tisdag 22 december 2009

Finpop minns ett decennium av populärkultur

…eller ”Finpop tar sig vatten över huvudet”. Att gå från en ”årets bästa skivor”-lista till att i tio punkter försöka summera det senaste årtiondets populärkultur är ett stort steg. Men jag har gjort ett försök, och jag tycker faktiskt att jag har lyckats med den överväldigande uppgiften. Alla kommer givetvis inte hålla med. Det här är trots allt min blogg och min lista. Det här är mitt 2000-tal.

1. Uppvaknandet

För tio år sedan var jag tolv. Jag hade precis börjat intressera mig för musik och favoritbandet hette Ebba Grön. När det gäller mitt intresse för populärkultur – och förmodligen också allt annat i mitt liv – kommer 2000-talet vara den period som har satt djupast spår i mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska se fram emot efter det här. Jag har levt både i nutiden och i det förflutna. Jag har sett Taxi Driver tio gånger, lyssnat på alla Clash-låtar och torskat på Bob Dylan. Jag har sett över tusen filmer, lyssnat på flera timmar musik varje dag och rotat i arkiven. Jag är 22 år gammal och det känns redan som att jag har upptäckt allting. Det känns tråkigt att behöva skriva det, men jag är realist, och vet att jag aldrig kommer få samma kick ur vare sig film, musik eller litteratur igen. Allt jag gör i framtiden kommer vara för att försöka hitta tillbaks till det som jag upplevde under det här årtiondet.

2. Håkan Hellström
På våren år 2000, jag hade inte ens slutat sexan än, kom min mamma hem med en ny singel som hon påstod var det bästa hon hade hört sedan hon upptäckte Eldkvarn. Det var nästan ett halvår innan debutalbumet kom och ingen visste att Håkan Hellström skulle bli Sveriges största popstjärna någonsin. Till en början hade jag lite svårt att acceptera att jag gillade Håkan. När man är tolv år vill man inte gilla samma artister och band som sina föräldrar. Men vad ska man göra när ens föräldrar har den perfekta musiksmaken? Det var aldrig möjligt att göra någon tonårsrevolt hemma hos mig, och det var bara att gilla läget. Och fan vad jag har gillat läget. Jag älskar Håkan Hellström, och den kärlek jag har för honom växer sig bara starkare för varje dag. Utan att överdriva kan jag avslöja att jag lyssnar igenom alla hans album nästan varje vecka. Håkan fascinerar. Det är märkligt att han har blivit så stor. Han har lyckats ena fjortistjejer, Morrissey-pojkar, föräldrar och hela jävla Sverige med sina låtar om olycklig kärlek, utanförskap, pundigt leverne och ensamhet. Hans popularitet är osannolik, samtidigt som den gör mig lite lycklig eftersom det visar på att världen är lite bättre än vad jag ofta vill tro. Det finns ingen som Håkan och jag skulle kunna skriva böcker om min kärlek till hans musik. Men för tillfället för det räcka med konstaterandet att Håkan förändrade Musiksverige för alltid och att han är den person som bäst symboliserar det gångna årtiondet.

3. Bloggar och nedladdning

År 2000 hade vi ett 56k-modem hemma hos oss. Det känns sjukt avlägset idag, och jag försöker minnas lätet av modemet som ringer upp. Det har hänt så mycket, och det har förändrat vårt förhållande till populärkultur totalt. Plötsligt fanns allt tillgängligt. Jag är otroligt tacksam över att ha fått växa upp under den här perioden, även om jag ibland hävdar att jag hade velat vara född 1953 precis som min farsa. Så länge som man hade lust att upptäcka fanns det något fantastiskt att hitta varje dag. Det gjorde det lättare att hantera ensamheten. Med alla forum, bloggar och communities kunde man hitta människor som gillade samma saker som sig själv. Det spelade ingen roll att man gick i en naturvetarklass full med fotbollskillar, för när man kom hem kunde man kommunicera med indietjejer och serietidningsälskande förskolelärare framför datorskärmen. Världen öppnade sig. Några försökte stänga den igen. Men det är omöjligt. Jag älskar internet och nedladdning, och det har gjort mitt liv så oändligt mycket bättre. Utan nedladdning hade den här bloggen förmodligen inte existerat.

4. Kvalitets-TV

Gör lite snabbt en lista över de TV-serier som du gillar mest. Hur många av dem gjordes innan år 2000? Inte så många, antar jag. Jag vet inte riktigt när eller hur det hände, men någonstans i det tidiga 2000-talet blev plötsligt TV-serier mer intressanta än filmer. Det har gjorts så mycket bra TV de senaste tio åren att det plötsligt blev onödigt att gå på bio. Istället för att köpa film på DVD köper folk DVD-boxar med säsonger av TV-serier. Jag tror att TV-tittande som företeelse kommer få en allt mindre roll i våra liv, medan de där timmarna av kvalitetstid framför skärmen kommer skattas allt högre. Det finns så mycket bra att se att man inte behöver se skit längre. Några av de TV-serier från de senaste tio åren som jag gillar mest är The Office, LOST, Curb Your Enthusiasm, Sons of Anarchy och Dexter.


