tisdag 22 december 2009

Finpop minns ett decennium av populärkultur

…eller ”Finpop tar sig vatten över huvudet”. Att gå från en ”årets bästa skivor”-lista till att i tio punkter försöka summera det senaste årtiondets populärkultur är ett stort steg. Men jag har gjort ett försök, och jag tycker faktiskt att jag har lyckats med den överväldigande uppgiften. Alla kommer givetvis inte hålla med. Det här är trots allt min blogg och min lista. Det här är mitt 2000-tal.

1. Uppvaknandet

För tio år sedan var jag tolv. Jag hade precis börjat intressera mig för musik och favoritbandet hette Ebba Grön. När det gäller mitt intresse för populärkultur – och förmodligen också allt annat i mitt liv – kommer 2000-talet vara den period som har satt djupast spår i mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska se fram emot efter det här. Jag har levt både i nutiden och i det förflutna. Jag har sett Taxi Driver tio gånger, lyssnat på alla Clash-låtar och torskat på Bob Dylan. Jag har sett över tusen filmer, lyssnat på flera timmar musik varje dag och rotat i arkiven. Jag är 22 år gammal och det känns redan som att jag har upptäckt allting. Det känns tråkigt att behöva skriva det, men jag är realist, och vet att jag aldrig kommer få samma kick ur vare sig film, musik eller litteratur igen. Allt jag gör i framtiden kommer vara för att försöka hitta tillbaks till det som jag upplevde under det här årtiondet.

2. Håkan Hellström
På våren år 2000, jag hade inte ens slutat sexan än, kom min mamma hem med en ny singel som hon påstod var det bästa hon hade hört sedan hon upptäckte Eldkvarn. Det var nästan ett halvår innan debutalbumet kom och ingen visste att Håkan Hellström skulle bli Sveriges största popstjärna någonsin. Till en början hade jag lite svårt att acceptera att jag gillade Håkan. När man är tolv år vill man inte gilla samma artister och band som sina föräldrar. Men vad ska man göra när ens föräldrar har den perfekta musiksmaken? Det var aldrig möjligt att göra någon tonårsrevolt hemma hos mig, och det var bara att gilla läget. Och fan vad jag har gillat läget. Jag älskar Håkan Hellström, och den kärlek jag har för honom växer sig bara starkare för varje dag. Utan att överdriva kan jag avslöja att jag lyssnar igenom alla hans album nästan varje vecka. Håkan fascinerar. Det är märkligt att han har blivit så stor. Han har lyckats ena fjortistjejer, Morrissey-pojkar, föräldrar och hela jävla Sverige med sina låtar om olycklig kärlek, utanförskap, pundigt leverne och ensamhet. Hans popularitet är osannolik, samtidigt som den gör mig lite lycklig eftersom det visar på att världen är lite bättre än vad jag ofta vill tro. Det finns ingen som Håkan och jag skulle kunna skriva böcker om min kärlek till hans musik. Men för tillfället för det räcka med konstaterandet att Håkan förändrade Musiksverige för alltid och att han är den person som bäst symboliserar det gångna årtiondet.

3. Bloggar och nedladdning

År 2000 hade vi ett 56k-modem hemma hos oss. Det känns sjukt avlägset idag, och jag försöker minnas lätet av modemet som ringer upp. Det har hänt så mycket, och det har förändrat vårt förhållande till populärkultur totalt. Plötsligt fanns allt tillgängligt. Jag är otroligt tacksam över att ha fått växa upp under den här perioden, även om jag ibland hävdar att jag hade velat vara född 1953 precis som min farsa. Så länge som man hade lust att upptäcka fanns det något fantastiskt att hitta varje dag. Det gjorde det lättare att hantera ensamheten. Med alla forum, bloggar och communities kunde man hitta människor som gillade samma saker som sig själv. Det spelade ingen roll att man gick i en naturvetarklass full med fotbollskillar, för när man kom hem kunde man kommunicera med indietjejer och serietidningsälskande förskolelärare framför datorskärmen. Världen öppnade sig. Några försökte stänga den igen. Men det är omöjligt. Jag älskar internet och nedladdning, och det har gjort mitt liv så oändligt mycket bättre. Utan nedladdning hade den här bloggen förmodligen inte existerat.

4. Kvalitets-TV

Gör lite snabbt en lista över de TV-serier som du gillar mest. Hur många av dem gjordes innan år 2000? Inte så många, antar jag. Jag vet inte riktigt när eller hur det hände, men någonstans i det tidiga 2000-talet blev plötsligt TV-serier mer intressanta än filmer. Det har gjorts så mycket bra TV de senaste tio åren att det plötsligt blev onödigt att gå på bio. Istället för att köpa film på DVD köper folk DVD-boxar med säsonger av TV-serier. Jag tror att TV-tittande som företeelse kommer få en allt mindre roll i våra liv, medan de där timmarna av kvalitetstid framför skärmen kommer skattas allt högre. Det finns så mycket bra att se att man inte behöver se skit längre. Några av de TV-serier från de senaste tio åren som jag gillar mest är The Office, LOST, Curb Your Enthusiasm, Sons of Anarchy och Dexter.


5. Kanye West
När jag först upptäckte hiphop var det genom svensk rap och grupper som The Latin Kings. Jag insåg att deras texter innehöll ungefär samma ingredienser som de som Ebba Grön hade skrivit dryga 20 år tidigare. Under något år gillade jag svensk hiphop mer än något annat. Jag har aldrig slutat intressera mig för hiphop, men efter att ha upptäckt The Clash var det en naturlig utveckling att leta sig vidare därifrån. När jag var 16 och nästan hade tröttnat helt och hållet på hiphop dök Kanye West upp. The College Dropout var en fantastisk skiva och står sig fortfarande som ett av årtiondets starkaste album. Kanye var någon slags motpol till den rådande gangstatrenden. Hans texter var smarta, beatsen medryckande och fascinerande och han blandade stilar på ett vilt men ändå smakfullt sätt. Tre helgjutna album och många kontroversiella utspel senare känns Kanye som en av de personer som har präglat det gångna årtiondet allra mest.

6. Episk film

Det känns inte som att det görs så mycket film i Hollywood nuförtiden. De satsar istället pengarna på säkra kort och gör svindyra mastodontfilmer med uttjatade storys som inte fungerar hemma framför datorn. Vill du se filmen måste du helt enkelt se den på bio. Annars kan du lika gärna skita i det. Samtidigt som det är skrämmande att alla salonger där det visas ”bra” film står ekande tomma måste jag medge att jag gillar att se de här storslagna filmerna. De mest tongivande ”episka” filmerna från de senaste tio åren är förstås Sagan om Ringen-filmerna. Det känns som att de filmerna satte något i gungning. Trenden med superhjältefilm har också varit väldigt tydlig. Den första Spider-manfilmen gjorde att jag återfick mitt intresse för superhjälteserier, och jag tycker fortfarande att det är lite upphetsande att se Marvel-loggan i början av deras filmer. Det senaste året har 3D-film gjort sin återkomst på svenska biografer och det storslagna har blivit ännu viktigare. Utvecklingen kommer leda till att de flesta enbart går på bio för att se storfilmer medan allt annat ses på TVn eller via datorn. Det kommer i förlängningen leda till att kvalitetsfilm blir alltmer sällsynt på vanliga biografer, vilket förstås är lite sorgligt. Men ofrånkomligt.

7. LDN
Den bästa rocken har alltid kommit från England. Efter 90-talets britpopvåg var det dock lite avslaget i några år. När nästa kull ungdomar hade växt till sig och började producera pop var det startskottet för LDN-scenen och den nya musik som jag har gillat mest de senaste åren. Med avstamp i föräldragenerations musik och The Clash uppblandat med soundet av vår tid gjordes fantastisk musik. Först ut var MySpace-fenomenet Lily Allen som med debuten Alright, Still gjorde ett av årtiondets mest självklara popalbum. Sen följde Jamie T, Jack Peñate och många andra. Framförallt fastnade jag för Jamie. Jag lyssnar annars mest på gubbrock och det var otroligt uppfriskande att höra musik från någon i ens egen ålder som delade ens musiksmak och dessutom verkade dela ens syn på livet och samhället. Det var äkta kärlek. Och jag blev otroligt glad när flera av artisterna som slog igenom för några år sedan följde upp sina debuter med lika helgjutna uppföljare under 2009. Det senaste unga bandet från London som har satt världen i gungning är The XX och det ska bli otroligt spännande att se hur nästa kull Londonkids spräcker våra trumhinnor av glädje.

8. Modern realism

Eftersom Finpop utger sig för att vara en litteraturblogg måste jag givetvis ha med en punkt som rör böcker på den här listan. Jag har läst många fantastiska böcker de här tio åren. Många har glömts bort, medan andra har gjort ett starkt intryck och aldrig tycks släppa taget. Min smak för litteratur har ändrats något enormt sedan jag var 12. Då var jag mest inne på fantasy och Tolkien. Lyckligtvis kom jag ur den perioden ganska snabbt. När jag var 13 ändrades allt i och med att jag läste Mästaren och Margarita. Den fick upp mina ögon för annan litteratur. Men det är fortfarande ”Mästaren” som är favoriten. Förutom värdelösa biografier och chiclit i snygg (men förrädisk) förpackning tycker jag att den stora litterära trenden under de här tio åren har varit magisk realism. Om ni kollar på listan över de senaste tio årens vinnare av Pulitzerpriset hittar ni 2000-talets tre bästa böcker Kavalier & Clays fantastiska äventyr, Middlesex och Oscar Waos korta förunderliga liv som alla skulle kunna kategoriseras som magisk realism. Även 2000-talets bästa skandinaviska bok Vi, de drunknade passar också in i genren. Jag älskar magisk realism. Så mycket att jag först övervägde att kalla Finpop för ”Magisk Realism”. Men Finpop fungerar onekligen mycket bättre.

9. Skäggrock

I slutet av 2000-talet är jag oändligt trött på den flanellklädda skäggrocken men under några år kändes det som att den var det finaste och fräschaste som fanns att tillgå (idag vet jag att skägg sällan är fräscht). Amerikanska män med flanellskjortor och yviga ansiktsbehåringar sökte sina rötter i The Byrds-skogar och på Beach Boys-stränder. Det blev stämsång och intimt, rörande och mäktigt och när man försökte kyssa dem kändes det väldigt strävt mot kinden. Jag var totalt nerkärad i Bon Iver, Fleet Foxes och många andra skäggmän. Det var en romans som gick över när jag efter något års uppehåll återigen hörde introt till Flyktsoda och vaknade upp, men jag minns kärleksaffären med värme. Jag trillar aldrig dit igen. Även om flanellskjortorna hänger kvar i min garderob.

