lördag 31 januari 2009

Syndafall i Wilmslow - David Lagerkrantz


Stora vetenskapsmän och tänkare är ofta annorlunda. De lever i sin egen värld och struntar i omgivningen. Ingen förstår dem men de gör större avtryck i historien än de flesta. Alan Turing var en brittisk matematiker och logiker som lade grunden för datamaskinen. Han hade flera intressanta idéer och var före sin tid. Under andra världskriget knäckte han framgångsrikt många av nazisternas koder och hjälpte kanske den brittiska militären mer än någon annan. Arbetet var hemligstämplat och det var först långt senare som Turing fick någon uppskattning för sitt banbrytande arbete. Då var han död. Alan Turing var homosexuell i en tid då homosexualitet var olagligt. 1952 dömdes Turing för sodomi och i ett vansinnigt försök att ändra hans sexuella läggning tvingades han injicera östrogen. Förnedringen för total och hans geni skymdes av förtal och förakt. 1954 hittades han död i sitt hem i Wilmslow. Dödsorsaken var cyanidförgiftning och i hemmet hittades ett halvätet äpple preparerat med cyanid. Turing begick troligen självmord, men de som kände honom tyckte inte att han verkade särskilt olycklig innan döden. Fanns det andra anledningar bakom hans död? Varför Turing tog livet av sig är fortfarande oklart, och det finns de som har spekulativa teorier om hans död.

Leonard Corell är 28 år och deprimerad. Han har ett tragiskt förflutet och drömmer sig bort från det stillsamma och tråkiga livet som polis i den lilla staden Wilmslow. Corell känner sig tom och fantiserar om ett liv där han är stor, stark och smart. Men istället för att göra något åt sin situation flyr han i sina tankar. En julidag 1954 hittar han den döde matematikern Alan Turing i dennes hem. Det verkar som Turing har begått självmord och Corell inleder sin utredning. När Corell var yngre hade han ett stort intresse för matematik och han engagerar sig för Turings liv och arbete. Han börjar misstänka att Turings dödsfall är mer komplicerat än han först trott och börjar gräva ner sig i utredningen.

Det var inte mitt intresse för naturvetenskap eller min nyfikenhet på forna tiders gaykultur som fick mig att plocka upp den här boken, utan en TV-intervju med författaren David Lagerkrantz som jag såg för några veckor sedan. Han var speedad, engagerad och alldeles underbar. Under de få TV-minuterna utstrålade han mer värme än jag hade sett på länge. En sådan människa kan inte skriva något ointressant, tänkte jag, och lade omedelbart en beställning på Syndafall i Wilmslow. David Lagerkrantz verkar onekligen vara en fantastisk människa, och med Syndafall i Wilmslow har han åstadkommit en fin och speciell roman. Han har gjort ordentlig research och i boken skildrar han många olika saker, men det känns alltid trovärdigt och vettigt. Språket känns ibland lite haltande och en del formuleringar är konstiga, men helheten är väldigt bra.

Syndafall i Wilmslow är inte en svensk Da Vanci-koden, som man skulle kunna tro, utan är snarare avslappnad och skönt befriad från konspirationer och biljakter. Romanen marknadsförs som en thriller, men spänningsmomenten är förhållandevis få och odramatiska. Lagerkrantz tror på kraften i den historia han berättar, och det gör han rätt i. Han undviker inte att göra långa – och ibland smått torra – utvikningar om matematik som han förmodligen inte har greppat helt. Det är mycket vetenskap och filosofi, och även om vetenskapen i sig aldrig är lika intressant som tänkarna och vetenskapsmännen fyller de delarna en viktig funktion i boken och gör läsningen mer intressant och givande. Syndafall i Wilmslow är inte bara en introduktion till Alan Turing som person, utan också en introduktion till hans tankar. Läsaren får stifta bekantskap med en väldigt intressant person, och man inser varför han var så banbrytande och viktig.

Syndafall i Wilmslow är en märklig bok. Den är intressant och tankeväckande. Man får en intressant inblick i efterkrigstidens Storbritannien och upprörs av förtrycket mot homosexuella. Egentligen händer det inte särskilt mycket och boken är lika mycket en utvecklingsroman om en ung man som en spänningsroman. Leonard Corell är den mest intressanta polis som har skildrats i en svensk bok. Lagerkrantz verkar ha förståelse för unga olyckliga män med stora ambitioner och att läsa om den vilsne Corell är gripande. Syndafall i Wilmslow är medryckande och när jag har nått det triumfartade slutet är jag nästan tårögd. Jag hoppas att många kommer upptäcka den här romanen. Det är en frisk fläkt i det stela Deckarsverige och förtjänar en stor läsarkrets.



DN, SvD

torsdag 29 januari 2009

Finpop utser årets Oscarsvinnare


Den 22e februari är det dags för årets upplaga av Oscarsgalan. Jag tycker att 2008 var ett förhållandevis svagt filmår, vilket återspeglas i en del tråkiga nomineringar. Jag har sett de flesta av filmerna som är nominerade i de tunga klasserna och här berättar jag om vilka filmer som jag tycker ska ta hem priserna. Jag har valt ut de kategorier som jag tycker är mest intressanta, och för resterande kategorier och nomineringar rekommenderar jag ett besök på IMDbs trevliga Oscarsida. Alla länkar nedan leder till mina recensioner av filmerna.