5. Kanye West
När jag först upptäckte hiphop var det genom svensk rap och grupper som The Latin Kings. Jag insåg att deras texter innehöll ungefär samma ingredienser som de som Ebba Grön hade skrivit dryga 20 år tidigare. Under något år gillade jag svensk hiphop mer än något annat. Jag har aldrig slutat intressera mig för hiphop, men efter att ha upptäckt The Clash var det en naturlig utveckling att leta sig vidare därifrån. När jag var 16 och nästan hade tröttnat helt och hållet på hiphop dök Kanye West upp. The College Dropout var en fantastisk skiva och står sig fortfarande som ett av årtiondets starkaste album. Kanye var någon slags motpol till den rådande gangstatrenden. Hans texter var smarta, beatsen medryckande och fascinerande och han blandade stilar på ett vilt men ändå smakfullt sätt. Tre helgjutna album och många kontroversiella utspel senare känns Kanye som en av de personer som har präglat det gångna årtiondet allra mest.

6. Episk film

Det känns inte som att det görs så mycket film i Hollywood nuförtiden. De satsar istället pengarna på säkra kort och gör svindyra mastodontfilmer med uttjatade storys som inte fungerar hemma framför datorn. Vill du se filmen måste du helt enkelt se den på bio. Annars kan du lika gärna skita i det. Samtidigt som det är skrämmande att alla salonger där det visas ”bra” film står ekande tomma måste jag medge att jag gillar att se de här storslagna filmerna. De mest tongivande ”episka” filmerna från de senaste tio åren är förstås Sagan om Ringen-filmerna. Det känns som att de filmerna satte något i gungning. Trenden med superhjältefilm har också varit väldigt tydlig. Den första Spider-manfilmen gjorde att jag återfick mitt intresse för superhjälteserier, och jag tycker fortfarande att det är lite upphetsande att se Marvel-loggan i början av deras filmer. Det senaste året har 3D-film gjort sin återkomst på svenska biografer och det storslagna har blivit ännu viktigare. Utvecklingen kommer leda till att de flesta enbart går på bio för att se storfilmer medan allt annat ses på TVn eller via datorn. Det kommer i förlängningen leda till att kvalitetsfilm blir alltmer sällsynt på vanliga biografer, vilket förstås är lite sorgligt. Men ofrånkomligt.

7. LDN
Den bästa rocken har alltid kommit från England. Efter 90-talets britpopvåg var det dock lite avslaget i några år. När nästa kull ungdomar hade växt till sig och började producera pop var det startskottet för LDN-scenen och den nya musik som jag har gillat mest de senaste åren. Med avstamp i föräldragenerations musik och The Clash uppblandat med soundet av vår tid gjordes fantastisk musik. Först ut var MySpace-fenomenet Lily Allen som med debuten Alright, Still gjorde ett av årtiondets mest självklara popalbum. Sen följde Jamie T, Jack Peñate och många andra. Framförallt fastnade jag för Jamie. Jag lyssnar annars mest på gubbrock och det var otroligt uppfriskande att höra musik från någon i ens egen ålder som delade ens musiksmak och dessutom verkade dela ens syn på livet och samhället. Det var äkta kärlek. Och jag blev otroligt glad när flera av artisterna som slog igenom för några år sedan följde upp sina debuter med lika helgjutna uppföljare under 2009. Det senaste unga bandet från London som har satt världen i gungning är The XX och det ska bli otroligt spännande att se hur nästa kull Londonkids spräcker våra trumhinnor av glädje.

8. Modern realism

Eftersom Finpop utger sig för att vara en litteraturblogg måste jag givetvis ha med en punkt som rör böcker på den här listan. Jag har läst många fantastiska böcker de här tio åren. Många har glömts bort, medan andra har gjort ett starkt intryck och aldrig tycks släppa taget. Min smak för litteratur har ändrats något enormt sedan jag var 12. Då var jag mest inne på fantasy och Tolkien. Lyckligtvis kom jag ur den perioden ganska snabbt. När jag var 13 ändrades allt i och med att jag läste Mästaren och Margarita. Den fick upp mina ögon för annan litteratur. Men det är fortfarande ”Mästaren” som är favoriten. Förutom värdelösa biografier och chiclit i snygg (men förrädisk) förpackning tycker jag att den stora litterära trenden under de här tio åren har varit magisk realism. Om ni kollar på listan över de senaste tio årens vinnare av Pulitzerpriset hittar ni 2000-talets tre bästa böcker Kavalier & Clays fantastiska äventyr, Middlesex och Oscar Waos korta förunderliga liv som alla skulle kunna kategoriseras som magisk realism. Även 2000-talets bästa skandinaviska bok Vi, de drunknade passar också in i genren. Jag älskar magisk realism. Så mycket att jag först övervägde att kalla Finpop för ”Magisk Realism”. Men Finpop fungerar onekligen mycket bättre.