10. Judd Apatow
Nedladdning och ensamhet ledde mig till Freaks & Geeks. Och trots att serien utspelade sig 1980 kände jag igen mig i allting – utom möjligtvis i det intensiva marijuanarökandet. Freaks & Geeks hade verkligen allt. Det var den bästa ungdomsskildringen som jag någonsin hade sett. Regin, skådespelet och manuset var så träffsäkert och exakt att det kändes som att man var en av de där ungdomarna. Kort efter att jag hade sett Freaks & Geeks började Judd Apatows enmansvälde över Hollywoodkomedierna. Han var plötsligt överallt och de skådespelare som han hade värvat tio år tidigare, framförallt Seth Rogen, dök upp i alla hans filmer. Jag blev – och är fortfarande – helt tagen och fascinerad av Apatows filmer. Jag har sett Knocked Up fler gånger än vad som borde anses hälsosamt. Förutom att Apatow är rolig utav helvete tycker jag att han har en enastående känsla för att skildra en viss sorts män och deras relationer med varandra. Jag tror Judd kommer dra ner lite på tempot de kommande åren, men det finns ingen som kan hota hans position. Jag kommer följa honom troget.

tisdag 15 december 2009

Finpop summerar musikåret


För mig känns det nästan obligatorisk att sätta ihop några listor vid varje årsslut. Listor över årets bästa album har börjat dyka upp lite varstans och jag tänkte att det var dags att posta min lista innan alla andra har gjort det. Samma album har ju en tendens att dyka upp på alla listor, och man vill ju inte verka tråkig. 2009 har varit ett fantastiskt musikår. Det har funnits något nytt, intressant och svängigt att lyssna på varje vecka. Jag har en tendens att hetslyssna på album när de är nya. Det är korta romanser och efter några veckor är man på jakt efter något nytt. När jag skrev den här listan påmindes jag om många grymma skivor som jag nästan hade glömt bort. Det här är de skivor som jag har älskat mest i år. Jag har skrivit om nästan alla tidigare, och vill du veta mer om albumen tycker jag att du ska läsa mina recensioner. Jag försökte hålla mig tio album först, men insåg att det var omöjligt. Det har varit ett ovanligt bra musikår och det finns många album som förtjänar ett omnämnande. Istället för tio album blev det femton. Haka inte upp dig på nummerordningen, den varierar från dag till dag.

1. Jamie T – Kings & Queens

Jag hade väntat i nästan tre år. Jag kunde alla texter på Panic Prevention utantill och hade lyssnat på b-sidor och demos hundratals gånger. Sen kom äntligen Kings & Queens. Och den var allt som jag hade hoppats på. Jamie T bevisade igen vilken skicklig låtförfattare han är och hur många stilar han behärskar. Jag tröttnar inte på Kings & Queens och kommer garanterat lyssna på den på repeat tills det är dags för nästa album. Som om ett fulländat album inte vore nog har Jamie gett ut tre fantastiska EPs med anknytning till skivan där det sammanlagt finns 12(!) unika spår. Jag vet inte riktigt vad som kännetecknar ett musikaliskt geni, men jag är övertygad om att Jamie T är just ett sådant. Han är Joe Strummers enda sanna arvtagare, och mitt hjärta kommer alltid bulta extra hårt för honom.
Spotify

2. Morrissey - Years of Refusal
2009 var inte ett lätt år för Morrissey. Years of Refusal fick inte något varmt mottagande och han har råkat ut för mycket tråkigheter. Det är tur att han har så många trogna fans. Jag älskade – och älskar fortfarande – Years of Refusal. Jag har lyssnat ohälsosamt mycket på det här albumet under året, och tycker faktiskt inte att det finns några dåliga spår. När det kom var det precis vad jag behövde och det har fått följa med genom hela året. Spelningen i Borås var årets absoluta höjdpunkt och något jag aldrig kommer glömma. Älska Morrissey!
Spotify

3. Lily Allen - It’s Not Me, It’s You
Det var mycket tråkiga skriverier om Lily Allen förra året. Så mycket att många började tvivla på hennes förmåga att göra något vettigt av uppföljaren till den fantastiska debuten Alright, Still. Men med It’s Not Me, It’s You motbevisade hon alla som någonsin hade dissat henne. Det är ett fulländat popalbum med otroligt svängig radiopop och smarta och roliga texter. De senaste nyheterna om Lily är att hon inte tänker göra några fler album och istället satsa på ett skivbolag och mode. Jag hoppas att det inte är sant. Men samtidigt har jag svårt att se en vuxen Lily Allen göra musik. Kanske är det smart av henne att ta ett break i några år och tänka över hur hon ska gå vidare med karriären. Hon kommer briljera igen. Det är jag säker på.
Spotify

4. Peter Doherty - Grace/Wastelands

En annan som det alltid går att hitta tråkiga nyheter om är Peter Doherty. Han beter sig som en fullständig idiot och hans obehagligt utdragna självmord överskuggar hans musik. Men ur den där smärtan och det konstiga beteendet kommer fantastisk musik. För alla som klarar av att se bortom den trasiga rockstjärnan finns ett av årets vackraste album att upptäcka. Grace/Wastelands är fantastiskt. Det är att album att älska och hålla nära. Jag fascineras fortfarande av de välskrivna låtarna och den magiskt slitna rösten. Jag hoppas att någon kan rädda Pete. Men det kommer inte gå. Han är en av de olyckliga som är dömda att gå under.
Spotify

5. Deportees - Under the Pavement - The Beach

Deportees måste vara ett av de mest förbisedda banden i Sverige. Därför har de en väldigt sympatisk underdog-utstrålning, och när det här albumet kom i våras var det som något slags uppvaknande från den svenska popsömnen. Under the Pavement - The Beach är ett perfekt album. Det finns inget pretentiöst eller falskt hos The Deportees. Deras musik är vacker och full av soul. Texterna, arrangemangen och sången är genomgående fantastisk. Under the Pavement - The Beach är årets utan tvekan bästa svenska album och Deportees är Sveriges bästa band just nu.
Spotify

6. Markus Krunegård - Prinsen av Peking + Lev som en gris dö som en hund

Staden heter Norrköping. Och en av de främsta anledningarna till att jag inte har längtat ihjäl mig efter familjen, de gråa dagarna, promenaderna, hamnen och fyllona är att jag har haft Markus Krunegårds två fantastiska skivor i bagaget större delen av hösten. Mycket handlar om Norrköping på de här skivorna, men det finns förstås mycket annat att älska dem för. Markus är dyster och deppig men också enormt upplyftande. Texterna är välskrivna och det är lätt att känna igen sig i berättelserna från Peking. Markus leker mycket med ljudbilden och jag tycker att det låter sjukt bra. Jag har verkligen toklyssnat på de här skivorna. De gör allt så mycket enklare.
Spotify

7. Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle
Bill Callahan får priset för årets röst. Och för årets singer-songwriteralbum. Jag hade aldrig hört honom tidigare och när jag började lyssna på Sometimes I Wish We Were An Eagle kändes Bill Callahan som en fantastisk upptäckt. Sometimes I Wish We Were An Eagle är ett album som har fått följa med mig större delen av året. Det är stämningsfullt, tänkvärt och gripande. Och Bill sjunger så jävla, jävla bra.


8. jj - n° 2

Först var det bara mystiskt. Ecstasy var en overkligt bra låt, men annars fattade jag inte grejen. Vad menades med skivomslaget och varför var bandet så utstuderat blyga? Sen insåg jag att jag inte kunde sluta lyssna. Jag blev kär i varenda sång på albumet. jj är unika i Musiksverige. Deras musik är vacker och rörande som ingen annan. n° 2 har haft en längre livslängd än de flesta albumen på den här listan. Jag fascineras fortfarande av jj och lyssnar på albumet flera gånger i veckan. Trots att klassikernas tid är över sedan länge anser jag nog ändå att det här är en framtida klassiker.
Spotify

9. The XX – XX

XX är kanske, egentligen, årets allra bästa album. The XX gjorde något eget och helt nytt. Och de gjorde det sjukt bra. Musiken var gripande och det var omöjligt att inte bli kär. Jag älskar The XX. Det gör jag verkligen. Men tyvärr har jag lyssnat sönder deras skiva. Och det känns som att alla andra har lyssnat sönder den också. The XX blev ganska snabbt det hippaste som man kunde lyssna på. Tyvärr bidrog det också till att albumet spelades sönder överallt. Jag känner inte alls lika starkt för The XX nu som jag gjorde i augusti. Om jag håller mig ifrån skivan några månader kanske den kan återfå sin fulla kraft.
Spotify

10. The Horrors - Primary Colours

En helg i maj stängde jag in mig i mitt studentrum i Uppsala och lyssnade på Primary Colours hela helgen. Ingen annan musik spelades och jag tror att jag hade kört igenom albumet dryga 30 gånger när måndagen grydde. Sedan dess har jag inte återkommit till Primary Colours överdrivet många gånger. Men jag tänker tillbaka på den där isolerade – och alldeles fantastiska – Uppsalahelgen med värme. Någonting hände under de där 48 timmarna – jag vet inte riktigt vad – som fick mig att öppna ögonen. Primary Colours är ett grymt album. Ska du lyssna – och det ska du – rekommenderar jag att du låser in dig på ditt rum, lägger dig på din säng och lyssnar på albumet från början till slut. Sen lyssnar du igen. Primary Colours är vackert, smart, avancerat, imponerande och annorlunda. Det är ett album som väldigt oförtjänt inte fick någon uppmärksamhet hemma i Sverige. Det är den sortens album som vi alltid går omkring och väntar på. Den sortens album som kan fylla alla tomrum.
Spotify

11. Anna Järvinen - Man var bland molnen

Av någon anledning hade jag fått för mig att Anna Järvinen var helt värdelös. Jag skäms över det idag. Man var bland molnen är årets mysigaste skiva och Anna Järvinen har en underbar röst. Uppbackad av Dungen gör Anna den bästa psykadeliska pop som någonsin har gjorts i Sverige. Arrangemangen är storslagna och vackra och låttexterna berör på djupet. Jag kan känna igen mig i mycket och Anna Järvinen har blivit en av mina hjältar. Jag har sett henne live två gånger i år. Det var två spelningar av helt olika karaktär. Den första, på Strand i Stockholm och med Dungen som band, var inte mycket att hurra för. Det var lite väl flummigt och utdraget, och sjukt varmt i lokalen. Den andra gången var i Norrköping i somras, uppbackat av ett rockigare och mer avslappnat band. Den spelningen hör till det finaste som jag någonsin har sett på en scen. Jag lyssnar fortfarande på Man var bland molnen när jag ska sova. Det är då den gör sig som bäst.
Spotify