Bästa film
Nominerade: Benjamin Buttons otroliga liv, Frost/Nixon, Milk, The Reader, Slumdog Millionare

Finpop tycker: Jag tycker det är konstigt att The Wrestler inte är nominerad i den här klassen. För mig var det en av de absolut bästa filmerna som kom förra året, och den gjorde ett starkare intryck på mig än någon av dessa filmer. Mina två favoriter är Benjamin Button och Milk, som på olika sätt är två riktigt bra filmer. Frost/Nixon bjöd på fantastiskt skådespel och nerv, men jag tycker inte att den förtjänar att ta hem den här statyetten. Att The Reader ens har blivit nominerad känns lite konstigt, då jag inte tyckte den var varken särskilt bra eller gripande. Slumdog Millionare är en av de mest överskattade filmerna från de senaste åren, men jag tror att den har en god chans att ta hem hela skiten.

Bästa manliga huvudroll
Nominerade: Richard Jenkins (The Visitor), Frank Langella (Frost/Nixon), Sean Penn (Milk),Brad Pitt (The Curious Case of Benjamin Button), Mickey Rourke (The Wrestler)

Finpop tycker: Mickey Rourke ska förstås ha det här priset! Han gjorde en mästerlig prestation som ingen kunde matcha förra året. Sean Penn gjorde en grym prestation i Milk, men jag tycker han har gjort mycket bättre roller tidigare. Dock förtjänar han verkligen att få en Oscar. Penn är en av de största skådespelarna i vår tid. Att Frank Langella är nominerad är föga förvånande, och han gjorde verkligen en fenomenal prestation som Richard Nixon. Att Brad Pitt är nominerad känns lite tråkigt. Benjamin Buttons otroliga liv var visserligen en bra film, men det berodde inte främst på Pitt som faktiskt gjorde en ganska ordinär rollprestation. Jag tycker det är kul att Richard Jenkins uppmärksammas med en nominering. Han var riktigt bra i The Visitor och både han och filmen har hamnat lite i skymundan.

Bästa kvinnliga huvudroll
Nominerade: Anne Hathaway (Rachel Getting Married), Angelina Jolie (Changeling), Melissa Leo (Frozen River), Meryl Streep (Doubt), Kate Winslet (The Reader)

Finpop tycker: Finns det någon rättvisa i världen får Melissa Leo den här Oscarstatyetten. Angelina Jolie överraskade mig totalt med Changeling, men jag tycker inte att hon ska ha en Oscar för rollen. Meryl Streep var grym i Doubt medan jag hellre hade sett att Kate Winslet var nominerad för Revolutionary Road än The Reader. Jag har tyvärr inte sett Rachel Getting Married, men jag tvivlar inte på att Anne Hathaway är grym där.

Bästa manliga biroll

Nominerade: Josh Brolin (Milk), Robert Downey Jr. (Tropic Thunder), Philip Seymour Hoffman (Doubt), Heath Ledger (The Dark Knight), Michael Shannon (Revolutionary Road)

Finpop tycker: I den här klassen har jag faktiskt ingen favorit. Jag tycker att alla nominerade gjorde bra – och likvärda - prestationer. Även om det skulle vara kul att Robert Downey Jr. tog hem statyetten, tror jag sannolikheten är hög att det blir Heath Ledger som vinner.

Bästa kvinnliga biroll

Nominerade: Amy Adams (Doubt), Penélope Cruz (Vicky Cristina Barcelona), Viola Davis (Doubt), Taraji P. Henson (The Curious Case of Benjamin Button), Marisa Tomei (The Wrestler)

Finpop tycker: Doubt är främst sevärd om man vill se bra skådespelare, och i den här klassen är den representerad med två nomineringar. Meningen var väl att Penélope Cruz skulle vara upphetsande i Vicky Christina Barcelona, men hon hade snarare en motsatt verkan på mig. Att nominera Taraji P. Henson för hennes roll i Benjamin Buttons otroliga liv är en sympatisk (och politiskt korrekt?) gärning, men jag tycker inte att hon gjorde en tillräckligt minnesvärd roll för att få gå hem med en Oscar. Däremot tycker jag att Marisa Tomei är den som förtjänar priset mest. Hon har varit duktig tidigare, men i The Wrestler gjorde hon verkligen en fantastisk roll som kändes väldigt levande och äkta.