9. Skäggrock

I slutet av 2000-talet är jag oändligt trött på den flanellklädda skäggrocken men under några år kändes det som att den var det finaste och fräschaste som fanns att tillgå (idag vet jag att skägg sällan är fräscht). Amerikanska män med flanellskjortor och yviga ansiktsbehåringar sökte sina rötter i The Byrds-skogar och på Beach Boys-stränder. Det blev stämsång och intimt, rörande och mäktigt och när man försökte kyssa dem kändes det väldigt strävt mot kinden. Jag var totalt nerkärad i Bon Iver, Fleet Foxes och många andra skäggmän. Det var en romans som gick över när jag efter något års uppehåll återigen hörde introt till Flyktsoda och vaknade upp, men jag minns kärleksaffären med värme. Jag trillar aldrig dit igen. Även om flanellskjortorna hänger kvar i min garderob.

10. Judd Apatow
Nedladdning och ensamhet ledde mig till Freaks & Geeks. Och trots att serien utspelade sig 1980 kände jag igen mig i allting – utom möjligtvis i det intensiva marijuanarökandet. Freaks & Geeks hade verkligen allt. Det var den bästa ungdomsskildringen som jag någonsin hade sett. Regin, skådespelet och manuset var så träffsäkert och exakt att det kändes som att man var en av de där ungdomarna. Kort efter att jag hade sett Freaks & Geeks började Judd Apatows enmansvälde över Hollywoodkomedierna. Han var plötsligt överallt och de skådespelare som han hade värvat tio år tidigare, framförallt Seth Rogen, dök upp i alla hans filmer. Jag blev – och är fortfarande – helt tagen och fascinerad av Apatows filmer. Jag har sett Knocked Up fler gånger än vad som borde anses hälsosamt. Förutom att Apatow är rolig utav helvete tycker jag att han har en enastående känsla för att skildra en viss sorts män och deras relationer med varandra. Jag tror Judd kommer dra ner lite på tempot de kommande åren, men det finns ingen som kan hota hans position. Jag kommer följa honom troget.

tisdag 15 december 2009

Finpop summerar musikåret


För mig känns det nästan obligatorisk att sätta ihop några listor vid varje årsslut. Listor över årets bästa album har börjat dyka upp lite varstans och jag tänkte att det var dags att posta min lista innan alla andra har gjort det. Samma album har ju en tendens att dyka upp på alla listor, och man vill ju inte verka tråkig. 2009 har varit ett fantastiskt musikår. Det har funnits något nytt, intressant och svängigt att lyssna på varje vecka. Jag har en tendens att hetslyssna på album när de är nya. Det är korta romanser och efter några veckor är man på jakt efter något nytt. När jag skrev den här listan påmindes jag om många grymma skivor som jag nästan hade glömt bort. Det här är de skivor som jag har älskat mest i år. Jag har skrivit om nästan alla tidigare, och vill du veta mer om albumen tycker jag att du ska läsa mina recensioner. Jag försökte hålla mig tio album först, men insåg att det var omöjligt. Det har varit ett ovanligt bra musikår och det finns många album som förtjänar ett omnämnande. Istället för tio album blev det femton. Haka inte upp dig på nummerordningen, den varierar från dag till dag.

1. Jamie T – Kings & Queens

Jag hade väntat i nästan tre år. Jag kunde alla texter på Panic Prevention utantill och hade lyssnat på b-sidor och demos hundratals gånger. Sen kom äntligen Kings & Queens. Och den var allt som jag hade hoppats på. Jamie T bevisade igen vilken skicklig låtförfattare han är och hur många stilar han behärskar. Jag tröttnar inte på Kings & Queens och kommer garanterat lyssna på den på repeat tills det är dags för nästa album. Som om ett fulländat album inte vore nog har Jamie gett ut tre fantastiska EPs med anknytning till skivan där det sammanlagt finns 12(!) unika spår. Jag vet inte riktigt vad som kännetecknar ett musikaliskt geni, men jag är övertygad om att Jamie T är just ett sådant. Han är Joe Strummers enda sanna arvtagare, och mitt hjärta kommer alltid bulta extra hårt för honom.
Spotify

2. Morrissey - Years of Refusal
2009 var inte ett lätt år för Morrissey. Years of Refusal fick inte något varmt mottagande och han har råkat ut för mycket tråkigheter. Det är tur att han har så många trogna fans. Jag älskade – och älskar fortfarande – Years of Refusal. Jag har lyssnat ohälsosamt mycket på det här albumet under året, och tycker faktiskt inte att det finns några dåliga spår. När det kom var det precis vad jag behövde och det har fått följa med genom hela året. Spelningen i Borås var årets absoluta höjdpunkt och något jag aldrig kommer glömma. Älska Morrissey!
Spotify

