Hollywood Hills och New York kommer gå samma öde till mötes. De låtar som berör mig mest är självklart de som har mest anknytning till Norrköping.

Som alla andra som ser tillbaka på Norrköping ser Markus staden och barndomen genom ett melankoliskt och nostalgiskt skimmer. Han åker tillbaka för att landa när verkligheten blir för tung. Han sjunger om stadsdelarna Vidablick och Röda stan och om att fastna med cykelhjulen i spårvagnsspåren. Man kan känna igen sig och identifiera sig med mycket av det där. Han sjunger om Sörmlandsleden där jag har gått tillsammans med familjen så många gånger. Den låt som berör mig mest är Benny. Den handlar om en klassisk Norrköpingsloser som inte såg Dom kallar oss mods som något avskräckande. En del av de grejer som den låten handlar om ligger mig obehagligt nära. Markus verkar inte särskilt glad. Men glada popartister har aldrig varit något att ha. Hade Markus varit glad över uppväxten i Norrköping och sitt vuxna liv hade han inte varit värd att lyssna på. Plura är kungen, men Markus är definitivt prinsen. Och Norrköping är staden.



DN, SvD, Aftonbladet, Spotify

lördag 17 oktober 2009

Till vildingarnas land


Ni vet hur det är när man har gått omkring och väntat och längtat efter något en längre tid. Tiden går långsamt och det känns som att man är en evighet ifrån det där efterlängtade. Sen är det plötsligt dags. Jag har väntat ihärdigt på Where the Wild Things Are i snart ett år, då jag för första gången fick se bilder från filmen. Förlagan, med Maurice Sendaks fantastiska illustrationer, låg mig väldigt varmt om hjärtat och tre små stillbilder från filmen gjorde mig orimligt förväntansfull. Dessutom skulle Spike Jonze regissera. Några månader senare kom den första trailern, och det var inte längre någon tvekan om att det var något fantastiskt som väntade. Jag har sett den där trailern uppåt hundra gånger. Förväntningarna har varit enorma, och inte ens Urban Outfitters tråkiga ”vintage” T-shirts med urtvättade motiv från boken har fått ner spänningen. Misstankarna om att filmen inte skulle vara lika bra som trailern har förstås alltid funnits där. Trailern är ett mästerverk, och det känns som att storyn egentligen kanske passar bäst i ett kortare format. När filmen hade premiär igår var jag självklart och såg den första visningen. Where the Wild Things Are är nästan lika bra som jag trodde att den skulle vara. Den överraskar genom att vara stillsam och ta sig flera friheter med att utveckla storyn från boken. Spike Jonze hade ju egentligen inte så mycket material att jobba med. Några få meningar och ett gäng snygga bilder skulle bli en långfilm med enorm budget. Jag är imponerad av resultatet. Where the Wild Things Are är en ovanlig barnfilm på flera sätt. Kanske framförallt för att den vågar ta de lite mörkare känslorna på allvar.

Max är ett ensamt men ganska vanligt barn. Han gillar att leka och vill ha saker på sitt sätt. Han blir lätt sårad och oroar sig över att skolläraren har pratat om att solen ska dö. Max är rätt snäll, men som nästan alla barn är han självisk och väldigt begränsad i sin syn på livet och verkligheten. Han har en galet snygg utklädningsdräkt som han gillar att ha på sig när han leker. Hans mamma har en ny kille, och det klarar inte Max av. Han saknar sin pappa. En kväll uppstår en konflikt med mamman och Max biter henne och springer ut i natten. Snart hittar han en liten båt. Han tar sig till The wild things som bor på en konstig ö. De är stora och klumpiga och vill äta upp Max. Men han lurar dem att han är en mäktig vikingakung och blir direkt utsedd till vildingarnas ledare. Vildingarna är olyckliga och ledsna. Varför framgår aldrig riktigt. De beter sig som barn och är väldigt känslosamma. Relationerna mellan dem knakar ordentligt i fogarna. Where the Wild Things Are är en sorgsen och vemodig film. Max lever med vildingarna och tillsammans gör de en massa konstiga saker. De krigar, bygger ett snyggt fort och sover i stora högar. Snart inser Max att det är dags att ta sig hem igen.