12. Thåström – Kärlek är för dom + Kompost

Kärlek är för dom är en skiva som växer. Efter att ha lyssnat lite halvslappt på den några gånger de första månaderna efter releasen började det gå upp för mig hur bra den faktiskt var. Tillsammans med Kompost – skivan som följde med till Greatest hits-samlingen där outgivna låtar har samlats – är den bland det bästa jag har hört i år. Det är inte mycket till melodier, men låttexterna är som vanligt fantastiska. Det är suggestivt, gripande och lite otäckt. Dessutom har Thåström fått upp mina ögon för Dan Andersson på allvar. Det ska han ha respekt för. Mitt 2000-tal börjar och slutar till tonerna av Thåström.
Spotify

13. Florence Valentin – Spring Ricco

2009 var året då jag äntligen förstod storheten hos Florence Valentin och Love Antell. Jag skiter fullständigt i att deras musik lånar mycket från andra band. För mig är det bara trevligt att jag och Love har samma favoritband. Florence Valentin behövs. Jag blir nästan tårögd över deras politiska agenda och de fina budskapen i låtarna. Det värmer att det trots allt finns några rockrebeller kvar i Sverige. Såld är såld är årets låt på svenska, och hela albumet är laddat med energisk rock som speglar ett Sverige som många blundar för. När bandet spelade på V-dala i Uppsala i maj hade jag en av årets bästa kvällar. Det är sällan jag har känt mig så levande.
Spotify

14. Girls – Album

Ibland är allt som behövs rock’n’roll. Och Album är den renaste och mest jordnära rock jag har hört i år. Det är något okonstlat med Girls musik. Den är enkel, ärlig och väldigt rörande. Texterna är fantastiska och jag kan inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna tröttna på det här albumet. Jag har nästan lyckats glömma bort den smaklösa ”porrvideon” och ser Girls genom ett romantiskt skimmer. Drömmen om Kalifornien kommer aldrig dö.
Spotify

15. Woods - Songs of Shame

Årets hipstertrend var utan tvekan lo-fi. Antalet lo-fiband som gjort skivor som hyllats av kritiker och anklagats för oljud av ”vanligt folk” var ovanligt många det här året. Ibland blev det lite för hippt och skramligt. Men när årets lo-fi var som bäst var den sjukt jävla bra. Som jag ser det är idéen med lo-fi att få fram det äkta och naturliga ur musiken, som en reaktion mot all överproducerad radiopop. När det funkar blir det otroligt vackert, och berör mer än nästan allt annat. På Woods Songs of Shame föll alla bitar på plats. Rain On är en av årets starkaste låtar, men resten av albumet imponerar också. Hade det inte varit för den utdragna September with Pete hade det varit ett mästerverk.
Spotify

onsdag 9 december 2009

Blakroc: Hiphop och blues i perfekt symbios


När jag var i 14-årsåldern ville jag inte vara svensk. Utanförskapet hade blivit ännu tydligare och mer symboliskt om jag hade varit invandrare. Bäst hade det varit om jag fötts svart. Förutom The Clash lyssnade jag uteslutande på svart musik under några års tid. Och då menar jag verkligen uteslutande. Det var bara svart. Först var det reggae och hiphop, som sedan mötte varandra i det tidiga 2000-talets dancehallvåg. Genom mitt gitarrspel kom jag i kontakt med bluesen och funken. Jag identifierade mig mycket med svarta människor och deras historia och utsatta situation. Jag önskade att jag kunde skrika ”Black power!” och knyta min vita – påfallande ofta torra – hand i en sympatisk gest. Men det var något som jag på sin höjd kunde leva ut hemma framför spegeln – med stängd dörr. Musiken fick mig ändå att känna mig lite, lite svart. Hade jag kommit över Blakrocs självbetitlade album på den tiden hade jag varit i himmelriket.

Till en början känns inte Blakroc särskilt upphetsande. Det känns som att det är ett album som ser bättre ut på pappret än vad det faktiskt låter. Och som att de hade mycket roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har när han lyssnar. Men efter några lyssningar blir det uppenbart hur jävla bra det faktiskt är. Blakroc är i grunden den amerikanska bluesduon The Black Keys som består av Dan Auerbach och Patrick Carney. De är grymt kompetenta och låter sjukt bra. Tidigare i år kom Dan Auerbachs trevliga solodebut. Duon har sina rötter i en urgammal amerikansk svart musiktradition och de förvaltar arvet på ett fantastiskt sätt - trots att de är vita. På Blakroc har de bjudit in stora delar av den amerikanska hiphopeliten. Det är många stora och kreddiga namn som rappar och sjunger över bandets bluesbakgrunder. Hiphopen och bluesen är nära besläktade och egentligen borde det göras mer musik av den här typen. För det låter väldigt bra.

Jag tror att bluespubliken och hiphoppubliken till stora delar består av helt olika sorters människor. Blakroc kan få folk från båda lägren att få upp ögonen för varandra och se de gemensamma nämnarna. Därför är Blakroc ett viktigt album. För de som inte lyssnar på hiphop i vanliga fall är albumet en fantastisk introduktion till många av de mest beundrade amerikanska rapparna. De rappare som dyker upp här är inte nödvändigtvis de som du hör på radion varje dag. Det är snarare de tunga namnen som de insnöade och pålästa älskar och beundrar. Bland annat gör Mos Def, Reakwon, Pharoahe Monch, Q-tip och RZA grymma låtar. Till och med den döde Ol' Dirty Bastard från Wu-Tang Clan dyker upp på ett spår. Det svänger ordentligt och de bluesiga bakgrunderna funkar perfekt tillsammans med rappen. De första lyssningarna tyckte jag inte att det kändes som något speciellt. En axelryckning, mer eller mindre. Men jag fortsatte lyssna och efter ett tag fastnade jag. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar från albumet, utan jag skulle snarare rekommendera att man lyssnar på albumet från början till slut. Det gör sig bäst så. Coochie!

Vill man ha mer radiovänlig hiphop såhär i december kan jag rekommendera Wales nya album Attention Deficit – och särskilt låten Diary där han samplar en av låtarna från Amelie från Montmarte – och Fabolous senaste album Loso’s Way (efter Carlito’s Way) där de fem första låtarna har varit en regelbunden självförtroende-boost ända sedan i somras.

tisdag 8 december 2009

Chronic City – Jonathan Lethem


Det var länge sedan jag skrev en bokrecension. Ett tag kändes det som att jag skrev bokrecensioner hela tiden. Jag har inte slutat läsa böcker, men det har uppenbarligen blivit mindre av den varan sedan jag kom till Kanada. Det lilla jag har läst har inte känts värt att skriva om. Att jag inte har tid att läsa känns som en dålig ursäkt. Det finns alltid tid att läsa. Men ibland kommer jag in i perioder där jag inte läser särskilt mycket. För att komma in i läsningen igen efter en sådan period krävs böcker som är riktigt bra. Böcker som rycker tag och får en att släppa allt annat. Chronic City är en sådan bok. Det är Jonathan Lethems senaste bok och för oss som gillar honom är det en fantastisk roman. Och en lika fantastisk drog. Jag har tidigare läst Lethems Moderlös i Brooklyn (tragiskt nog den enda av hans romaner som finns på svenska) och The Fortress of Solitude och jag är väldigt förtjust i att hans sätt att skriva. Hans märkliga New York-skildringar känns som 2000-talets svar på Paul Austers bästa böcker. Det är förunderligt, gripande och extremt välskrivet. Chronic City är en av årets absolut bästa böcker och för de som behöver fly verkligheten – eller bara fundera över den – är det given läsning över jullovet.

En stor tiger går lös på Manhattan. Den river ner och förstör. Hela kvarter är lamslagna och trasiga efter tigerns framflykt. Men myndigheterna anstränger sig inte för att fånga den. Som distraktion fungerar tigern nämligen perfekt. Det byggs skyskrapor där herrelösa hundar får egna lägenheter, medan hemlösa människor tvingas bo på gatorna. Det är konstiga tider. Den före detta barnskådespelaren Chase Insteadmans flickvän – en framgångsrik astronaut – sitter fast ute i rymden och kan inte komma hem. Chase kommer inte riktigt ihåg hur hon såg ut. Han gör inte något speciellt om dagarna, men lyckas ändå fördriva sin tid. När han ska göra en voiceover till en Criterion-dvd träffar han Perkus Tooth. Perkus är en excentrisk nörd som vet allt om gamla filmer och har ett förflutet som mytomspunnen rockjournalist och undergroundaffischör. De blir goda vänner. Dagarna spenderas i Perkus lägenhet där de röker stora mängder cannibis och diskuterar film och kultur. Gränsen mellan verkligheten och fantasin blir bara tunnare och Perkus mentala hälsa verkar bli allt sämre. Eller är han verkligen något på spåren? Lever Marlon Brando? Och varför snöar det?

Chronic City utspelar sig i något slags alternativt Manhattan. Allt är lite skruvat, men inte särskilt mycket. Istället för The Muppets finns The Gnuppets. Huvudtemat i boken är diskussionen om verkligheten. Konstiga och otroliga händelser avlöser varandra och det verkar alltid finnas något som är osagt. När man har nått sista sidan har man istället för svar fått oändligt många fler frågor. Det hade lätt kunnat bli pretentiöst. Men det är Jonathan Lethem som skriver och han verkar ha full koll på vad han gör. Tempot är relativt långsamt men det är alltid så roligt, intressant och förbryllande att man engagerat fortsätter läsa. Språket är fulländat och stilsäkert. Flytet dör aldrig och trots att man inte alltid vet vad som händer känns det mesta ändå självklart, på något märkligt sätt. Karaktärerna är perfekt utmejslade. De är levande och intressanta. Till och med deras namn är perfekta. Chase Insteadman är lika konfunderad som läsaren över det som händer. Vänskapen mellan Chase och Perkus, som växer sig väldigt stark, känns både rörande och engagerande. Lethem har mycket vettigt att säga om vänskap och relationer.Trots att det röks väldigt mycket gräs i boken – många tolkar titelns Chronic som ännu en anspelning på drogen – och karaktärernas pårökta tillstånd är viktigt för vad som händer, och kommer hända, känns det inte som att Lethem på något sätt förhärligar drogen. Det blir aldrig äckligt som i en stonerkomedi eller en pretentiös indiefilm utan fyller en viktig funktion. Här används drogen som ännu ett sätt att fly verkligheten för de som inte klarar av den. För till slut handlar ändå Chronic City om att ta sig själv i kragen och möta verkligheten. Hur konstig och oförklarlig den än kan tyckas vara.

lördag 5 december 2009

Världens bästa TV-serie


“Riding through this world, all alone. God takes your soul, you're on your own.”

Finpop är bloggen där jag skriver om saker jag älskar. Där jag kan hylla saker och utbrista ”det här är världens bästa” film, skiva eller bok. Ofta är hyllningar något som känns mest angeläget i stunden man skriver dem. En månad senare är det något annat som är ”världens bästa” (förutom The Clash som alltid, alltid kommer vara världens bästa band). Jag vet inte riktigt om den här bloggen handlar om världens bästa TV-serie. Men den här hösten har faktiskt Sons of Anarchy varit bättre än något annat. Serien har verkligen varit ”världens bästa” och en av veckans absoluta höjdpunkter.

