söndag 7 juli 2013

Loisels Peter Pan

När jag var liten, kanske mellan åtta och tio år, läste jag alla seriealbum jag kunde hitta på barnavdelningen på Norrköpings stadsbibliotek. Det var Tintin, Lucky Luke, en massa svenska serier och en del udda barn- och ungdomsserier framförallt från Frankrike. En del av serierna i hyllorna borde inte ha placerats där och det var främst genom serier som jag fick bevittna vuxna, galna och obehagliga saker som liten. En av de där serierna som definitivt hade blivit felplacerad (antagligen av en bibliotekarie som enbart gick efter titeln och inte läst serien) var fransmannen Régis Loisels Peter Pan-tolkning. Jag bläddrade igenom de tre albumen som fanns på biblioteket flera gånger men vågade aldrig låna hem dem. Teckningsstilen var halvgrotesk och stämningen obehaglig med hotfulla miljöer fulla av fyllon och horor, lömska sjöjungfrur med märkliga bröstvårtor och en mycket osympatisk Peter Pan. Bilderna fastnade dock i huvudet och de senaste åren har jag vid flera tillfällen kommit att tänka på serien och fått en allt större lust att läsa den. Ett av mina första inlägg på Finpop var en recension av den märkliga romanen Kensington Gardens av Rodrigo Fresán som delvis är en biografisk roman om Peter Pan-författaren J.M. Barrie. När jag fick veta mer om honom – en mycket märklig och på många sätt obehaglig gubbe som skildras på ett orimligt snällt sätt i den sliskiga Finding Neverland – växte mitt intresse för Peter Pan. När jag började se det bisarra och konstiga hos barnboksfiguren började jag tänka på den där äckliga serien jag bläddrat i som liten. Senare, när jag var i Belgien och Frankrike och besökte ett stort antal seriebutiker blev det uppenbart att Loisels Peter Pan-serie har klassikerstatus på den franska seriescenen. I många av butikerna kunde man köpa vykort och samlarprylar med motiv från serien, särskilt med Loisels knubbiga Tingeling, och mitt intresse växte ytterligare. Jag har alltid varit intresserad av franska serier eftersom det finns en enorm seriemarknad i Frankrike som i variation och utbud bäst kan jämföras med den japanska mangakulturen. Fransmän och belgare har länge varit stolta över sina inhemska serier och idag kan man få tag på serier ur alla tänkbara genrer. Min upplevelse är att den franska seriescenen är bredare och mer nyanserad än den amerikanska. Franskspråkiga serier ges oftast ut i albumformat och fram till 90-talet översattes hyfsat mycket franska serier till svenska. Tyvärr har den svenska utgivningen av franska serier nästan dött ut helt och hållet och för mig som inte kommer ihåg mycket av skolfranskan är det därför svårt att ta del av nya franska serier. En del översätts till engelska och lyckligtvis finns det en del entusiaster som skannar in och översätter franskspråkiga serier till engelska (ofta med lyckat resultat) på egen hand och lägger ut på nätet (blir du intresserad kan du kontakta mig för tips på franskspråkiga serier att ladda ned). Efter att ha läst en del trevliga franska serier i höstas blev jag sugen på att till slut ta mig an Loisels Peter Pan. Den naturliga utgångspunkten var att gå tillbaka till biblioteket och på Uppsalas stadsbibliotek stod de tre Peter Pan-album som gavs ut på svenska i magasinet. Jag tog hem dem och läste igenom dem under en helg. Trots ojämnt berättande och en teckningsstil som jag inte riktigt kunde vänja mig vid kunde jag lätt se seriens storhet. Tyvärr såg det dock dystert ut när det gällde mina utsikter att få läsa fortsättningen. Loisel tecknade serien i ett mycket oregelbundet tempo och medan de första fyra albumen i serien gavs ut med två års mellanrum från 1990 till 1996 skulle det dröja till 2001 tills det femte albumet gavs ut. Serien avslutades 2004, 14 år efter det första albumet, med ett sjätte album men då hade den svenska utgivningen för längesedan avslutats. Serien i sin helhet gavs aldrig ut på engelska heller så efter lite efterforskningar gav jag upp projektet. I maj kom dock nyheten om att hela serien skulle ges ut på engelska i en enda stor volym. Jag lade omedelbart en förhandsbeställning och kan nu äntligen säga att jag läst hela Loisels Peter Pan.