Bästa regi

Nominerade: Danny Boyle (Slumdog Millionaire) , Stephen Daldry (The Reader), David Fincher (The Curious Case of Benjamin Button), Ron Howard (Frost/Nixon), Gus Van Sant (Milk)

Finpop tycker: Det här är det kanske tyngsta priset och det skulle vara tråkigt om Danny Boyle tog hem det, men så blir det nog. Stephen Daldry ska av uppenbara anledningar inte ha någon Oscar. Ron Howard kanske förtjänar den, eftersom han fick fram det bästa ur skådespelarna i Frost/Nixon. Jag skulle tycka det var kul om Gus Van Sant fick den här Oscarn, men det känns ganska osannolikt. David Fincher är också en värdig vinnare, även om han har gjort ett bättre jobb med tidigare filmer. Det ser ju onekligen ut som att det här kommer bli Danny Boyle och Slumhundens år, och det är jag inte överdrivet glad åt. Än har inte Slumdog Millionare gått upp i Sverige och jag bävar för den dag då alla i ens närhet får upp ögonen för filmen och ohämmat börjar hylla den.

onsdag 28 januari 2009

True Blood visade sig vara bra


Jag är ibland väldigt snabb med att döma ut TV-serier. Ser jag några avsnitt och inte gillar vad jag ser är det lätt hänt att jag förpassar hela serien. Jag hade väldigt svårt för Mad Men en period och tyckte att den var oändligt överskattad. Sen gav jag serien en ny chans och idag är det en av mina favoritserier. När True Blood hade premiär för snart ett halvår sedan var jag väldigt förväntansfull. Jag är ett gammalt Buffy-fan och har alltid gillat filmer och TV-serier som skruvar till klassiska skräckteman och gör något nytt av något trashigt och uttjatat. Böckerna av Charlaine Harris som True Blood baseras på hade jag hört talas om flera år tidigare och tyckte att konceptet verkade intressant. Serien är skapad av Alan Ball som skrev manus till American Beauty och skapade Six Feet Under, vilket höjde förväntningarna avsevärt. När jag hade sett de två första avsnitten var jag nästintill upprörd. Jag tyckte att True Blood sög något fruktansvärt. Det var billigt, töntigt och uselt genomfört. Alla tänkbara genres blandades på ett idiotiskt sätt och jag bestämde mig för att mer eller mindre bojkotta serien. Efter viss övertalan bestämde jag mig för att ge True Blood ännu en chans. Kanske var jag lite väl snabb att döma ut serien. Den har trots allt en del kvalitéer.

True Blood utspelar sig i Louisiana och bara det gör serien intressant. Jag har alltid varit fascinerad av Lousiana och New Orleans-trakterna. För serien är miljöerna en ursäkt för mycket svett, lättklädda människor och skön dialekt. True Blood utspelar sig också i någon slags alternativ verklighet där det finns vampyrer. Alla känner till vampyrerna och de är en del av samhället. De dricker syntetiskt blod för att slippa ge sig på människor, men de flesta människorna är väldigt misstänksamma mot blodsugarna. Seriens huvudperson heter Sookie Stackhouse och spelas av Anna Paquin, som förmodligen är mest känd för sin roll som Rogue i X-Men-filmerna. Hon jobbar på en skön sydstatsbar och kan läsa människors tankar. Det är ett kaos i hennes huvud av alla främmande tankar. En dag kommer en vampyr in på baren. Sookie kan inte läsa hans tankar och börjar därför intressera sig för honom. Det är början på en ganska söt och fascinerande kärlekshistoria. Samtidigt går en seriemördare lös som mördar tjejer som varit tillsammans med vampyrer. Misstankarna riktas mot Sookies brorsa, Jason Stackhouse, som har legat med alla offren. Dessutom får vi stifta bekantskap med en voodokärring, en svart och homosexuell knarklangare, en mystisk barägare och en uråldrig vampyr spelad av Alexander Skarsgård.

Det finns delar av True Blood som är skrattretande dåliga. Mycket i serien är otroligt fånigt, och vampyrerna är i töntigaste laget. Men helheten är fascinerande. Serien är en blandning av klassiska såpaingredienser, drama, romantik, humor, action, sex, blod och deckare som gör att serien inte riktigt liknar något annat. Den största bedriften är att Alan Ball har lyckats få ihop alla dessa delar utan att det känns dåligt. Efter några avsnitt fastnade jag i serien och började till och med fästa mig vid några av karaktärerna. När man släppt tankarna på att serien är dålig och töntig, blir den istället väldigt intressant. Främst är True Blood ren underhållning, men det finns också en del politiska budskap som presenteras på ett roligt sätt. Den första säsongen slutade med flera spännande cliff hangers och jag är väldigt sugen på att få sätta tänderna i nästa säsong.

måndag 26 januari 2009

Working on a Dream


Alla älskar Bruce Springsteen och alla har sin egen bild av honom. Jag håller hans tidiga skivor extremt högt och min bild av Springsteen är en ung man som jag kan identifiera mig med och idealisera. En sympatisk man med stora ambitioner, men som sitter fast i en tråkig stad och inte har någon utväg. En deppig arbetarklasskille med kärlek för det mörka och tragiska, men ändå inte utan hopp (”I believe in a promised land”). Den bilden stämmer inte överrens med hur Springsteen har låtit och levt de senaste 25 åren. Jag har väldigt svårt för Svennebilden av Springsteen: en arenarockare med festligt leverne och patriotiskt hjärta. Idag släpptes biljetterna till Springsteenspelningarna på Stadion i början av juni. Det kommer vara ett helvete att få biljetter och jag tänker inte ens försöka. Hur fantastiskt det än är att se Springsteen live – och jag tvivlar inte en sekund på att det är underbart – vet jag inte om jag vill ha min bild av Springsteen förstörd. Även om det är en bild som bara existerar i mitt huvud. Samtidigt som biljettsläppet släpps Springsteens nya album, Working on a Dream, och lagom till Sverigespelningarna har publiken garanterat memorerat de nya låtarna.