Jag har skrivit om – och hyllat – Sons of Anarchy tidigare. Jag var upp över öronen förälskad i serien redan efter den första säsongen. Inte minst därför att tonårsidolen Charlie Hunnam från brittiska Queer as folk (som på den tiden var ”världens bästa TV-serie”) gjorde huvudrollen. Den första säsongen var fantastisk. Den hade verkligen allt. Det var skitigt, våldsamt, engagerande och spännande. Som Sopranos fast ännu bättre. För de som inte har hört talas om Sons of Anarchy handlar serien – väldigt kortfattat – om ett kriminellt motorcykelgäng i norra Kalifornien och deras inre och yttre konflikter. Den andra säsongen fortsätter i samma anda som den första. Jag tankar inte spoila för er som inte har sett serien, men vill bara konstatera att den andra säsongen är många gånger bättre än den första. Kurt Sutter har tagit allt som var bra med serien och förstärkt det på alla tänkbara sätt. Våldet är grövre, konflikterna och intrigerna är mer spännande och det är ännu mer opretentiöst befriande än tidigare samtidigt som släktskapet med Hamlet känns tydligare. Alla karaktärer känns levande och trots deras amoraliska beteende känner man för de flesta. Skådespelarna är genomgående lysande. Serien är så bra att centrala intriger och hemligheter som man trodde att hela serien skulle bygga på kan kastas bort och avslöjas i ett och samma avsnitt. Dialogen är sjukt välskriven och det finns ett driv som ingen annan serie kommer i närheten av. De olika karaktärerna slits fram och tillbaka mellan olika läger, och deras känsloliv är otroligt intressant och engagerande. Till och med montagen är snygga och genomtänkta. Har man bara sett ett avsnitt eller två kan man få för sig att Sons of Anarchy är en uteslutande genomgrabbig serie, men ser man bortom motorcyklarna och smutsen är det framförallt ett otroligt fascinerande familjedrama som borde tilltala de flesta. Ingen annan serie kan skryta med lika varierade och välskrivna kvinnoroller. Här finns mamman, pappan och de många sönerna. Och alla de yttre som hotar att förstöra familjen.

Säsongsavslutningen är TV-perfektion och det är svårt att avgöra om det är den här finalen eller LOST-avslutningen som är årets stora TV-ögonblick. Varenda minut är perfekt komponerad. Man sitter på helspänn hela tiden och hur det hela slutar gör att jag kommer ha svårt att fortsätta leva mitt liv tills jag får reda på hur det fortsätter. Det är vansinnigt spännande. Men det dröjer nästan ett år innan vi får se fortsättningen. För er som inte har sett serien finns det mycket att se fram emot. I Sverige går serien på TV400. Jag tycker egentligen att det känns som att Sons of Anarchy är en given SVT-serie, men SVT har varit slappa och dumma när de har köpt in amerikanska kvalitetsserier de senaste åren. De har gått miste om Mad Men, Dexter, Breaking Bad och många andra kritikerrosade serier. Kanske tror de att alla som är intresserade redan har sett serierna via nätet, och att de istället kan bränna hela budgeten på smaklösa galor och ändlösa Melodifestivaler. När Sons of Anarchy finns tillgänglig som svensk DVD-box ska mina föräldrar få serien. De måste se det här. Alla måste se det här. Jag älskar Sons of Anarchy.

tisdag 1 december 2009

Socialrealism i sin allra finaste form


När det gäller rockmusik och socialrealism finns det inga som är bättre än britterna. Brittiska socialrealistiska filmer brukar nästan alltid vara stilsäkra och meningsfulla. När jag var liten var socialrealism något som framkallade mardrömmar och jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt av att se de Ken Loach-filmer som mina föräldrar släpade hem från biblioteket. Numer delar jag deras kärlek och fascination för genren. Jag får en kick av att se filmer som utspelar sig i skitiga betongförorter där inte finns hopp för någon. Verkligheten berör. Andrea Arnolds nya film Fish Tank är brittisk socialrealism i sitt esse. Det är grått, närgående, upprörande och väldigt gripande. Och med en otroligt begåvad 18-åring i huvudrollen.

Fish Tank utspelar sig i en sådan där typisk grå brittisk betongförort där allt är åt helvete. Misären är total och alla verkar olyckliga och trasiga. Vad titeln anspelar på vet jag inte riktigt. Kanske att livet för de här människorna är som ett akvarium där de är dömda att simma runt utan någon större chans att ta sig ut. I ett hus med risiga loftgångslägenheter bor 15-åriga Mia och hennes lillasyster och mamma. Morsan kvalar in som den mest osympatiska och vidriga mamma som jag någonsin har sett på film. Hon är fruktansvärd mot sina barn och är totalt självupptagen och förstörd. Ett exempel på hur jävligt barnen faktiskt har det: mamman anordnar en klassisk spritfest mitt på dagen, bjuder in ett antal lika trasiga själar och tvingar in barnen i deras rum där de röker och dricker sprit. Det gör ont att se och jag blir både upprörd och förbannad. Mia, som inte passar in någonstans och alltid är ensam, har sin enda tillflykt i en obebodd lägenhet där hon dricker och dansar. Hon drömmer om att bli en dansare och studerar danserna i hiphopvideor. När mamman släpar hem en ny kille verkar Mias situation ljusna något. Han beter sig någorlunda vuxet och sympatiskt och ser hur utsatt Mia faktiskt är. Men snart börjar det bli uppenbart att han inte bara vill beskydda henne. Och kanske är de känslorna ömsesidiga. Kanske inte. Och eftersom det är en socialrealistisk film är allt dömt att bli ännu sämre än vad det redan var. De här människorna är sjunkande fartyg.

Fish Tank rör sig framåt i ett långsamt tempo. Tittarens relation till Mia byggs upp på ett bra sätt och även om hon är den sortens problembarn som de flesta av oss skulle undvika är det omöjligt att inte gilla henne. Debuterande Katie Jarvis gestaltar henne på ett fantastiskt sätt. Kameran följer henne väldigt nära. Allt känns motiverat och det blir aldrig tråkigt. Det är väldigt rörande, och samtliga skådespelare gör grymma prestationer. Filmen behandlar svåra frågor och den sista halvtimmen är ganska jobbig att se. Slutet är ändå lite hoppfullt. När sluttexterna börjar rulla till tonerna av Nas Life’s a bith (“Life's a bitch and then you die/That's why we get high/Cause you never know when you're gonna go”) känner jag mig omtumlad. Och det är mer än vad de flesta filmer lyckas med.

söndag 29 november 2009

Fantastiska Fantastic Mr. Fox


Redan innan The Darjeeling Limited hade haft premiär började ryktet om att Wes Anderson skulle göra dockfilm av Roald Dahls klassiska barnbok Fantastic Mr. Fox spridas på nätet. Jag har väntat och väntat och nu är den äntligen här. När jag var liten älskade jag alla Roald Dahls barnböcker och Den fantastiska räven har tillsammans med Matilda alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Wes Anderson är en regissör som jag gillar extremt mycket, samtidigt som jag håller fast vid min åsikt att han är en av tidernas mest överskattade filmskapare. Jag har inga som helst problem med Wes, utan snarare med en del av hans fans som gång på gång visar sig vara trångsynta och okunniga. Att Fantastic Mr. Fox-filmatiseringen skulle bli något speciellt visste jag omedelbart. När rollistan, några stillbilder och slutligen trailern kom fanns det inte längre någon tvekan om att det här bli skulle en av årets största filmhändelser. Igår satte jag mig på bussen och åkte ut till ett enormt biografkomplex en bra bit utanför Kingston. Det var jag, min kompis och en massa småbarn. Och jag var mest upphetsad av dem alla. Mitt ansikte gjorde nästan ont av det ihärdiga leendet när sluttexterna började rulla. Fantastic Mr. Fox är verkligen så fantastisk som titeln gör anspråk på. Den är allt – och lite till – som jag hoppats på. Fantastiskt!

George Clooney spelar den fantastiska räven i manchesterkostym. Han är en ryktbar hönstjuv men när fru Räv – vars röst görs av Meryl Streep - blir gravid lägger han sin kriminella karriär på hyllan och börjar jobba på den lokala tidningen. Några år senare känner han sig lite tom. Han vill uträtta något stort och längtar tillbaks till den spännande tiden som hönstjuv. Med hjälp av sin vimsiga polare pungråttan gör han inbrott hos bönderna Boggis, Bunce och Bean som är kända som ondskefulla svin. När de inser att de har rävproblem bestämmer de sig för att döda den fantastiska räven och de tar till extrema medel. Mr. Fox backas upp av de andra djuren – som först är väldigt motvilliga – och snart är ett fullskaligt krig mellan djuren och bönderna igång.

Storyn i Fantastic Mr. Fox är egentligen inte särskilt avancerad. Det är en klassisk heistberättelse med skruvade karaktärer och utflippade händelser, inte helt olik en Jönssonliganfilm. Men genomförandet är på alla sätt fantastiskt. Filmen är intensiv men ändå stillsam. Karaktärerna känns levande trots att de är djur med ganska stereotypa mänskliga drag. Rävarnas trotsiga son Ash som inte riktigt passar in någonstans spelas av en lysande Jason Schwartzman. När kusinen Kristofferson (vilket fantastiskt namn!) flyttar in och visar sig vara raka motsatsen till Ash – atletisk och ädel – blir det väldigt spänt. Relationen mellan Ash och Kristofferson är det bästa med hela filmen. Men det är svårt att välja – allt är fantastiskt! Rösterna är som väntat otroligt bra. Under åren har Wes Anderson byggt upp ett stort stall med trogna skådespelare och många av dem dyker upp i roliga biroller. Mest minnesvärda är Willem Dafoes sköna värstingråtta och Bill Murrays grävlingsadvokat. Som vanligt när det gäller Wes Anderson är soundtracket otroligt genomtänkt och bra. Specialskriven musik samsas med klassiska rocklåtar av Beach Boys och Rolling Stones. Dessutom spelar Jarvis Cocker en (mänsklig) folkmusiker som gör en hyllande låt om den fantastiska räven – i samma anda som Bob Dylans låtar om kända kriminella som John Wesley Hardin och Joey Gallo – till böndernas stora förtret.