Loisels Peter Pan är en så kallad prequel (en rätt populär företeelse i serievärlden) som berättar om hur Peter Pan kom till Landet ingenstans, hur han tog dit de föräldralösa pojkarna och blev Kapten Kroks värsta fiende och allt annat som hände innan den klassiska boken (och den lika klassiska Disneyfilmen) tar sin början. Tonläget är lite konstigt eftersom det redan från början är tydligt att vi har med en vuxenserie att göra, men ändå känns stora delar av serien ganska barnsliga och berättas på ett sätt som egentligen inte gör sig särskilt bra i en vuxenserie. Det är när serien är mörkast och mest skruvad som den är bäst och mest intressant. Loisel har ett gäng originella idéer som gör hans berättelse om Peter Pan unik och läsvärd. Dels låter han det viktorianska London, där Peter växer upp med en riktigt vidrig och gravt alkoholiserad mamma, ta stor plats med mörka gränder, snuskiga krogar och horor i varje gathörn. En av hans centrala idéer, och jag tror inte jag avslöjar allt för mycket när jag skriver det här, är att det är Peter Pan som är Jack the Ripper. Peters rädsla för vuxenvärlden, och framförallt de vuxnas sexualitet och kåthet som han många gånger fått bevittna på Londons smutsiga gator, är en av hans främsta drivkrafter att inte vilja växa upp. Han är en både intressant och obehaglig karaktär och Loisel tvingar honom aldrig att stå till svars för sina handlingar. En annan twist, som är enormt förutsägbar, är att Kapten Krok är Peters försvunna pappa. Det är dock inget som utforskas eller ens diskuteras, märkligt nog. Överlag är seriens story full av konstiga val som inte känns helt genomtänkta. Ibland känns det som att Loisel tappar fokus ordentligt och då tappar serien sitt välbehövliga flyt. Det känns emellanåt som att han har begränsat sig lite för mycket eftersom han velat göra en riktig prequel och egentligen hade det nog blivit bäst om han helt och hållet hade struntat i Kapten Krok och några av de andra inslag som får ta mycket onödig plats.

När det gäller Loisels teckningar är jag fortfarande splittrad. Han är uppenbarligen en duktig tecknare och ibland tycker jag det mesta är snyggt och passande, men överlag har jag rätt svårt för hans ganska konstiga teckningsstil. Många av karaktärerna, inklusive Petar Pan, ser mer ut som missbildade gnagare än människor och har rejält konstiga proportioner. Hans kvinnor är nog populära bland många läsare och de har alla tänkbara kroppsformer. Ofta är de mulliga, med rejält stora stjärtar och med alla sjöjungfrur, feer och andra halvnakna sagoväsen blir det mycket, mycket tuttar i många olika former och storlekar. Jag tycker mest det är komiskt och det får mig att tänka på sagor och legender från antikens grekland, vilket uppenbarligen har varit en stark inspirationskälla för Loisel, vilket gör att det känns ganska smakfullt ändå. Hans Tingeling verkar som sagt vara lite av en ikon på den franska seriescenen och hon framstår som en av seriens mest fascinerande karaktärer. Hon säger ingenting men har en stark personlighet med rejält osympatiska drag. Jag är glad att jag äntligen har fått läsa Loisels Petar Pan i sin helhet. Jag kommer dock göra mitt bästa för att hålla mina framtida barn borta från serien.    