Springsteen har gjort några av de bästa rockskivorna någonsin. Jag tror att jag alltid kommer kunna lyssna på Born to Run och Darkness on the Edge of Town med behållning. Det är skivor som jag alltid återkommer till och där det alltid finns något att fastna för. De senaste Springsteenskivorna har varit helt okej och har fått snurra några varv, men jag har alltid gått tillbaka till de äldre skivorna medan de nyare har fallit i glömska. Jag inser direkt att Working on a Dream är en sådan Springsteen-skiva som jag kommer lyssna på en vecka eller två för att – med största sannolikhet – sedan aldrig lyssna på den igen. Den är inte alls lika omtumlande som Morrisseys senaste, och jag blir märkligt oberörd av de nya låtarna. Det är möjligt att albumet kan växa med tiden, men efter att ha lyssnat igenom skivan en sex-sju gånger känns det som ett hyfsat mediokert album.

Springsteen har en väldigt hög lägsta nivå och det nya albumet är aldrig dåligt. Här finns några riktigt bra låtar som den Golden Globe-vinnande låten The Wrestler (från filmen med samma namn), The Last Carnival och den fina Life Itself. Den inledande, åtta minuter långa, Outlaw Pete är också en schysst låt som får en att tänka på de långa låtarna på Springsteens tidiga skivor. Albumet låter väldigt mycket Springsteen och överraskar inte på något sätt. Ibland har bandet slängt in några blueselement och det låter rätt bra. Det är genomgående ett välproducerat album, och soundet är kanske lite väl välputsat och perfekt. Jag tror att Springsteen hade vunnit på ett lite skevare och smutsigare sound. Som helhet är Working on a Dream ett väldigt positivt album, och jag antar att Springsteen har blivit smittad av Obama-optimism. Men jag vill inte ha någon optimistisk Springsteen. Han är bäst när han är deppig och mörk. Jag tvivlar inte på att låtarna på Working on a Dream kan få igång en arenapublik (och Mona Sahlin), men på mig funkar de inte särskilt bra.




Aftonbladet , DN, SvD

lördag 24 januari 2009

Dance Dance Dance – Haruki Murakami


Haruki Murakamis böcker rycker tag i mig på ett sätt som få andra böcker gör. Under läsandet känner jag mig drogad, som om jag läste i en dröm. På samma sätt som hans böcker utspelar sig i gränslandet mellan verkligt och overkligt sker också läsandet i detta skymningsland. Efteråt kan man sällan redogöra för vad man har läst, som om det vore en dröm. Murakami skriver finare drömmar än de jag brukar drömma, och jag älskar verkligen hans böcker. Dance Dance Dance skrevs 1988, året efter att Murakami hade fått sitt stora genombrott med Norwegian Wood. Efter succén med den boken flydde Murakami Japan och bosatte sig i USA. Han har sagt att skrivandet av Dance Dance Dance var en helande process och att han tyckte mer om att skriva den boken mer än någon annan bok.

Berättaren i Dance Dance Dance påminner om många andra av Murakamis huvudpersoner. Han är melankolisk och smått apatisk, gillar rockmusik och har ett gott hjärta. Berättaren förblir namnlös men skulle kunna heta K. Han råkar ut för konstiga saker och verkligheten tycks spricka upp. I en dröm kallar en kvinna på honom. Han levde tillsammans med henne en period men hon försvann spårlöst och har aldrig hört av sig. När hon kallar på honom beger han sig till staden Sapporo och tar in på Dolphin Hotel. Han hade bott på hotellet tillsammans med kvinnan några år tidigare, men sedan dess har hotellet förändrats. Det enda som är kvar av det gamla Dolphin Hotel är namnet, och hans vistelse där är början på många konstigheter. Han lär känna en hotellreceptionist, en liten flicka med frånvarande föräldrar och ett stort intresse för rockmusik och en filmstjärna. Han åker till Hawaii, drömmer konstiga drömmar, träffar the Sheep Man, går på bio och ligger med prostituerade. Underliga händelser avlöser varandra och gåtorna blir bara fler, utan att någonsin riktigt besvaras.

Dance Dance Dance är tydligen en uppföljare till romanen A Wild Sheep Chase, som i sin tur är den sista delen i Murakamis trilogi ”Trilogy of the Rat” (som i sin helhet inte finns utgiven på engelska). Att det är en uppföljare avslöjas inte på omslaget och det är inte heller något man märker av. Ibland kan man ana att en del händelser har någon slags koppling till tidigare händelser i den tidigare boken, men då Murakamis böcker ändå är så drömartade är det inget som stör. Vad jag har förstått ska A Wild Sheep Chase och Dance Dance Dance vara så olika som romaner att de ofta ses som två helt enskilda böcker. Efter Dance Dance Dance är jag självklart sugen på att läsa föregångaren men jag tror också att det kan döda lite av mystiken.