Where the Wild Things Are är inte alls så upplyftande som jag trodde att den skulle vara. Det är inte på några sätt en feel-goodfilm. Jag tror att barn kommer gilla den, men mycket av filmens budskap kommer förmodligen gå dem förbi. Det är grått och ledsamt, och det slutar på ett tveksamt sätt. Jag tycker att filmen är väldigt rörande emellanåt. Egentligen händer det inte så mycket. Spike Jonze tar sig tid att berätta den kortfattade berättelsen. Framåt slutet är det ganska svårt att hålla tillbaka tårarna. Vildingarna är mycket mer ensamma, ledsna och missförstådda än de var i boken. De passar inte ens in bland sig själva. Spike Jonze vidrör där flera viktiga ämnen som de flesta barnfilmsregissörer undviker. Where the Wild Things Are säger mycket mer än de flesta barnfilmer. Men framförallt är den visuellt imponerande. Filmen är otroligt snygg, och det är få gånger som man inte är hänförd över hur mäktigt och vackert allt är. Den första kvarten, innan Max lämnar verkligheten, är filmad med en ryckigt effektiv handkamera. Det är en av de bästa och mest lågmälda barndomsskildringar jag har sett på länge. Resten av filmen står i stark kontrast mot inledningen. Hos vildingarna är allt mäktigt och snyggt. Miljöerna är fina och varierade, och allt är filmat på ett utsökt sätt. Vildingarnas dräkter är det snyggaste som har setts på en bioduk på flera år. Max Records som spelar Max är perfekt i rollen och röstskådespelarna som gör vildingarna är alla riktigt bra. Filmen ramas in med ett smakfullt och roligt indiesoundtrack, specialskrivet av Karen O från Yeah Yeah Yeahs. Where the Wild Things Are var värd den långa väntan. Den här typen av barnfilmer görs inte ofta, och den förtjänar verkligen all uppmärksamhet.

onsdag 14 oktober 2009

Finpops stora guide till TV-hösten – Del 2: Dramaserier

Förra veckan avhandlade jag vilka komediserier som förtjänar din tid och hängivelse den här hösten, och idag har det blivit tur för hösten dramaserier. Många av de bästa serierna - som LOST, Breaking Bad och Damages - visas under våren men det finns flera riktigt bra serier som går nu också. Jag klarar inte av att följa lika många dramaserier som komediserier. Dramaserierna kräver väsentligt mer av både tålamod och engagemang. Därför följer jag ”bara” tre dramaserier för tillfället. Det är väl egentligen mer än tillräckligt, men har du tips på någon sevärd serie som du tror att jag skulle gilla är du mer än välkommen att tipsa om den.

1. Sons of Anarchy
Första gången jag stiftade bekantskap med Charlie Hunnam var när han spelade en ung homosexuell kille i Manchester i den suveräna TV-serien Queer as Folk. Tio år senare gör han en helt annan roll. I Sons of Anarchy spelar han en vilsen kille i en kriminell motorcykelklubb i norra Kalifornien. Det är rått, våldsamt, galet och väldigt spännande. Jag skrev ett väldigt entusiastiskt blogginlägg om den första säsongen förra året. Men faktum är att den andra säsongen är ännu vassare. Konflikterna inom klubben ökar i intensitet, våldet är grövre än någonsin och ett otäckt nazigäng gillar inte att Sons of Anarchy säljer vapen till färgade. Sons of Anarchy är fascinerande på samma sätt som Sopranos. Serien speglar en värld som är väldigt främmande och i många fall avskyvärd. Ändå sympatiserar man med flera av karaktärerna. Manuset är välskrivet och skådespelarna är riktigt bra. Serien utnyttjar också de fulsnygga och trashiga miljöerna på ett fulländat sätt. Har du inte sett Sons of Anarchy har du alltså något att se fram emot.

2. Mad Men
Mad Men har hyllats konstant sedan det första avsnittet sändes. Alla gillar serien och tycker att den är genial. Den har fått alla priser och utmärkelser som en TV-serie kan få. Alla lovord gjorde mig motvillig till en början. Var serien verkligen så bra som alla påstod? Var det inte bara ännu en välgjord dramaserie med såpaintrig i mängden? Efter några avsnitt släppte de känslorna. Jag blev ett fan som alla andra. Mad Men är engagerande och förtrollande. Skådespelarna är bra och karaktärerna är genuint intressanta. Men vad som är bäst är ändå tidsskildringen. 60-talets New York är återgivet på ett så fantastiskt trovärdigt och noggrant sätt. Ibland tappar jag bort mig i handlingen för att jag sitter och kollar på detaljerna och kläderna. Mad Men är inne på sin tredje säsong, och serien är kanske bättre nu än någonsin.