3. Lily Allen - It’s Not Me, It’s You
Det var mycket tråkiga skriverier om Lily Allen förra året. Så mycket att många började tvivla på hennes förmåga att göra något vettigt av uppföljaren till den fantastiska debuten Alright, Still. Men med It’s Not Me, It’s You motbevisade hon alla som någonsin hade dissat henne. Det är ett fulländat popalbum med otroligt svängig radiopop och smarta och roliga texter. De senaste nyheterna om Lily är att hon inte tänker göra några fler album och istället satsa på ett skivbolag och mode. Jag hoppas att det inte är sant. Men samtidigt har jag svårt att se en vuxen Lily Allen göra musik. Kanske är det smart av henne att ta ett break i några år och tänka över hur hon ska gå vidare med karriären. Hon kommer briljera igen. Det är jag säker på.
Spotify

4. Peter Doherty - Grace/Wastelands

En annan som det alltid går att hitta tråkiga nyheter om är Peter Doherty. Han beter sig som en fullständig idiot och hans obehagligt utdragna självmord överskuggar hans musik. Men ur den där smärtan och det konstiga beteendet kommer fantastisk musik. För alla som klarar av att se bortom den trasiga rockstjärnan finns ett av årets vackraste album att upptäcka. Grace/Wastelands är fantastiskt. Det är att album att älska och hålla nära. Jag fascineras fortfarande av de välskrivna låtarna och den magiskt slitna rösten. Jag hoppas att någon kan rädda Pete. Men det kommer inte gå. Han är en av de olyckliga som är dömda att gå under.
Spotify

5. Deportees - Under the Pavement - The Beach

Deportees måste vara ett av de mest förbisedda banden i Sverige. Därför har de en väldigt sympatisk underdog-utstrålning, och när det här albumet kom i våras var det som något slags uppvaknande från den svenska popsömnen. Under the Pavement - The Beach är ett perfekt album. Det finns inget pretentiöst eller falskt hos The Deportees. Deras musik är vacker och full av soul. Texterna, arrangemangen och sången är genomgående fantastisk. Under the Pavement - The Beach är årets utan tvekan bästa svenska album och Deportees är Sveriges bästa band just nu.
Spotify

6. Markus Krunegård - Prinsen av Peking + Lev som en gris dö som en hund

Staden heter Norrköping. Och en av de främsta anledningarna till att jag inte har längtat ihjäl mig efter familjen, de gråa dagarna, promenaderna, hamnen och fyllona är att jag har haft Markus Krunegårds två fantastiska skivor i bagaget större delen av hösten. Mycket handlar om Norrköping på de här skivorna, men det finns förstås mycket annat att älska dem för. Markus är dyster och deppig men också enormt upplyftande. Texterna är välskrivna och det är lätt att känna igen sig i berättelserna från Peking. Markus leker mycket med ljudbilden och jag tycker att det låter sjukt bra. Jag har verkligen toklyssnat på de här skivorna. De gör allt så mycket enklare.
Spotify

7. Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle
Bill Callahan får priset för årets röst. Och för årets singer-songwriteralbum. Jag hade aldrig hört honom tidigare och när jag började lyssna på Sometimes I Wish We Were An Eagle kändes Bill Callahan som en fantastisk upptäckt. Sometimes I Wish We Were An Eagle är ett album som har fått följa med mig större delen av året. Det är stämningsfullt, tänkvärt och gripande. Och Bill sjunger så jävla, jävla bra.


8. jj - n° 2

Först var det bara mystiskt. Ecstasy var en overkligt bra låt, men annars fattade jag inte grejen. Vad menades med skivomslaget och varför var bandet så utstuderat blyga? Sen insåg jag att jag inte kunde sluta lyssna. Jag blev kär i varenda sång på albumet. jj är unika i Musiksverige. Deras musik är vacker och rörande som ingen annan. n° 2 har haft en längre livslängd än de flesta albumen på den här listan. Jag fascineras fortfarande av jj och lyssnar på albumet flera gånger i veckan. Trots att klassikernas tid är över sedan länge anser jag nog ändå att det här är en framtida klassiker.
Spotify

9. The XX – XX

XX är kanske, egentligen, årets allra bästa album. The XX gjorde något eget och helt nytt. Och de gjorde det sjukt bra. Musiken var gripande och det var omöjligt att inte bli kär. Jag älskar The XX. Det gör jag verkligen. Men tyvärr har jag lyssnat sönder deras skiva. Och det känns som att alla andra har lyssnat sönder den också. The XX blev ganska snabbt det hippaste som man kunde lyssna på. Tyvärr bidrog det också till att albumet spelades sönder överallt. Jag känner inte alls lika starkt för The XX nu som jag gjorde i augusti. Om jag håller mig ifrån skivan några månader kanske den kan återfå sin fulla kraft.
Spotify