Om du gillar Murakamis andra böcker kommer du garanterat uppskatta Dance Dance Dance. Den är välskriven, intressant och mycket underhållande. Jag tycker det är underbart att Murakami har skrivit så pass många bra böcker. Det tar ett tag ett tag att ta sig igenom hans böcker och jag har fortfarande några kvar. Dance Dance Dance har mycket gemensamt med böcker som Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, och en del karaktärer och händelser känns igen. Den flicka som berättaren lär känna i Dance Dance Dance är till exempel lik grannflickan som huvudpersonen bekantar sig med i Fågeln som vrider upp världen. Murakami integrerar populärkultur i sina romaner bättre än de flesta författare. I Dance Dance Dance refererar han till E.T., Talking Heads och mycket 80-talspop på ett smart sätt som förgyller boken ytterligare. Murakami har i sina böcker återanvänt och förfinat många idéer och han har alltmer närmat sig perfektion. Jag är otroligt förväntansfull på hans kommande roman.


Jag har tidigare recenserat flera Murakami-böcker här på Finpop:Blind Willow, Sleeping Woman, Hard-boiled Wonderland and the End of the World, Sputnik Sweetheart

fredag 23 januari 2009

Ön vill ha dig tillbaka


Kommer du ihåg vad som hände i den förra säsongen av LOST? Det var nästan ett helt år sedan ön försvann och sedan dess har jag sett mycket TV och film. Den här veckan har den femte – och hett efterlängtade – säsongen av LOST haft premiär på amerikansk TV med ett matigt dubbelavsnitt.

Det tar inte lång tid förrän man börjar minnas alla karaktärer och händelser. På några minuter är jag återigen indragen i vår tids största TV-mysterium. Jag sitter fastnaglad framför TVn och fascineras av alla konstigheter. Ön hoppar fram och tillbaka i tiden och de som har fått lämna ön försöker ihärdigt att komma tillbaka. Hurley är tjock, Jack går på tabletter, Locke har ett uppdrag och Desmond beger sig till Oxford. Det är mycket spännande.

Jag har följt LOST sedan det första avsnittet och snöade snabbt in på serien. LOST hade en väldigt stark första säsong och sedan följde några halvtråkiga och omotiverade säsonger. Den senaste säsongen var däremot riktigt bra och jag är väldigt glad över att LOST är tillbaka på rätt spår. Den femte säsongen är den näst sista och serien börjar alltså närma sig sitt slut. Än verkar vi inte få några egentliga svar på vad som verkligen händer på ön, men det här är onekligen början på slutet. Ett slut som jag tror kommer knäcka det mesta.

Jag har alltid sett LOST samtidigt som min mamma på svensk TV. Efter avsnitten brukar vi ringa upp varandra och diskutera. När det gäller LOST är hon mer insatt än mig och det brukar vara nördiga och trevliga telefonsamtal. När den femte säsongen drog igång bestämde jag mig dock för att följa serien via nätet. Det dröjer nämligen hela två månader innan säsongen börjar på TV4 och den nya sändningstiden – tisdagar 22.40 – är usel. Jag kan helt enkelt inte vänta så länge för att få min fix mystik och smutsiga öbor. Sorry, mamma.

torsdag 22 januari 2009

Vårens bästa komediserier


Det är skillnad på komediserier och komediserier. Bortom träsket av usla sitcoms med skrattmaskiner finns det många riktigt roliga program. 2000-talet känns som ett årtionde då komedin mår otroligt bra. TV är det format där humor har störst utrymme och där de nya grejerna startar. De senaste åren har vi varit bortskämda med roliga och sevärda komediserier som 30 Rock, The Office och Curb Your Enthusiasm. Den amerikanska TV-säsongen drog igång på allvar förra veckan och det verkar inte vara brist på sevärda komediserier under våren. Idag fokuserar jag på den nya serien United States of Tara och den nya säsongen av favoriten Flight of the Conchords (bilden ovan).

The United States of Tara

Vad gör man om en man är en underdog som plötsligt slår igenom och får allas blickar riktade mot sig? Fortsätter man på samma spår eller försöker man göra något nytt? Förra året blev Diablo Cody otroligt stor. Alla älskade Juno och Cody vann en Oscar för bästa manus. Istället för att direkt fortsätta skriva nya filmmanus tog hon det kloka beslutet att börja skriva en TV-serie, efter en idé från Steven Spielberg. Cody och Spielberg är två stora namn och förväntningarna på The United States of Tara var extremt höga långt innan serien hade börjat visas. I söndags hade serien premiär på den amerikanska kanalen Showtime.

The United States of Tara handlar om suburbmorsan Tara med den psykiska sjukdomen dissociativ identitetsstörning. Det innebär att hon har flera olika personligheter som ”kommer ut” i olika situationer. I det första avsnittet får vi stifta bekantskap med personigheterna T och Buck. T är en vulgär och lat tonåring medan Buck är en stenhård man som röker inomhus och klär sig i flanellskjorta med avklippta armar. Hennes familj har förvånansvärt stort överseende med hennes olika personligheter och accepterar hennes sjukdom.

The United States of Tara skulle kunna vara en fruktansvärd serie om det inte vore för det smarta manuset och de duktiga skådespelarna. Tara spelas av Toni Collette och hon klarar verkligen av att göra den avancerade rollen utan att det blir dåligt. De andra skådespelarna är också bra och serien andas verkligen kvalitetshumor. Det är alltid svårt att förutspå hur en TV-serie kommer bli utifrån det första avsnittet men jag tror att The United States of Tara kommer vara sevärd hela vägen. Den första säsongen kommer bestå av 13 avsnitt, och jag hoppas redan på fler säsonger. Jag har svårt att se hur The United States of Tara skulle bli annat än en succé.