    

torsdag 4 juli 2013

Juni revisited

Jag fyllde 26 förra helgen. Det är nästan fem år sedan jag skrev det första inlägget på Finpop och åren har gått fort. Jag känner mig inte jätteung längre och jag tror att min kulturkonsumtion har förändrats med åren. Samtidigt som jag är mer kräsen och svårflirtad än tidigare letar jag inte längre lika intensivt efter nya intryck. Större delen av juni spenderade jag i USA, först i Minneapolis på konferens och därefter som turist i Chicago och New York. Jag har därför varit utan uppkoppling och nedladdningsmöjligheter en stor del av juni och därför blir kanske det här inlägget mindre uppdaterat än vanligt. Här följer i alla fall de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gjorde juni lite roligare.

Ungefär samtidigt som jag var i Chicago släpptes årets två viktigaste Chicago-album. Det är två skivor som jag sett fram emot och det var kul att jag av en slump råkade befinna mig i artisternas hemstad vid skivsläppen. Inte för att det gjorde någon direkt skillnad, men det ger onekligen lite färg åt lyssnandet på dessa skivor. Att en av skivorna jag syftar på är Kanye Wests nya skiva Yeezus, är antagligen inte så svårt att gissa. Jag har skrivit om min fascination och beundran av Kanyes musik på Finpop många gånger tidigare. Nästa vår är det tio år sedan jag först stiftade bekantskap med honom i samband med debuten The College Dropout och det är ganska vansinnigt hur stor han har blivit och hur mycket han har utvecklats sedan dess. Jag bryr mig inte längre så mycket om de låtar och projekt Kanye håller på med utanför sina egna skivor. Jay-Z-samarbetet Watch the Throne var enormt tråkigt i jämförelse med de egna skivorna och de mer konventionella låtar Kanye släpper emellanåt ser jag mest som hans sätt att befästa sin position i hiphopvärlden. På de ”riktiga” Kanye West-släppen gör han sin helt egna grej och bryr sig bara om att det ska vara bra och nyskapande, men inte nödvändigtvis kommersiellt gångbart. Det nya albumet Yeezus är, åtminstone inte vid de första lyssningarna, särskilt lyssnarvänligt och känns mest som ett sätt för Kanye att vända upp och ned på förväntningarna. Den första gången jag hörde skivan kändes den inte som något jag skulle vilja återvända till, men några dagar senare gav jag den en chans till och när jag var beredd på det hårda, avskalade soundet började jag uppskatta det jag hörde. Yeezus låter till en början halvfärdig, naken och skev men är förstås genomtänkt i minsta detalj. Kanye är, och har alltid varit, en perfektionist och att påstå att skivan inte skulle vara tillräckligt genomarbetad är att underskatta honom och hans ambitioner. Jag har inget intresse av skvaller kring Kanyes privatliv men den bild han målar upp av sig själv på sina skivor är onekligen intressant. Jag tror inte man ska ta honom på allvar utan snarare se det han håller på med som ett sätt att driva med allmänheten och medias bild av honom. Yeezus är på många sätt en intressant skiva och vi som har följt honom sedan början av karriären kommer nog, åtminstone när vi vant oss vid skivans sound, välkomna detta nya kapitel i sagan om Kanye West. Den andra Chicagoskivan jag syftar på är ynglingarna i Smith Westerns tredje album Soft Will. Jag älskade deras förra skiva Dye It Blonde från 2011 och har länge sett fram emot uppföljaren. Soft Will är en trevlig skiva men saknar tyvärr de starka melodier och refränger som gjorde Dye It Blonde till ett så fantastiskt rockalbum. Det märks att, de fortfarande mycket unga, bandmedlemmarna blivit lite äldre och här kör de med att lite mjukare sound än tidigare. Gitarrerna är fortfarande fantastiska men trots flera riktiga starka spår är det inga av låtarna som är lika medryckande som de på Dye It Blonde. Det känns dock inte längre som att killarna lutar sig lika tungt mot sina underbara inspirationskällor (bland annat Bowie och Suede) utan låter mer egna vilket lovar gott inför nästa skiva.