10. The Horrors - Primary Colours

En helg i maj stängde jag in mig i mitt studentrum i Uppsala och lyssnade på Primary Colours hela helgen. Ingen annan musik spelades och jag tror att jag hade kört igenom albumet dryga 30 gånger när måndagen grydde. Sedan dess har jag inte återkommit till Primary Colours överdrivet många gånger. Men jag tänker tillbaka på den där isolerade – och alldeles fantastiska – Uppsalahelgen med värme. Någonting hände under de där 48 timmarna – jag vet inte riktigt vad – som fick mig att öppna ögonen. Primary Colours är ett grymt album. Ska du lyssna – och det ska du – rekommenderar jag att du låser in dig på ditt rum, lägger dig på din säng och lyssnar på albumet från början till slut. Sen lyssnar du igen. Primary Colours är vackert, smart, avancerat, imponerande och annorlunda. Det är ett album som väldigt oförtjänt inte fick någon uppmärksamhet hemma i Sverige. Det är den sortens album som vi alltid går omkring och väntar på. Den sortens album som kan fylla alla tomrum.
Spotify

11. Anna Järvinen - Man var bland molnen

Av någon anledning hade jag fått för mig att Anna Järvinen var helt värdelös. Jag skäms över det idag. Man var bland molnen är årets mysigaste skiva och Anna Järvinen har en underbar röst. Uppbackad av Dungen gör Anna den bästa psykadeliska pop som någonsin har gjorts i Sverige. Arrangemangen är storslagna och vackra och låttexterna berör på djupet. Jag kan känna igen mig i mycket och Anna Järvinen har blivit en av mina hjältar. Jag har sett henne live två gånger i år. Det var två spelningar av helt olika karaktär. Den första, på Strand i Stockholm och med Dungen som band, var inte mycket att hurra för. Det var lite väl flummigt och utdraget, och sjukt varmt i lokalen. Den andra gången var i Norrköping i somras, uppbackat av ett rockigare och mer avslappnat band. Den spelningen hör till det finaste som jag någonsin har sett på en scen. Jag lyssnar fortfarande på Man var bland molnen när jag ska sova. Det är då den gör sig som bäst.
Spotify

12. Thåström – Kärlek är för dom + Kompost

Kärlek är för dom är en skiva som växer. Efter att ha lyssnat lite halvslappt på den några gånger de första månaderna efter releasen började det gå upp för mig hur bra den faktiskt var. Tillsammans med Kompost – skivan som följde med till Greatest hits-samlingen där outgivna låtar har samlats – är den bland det bästa jag har hört i år. Det är inte mycket till melodier, men låttexterna är som vanligt fantastiska. Det är suggestivt, gripande och lite otäckt. Dessutom har Thåström fått upp mina ögon för Dan Andersson på allvar. Det ska han ha respekt för. Mitt 2000-tal börjar och slutar till tonerna av Thåström.
Spotify

13. Florence Valentin – Spring Ricco

2009 var året då jag äntligen förstod storheten hos Florence Valentin och Love Antell. Jag skiter fullständigt i att deras musik lånar mycket från andra band. För mig är det bara trevligt att jag och Love har samma favoritband. Florence Valentin behövs. Jag blir nästan tårögd över deras politiska agenda och de fina budskapen i låtarna. Det värmer att det trots allt finns några rockrebeller kvar i Sverige. Såld är såld är årets låt på svenska, och hela albumet är laddat med energisk rock som speglar ett Sverige som många blundar för. När bandet spelade på V-dala i Uppsala i maj hade jag en av årets bästa kvällar. Det är sällan jag har känt mig så levande.
Spotify

14. Girls – Album

Ibland är allt som behövs rock’n’roll. Och Album är den renaste och mest jordnära rock jag har hört i år. Det är något okonstlat med Girls musik. Den är enkel, ärlig och väldigt rörande. Texterna är fantastiska och jag kan inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna tröttna på det här albumet. Jag har nästan lyckats glömma bort den smaklösa ”porrvideon” och ser Girls genom ett romantiskt skimmer. Drömmen om Kalifornien kommer aldrig dö.
Spotify

15. Woods - Songs of Shame

Årets hipstertrend var utan tvekan lo-fi. Antalet lo-fiband som gjort skivor som hyllats av kritiker och anklagats för oljud av ”vanligt folk” var ovanligt många det här året. Ibland blev det lite för hippt och skramligt. Men när årets lo-fi var som bäst var den sjukt jävla bra. Som jag ser det är idéen med lo-fi att få fram det äkta och naturliga ur musiken, som en reaktion mot all överproducerad radiopop. När det funkar blir det otroligt vackert, och berör mer än nästan allt annat. På Woods Songs of Shame föll alla bitar på plats. Rain On är en av årets starkaste låtar, men resten av albumet imponerar också. Hade det inte varit för den utdragna September with Pete hade det varit ett mästerverk.
Spotify

onsdag 9 december 2009

Blakroc: Hiphop och blues i perfekt symbios


När jag var i 14-årsåldern ville jag inte vara svensk. Utanförskapet hade blivit ännu tydligare och mer symboliskt om jag hade varit invandrare. Bäst hade det varit om jag fötts svart. Förutom The Clash lyssnade jag uteslutande på svart musik under några års tid. Och då menar jag verkligen uteslutande. Det var bara svart. Först var det reggae och hiphop, som sedan mötte varandra i det tidiga 2000-talets dancehallvåg. Genom mitt gitarrspel kom jag i kontakt med bluesen och funken. Jag identifierade mig mycket med svarta människor och deras historia och utsatta situation. Jag önskade att jag kunde skrika ”Black power!” och knyta min vita – påfallande ofta torra – hand i en sympatisk gest. Men det var något som jag på sin höjd kunde leva ut hemma framför spegeln – med stängd dörr. Musiken fick mig ändå att känna mig lite, lite svart. Hade jag kommit över Blakrocs självbetitlade album på den tiden hade jag varit i himmelriket.