Men vad som framförallt gör Fantastic Mr. Fox fantastisk är den underbara animationen. Filmen är helt gjord med dockor och stopmotionteknik som får mig att tänka på de östeuropeiska dockfilmer som inte längre verkar sändas på svensk TV. Det är otroligt snyggt och detaljerat. Till en början känns det lite ryckigt och eftersom många av dockorna är pälsiga ser det ut som pälsen blåser omkring hela tiden. En del teknikfascister kanske tycker att det är onödigt att göra den här typen av filmer nuförtiden. Men Fantastic Mr. Fox känns många gånger mer äkta och levande än de flesta dataanimerade filmer. Animationen är otroligt charmig och imponerande. De mer fartfyllda actionscenerna gör sig också extremt bra i formatet. Det är omöjligt att sluta le. Dockorna känns så levande. Filmen målas i härligt höstiga färger och jag har sällan sett något lika vackert. Det var många år sedan jag läste Den fantastiska räven men så gott som jag kan minnas har Wes Anderson varit förlagan trogen. Ändå får jag ingen Roald Dahl-känsla av filmen. Det är helt och hållet Wes Andersons film. Jag har inga problem med det. Det är så här filmatiseringar av böcker ska göras. Jag är mållös och ler fortfarande.

lördag 28 november 2009

Timber Timbre


Förutom att det är tungt att vara borta från de man bryr sig om – och de som bryr sig tillbaka – är det jobbigaste med att vara långt hemifrån allt som man missar på hemmaplan. Man kan invända att jag får vara med om en massa häftiga grejer härborta. Saker som jag aldrig hade fått uppleva annars. Häromkvällen såg jag min första skunk, till exempel. Den var helt vit (!) och gjorde underliga läten när jag upphetsat försökte närma mig den. Men när det gäller konserter och popkultur har jag hamnat i ett riktigt wasteland. Jag hade hemskt gärna sett Monsters of Folks kyrkospelning och Markus Krunegårds spelningar där han framförde sina nya album. Och den kommande veckan har ni möjligheten att se Peter Doherty. De som bor i Stockholm – och tycker att allt är bättre i Berlin - förstår inte hur lyckliga de är. Nästan allt och alla som man vill se passerar där förr eller senare. Här får man nöja sig med det lilla. För några timmar sedan spelade Kristin Lundell-hajpade Timber Timbre på en liten klubb här i Kingston. De har gjort en hygglig höstdeppskiva, som funkar rätt bra när man behöver en paus från The Cures deppklassiker Disintegration. Det självbetitlade albumet innehåller några helgjutna låtar, men jag tycker att albumet känns lite ansträngt och tråkigt när man lyssnar på det i sin helhet. Live fungerar det oväntat bra, även om det blir segt emellanåt. När popdecenniet ska summeras inom några veckor kommer den flanellklädda skäggrocken hamna högt upp på listorna. Jag börjar dock tröttna. Fleet Foxes och Bon Iver var nödvändiga, men det känns som ett överstökat kapitel. Jag vill inte ha mer. Men det Timber Timbre har att erbjuda är lite mer av samma vara. Fast ganska mycket sämre. Jag vill ha Clashrock och arbetarklass, men det får vänta.

När jag och min svenska kompis närmar oss klubben känner vi hur marijuanalukten blir starkare och starkare. Här i Kanada är det inte mer än en axelryckning att röka på emellanåt (dagligen). Mitt förakt mot den drogliberala delen av lokalbefolkningen växer sig starkare för varje dag. De inte bara klär sig som utvecklingsstörda dagisbarn utan har också enorma problem med att resonera och prata som vuxna människor. När vi kommer in på klubben är det nära att jag kokar över av ilska. Det överpretentiösa förbandet Snow Blink har redan börjat spela och på golvet framför scenen sitter publiken och tittar frånvarande på den pissiga duon. De blundar och lever sig in i musiken. Jag går ut och tar lite luft för att lugna mig. När Timber Timbre går på scenen blir det genast bättre. Sångaren Taylor Kirk har en riktigt bra röst och i låtar som Lay Down in the Tall Grass, I Get Low och Trouble Comes Knocking känns det nästan lite magiskt. Stundtals är spelningen lysande. Med ett album bakom sig finns det dock ingen större låtskatt att snacka om, och bandet spelar igenom sin katalog rätt snabbt. Ändå känns det som en lång och utdragen spelning. Låtarna är långa. Det är väldigt mörkt i lokalen och bandet sitter ner utan några som helst ansatser till coola moves. Jag lutar mig mot en vägg och känner att sömnen inte är långt borta. När spelningen är över blir det inga extranummer. Hippietöntarna framme vid scenen skingras och går hem. Det är en dag imorgon också.

torsdag 19 november 2009

Döden är stillsam, vacker och rolig


Ibland behöver man inte leta efter de där underbara filmerna. De kommer till en istället. Jag ska ärligt säga att jag inte ser mycket asiatisk film. Det är inte så att jag har något emot filmer från Asien, men jag har mest kommit att förknippa asiatiska filmer med plågsamt pretentiösa kinesiska dramer, uttjatade japanska skräckfilmer och hysteriska koreanska romantiska komedier. Har man sett en av varje har man sett alla (typ). Därför hade jag inte sett – eller ens brytt mig om - den senaste Oscar-vinnaren för bästa utländska film. En av mina nya kompisar hade två fribiljetter till The Screening Room – stadens enda utpost för finkultur – och eftersom jag redan hade sett The Burning Plain gick vi och såg den andra filmen som visades. Jag visste ingenting om Departures (som heter Avsked på svenska) mer än att den hade fått en Oscar – vilket förstås stod stort och tydligt på filmaffischen. Det var länge sedan som jag blev så överraskad av en film. Departures är smart, välspelad, snygg och sjukt rolig. Det känns uppfriskande att se en film som är så långt från Hollywood man kan komma.

En ung kvinna har dött. En gammal man och hans yngre kollega utför en stillsam och väldigt högtidlig dödsritual inför den dödas familj. De tvättar henne och gör henne fin inför begravningen. För en svensk känns det väldigt märkligt. När skrevet ska tvättas upptäcker de att något inte står rätt till. Kvinnan har en penis. Fram till detta ögonblick har det varit väldigt lugnt och värdigt, och lugnet fortsätter även efter upptäckten. Ur stillheten uppstår en väldigt speciell humor och det var länge sedan som jag skrattade så högt. Filmen spolar tillbaka tiden två månader. En ung mans stora dröm har gått i uppfyllelse. Han spelar cello i en stor orkester. Men efter första konserten kommer den katastrofala nyheten om att orkestern ska läggas ned. Cellon kostade en förmögenhet och orkesterjobben är få. Mannen flyttar tillbaka – tillsammans med sin väldigt förstående fru – till sin lilla hemstad. När han får se en annons om ett jobb i en tidning tror han att det handlar om ett jobb på en resebyrå. Lönen är bra och han får jobbet direkt. Men det visar sig att han istället för att sälja semesterresor ska förbereda döda kroppar inför den sista resan. Detta görs på ett omständigt och stillsamt sätt inför de dödas släkt och familj. Från att först ha varit äcklad av de döda inser mannen vilket viktigt jobb han faktiskt gör, och han finner samma tillfredställelse i sitt nya jobb som ur cellospelandet.

Departures är en väldigt vacker film. Bildspråket är poetiskt och målande. Allt berättas i ett extremt lugnt och sansat tempo. Handlingen känns väldigt intressant och den bild som filmen ger av döden känns fin och sund. Departures handlar lika mycket om livet, drömmar och ambitioner och om att hitta sin plats som om döden. Skådespelarna är lysande, och skådespelet är väldigt annorlunda jämfört med vad som är standard i amerikanska filmer. Rollerna är väldigt känslosamma och jämfört med västerländsk film spelar alla över något enormt. Det är väldigt uppfriskande. Men det som gör Departures till en fantastisk film är den underliga humor som sakta byggs upp ur stillheten. Man skulle nästan kunna kalla det för en komedi. Den galna humorn närvarar i nästan alla scener. Det är en väldigt barnslig och primitiv humor som gör sig perfekt i den här filmen. Det känns nästan som en slump att jag såg Departures, men jag är väldigt glad över att ha sett den. Jag är övertygad om att den kommer gör dig lika glad.

söndag 15 november 2009

The Men Who Stare at Goats


En långhårig Jeff Bridges, en skön titel och en tvålfager Ewan McGregor gjorde mig genast sugen på att se The Men Who Stare at Goats. Trailern var rolig och lagom utflippad och när jag fick reda på att boken som filmen bygger på var baserad på verkliga händelser var det inte längre något som kunna hålla mig från att se filmen. The Men Who Stare at Goats är bättre än vad jag hade väntat mig. Skådespelarna är grymma, humorn är skön och handlingen är oväntat bra och pårökt. Att något som försiggår här skulle ha någon som helst förankring i verkligheten känns osannolikt och otroligt. Direkt efter att jag kommit hem från biografen lade jag en beställning på boken The Men Who Stare at Goats. Filmen tar sig vissa uppenbara friheter, för att göra det hela ännu galnare, och det ska bli spännande att se vad boken har att säga.

The Men Who Stare at Goats stirrar på getter. Och genom att kanalisera sin psykiska energi får de getternas hjärtan att stanna. Ewan McGregor spelar en misslyckad journalist som nyss blivit dumpad av sin fru för en enarmad arbetskamrat. Hans liv suger och när Bush får den goda idén att invadera Irak bestämmer han sig för att åka dit som reporter. Han vill bidra med något och skildra den hemska verkligheten. Istället stöter han ihop med en mystisk mustaschprydd herre spelad av en lysande George Clooney . Han berättar övertygande att han är en Jedi-krigare, en soldat specialiserad inom det paranormala, på ett hemligt uppdrag. Journalisten har svårt att tro honom men snart har det börjat hända konstiga grejer, och han tvingas ifrågasätta verkligheten. Det visar sig att den åldrade soldaten tillhörde en hemlig division inom den amerikanska armén som efter fiaskot med Vietnamkriget faktiskt började jobba med flummiga hippieteorier om psykisk energi och paranormala fenomen. I ett gäng härliga flashbacks får man se divisionens uppgång och fall. Ledda av en New Age-insnöad och långhårig Jeff Bridges tränar de upp sig inom märkliga – och skrattretande – områden. Och många år senare får storyn sin upplösning medan Ewan McGregors journalist hittar sin plats i livet.