Under USA-vistelsen läste jag två riktigt trevliga, väldigt icke-amerikanska, romaner som jag skulle vilja rekommendera. Dels klassikern Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin från 1929 och dels David Peaces märkliga deckare Tokyo år noll, som kom i svensk översättning förra året. Berlin Alexanderplatz är en häftig roman om den vilsne Franz Biberkopf som efter att ha avtjänat ett fyraårigt fängelsestraff för att ha dödat sin flickvän släpps ut på Berlins gator. Berättelsen om Franz väg till anständighet och ett hederligt liv berättas på ett allt annat än rakt och lättläst sätt där den egentigen ganska enkla ramberättelsen blandas med gatubilder och stickspår på ett medvetet rörigt sätt. Alfred Döblin hade uppenbarligen stora ambitioner med den här romanen och med lite tålamod är det en spännande läsupplevelse som skildrar både intressanta människor och en intressant tid, men är kanske framförallt ett ovanligt lyckat porträtt av en kaotisk stad och ett inte helt fungerande samhälle. Efter att ha läst boken är jag förstås väldigt sugen på att se den klassiska TV-serien från 1980 och när jag avverkat den lär jag återkomma med en rapport här på bloggen. Vidare till Tokyo år noll som utspelar sig 1946 efter att japan kapitulerat och kontrollerade av USA försöker bygga upp sitt sönderbombade land. Det är en mycket fascinerande period i den japanska historien som jag inte vetat mycket om tidigare, vilket gör Tokyo år noll till en lärorik och givande roman. Det är första gången jag läser något av David Peace, men jag har sneglat på Tokyo år noll i flera år och när jag nu såg att den kommit ut på svenska (i oväntat bra översättning) bestämde jag mig till slut för att läsa den. David Peace är känd som en förnyare av deckargenren och har bland annat skrivit Red Riding-kvartetten som blev en obehaglig och smått lysande TV-serie för några år sedan och fotbollsboken The Damned United som blev en sevärd film med Michael Sheen i huvudrollen. Tokyo år noll kategoriseras som deckare men saknar en klassisk deckarintrig och huvudpersonens splittrade psyke kan liknas med det splittrade Japan som skildras. Det är en välskriven bok med ett spännande språk där upprepningar av fraser och ord fyller en viktig funktion. Jag kan rekommendera den varmt till alla som vill ha sommerläsning som bjuder både på en intressant historialektion och ett skruvat mindfuck.

Jag såg inte särskilt många filmer i juni men tänkte slå ett slag för den roliga This Is The End som jag såg på bio i USA. Det är en film där Seth Rogen, James Franco, Jonah Hill, Jay Baruchel och många andra kända ansikten spelar skruvade versioner av sig själva. För oss som har följt, och älskat, dessa skådespelare sedan de började sina karriärer i TV-serier som Freaks and Geeks and Undeclared och filmer som Superbad är This Is The End en liten högtidsstund. Om man inte gillar Seth Rogen och de andra bör man nog inte se den. Jag hade väldigt kul när jag såg filmen, där skådespelarna får möjlighet att driva med sig själva på ett kreativt och roligt sätt. Den är inte särskilt smart och innehåller alldeles för mycket osmaklig drogromantik, men jag kan inte låta bli att älska den i all sin pårökta dumhet. This Is The End har svensk biopremiär i oktober och lär inte få något större genomslag här. Har man en relation till skådespelarna sedan tidigare bör man dock gå och se den. Att se This Is The End är som att komma hem efter en längre resa i främmande land och umgås med sina gamla kompisar.

Det blev inte mycket TV i juni heller och den enda TV-serie jag sett som är värd att skriva om är Mad Men, som avslutade sin sjätte säsong. Jag var inte superentusiastisk över säsongens första avsnitt men den andra halvan var verkligen fantastisk TV. Ibland är serien faktiskt så bra att man kan hålla med de som kallar den världens bästa dramaserie. Don Draper är som mest intressant när han är som trasigast och när den sjätte säsongen tog slut kändes det som han befann sig på någon slags botten. Det ska bli intressant att se om han lyckas ta sig samman eller sjunker ännu lägre i nästa säsong. Dessutom bjöd den sjätte säsongen på en mycket rolig historia om en senil gammal tant och hennes spanska vårdare och några av de mindre rollerna fick utrymme att skina. Mad Men, när serien är som bäst, är stor TV på alla tänkbara sätt.