Till en början känns inte Blakroc särskilt upphetsande. Det känns som att det är ett album som ser bättre ut på pappret än vad det faktiskt låter. Och som att de hade mycket roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har när han lyssnar. Men efter några lyssningar blir det uppenbart hur jävla bra det faktiskt är. Blakroc är i grunden den amerikanska bluesduon The Black Keys som består av Dan Auerbach och Patrick Carney. De är grymt kompetenta och låter sjukt bra. Tidigare i år kom Dan Auerbachs trevliga solodebut. Duon har sina rötter i en urgammal amerikansk svart musiktradition och de förvaltar arvet på ett fantastiskt sätt - trots att de är vita. På Blakroc har de bjudit in stora delar av den amerikanska hiphopeliten. Det är många stora och kreddiga namn som rappar och sjunger över bandets bluesbakgrunder. Hiphopen och bluesen är nära besläktade och egentligen borde det göras mer musik av den här typen. För det låter väldigt bra.

Jag tror att bluespubliken och hiphoppubliken till stora delar består av helt olika sorters människor. Blakroc kan få folk från båda lägren att få upp ögonen för varandra och se de gemensamma nämnarna. Därför är Blakroc ett viktigt album. För de som inte lyssnar på hiphop i vanliga fall är albumet en fantastisk introduktion till många av de mest beundrade amerikanska rapparna. De rappare som dyker upp här är inte nödvändigtvis de som du hör på radion varje dag. Det är snarare de tunga namnen som de insnöade och pålästa älskar och beundrar. Bland annat gör Mos Def, Reakwon, Pharoahe Monch, Q-tip och RZA grymma låtar. Till och med den döde Ol' Dirty Bastard från Wu-Tang Clan dyker upp på ett spår. Det svänger ordentligt och de bluesiga bakgrunderna funkar perfekt tillsammans med rappen. De första lyssningarna tyckte jag inte att det kändes som något speciellt. En axelryckning, mer eller mindre. Men jag fortsatte lyssna och efter ett tag fastnade jag. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar från albumet, utan jag skulle snarare rekommendera att man lyssnar på albumet från början till slut. Det gör sig bäst så. Coochie!

Vill man ha mer radiovänlig hiphop såhär i december kan jag rekommendera Wales nya album Attention Deficit – och särskilt låten Diary där han samplar en av låtarna från Amelie från Montmarte – och Fabolous senaste album Loso’s Way (efter Carlito’s Way) där de fem första låtarna har varit en regelbunden självförtroende-boost ända sedan i somras.

tisdag 8 december 2009

Chronic City – Jonathan Lethem


Det var länge sedan jag skrev en bokrecension. Ett tag kändes det som att jag skrev bokrecensioner hela tiden. Jag har inte slutat läsa böcker, men det har uppenbarligen blivit mindre av den varan sedan jag kom till Kanada. Det lilla jag har läst har inte känts värt att skriva om. Att jag inte har tid att läsa känns som en dålig ursäkt. Det finns alltid tid att läsa. Men ibland kommer jag in i perioder där jag inte läser särskilt mycket. För att komma in i läsningen igen efter en sådan period krävs böcker som är riktigt bra. Böcker som rycker tag och får en att släppa allt annat. Chronic City är en sådan bok. Det är Jonathan Lethems senaste bok och för oss som gillar honom är det en fantastisk roman. Och en lika fantastisk drog. Jag har tidigare läst Lethems Moderlös i Brooklyn (tragiskt nog den enda av hans romaner som finns på svenska) och The Fortress of Solitude och jag är väldigt förtjust i att hans sätt att skriva. Hans märkliga New York-skildringar känns som 2000-talets svar på Paul Austers bästa böcker. Det är förunderligt, gripande och extremt välskrivet. Chronic City är en av årets absolut bästa böcker och för de som behöver fly verkligheten – eller bara fundera över den – är det given läsning över jullovet.