Regissören Grant Heslov har hittat ett perfekt tonläge med The Men Who Stare at Goats. Det finns en viss seriositet i filmen och New Age-fraktionen inom den amerikanska armén känns ibland inte helt otrolig. Samtidigt tillåtar han sig själv och skådespelarna att flippa ur hur mycket som helst. Det märks att skådespelarna hade kul när de spelade in den här vansinniga filmen, och det gör det också väldigt kul att se den. Det är absurt, bisarrt och mestadels väldigt roligt. Skådespelarna är perfekta i sina roller och det är många stora namn som gör grymma roller. En intressant aspekt av filmen är att det inte finns en enda kvinnlig roll. The Men Who Stare at Goats är freaks och utstötta som aldrig hade passat in någonstans. Av någon anledning hamnade de i armén där de om möjligt passade in ännu mindre. När de sedan blev upptagna i den paranormala fraktionen kändes det som att de hade hittat hem. För första gången var de lyckliga. De är män som skapar sig ett sammanhang och en gemenskap när världen sviker. The Men Who Stare at Goats har faktiskt något viktigt att säga på den punkten. Jag hade väldigt kul när jag såg The Men Who Stare at Goats, och hoppas att boken är lika underhållande.

lördag 14 november 2009

Roliga människor


När jag åkte över till Kanada tänkte jag att ”hur dåligt det än blir kommer jag få se Funny People flera månader innan den går upp i Sverige”. Det var den enda tröstande tanken. Men när jag kom hit hade den precis slutat visats på biograferna. Besvikelsen var ganska stor. Det var längesen som jag längtade efter en film lika mycket som med Funny People. Jag räknade dagarna till premiären och såg trailern ohälsosamt många gånger. Men jag fick vänta tills filmen dök upp på nätet för att få se den. Tragiskt nog var det samma dag som den gick upp på svenska biografer. Men nu har jag äntligen fått se den. Och jag älskar den. Funny People är lika bra som jag hade hoppats på. Judd Apatow har gjort det igen. Trots en speltid på två och en halv timme sitter allt där det ska. Tonen är allvarsam, Seth Rogen gör sin kanske bästa roll någonsin, humorn blandar högt och lågt, soundtracket är lysande och jag blir riktigt berörd. Jag tar fram kalendern och börjar räkna dagarna tills Judd Apotows nästa film har premiär.

Det har varit mycket snack om att Funny People är Judd Apatows mest personliga film hittills. Visserligen har alla hans filmer varit ganska personliga. Han har visat att han har förståelse för en viss grupp människor som jag identifierar mig väldigt starkt med, och mycket av detta måste vara självupplevt. Apatow är alltid träffsäker, insiktsfull och förstående men här tar han det hela ett steg längre. Hans gamla polare Adam Sandlar spelar något som jag antar är en mardrömsversion av Apatow själv. Han är en framgångsrik och svinig komiker som totalt har tappat kontakten med verkligheten. När han får reda på att han har en dödlig sjukdom och med största sannolikhet inte kommer leva länge till inser han att han varken har familj eller vänner att berätta det för. På en standupklubb träffar han en ung komiker spelad av Seth Rogen. Han är motsatsen till Sandlers karaktär och symboliserar antagligen den unga och oförstörda Apatow. Han är blyg, charmig och väldigt snäll. Dessutom skriver han bra skämt, vilket får Sandler att anställa honom som assistent. Ett jobb som innebär allt från att skriva skämt till att sitta bredvid Sandlers säng och tala honom till sömns. Deras relation är inte okomplicerad, och den osympatiska stjärnan mjuknar aldrig. Men han öppnar sig. Som i Knocked Up har Judd Apatows fru Leslie Mann och hans två döttrar stora och betydelsefulla roller, vilket får det hela att kännas ännu närmre Apatow. Han försöker verkligen säga något med den här filmen. Samtidigt som han försöker vara rolig. Det fungerar väldigt bra.

Funny People är, jämfört med de flesta komedier, en väldigt lång film. Många kritiker har klagat på speltiden. Jag – som älskar Apatow och de flesta skådespelarna – tycker snarare att den långa speltiden är till filmens fördel. Storyn hade kanske kunnat vara ännu vassare, och en del av birollerna får inte visa upp hela sin potential. Det hade gått att få många filmer ur Funny People. Seth Rogens karaktär bor tillsammans med Jonah Hill och Jason Schwartzman, och det lilla man får se av dem är sjukt roligt. Aubrey Plaza och Aziz Ansari från Parks and Recreation (som blir bättre för varje avsnitt) gör två bra roller som unga komiker. Judd Apatows dotter Maude gör en fantastisk version av Memory från Cats, Eric Bana är skitrolig och dessutom dyker Eminem och många andra upp som sig själva i roliga scener. Det finns så mycket bra i Funny People att jag utan problem kommer kunna se den flera gånger. Adam Sandler gör sin roll väldigt bra. Jag har alltid gillat honom, och även om jag inte längre finner någon större underhållning i hans barnsliga komedier, tycker jag alltid att han är grymt bra när han gör mer seriösa roller. Men bäst är ändå Seth Rogen. Så mycket har hänt i hans liv sedan han var med i Freaks and Geeks för tio år sedan men han verkar ta kändisskapet på ett bra sätt. I Funny People gör han sin kanske bästa roll hittills. Han utstrålar så mycket värme att det är omöjligt att inte bli berörd. Seth Rogen är absolut inte en skådespelare i samma liga som Daniel Day-Lewis men han är ändå en av mina absoluta favoritskådisar. Han har något speciellt och Judd Apatow är den som är bäst på att få fram det. Jag antar – och hoppas – att Seth Rogen kommer ha en stor roll i Judd Apatows nästa film.



DN, SvD, Aftonbladet

tisdag 10 november 2009

Rädda Morrissey!


Morrissey skulle aldrig skada någon (bortsett från Jamie Oliver). Han är ingen Thomas Di Leva och verkar vara äkta vara. En älskvärd och sympatisk man som faktiskt har räddat många med sin musik. Han är ett skyddshelgon och ska som ett sådant behandlas. Men han har haft det tufft den senaste tiden. Häromdagen var det någon som kastade en ölflaska på honom under en spelning i Liverpool. Samma sak hände i Norge för mindre än ett halvår sedan. Och för några veckor sedan kollapsade han på scenen och fick föras till sjukhus. Dessutom har kritikerna vänt honom ryggen. Jag tycker fortfarande att Years of Refusal är ett av årets bästa album och sommarens spelning i Borås hör till det bästa som jag någonsin har sett. Jag förstår verkligen inte vad folk har emot Morrissey. Han verkar älska sina fans lika mycket som vi älskar honom. Men det verkar finnas många som inte kan tolerera honom. Det gör mig orolig. Jag kommer nog behöva trycka upp knappar med texten ”Rädda Morrissey!” och dra igång en räddningskampanj. Som om det inte vore nog med otur verkar det som att ingen har lagt märke till att det nyligen har släppts en ny Moz-skiva med b-sidor och annat fint. Samlingen har den lite underliga titeln Swords och på omslaget ses en bekymrad Morrissey ute i en skog. Det är lite märkligt, men det är ändå så att man blir lite varm av att se det. När man börjar lyssna blir man ännu varmare. Allt är kanske inte jättebra, men det är mycket möjligt att det är de här låtarna som kommer ta mig genom november. Morrissey behövs, och jag kan aldrig få för mycket av honom.

Den här typen av skivor riktar sig enbart till redan insnöade fans. Har man inte lyssnat särskilt mycket på Morrissey finns det många andra skivor som man borde lyssna på istället. Vauxhall and I till exempel. För vissa band och artister – The Clash, Håkan Hellström och The Smiths – känns b-sidesamlingar som något absolut nödvändigt, och de ger en ökad inblick och förståelse för musiken och människorna som vi älskar. Swords känns tyvärr aldrig riktigt helt oumbärlig. Albumet innehåller b-sidorna från Morrisseys tre senaste album, You Are the Quarry, Ringleader of the Tormentors och Years of Refusal, och representerar således 2000-talets och återkomstens Morrissey. Det är tre bra album, men inte bättre än de tidigare soloalbumen. Jag har aldrig köpt singlar och alla låtarna på albumet är därför nya för mig. Det känns väldigt kul och mysigt med Moz-material som jag inte har hört tidigare. Tyvärr får jag dock känslan av att de här låtarna blev b-sidor av en anledning. De var i många fall kanske inte tillräckligt bra för att få vara med på albumen. Lite som när man köpt sin favoritfilm på DVD och ser de borttagna scenerna och inser precis varför de blev borttagna – för att de hade dragit ner helheten. Men som sagt, jag kan inte få nog av Morrissey och därför fyller Swords en funktion. Det är få låtar på albumet som jag verkligen fastnar för, men inget känns heller överflödigt eller dåligt. Några trevliga låtar är The Never-Played Symphonies, Shame Is The Name och en fint omskriven version av Bowies Drive-In Saturday sprängfylld med New York Dolls-referenser. Bättre än b-sidorna är de livelåtar som spelades in i Warszawa tidigare i år. De är laddade med energi och inlevelse och får mig att tänka tillbaka på sommarens spelning och årets bästa dag.Under de hopplösa eftermiddagarna i biblioteket är det bara Morrissey som kan få mig att le.



Spotify

tisdag 3 november 2009

Paper Heart


Som filmintresserad är man alltid intresserad av att se ny och spännande film. De filmerna hittas inte alltid hos de stora biograferna, och man tvingas leta på andra ställen. Fristående biografer fyller därför en viktig funktion. Alla medelstora svenska städer har någon slags biograf som visar ”finare” film. I Norrköping finns Harlekinen och i Uppsala finns Fyrisbiografen. Ibland kan man ifrågasätta urvalet hos dessa biografer och salongerna känns ofta bristfälliga. Men att de överhuvudtaget finns är väldigt betydelsefullt. Det behövs ett alternativ till filmer från Hollywood. Igår besökte jag Kingstons motsvarighet till Harlekinen - The Screening Room. Det är nog den bästa fristående biograf som jag har besökt. Salongen var stor, bilden var skarp och ljudet var hyfsat. Dessutom var biljettpriset väldigt överkomligt. Filmen som visades var Paper Heart, en film som jag hade velat se sedan jag såg den charmiga trailern ett halvår tidigare. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att se den på en biograf. Paper Heart är en film som känns gjord speciellt för mig – och alla andra – som gillar Judd Apotow-filmer, och särskilt de mer intelligenta och varma beståndsdelarna i dessa. Den är mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas, och jag gick ut från biografen med ett stort leende på läpparna.

Charlyne Yi är inte särskilt känd, men har man sett henne en gång är det svårt att glömma henne. Hon är liten, underlig och ful på ett snyggt sätt. Dessutom är hon charmig och rolig. Därför borde hon ha en given karriär som birollsinnehavare i samtliga Judd Apatow-filmer. Charlyne är en amerikansk komiker med polare som Seth Rogen och Demetri Martin. Hon hade en liten roll i Knocked Up, som den underliga tjejen som hänger med det slappa grabbgänget. I Paper Heart är hon däremot med hela tiden. Filmen passar in i de senaste årens våg av quirky indiefilmer, men formen är något som jag inte har sett tidigare. Filmen utger sig för att vara en dokumentär – och delvis är det nog också det – men med flera partier, och en huvudstory, som är uppenbart spelade. I Paper Heart gör Charlyne Yi en dokumentär om sig själv och kärleken, tillsammans med några polare. Charlyne tror inte på kärleken och tror aldrig att hon kommer kunna älska någon. De åker runt i USA och intervjuar olika människor om kärleken. Deras berättelser illustreras sedan med charmiga pappdockor. Under arbetet med filmen träffar Charlyne Michael Cera. Honom förväntar jag mig att ni känner igen. Han har hunnit bli upptäckt, älskad och överexploaterad även på hemmaplan. Här gör han dock bättre ifrån sig än på länge. Michael Cera har spelat sig själv i varje film som han har varit med i, men här får han spela rollen under sitt eget namn. Och då blir det plötsligt jävligt bra. Charlyne och Michael blir kära. Men det är svårt att ha en normal relation när man ständigt blir förföljd av ett kamerateam. Paper Heart blir aldrig särskilt dramatisk och dokumentärkänslan är närvarande genom hela filmen. Alla spelar sig själva, och jag vill gärna tro att allt är på riktigt.