3. Dexter
Finns det någon svensk som ser Dexter på TV? Det är kanske den serie som har fått flest svenska fans genom nedladdning och hypen har alltid varit lättförståelig. Dexter innehåller allt som man behöver för att ta sig igenom långa grå veckor av arbete och skola. Det är den finaste verklighetsflykt som jag kan tänka mig. Dexter gör det som alla fantiserar om och tar lagen i egna händer. Han är både sinnessjuk och sympatisk. Hans vanor ställer ofta till med problem för honom. Dexter har blivit lite sämre för varje säsong. Jag tror den fjärde säsongen kommer fortsätta den trenden. Men även när Dexter är dåligt är det riktigt bra jämfört med de flesta andra thrillerserier. De tidigare säsongerna har alla startat lite trögt för att sen explodera fullständigt av nagelbitande spänning. Det beror framförallt på Michael C. Halls underbara rolltolkning som Dexter. Nu har han dessutom blivit farsa. Jag har inte tröttnat på honom än, och även om Dexter bara blir sämre med åren kommer jag fortsätta titta. För jag tror inte att det finns någon risk att Dexter läggs ner snart.

Whip it!


I Nordamerika har de en annan syn på biografer än i Sverige. Här ska allt vara så storslaget som möjligt. I helgen såg jag en film i centrala Montreal. Biografen var enorm, och även smalare filmer visades i stora salonger. När jag sitter där, långt hemifrån, och tittar på den väldiga duken börjar ett välbekant intro spelas i filmen och återigen känns världen väldigt liten. Låten var Your Arms Around Me med Jens Lekman och filmen var Whip it. Förhandssnacket om Whip it har pågått i två år, och jag har sett fram emot den sedan dess. Whip it är Drew Barrymores regidebut, men det som satte igång hypen var att Ellen Page skulle göra huvudrollen. Hon hade nyss fått sitt stora genombrott som Juno. Sedan dess har hon behandlat sin karriär rätt smart och inte gjort så många roller överhuvudtaget. Det finns de som inte gillar Ellen Page och tycker att hon är en fabricerad produkt som gör kvinnor mer skada än nytta. Jag är inte en av dem. Jag tycker att hon är hur charmig som helst. Whip It hade kunnat bli en tråkig upprepning av Juno, och det var vad jag fruktade efter att ha sett trailern, men lyckligtvis blev det inte så. Istället är det en av årets mest lyckade feel good-filmer som lyfte mig rätt högt.

Ellen Page spelar Bliss Cavendar, som i grunden är samma karaktär som Juno. Jag tror inte att hon kan göra fler roller, men det är en så bra roll att det faktiskt räcker. Bliss Cavendar är söt och charmig, men passar inte riktigt in. Hennes mamma tvingar henne att ställa upp i ytliga skönhetstävlingar. För att inte såra mamman ställer hon upp. Till skillnad från Juno blir inte Bliss gravid, utan hittar istället sig själv genom en extrem form av rullskridskoåkning. ”Coola” tjejer bildar lag och tävlar mot varandra. Det är mycket attityd och våld i sporten, och Bliss blir en stjärna. Dessutom blir hon kär i en ”typiskt söt” kille som spelar i ett rockband. För Bliss är allt toppen, men självklart finns det orosmoment. Hon har inte berättat för sina föräldrar att hon åker rullskridskor och dessutom är hon för ung för att egentligen få delta i tävlingar! Jösses!

Whip it hade kunnat bli en fruktansvärd film. Men den är gjord med tillräckligt mycket ironi och självdistans för att det ska bli en riktig fullträff. Manuset är välskrivet och Drew Barrymore har gjort ett bra jobb bakom kameran. Jag har alltid gillat henne. Whip it är förmodligen det bästa som hon har gjort sedan E.T. Filmen är full av roliga skådespelare. Juliette Lewis spelar en konkurrerande rullskridskoåkare och Bliss bästa kompis spelas av Alia Shawkat, som var suverän i Arrested Development när det begav sig. De är ett perfekt par. Dessutom gör Kristen Wiig från Saturday Night Live en bra roll. Det känns som att hon är med i varenda rolig film och TV-serie nuförtiden. Filmens stjärna är dock självklart Ellen Page. Hon känns väldigt övertygande och trevlig. Jag gillar henne, men hennes framtid som skådespelerska känns väldigt osäker. Snart är hon för gammal för att spela high school-tjejer och vad ska hon göra då? Jag hoppas att hon inte försvinner ur rampljuset. Hon förtjänar mer än så. Whip it är en rolig och varm film med ett grymt soundtrack. Jag vet att du kommer gilla den.