Flight of the Conchords
Jag har längtat efter Bret och Jamaine, och jag har längtat ännu mer efter att få träffa deras manager Murray igen. Sedan den första säsongen av Flight of the Conchords tog slut tidigt förra hösten har det känts lite tomt. Nu är de äntliga tillbaka och den andra säsongen tar vid där den första slutade. Flight of the Conchords är fortfarande lika okända och fattiga men Crazy Dogggz – den andra gruppen som Murray är manager för – har haft flera hits. Bret och Jamaine tycker inte att Murray är någon bra manager och bestämmer sig för att klara sig själva. Det dröjer inte länge förrän de har fått ett erbjudande om att göra en jingel till en reklam och deras otur tycks vända. Samtidigt får Murray reda på att Crazy Dogggz största hit är ett plagiat av en polsk låt från 90-talet.

Den andra säsongen verkar fortsätta i samma anda som den tidigare. Humorn ligger fortfarande i gränslandet mellan bra och dålig, men faller aldrig över på den dåliga sidan. Murray är lika älskvärd som vanligt, idiotin är hög och att anta att det här är bland det trevligaste som kommer att visas på TV under året känns ganska säkert.

Vill man läsa mer om Flight of the Conchords skulle jag rekommendera ett besök på Kristin Lundells blogg. Hon är utan tvekan Sveriges största Conchords- entusiast och verkar aldrig tröttna på Bret och Jamaines äventyr.

onsdag 21 januari 2009

Jamie T är snart tillbaka


För två år sedan kom ett av 2000-talets absolut bästa debutalbum. Jamie T kom från ingenstans och levererade med Panic Prevention något helt eget. Med rötterna i The Clash, hiphop och punk gjorde Jamie en fantastisk skiva där han sjöng om den tragiska verkligheten för många ungdomar. Det var sköna rytmer, enastående texter, en fantastisk röst och rapporter från Londons gator. Jag älskar Panic Prevention och trots att jag lyssnat på den hur många gånger som helst tycker jag alltid att det finns något nytt att hitta där. Jamie T är snart tillbaka med en ny skiva. Kommer han att kunna leva upp till de höga förväntningarna eller var Panic Prevention något som bara kan hända en gång och aldrig återupprepas?

Sedan Panic Prevention släpptes har Jamie T fortsatt med sin musik. Han har turnerat mycket och när jag såg honom på Accelerator 2007 blev min övertygelse om hans storhet ännu större. Det var en fantastisk spelning med nerv och inlevelse. Efter spelningen hamnade jag precis bredvid Jamie under en annan spelning. Trots att han stod minde än en meter ifrån mig vågade jag inte prata med honom. Vad säger man till en jämngammal idol?

Jamie har också fortsatt spela in ny musik. På hans MySpace har det dykt upp smått fantastiska låtar som Back To Mine For A Moonshine och Rawhide (tillsammans med Lily Allen). De nya låtarna har gjort att man aldrig har gett upp hoppet om det andra albumet. Nu är releasen av det nya albumet nära och jag känner mig väldigt excited.

Förra veckan dök det upp en ”teaser-låt” med tillhörande video på nätet. Låten heter Fire Fire och är hårdare och mer punkig än något Jamie har gjort tidigare. Refrängen består av skrik och skrän, och videon känns väldigt mycket Jackass. Det är absolut inte dåligt, men jag hoppas att albumet kommer påminna mer om den musik Jamie har gjort tidigare. Samtidigt blir låten bättre ju fler gånger man lyssnar på den, och jag tror att det nya albumet kommer bli grymt. Något releasedatum är inte bestämt men enligt Jamie kommer albumet snart, ”trust me it will be with you very soon”. När albumet är här hittar ni förstås en recension här på Finpop!

Som om det inte vore nog med ett nytt Jamie T-album kommer snart det efterlängtade andra albumet från Lily Allen. Hon är Jamies kvinnliga motsvarighet och den förra skivan var otroligt bra. Den nya singeln The Fear är grym och videon är också fantastisk. Albumet kommer heta It's Not Me, It's You och har release den 9e februari. Jag kommer förstås att recensera även den skivan.

tisdag 20 januari 2009

Benjamin Buttons otroliga liv


Tänk dig att du föddes gammal och istället att för åldras blev du yngre med åren. Det är en fascinerande tanke och den idé som den mest hypade filmen just nu, Benjamin Buttons otroliga liv, kretsar kring. Filmen är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald från 1921. Från det att jag såg trailern för filmen har jag varit väldigt förväntansfull. Min mamma hade läst förlagan och hon hade flera år tidigare fått mig att fastna för den märkliga historien och det verkade onekligen som att Benjamin Buttons otroliga liv skulle bli en fantastisk film. Vilket det också blev.