Paper Heart är en rolig och underhållande film. Charlyne Yi är väldigt speciell och sätter sin prägel på hela filmen. Stundtals blir det väldigt rörande. Jag har sällan tålamodet att uppskatta långfilmslånga dokumentärer men Paper Heart hade gärna fått vara ännu längre. Egentligen spelar det ingen roll om det vi får se är på riktigt eller inte. Hur många dokumentärer är egentligen ”sanna”? Formen gör Paper Heart mycket mer intressant än om det hade varit en vanlig spelfilm, och det är det enda som känns viktigt i sammanhanget. Jag hoppas att Charlyne Yi får något slags genomslag med den här filmen, och jag skulle gärna se henne göra återkommande roller i Apatow-producerade filmer.

lördag 31 oktober 2009

The Hidden Cameras på The Grad Club i Kingston


Okej, så här funkar det. Kanada, eller åtminstone Ontario, är inte en plats där alla går omkring fulla med stolthet och raka ryggar. De flesta männen har inte välansade skägg, snygga kängor eller flanellskjortor med förförande mönster. Jag är lite besviken på det kanadensiska folket och deras attityd. Det allmänna intrycket är osunt, kapitalistiskt och ofta ganska otrevligt. Var man för sig. Dessutom är alla ganska fula. De flesta klär sig fruktansvärt fult och smaklöst. På universitetsområdet existerar inte subkulturer och ingen verkar ha koll. Ingen av mina kanadensiska bekanta har hört talas om The Hidden Cameras. Det är fascinerande. De är dessutom totalt ointresserade. Killarna gillar Rush och gangstarap medan tjejerna föredrar Lady Gaga och sköna RIX FM-hits. Det får räcka så, och att vidga sina musikaliska horisonter kommer inte på fråga. Ofta känns det som att jag har hamnat i ett populärkulturellt helvete. Men det finns några ställen där man kan se bra film och se hyfsade band. Där man kan drömma sig bort till det Kanada och Nordamerika som man hade föreställt sig innan man kom hit. Igår spelade The Hidden Cameras på The Grad Club, en pub för lite äldre studenter som ligger på campusområdet. Jag har spelat deras nya skiva Origin:Orphan en hel del de senaste veckorna, och även om ingen annan kände av hypen var jag ganska förväntansfull.

The Hidden Cameras frontas av Joel Gibb. Han skriver låtarna och är bandets kreativa motor. Egentligen skulle man nog kunna kalla The Hidden Cameras för ett enmansprojekt, men det känns lite skumt när Joel Gibb backas upp av ett så stort band. Bandet är föränderligt, och vad man får se som publik kan nog variera enormt från dag till dag. Innan The Hidden Cameras går på scenen spelar Gentleman Reg. Han heter egentligen Reg Vermue och har flera gemensamma nämnare med Joel Gibb. Jag hade inte hört talas om honom innan spelningen, och intrycket var inte odelat positivt. Hans band, som består av Hidden Cameras-folk, är riktigt bra och tighta men Reg Vermue är bara för mycket. Iklädd en svart overall med fula detaljer som han förmodligen inhandlat där alla pinsamma rave-ungdomar köper sina kläder framför han en rad halvbra låtar. De rockiga låtarna är enormt mycket starkare än de lugnare, men Reg Vermues stora problem är att han är totalt okarismatisk. Det krävs inte mycket för att fatta att han är en superbög, men han har problem att gå vidare därifrån. Jag blir inte särskild berörd, även om han sjunger bra. Bättre blir det när Joel Gibb och hans Hidden Cameras går på scenen. Det blir uppenbart att scenen – som nog är den minsta jag har sett i sådana här sammanhang – är alldeles för liten för att hysa hans tio man starka band. Hälften av dem får stå på golvet ute i publiken, och hade jag velat hade jag kunnat peta på samtliga bandmedlemmar. ”Intimt” är det ord som bäst beskriver situationen. Det är bisarrt att låta ett så stort och populärt band spela på en så liten scen, och Joel Gibb verkar lite förbannad på den snålt tilltagna golvytan. Att lokalen är så liten innebär också att allt syre försvinner efter några minuter. Liksom i Sverige är det rökförbud på kanadensiska pubbar och klubbar och den alltför bekanta bajsdoften börjar sprida sig i lokalen. Men The Hidden Cameras är tillräckligt bra för att jag ska stå ut. Hela bandet går upp på scenen iklädda munkkåpor och börjar med några av de pampigaste låtarna från den nya skivan. De låter inte riktigt lika bra live, men det är nära. Spelningen är ganska lång, och de hinner spela igenom större delen av det nya albumet plus en massa annat. Det är ganska medryckande och svängigt. Och jävligt bögigt. Bandets musikaliska ambitioner är imponerande och de låter bra, men det finns ingen substans i låttexterna. Framåt slutet av spelningen börjar jag snegla lite på min klocka. Allt börjar låta likadant och Joel Gibb börjar kännas allt mindre sympatisk. Han framstår inte riktigt som en trevlig mysbög, utan verkar vara en av de där hårda killarna som gillar att festa. Han ler sällan och ser väldigt rå ut. Det funkar bra när man är sångare i ett rockband, men han är säkert en jobbig jävel privat. The Hidden Cameras låter alltså riktigt bra, men jag känner mig inte stärkt eller upprymd av spelningen. Kanadensisk indie kommer aldrig kunna konkurrera med den svenska, där unga män tävlar om att visa upp sina hjärtan för allmänheten och tigga om vår sympati och medkänsla. Klimatet är lite hårdare här.

Två grymma fotbollsfilmer

Du är ingen riktig man om du inte gillar fotboll. När jag var fem år gammal anmälde min pappa mig till Skrattis Fotbollsskola i Norrköping. Tanken var god, men jag blev inte den fotbollsälskande pojkvasker som han hade tänkt sig. Ibland tycker jag synd om honom. Han har tre söner men ingen av oss har något som helst fotbollsintresse. Han får se alla EM-finaler själv. Mitt fotbollsintresse dog under de där sommardagarna när jag var fem år gammal. Jag blev förvirrad av den hetsiga stämningen, och förstod absolut ingenting. Sedan dess har jag inte lyckats förmå mig själv att ens uppskatta Zlatan. Några som däremot kan det där med fotboll är britterna. Det känns som att fotboll är en så fundamental del av den brittiska kulturen att det inte hade funnits något England om det inte varit för alla huliganer och leriga fotbollsplaner. Den gångna veckan har jag sett två nya brittiska filmer som kretsar kring fotboll. Det är inte några vanliga sportfilmer med träningsmontage och unga män med fattiga bakgrunder som blir stora namn i de största fotbollsligorna. De två filmerna har haft svensk premiär, men visas förmodligen bara i ett fåtal orter. Det är två fantastiska filmer som jag kan rekommendera till alla, vare sig man gillar fotboll eller inte. Se dem tillsammans med era farsor.

The Damned United
Michael Sheen har - på några få år - blivit en av vår tids största skådespelare. Han gör den ena fantastiska prestationen efter den andra, och är alltid väldigt övertygande. Första gången jag lade märke till honom var när han spelade Tony Blair i The Queen för några år sedan. Förra året knockade han mig som David Frost i Frost/Nixon. I The Damned United spelar han återigen en fascinerande person som har funnits på riktigt. Det förvånar mig att Michael Sheen kan göra så olika roller, och han är verkligen rätt man för jobbet när det ska göras välgjord biografisk film. Den här gången spelar han Brian Clough, en legendarisk engelsk fotbollstränare. Jag hade aldrig hört talas om Brian Clough innan filmen och trots mitt ointresse för fotboll satt jag som fastklistrad efter några minuter. Brian Clough var en märklig man som gjorde många imponerande saker, men också gjorde en del dumma val. Han tog bottenlaget Derby County till toppen och blev omåttligt populär. Men han ville ännu längre, och när Derby County inte passade honom gick han vidare med Leeds United och på 44 dagar körde han ett av Englands bästa lag i botten. Brian Clough var en fascinerande man, och Michael Sheen gör ett fantastiskt jobb med rollen. Konflikterna, stoltheten och de stora ambitionerna gör The Damned United till en av årets mest fascinerande filmer. Fotbollen är långt ifrån central, utan är snarare det som har håller saker samman. Hela filmen kretsar kring Brian Clough, och det gör den väldigt stark. Att The Damned United dessutom är en löjligt snygg film med skönt bildspråk och stiligt upplägg gör det inte sämre. Alla biroller är också grymma och som Brian Cloughs stora fiende – och Leeds tidigare tränare – ses min farsas favoritskådis Colm Meaney. Nej, det blir inte bättre än så.

Looking for Eric
Ken Loach har gjort film sedan 60-talet. Ändå har han aldrig tappat greppet om arbetarklassen. Han fortsätter göra angelägna och rörande filmer om arbetslösa, förlorare och pundiga kids utan att tappa skärpan. Det ska han ha respekt för. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag egentligen tycker om hans senaste film, It's a Free World... från 2007. Den hade sina poänger, men kändes aldrig helgjuten. Med Looking for Eric har han dock gjort ett litet mästerverk. Jag är uppriktigt sagt förälskad i den här filmen. För att vara en Ken Loach-film är Looking for Eric ovanligt mycket feel good, men eftersom Loach har gjort den innehåller den också en hel del misär. Huvudpersonen Eric Bishop – spelad av en fantastisk Steve Evets – är en medelålders brevbärare som inte mår särskilt bra. Han genomgår en livskris, och i filmens inledning kraschar han med sin bil. Han är frånskild, men tar ändå hand om sina två pundiga och stökiga styvsöner. Hans första fru har han inte pratat med på många år. Erics liv rasar samman och för att hålla sig kvar i verkligheten börjar han prata med en annan Eric – den stora idolen Eric Cantona. Deras inbillade samtal gör att Eric kommer igång med sitt liv igen, men innan allt blir bra måste allt gå åt helvete. Det här är en Ken Loach-film och det hade inte varit rätt att bryta mot de regler som faktiskt finns. Looking for Eric är varm, rolig och väldigt träffande. Ken Loach skildrar på ett kul sätt hur man kan ha en nära – och närande – relation till sina idoler. För brevbäraren Eric är fotbollsspelaren Eric Cantona Gud. Eric Cantona är grymt underhållande som sig själv och kärleken till fotbollen genomsyrar hela filmen. Det är nästan så att jag önskar att jag också kunde hysa så varma känslor för en sport. Filmens final hör till det mest sanslösa och roliga som jag har sett på film i år. Looking for Eric kommer kanske inte bli ihågkommen som Ken Loachs bästa film, men förhoppningsvis som hans mysigaste.

måndag 26 oktober 2009

Stress och fem bra skivor

När man åker på utbyte förväntar man sig kanske inte att man ska behöva jobba särskilt hårt i skolan. Snarare förväntar man sig ett roligt år där man får slappa och lära känna en annan kultur. Och visst, sådana stunder finns också, men de senaste veckorna har det bara varit studier som gällt. Jag spenderar större delen av mina dagar på ett tråkigt bibliotek. Det som gör tillvaron dräglig är all grym musik som jag lyssnar på när jag pluggar. iPoden går på högvarv och jag lyssnar kanske mer på musik nu än någonsin tidigare. Jag har inte tröttnat på Markus Krunegårds nya skivor än, men de har fått lite konkurrens från fem andra skivor den senaste veckan. De finns alla på Spotify och här följer kortfattade recensioner.