tisdag 6 oktober 2009

Finpops stora guide till TV-hösten – Del 1: Komediserier

Nu är hösten här på allvar och med den alla oumbärliga TV-serier. Jag har ofta skrivit om min kärlek till komediserier och den här hösten har mycket roligt att bjuda på. Jag har gjort en lista med de fem hetaste amerikanska komediserierna just nu. För några veckor sedan skrev jag om den brittiska serien Peep Show, som är ungefär lika bra som förstaplatsen på den här listan. Utöver de serier som jag behandlar här finns förstås många säkra kort som The Office, 30 Rock (premiär om två veckor!) och The Simpsons att titta på. Lägger du upp ditt TV-schema på ett smart sätt har du något roligt att titta på varje kväll!


1. Curb Your Enthusiasm

Larry David är allt som Woody Allen önskar att han kunde vara. Gubbig, jobbig och enormt rolig. Den nya säsongen av Curb Your Enthusiasm började visas för två veckor sedan. Det var nästan två år sedan vi såg något nytt från Larry senast och förväntningarna var enorma. Men Larry David gör inga fel, och den nya säsongen är allt som jag hade hoppats på. Alla snackar om hur säsongen kommer kretsa kring att Larry gör en ny säsong av Seinfeld. Det är upphetsande, men allt med den här serien är upphetsande. De första avsnitten har varit lysande, med galna förvecklingar, snusk och världens bästa dialog. Larry David är kung och Curb Your Enthusiasm är det bästa som någonsin har sänts på HBO. Prettay, prettay, prettay good.


2. Community

Det kostar att plugga på universitet i Nordamerika. De stora universiteten tar ordentligt betalt, och det är helt sinnessjuka summor det handlar om. I USA är det värre än i Kanada, men jag hade inte under några omständigheter haft råd att plugga här om det inte varit för utbytesprogrammet med Uppsala Universitet. En förutsättning för att du ska få plugga vidare efter high school är att du har rika föräldrar som klarar av att betala din utbildning. Det är ett smart sätt att vidbehålla klasskillnaderna i ett genomkapitalistiskt samhälle. Är du fattig är du fattig för att Gud ville det. Dock finns det en möjlighet till utbildning även om du inte tillhör överklassen, och det är community colleges. På en sådan skola utspelar sig TV-serien Community. En samling mer eller mindre udda människor bildar en studiegrupp. Tre avsnitt in i serien ser det väldigt lovande ut. Det är fyndigt, roligt och ganska charmigt. Skådespelarna är duktiga och karaktärerna är lagom utflippade. Det känns som att Community kan bli en ny 30 Rock. Dessutom gör Chevy Chase sin skönaste roll på över 20 år.


3. Bored to Death

När Jason Schwartzman gjorde rollen som Max Fischer i Wes Andersons enda mästerverk Rushmore för över tio år sedan fick han en särskild plats i mitt hjärta. Max Fischer var udda, skitjobbig och alldeles underbar. Och Jason Schwartzman gjorde en perfekt rolltolkning. Det var nog många som trodde att stora saker väntade honom. Men han har aldrig fått något riktigt genomslag. Han har visserligen fortsatt göra film och verkar alltid befinna sig på replängds avstånd från Wes Anderson, men lika maffiga roller som Max Fischer har han inte lyckats landa igen. Fram tills nu. Den här hösten gör han huvudrollen i HBO-komediserien Bored to Death och han verkar ha något stort på gång. Där spelar han en småpundig New York-slacker som blir dumpad av sin flickvän och börjar jobba som privatdetektiv. Det är utflippat och tillbakalutat. De andra stora rollerna görs av Zach Galifianakis och Ted Danson och de ger serien ännu mer tyngd. Hittills har det varit mycket underhållande, och Bored to Death kan mycket väl bli en favorit.