En stor tiger går lös på Manhattan. Den river ner och förstör. Hela kvarter är lamslagna och trasiga efter tigerns framflykt. Men myndigheterna anstränger sig inte för att fånga den. Som distraktion fungerar tigern nämligen perfekt. Det byggs skyskrapor där herrelösa hundar får egna lägenheter, medan hemlösa människor tvingas bo på gatorna. Det är konstiga tider. Den före detta barnskådespelaren Chase Insteadmans flickvän – en framgångsrik astronaut – sitter fast ute i rymden och kan inte komma hem. Chase kommer inte riktigt ihåg hur hon såg ut. Han gör inte något speciellt om dagarna, men lyckas ändå fördriva sin tid. När han ska göra en voiceover till en Criterion-dvd träffar han Perkus Tooth. Perkus är en excentrisk nörd som vet allt om gamla filmer och har ett förflutet som mytomspunnen rockjournalist och undergroundaffischör. De blir goda vänner. Dagarna spenderas i Perkus lägenhet där de röker stora mängder cannibis och diskuterar film och kultur. Gränsen mellan verkligheten och fantasin blir bara tunnare och Perkus mentala hälsa verkar bli allt sämre. Eller är han verkligen något på spåren? Lever Marlon Brando? Och varför snöar det?

Chronic City utspelar sig i något slags alternativt Manhattan. Allt är lite skruvat, men inte särskilt mycket. Istället för The Muppets finns The Gnuppets. Huvudtemat i boken är diskussionen om verkligheten. Konstiga och otroliga händelser avlöser varandra och det verkar alltid finnas något som är osagt. När man har nått sista sidan har man istället för svar fått oändligt många fler frågor. Det hade lätt kunnat bli pretentiöst. Men det är Jonathan Lethem som skriver och han verkar ha full koll på vad han gör. Tempot är relativt långsamt men det är alltid så roligt, intressant och förbryllande att man engagerat fortsätter läsa. Språket är fulländat och stilsäkert. Flytet dör aldrig och trots att man inte alltid vet vad som händer känns det mesta ändå självklart, på något märkligt sätt. Karaktärerna är perfekt utmejslade. De är levande och intressanta. Till och med deras namn är perfekta. Chase Insteadman är lika konfunderad som läsaren över det som händer. Vänskapen mellan Chase och Perkus, som växer sig väldigt stark, känns både rörande och engagerande. Lethem har mycket vettigt att säga om vänskap och relationer.Trots att det röks väldigt mycket gräs i boken – många tolkar titelns Chronic som ännu en anspelning på drogen – och karaktärernas pårökta tillstånd är viktigt för vad som händer, och kommer hända, känns det inte som att Lethem på något sätt förhärligar drogen. Det blir aldrig äckligt som i en stonerkomedi eller en pretentiös indiefilm utan fyller en viktig funktion. Här används drogen som ännu ett sätt att fly verkligheten för de som inte klarar av den. För till slut handlar ändå Chronic City om att ta sig själv i kragen och möta verkligheten. Hur konstig och oförklarlig den än kan tyckas vara.

lördag 5 december 2009

Världens bästa TV-serie


“Riding through this world, all alone. God takes your soul, you're on your own.”

Finpop är bloggen där jag skriver om saker jag älskar. Där jag kan hylla saker och utbrista ”det här är världens bästa” film, skiva eller bok. Ofta är hyllningar något som känns mest angeläget i stunden man skriver dem. En månad senare är det något annat som är ”världens bästa” (förutom The Clash som alltid, alltid kommer vara världens bästa band). Jag vet inte riktigt om den här bloggen handlar om världens bästa TV-serie. Men den här hösten har faktiskt Sons of Anarchy varit bättre än något annat. Serien har verkligen varit ”världens bästa” och en av veckans absoluta höjdpunkter.

Jag har skrivit om – och hyllat – Sons of Anarchy tidigare. Jag var upp över öronen förälskad i serien redan efter den första säsongen. Inte minst därför att tonårsidolen Charlie Hunnam från brittiska Queer as folk (som på den tiden var ”världens bästa TV-serie”) gjorde huvudrollen. Den första säsongen var fantastisk. Den hade verkligen allt. Det var skitigt, våldsamt, engagerande och spännande. Som Sopranos fast ännu bättre. För de som inte har hört talas om Sons of Anarchy handlar serien – väldigt kortfattat – om ett kriminellt motorcykelgäng i norra Kalifornien och deras inre och yttre konflikter. Den andra säsongen fortsätter i samma anda som den första. Jag tankar inte spoila för er som inte har sett serien, men vill bara konstatera att den andra säsongen är många gånger bättre än den första. Kurt Sutter har tagit allt som var bra med serien och förstärkt det på alla tänkbara sätt. Våldet är grövre, konflikterna och intrigerna är mer spännande och det är ännu mer opretentiöst befriande än tidigare samtidigt som släktskapet med Hamlet känns tydligare. Alla karaktärer känns levande och trots deras amoraliska beteende känner man för de flesta. Skådespelarna är genomgående lysande. Serien är så bra att centrala intriger och hemligheter som man trodde att hela serien skulle bygga på kan kastas bort och avslöjas i ett och samma avsnitt. Dialogen är sjukt välskriven och det finns ett driv som ingen annan serie kommer i närheten av. De olika karaktärerna slits fram och tillbaka mellan olika läger, och deras känsloliv är otroligt intressant och engagerande. Till och med montagen är snygga och genomtänkta. Har man bara sett ett avsnitt eller två kan man få för sig att Sons of Anarchy är en uteslutande genomgrabbig serie, men ser man bortom motorcyklarna och smutsen är det framförallt ett otroligt fascinerande familjedrama som borde tilltala de flesta. Ingen annan serie kan skryta med lika varierade och välskrivna kvinnoroller. Här finns mamman, pappan och de många sönerna. Och alla de yttre som hotar att förstöra familjen.