Benjamin Button föds alltså som en gammal man. Han är en skrynklig bebis med reumatism. Mamman dör i samband med födseln och den förtvivlade fadern lämnar Benjamin på trappen utanför ett ålderdomshem som drivs av en sympatisk svart kvinna. Hon blir Benjamins mamma och bevittnar hur den märkliga pojken blir allt yngre med åren. Benjamin träffar sitt livs kärlek redan i unga år. Hon är en normal flicka medan han ser ut som en skröplig gubbe och det dröjer många år innan de till slut får varandra. Under tiden jobbar Benjamin på bogserbåtar, deltar i andra världskriget och snickrar på mammans ålderdomshem. Han lär också känna sin ångerfulle far som äger en stor knappindustri. När han väl får sin älskade inser han att ingenting varar för evigt. Hon kommer att bli äldre medan han kommer bli ett barn.

Benjamin Button föds natten då första världskriget tar slut. En klockmakare bygger en klocka som går bakåt för att minnas de unga människor vars liv kastades bort i kriget. Under hela Benjamins liv tickar klockan.

I vanliga fall är jag rätt flitig med att ladda ned filmer så fort de kommer upp på nätet men med Benjamin Buttons otroliga liv lyckades jag intala mig själv att jag skulle vänta tills filmen gick upp på bio, trots att filmen legat uppe på nätet med DVD-kvalité i flera veckor. Det gjorde jag rätt i för Benjamin Buttons otroliga liv är en riktig biofilm som med största sannolikhet inte når sin fulla potential på en vanlig TV. Det är en väldigt vacker film och under de nästan tre timmar som filmen pågår får man se många snygga bilder och imponerande specialeffekter. Trots den långa speltiden känns aldrig filmen tråkig och de fantastiska bilderna avlöser varandra. Benjamin besöker New York, Paris,New Orleans och många andra platser och miljöerna är genomgående fascinerande och otroligt vackra.

Benjamin Button spelas av Brad Pitt och hans älskade spelas av Cate Blanchett. De är etablerade och duktiga skådespelare, men kommer förmodligen inte bli ihågkomna för den här filmen. Det är visserligen bra rolltolkningar som vi får se, men för att vara skådespelare av den här kalibern känns det ibland lite platt. Många har klagat över att Benjamin Buttons otroliga liv är tråkig och klämkäckt klyschig, men jag håller inte med. Det är en utpräglad sagofilm och som en saga är den perfekt. Manuset är skrivet av Eric Roth som också skrev manuset till Forrest Gump, en film som har många likheter med den här filmen, vilket många har påpekat. Det finns också drag av Big Fish och gillar man de filmerna kommer man förmodligen att älska Benjamin Buttons otroliga liv. Filmen skiljer sig mycket från de filmer som man är van att se från regissören David Fincher som här får en visa upp en intressant sida. Det ska bli spännande att se vad som blir hans nästa projekt.

Ett av filmens mest minnesvärda partier utspelar sig i Murmansk där Benjamin inleder en affär med en kvinna som är gift med en politiker. Hon lever ett tomt liv och undrar var åren har tagit vägen. Hon spelas av en lysande Tilda Swinton och det är filmens mest minnesvärda roll. Hon är mer komplex än Cate Blanchetts karaktär och känns betydligt mer intressant och mindre tillbakahållen i sitt skådespel.

Benjamin Buttons otroliga liv är en fin saga med budskapet att man ska ta vara på saker. Den handlar om alltets förgänglighet och att inget varar för evigt. Det är självklara sanningar som man ibland behöver bli påmind om.



SvD, DN, Aftonbladet

söndag 18 januari 2009

Socialrealism i Frozen River och Somers Town

Det fanns en tid när jag inte gillade socialrealistiska filmer. Det finns inget som är lika skrämmande som verkligheten, och medan de flesta skräckfilmer lämnade mig helt oberörd kunde jag må dåligt i flera dagar efter att ha sett en stark socialrealistisk film. Numer ser jag det som något positivt och jag omfamnar nästan all socialrealistisk film. Det finns förstås olika sorters socialrealistiska filmer och idag tipsar jag om två nya socialrealistiska filmer som jag gillar skarpt. Frozen River är en väldigt gripande feel bad-film medan Somers Town är en betydligt snällare socialrealistisk film med feel good-känsla.

Frozen River
Frozen River utspelar sig vid gränsen mellan Kanada och USA. En sliten kvinna sitter utanför hennes lika slitna hus iklädd en lila morgonrock och röker gråtandes en cigarett. Hennes man, som är en spelmissbrukare, har lämnat henne med deras två söner. De har inga pengar och julen närmar sig. Den yngre av sönerna förstår inte vad som händer och har drömmar om fina julklappar medan den äldre sonen inser hur det är ställt. I närheten av där de bor finns ett indianreservat. Kvinnan åker dit för att leta efter sin man i en av de sunkiga spelhallarna. Där träffar hon också en fattig indiankvinna som får henne att ställa upp på att smuggla flyktingar över gränsen. Det är farliga turer över den frusna floden och de som tjänar pengar på smugglingen är inte särskilt snälla. Men kvinnan inser att hon inte har något val. Vill hon överleva måste hon ha pengar och hon kör flera obehagliga turer fram och tillbaka över gränsen. Vi som tittar vet att det inte finns någon väg ut ur det här. Allt kommer att gå åt helvete.