4. Modern Family
Efter The Office har mockumentärer blivit ett stort fenomen och på de amerikanska kanalerna finns det flera riktigt roliga serier som låtsas vara dokumentärer. Men ingen har riktigt lyckats nå upp till samma höjder som brittiska The Office. Modern Family är det senaste tillskottet och två avsnitt in i serien känns det väldigt lovande. Det är roligt och välspelat med grym dialog. Serien följer tre familjer: en vanlig barnfamilj, ett bögpar som adopterat en unge och en äldre man som gift sig med en mycket yngre mexikansk tjej och som bonus fått hennes son på köpet. Det är ett upplägg som man kan göra mycket med och jag är övertygad om att det kommer fortsätta vara grymt kul.

5. Parks and Recreation
För något år sedan började det gå rykten om en spin-off av amerikanska The Office. Hypen växte sig rätt stor och när nyheten om att det inte skulle bli någon spin-off kom blev jag ganska besviken. Istället fick vi Parks and Recreation, som är gjord av några av killarna som ligger bakom The Office. Den första säsongen som bara bestod av sex avsnitt visades i våras och nu är den andra säsongen här. Parks and Recreation fick oförtjänt mycket skit under sin första säsong. Det är en klart underskattad serie som borde ses av fler. Jag hade väldigt kul åt den första säsongen, och gillade både karaktärerna och seriens attityd. Parks and Recreation handlar om personalen på parkförvaltningskontoret i en liten stad i Indiana. Det är kul och bisarrt. Utöver att Parks and Recreation också är en mockumentär har serien inte mycket gemensamt med The Office. Den andra säsongen har hittills varit bättre än den första, och jag har skrattat högt flera gånger åt varje avsnitt. Ge Parks and Recreation en chans!


Den andra delen av ”Finpops stora guide till TV-hösten” kommer behandla dramaserier och det borde inte dröja särskilt länge innan den dyker upp på bloggen.

lördag 3 oktober 2009

Girls


Man kan tycka vad man vill om Andres Lokko. Men man kan inte förneka att han förmodligen är den svensk som har bäst koll på ny popmusik. Han är väldigt snabb med att peka ut de nya trenderna och banden. Han hinner före hypen och det ska han ha respekt för. Andres Lokko är lite av ett svenskt enmans-Pitchfork. I onsdags dök hans senaste hyllning upp på Svenska Dagbladets hemsida (jag håller mig uppdaterad med de svenska dagstidningarna, och särskilt kultursidorna som ligger mig väldigt varmt om hjärtat). Som brukligt i fallet Lokko handlade det om ett band som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Men när Lokko delar ut högsta betyg måste man lyssna. Och jag kan inte förneka att jag gillar det jag hör. Gruppen Girls har med albumet Album gjort ett lika pretentiöst som opretentiöst mästerverk som landar någonstans där ingen riktigt har varit förut.

En av de tydligaste musikaliska trenderna det här året har varit brusig lo-fi med skramligt burkig produktion och mycket distorsion. Där har också Girls sin utgångspunkt. Deras musik är den raka motsatsen till Coldplays. Ur skevheten kommer äktheten och de sanna känslorna. Men lika lite som bandmedlemmarna är några tjejer är Album ett utpräglat lo-fialbum. Referenserna är många. Flera kritiker har jämfört deras sound med Elvis Costello och Beach Boys, och det är rätt träffande. Sen samlar du ihop all annan bra pop- och rockmusik som spelades in under 60- och 70-talet och förstör hela skiten med en gräsklippare, bara för att bygga upp den igen. Ur sina simplaste beståndsdelar. Musiker som verkligen älskar popmusik brukar kunna göra musik direkt från hjärtat. Har de dessutom så mycket ångest, jobbiga känslor och frustration som Girls blir det helt enkelt jävligt bra.

Sätt dig ner och lyssna på Hellhole Ratrace, Laura och Lust For Life. Lyssna på texterna och låt dig förföras. Dröm dig bort till Kalifornien. Eller Drömmen om Kalifornien. För du vet att om du åker dit kommer du inse att allt är likadant där, bara varmare. Girls handlar om drömmar och om att musik kan bota allt. Det kanske inte är sant, men det är en illusion som vi måste tro på. ”And I don’t want to cry my whole life through, I want to do some laughing too. So come on, come on, come on, come on, laugh with me”. Album kan läggas till i listan över skivor som kommer rädda din höst.