Säsongsavslutningen är TV-perfektion och det är svårt att avgöra om det är den här finalen eller LOST-avslutningen som är årets stora TV-ögonblick. Varenda minut är perfekt komponerad. Man sitter på helspänn hela tiden och hur det hela slutar gör att jag kommer ha svårt att fortsätta leva mitt liv tills jag får reda på hur det fortsätter. Det är vansinnigt spännande. Men det dröjer nästan ett år innan vi får se fortsättningen. För er som inte har sett serien finns det mycket att se fram emot. I Sverige går serien på TV400. Jag tycker egentligen att det känns som att Sons of Anarchy är en given SVT-serie, men SVT har varit slappa och dumma när de har köpt in amerikanska kvalitetsserier de senaste åren. De har gått miste om Mad Men, Dexter, Breaking Bad och många andra kritikerrosade serier. Kanske tror de att alla som är intresserade redan har sett serierna via nätet, och att de istället kan bränna hela budgeten på smaklösa galor och ändlösa Melodifestivaler. När Sons of Anarchy finns tillgänglig som svensk DVD-box ska mina föräldrar få serien. De måste se det här. Alla måste se det här. Jag älskar Sons of Anarchy.

tisdag 1 december 2009

Socialrealism i sin allra finaste form


När det gäller rockmusik och socialrealism finns det inga som är bättre än britterna. Brittiska socialrealistiska filmer brukar nästan alltid vara stilsäkra och meningsfulla. När jag var liten var socialrealism något som framkallade mardrömmar och jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt av att se de Ken Loach-filmer som mina föräldrar släpade hem från biblioteket. Numer delar jag deras kärlek och fascination för genren. Jag får en kick av att se filmer som utspelar sig i skitiga betongförorter där inte finns hopp för någon. Verkligheten berör. Andrea Arnolds nya film Fish Tank är brittisk socialrealism i sitt esse. Det är grått, närgående, upprörande och väldigt gripande. Och med en otroligt begåvad 18-åring i huvudrollen.

Fish Tank utspelar sig i en sådan där typisk grå brittisk betongförort där allt är åt helvete. Misären är total och alla verkar olyckliga och trasiga. Vad titeln anspelar på vet jag inte riktigt. Kanske att livet för de här människorna är som ett akvarium där de är dömda att simma runt utan någon större chans att ta sig ut. I ett hus med risiga loftgångslägenheter bor 15-åriga Mia och hennes lillasyster och mamma. Morsan kvalar in som den mest osympatiska och vidriga mamma som jag någonsin har sett på film. Hon är fruktansvärd mot sina barn och är totalt självupptagen och förstörd. Ett exempel på hur jävligt barnen faktiskt har det: mamman anordnar en klassisk spritfest mitt på dagen, bjuder in ett antal lika trasiga själar och tvingar in barnen i deras rum där de röker och dricker sprit. Det gör ont att se och jag blir både upprörd och förbannad. Mia, som inte passar in någonstans och alltid är ensam, har sin enda tillflykt i en obebodd lägenhet där hon dricker och dansar. Hon drömmer om att bli en dansare och studerar danserna i hiphopvideor. När mamman släpar hem en ny kille verkar Mias situation ljusna något. Han beter sig någorlunda vuxet och sympatiskt och ser hur utsatt Mia faktiskt är. Men snart börjar det bli uppenbart att han inte bara vill beskydda henne. Och kanske är de känslorna ömsesidiga. Kanske inte. Och eftersom det är en socialrealistisk film är allt dömt att bli ännu sämre än vad det redan var. De här människorna är sjunkande fartyg.

Fish Tank rör sig framåt i ett långsamt tempo. Tittarens relation till Mia byggs upp på ett bra sätt och även om hon är den sortens problembarn som de flesta av oss skulle undvika är det omöjligt att inte gilla henne. Debuterande Katie Jarvis gestaltar henne på ett fantastiskt sätt. Kameran följer henne väldigt nära. Allt känns motiverat och det blir aldrig tråkigt. Det är väldigt rörande, och samtliga skådespelare gör grymma prestationer. Filmen behandlar svåra frågor och den sista halvtimmen är ganska jobbig att se. Slutet är ändå lite hoppfullt. När sluttexterna börjar rulla till tonerna av Nas Life’s a bith (“Life's a bitch and then you die/That's why we get high/Cause you never know when you're gonna go”) känner jag mig omtumlad. Och det är mer än vad de flesta filmer lyckas med.