Daniel Johnston – Is and Always Was
Innan dokumentären The Devil and Daniel Johnston hade jag aldrig hört talas om Daniel Johnston. Det var en väldigt rörande och intressant film, och jag blev väldigt fascinerad av den plågade artisten. Men jag har aldrig riktigt fastnat för hans musik. Jag uppskattar den, och förstår storheten, men det är ändå något som fattas. Personen Daniel Johnston är på många sätt mer intressant än musiken. Hans nya skiva Is and Always Was kan vara det bästa han har gjort. Det är ganska långt från den brusiga lo-fi som jag förknippar med Daniel Johnston. Produktionen är snygg och imponerande, men ändå väldigt präglad av Daniels galenskap och genialitet. Han har en röst som ingen annan, och ibland blir det väldigt drabbande. Några låtar på Is and Always Was – High Horse, Fake Records of Rock n Roll och I had lost my mind – är fantastiska rocklåtar som jag inte kan få nog av. Det finns inga tvivel om Daniel Johnston är sinnessjuk, men ibland krävs det en galning för att se – och sjunga – sanningen.

The Hidden Cameras – Origin:Orphan
Innan jag kom till Kanada hade jag inte hört så mycket kanadensisk musik. Och den jag hade hört var inte särskilt spännande. Den kanadensiska indiescenen verkade ytlig och pretentiös. Det är en uppfattning som jag fortfarande har. Ett av få kanadensiska band som är hyfsat kända hemma i Sverige - och som jag faktiskt gillar - är The Hidden Cameras. Jag blev rätt förvånad när jag såg att de ska spela här i Kingston. På fredag ska jag se dem på en liten klubb som ligger på campusområdet. Lokalen rymmer knappt hundra åskådare, och efter att ha lyssnat en hel del på bandets nya album Origin: Orphan förväntar jag mig inget annat än ett intimt stordåd. The Hidden Cameras är ett roligt band. De känns aldrig särskilt seriösa men gör ändå storslagen och dramatisk musik. Höjdpunkterna från den nya skivan är låtarna In The NA och Walk On. Om spelningen är så bra som jag hoppas lär jag återkomma med någon slags recension.

Friska Viljor – For New Beginnings

Som alla andra svenskar hade jag medvetet ignorerat Friska Viljor. Jag vet inte riktigt varför. De låtar som jag hade hört var inte dåliga och deras ryktbarhet i utlandet var väldigt fascinerande. Men kanske var det också därför som jag inte tog dem på allvar. Det måste var något mystiskt med ett svenskt band – med ett så genomsvenskt namn - som har sin största publik utomlands. Deras nya album, For New Beginnings, släpptes nyligen och det är inte längre möjligt att förneka deras existens. Det är mer än en New Beginning - det är jävligt bra. Soundet är typiskt svenskt och de flesta av låtarna är ganska svårmodiga. Friska Viljor gör helsvensk pop, med brustna röster och schysst sväng. Jag förstår varför de attraherar en utländsk publik. Deras musik är inte särskilt originell men som en inblick i vad svensk pop har handlat om de senaste tio åren är det inget annat än lysande. Lyssna på låtarna If I Die Now, Hey You och People Are Getting Old för att bli övertygad om att det som behövs i dessa tider är Friska Viljor.

Brothers of End – The End
Brothers of End bjuder på mer svenskt vemod. Det låter väldigt bra. The End är ett väldigt imponerande album med mäktiga arrangemang och en perfekt ljudbild. Stundtals låter det väldigt amerikanskt, men samtidigt hade den här skivan inte kunnat göras av några andra än en grupp svenskar. De tre svenskarna bakom bandet är Mattias Areskog, Bengt Lagerberg och Lars-Olof Johansson Ståle. Det är tre män med imponerande bedrifter bakom sig. De har erfarenhet och det hörs. Brothers of End känns proffsiga. Ibland är de kanske för proffsiga. Risken finns att själen i musiken går förlorad när allt blir perfekt. Men det händer ganska sällan och The End är ett album som jag kommer återkomma till många gånger den här hösten.

Boris och The Jeltsins – Låt det blöda

Min pappa har koll. Häromdagen fick jag ett mail från gubben där han rekommenderade Stockholmsbandet Boris och The Jeltsins. Han jämförde dem med Florence Valentin. Jag är väldigt förtjust i Love Antell och hans Florence Valentin och lyssnar fortfarande på Spring Ricco så fort jag behöver lite energi. I början tyckte jag att Boris och The Jeltsins lät lite trevande. Men efter några lyssningar är jag övertygad om att de är riktigt bra. Jämförelsen med Florence Valentin känns vettig. De gör samma typ av politiskt laddade poppunk. På bandets MySpace kan man läsa ”Ur askan i elden kommer BORIS & THE JELTSINS, ett band enat av en gemensam frustration och ett förakt mot offentliga lögner, falska fasader och systemet som maktapparat.” Jag tycker Boris och The Jeltsins är väldigt uppfriskande. Deras socialrealistiska och starkt samhällskritiska texter är precis vad jag behöver. Kanada är snuskigt kapitalistiskt och för varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att socialism är det enda rätta. Kanske borde jag sända bud efter Boris och The Jeltsins?

måndag 19 oktober 2009

Markus Krunegård och minnena från Norrköping


Norrköping sätter spår. När man lever där vill man alltid bort. Men när man har lämnat staden kan man ändå inte släppa den. Jag lämnade Norrköping när jag var 19, men har kommit tillbaka många gånger. Och jag kommer alltid komma tillbaka. Jag vet inte om Norrköping skiljer sig från andra svenska städer på något sätt egentligen. Det är en stad som har haft sina bästa dagar. Där det mesta är grått och sorgset, men där det ändå händer fantastiska saker emellanåt. Kanske är nostalgin och det nostalgiska skimmer som ligger som en blöt filt över hela staden det som särpräglar Norrköping. Att staden får folk att minnas och se tillbaka, snarare än att se framåt. Det är en stad som står stilla och inte kommer någonstans. För mig har Norrköping som stad haft en väldigt stor betydelse och inverkan på mitt liv. Några andra som lämnade Norrköping och verkar känna likadant för staden är gubbarna i Eldkvarn. De har gjort flera låtar som på ett fantastiskt sätt skildrar Norrköping och de känslor som man har inför staden efter att man lämnat den. I sina låttexter har Plura många gånger lyckats fånga essensen av Norrköping. En lite färskare artist som nu gör samma sak är Markus Krunegård. Redan på hans första skiva, Markusevangeliet, som kom förra våren fanns det många Norrköpingsreferenser. Det var en riktigt bra skiva som jag fortfarande lyssnar på regelbundet. Nu när jag lever utomlands, långt hemifrån, känns svensk musik viktigare än någonsin. Är den dessutom laddad med texter om mina hemtrakter finns det inget som kan hålla mig ifrån att lyssna maniskt. För några dagar sedan släpptes Markus Krunegårds två nya skivor, Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund, och de spelas så mycket att min iPod förmodligen kommer smälta snart. Genom att släppa två skivor tog Markus sig runt problemet med att göra det ångestladdade ”andra albumet”. Mig veterligen är det första gången som en svensk popartist släpper två skivor samtidigt. Jag är positivt överraskad av resultatet. Trots att det är så mycket känns det inte som att någon av låtarna har gjorts på slentrian. Det finns ett syfte bakom skivorna. Markus har fått experimentera, leka och skriva av sig ordentligt. Och inte ens Eldkvarn har gjort någon skiva med lika mycket Norrköpingsreferenser. Markus lindrar längtan till Peking.

Markus Krunegård är inte – och kommer aldrig vara – någon Håkan Hellström. Han sjunger och skriver låtar på ett speciellt sätt och gillar fulsnygga ljudbilder från 80-talet. Markus är unik bland de svenska popartisterna. Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund är inte några fulländade album. Det är ganska ojämna skivor, och det hade definitivt blivit bättre om Markus hade lagt krutet på ett album. Samtidigt tror jag inte att det var det som var meningen med de här albumen. Att följa upp Markusevangeliet måste ha känts väldigt jobbigt, och jag tycker att han har hanterat det på ett bra sätt. Det är meningen att Lev som en gris dö som en hund ska vara mer lekfullt och experimentellt än Prinsen av Peking, men jag tycker att det finns en röd tråd genom de båda albumen. De hör ihop och jag lyssnar gärna på dem i följd. Några av låtarna på albumen är otroligt bra och kommer leva kvar länge. Hela livet var ett disco har spelats mycket på svensk radio i flera månader, och jag tror att Isande Diskant, Hollywood Hills och New York kommer gå samma öde till mötes. De låtar som berör mig mest är självklart de som har mest anknytning till Norrköping.

Som alla andra som ser tillbaka på Norrköping ser Markus staden och barndomen genom ett melankoliskt och nostalgiskt skimmer. Han åker tillbaka för att landa när verkligheten blir för tung. Han sjunger om stadsdelarna Vidablick och Röda stan och om att fastna med cykelhjulen i spårvagnsspåren. Man kan känna igen sig och identifiera sig med mycket av det där. Han sjunger om Sörmlandsleden där jag har gått tillsammans med familjen så många gånger. Den låt som berör mig mest är Benny. Den handlar om en klassisk Norrköpingsloser som inte såg Dom kallar oss mods som något avskräckande. En del av de grejer som den låten handlar om ligger mig obehagligt nära. Markus verkar inte särskilt glad. Men glada popartister har aldrig varit något att ha. Hade Markus varit glad över uppväxten i Norrköping och sitt vuxna liv hade han inte varit värd att lyssna på. Plura är kungen, men Markus är definitivt prinsen. Och Norrköping är staden.



DN, SvD, Aftonbladet, Spotify