Frozen River är en trovärdig och skitig skildring av ett kallt och fattigt USA där människor lever i misär. Människosmuggling är fruktansvärt och otäckt, men regissören Courtney Hunt lyckas måla ett trovärdigt porträtt av de utsatta människor som smugglar andra människor och får tittaren att sympatisera med dessa. Frozen River är en mörk och otäck film, men det finns ändå något slags hopp hos människorna den skildrar. Allt är inte becksvart och när eftertexterna börjar rulla känns allt inte helt hopplöst. Skådespelarna i Frozen River är fantastiska. Särskilt Melissa Leo som gör huvudrollen är otroligt bra. Hon är en kvinnlig motsvarighet till Mickey Rourke i The Wrestler. Även Charlie McDermott som spelar den äldre sonen är fantastisk. Han är verkligen en naturbegåvning, och känns väldigt trovärdig i sin roll. Frozen River har blivit hyllad av de flesta recensenter och alla lovord är välförtjänta. Tillsammans med just The Wrestler är det här en av de bästa filmerna som kom förra året.


Somers Town

Jag var inte en av de många människor som tyckte att This Is England var en fantastisk film. Thomas Turgoose var ett fynd som den lilla skinheadgrabben och soundtracket var bra, men annars var det inte mycket med den filmen som gjorde mig upphetsad. Därför gick jag aldrig och såg Shane Meadows senaste film, Somers Town, när den gick upp på bio. Att filmen dessutom sades vara en reklam för Eurostar-tågen som går mellan London och Paris gjorde mig inte mer sugen på att se den. Nu när Somers Town har kommit på DVD har jag sett den och jag blev positivt överraskad.

Somers Town är en enkel film. Den är väldigt kort, med en speltid på en dryg timme, och är filmad i svartvitt. Handlingen är enkel och tempot är långsamt. Thomas Turgoose spelar en uttråkad grabb som lämnar Nottingham för London. Han kommer dit utan några planer och blir snart rånad på alla sina tillhörigheter. På ett café träffar han en polsk kille i samma ålder. Den polska killen bor i den nedgångna stadsdelen Somers Town tillsammans med sin pappa. Han gillar att fotografera och är kär i en servitris. De två pojkarna blir vänner och driver omkring i Somers Town.

Somers Town är en trevlig liten film. Den känns opretentiös och man blir berörd av den trevliga berättelsen. Thomas Turgoose glänser verkligen i sin roll och när han efter halva filmen klär sig i stulna damkläder – i brist på annat – är det väldigt kul. Somers Town är också väldigt snyggt filmad. Jag var i London i somras och filmen har en nästan perfekt London-känsla. Somers Town är en rätt sliten stadsdel som nu håller på att rustas upp. I parkerna ligger byggarbetarna på gräsmattorna och äter lunch och sover middag. Filmens soundtrack är även det riktigt bra och i all sin enkelhet tycker jag att det här är Shane Meadow hittills bästa film. Somers Town skulle kunna kallas för en bagatell, men som sådan är den väldigt sevärd.



Frozen River: Aftonbladet, SvD, DN
Somers Town: Aftonbladet, SvD, DN

fredag 16 januari 2009

Gran Torino


Clint Eastwood är hård. Han är snart 80 år gammal och gör fortfarande film i ett rasande tempo. Påfallande ofta är hans filmer väldigt bra och de är alltid sevärda. Hans senaste film var den gripande Changeling och nu kommer Gran Torino där Clintan både regisserar och gör huvudrollen. Han påstår att Gran Torino är den sista filmen där han gör huvudrollen. Om så är fallet är nog väldigt tveksamt, då Clint Eastwood är en av filmbranschens största arbetsnarkomaner. Huvudrollen i Gran Torino gör han riktigt bra, och om det verkligen är hans sista roll är det ett värdigt avsked.

Eastwood spelar en gammal gubbe, som påminner om en föråldrad Dirty Harry. Han är stenhård, har högt sittande byxor och fäller ständigt rasistiska kommentarer. Han är en riktig karl och när han tjänstgjorde under Koreakriget lärde han sig att använda vapen. Där lärde han sig också att hata asiater. Hans fru dog nyligen och han bor ensam i sin gamla villa. Familjen förstår honom inte och tycker att han är en sur gubbjävel som det är omöjligt att ha att göra med. Hans område var tidigare ett fint villaområde men det var länge sedan områdets vita befolkning flyttade ut och nu har området blivit ett ghetto. Gängvåld är en del av vardagen och i gubbens garage står en snygg gammal bil; en Gran Torino. I huset bredvid bor en familj som tillhör hmongfolket (ett asiatiskt folkslag som bland annat bor i Vietnam, Thailand och Kina). En dag försöker sonen i familjen stjäla gubbens gamla bil, men istället för att läxa upp pojken börjar gubben lära honom hur man renoverar och lagar saker. Han börjar gilla pojken och försöker hjälpa honom att få ett bättre liv.

Clint Eastwood morrar och frustar. Att han aldrig har blivit erbjuden att göra rollen som Hulken är obegripligt. Han skulle bemästra den rollen bättre än någon annan. Vi som tittar vet dock att gubben har ett gott hjärta och när han börjar ta hand om den unga asiatiska pojken blir filmen varm och rörande. Man sitter och myser i soffan och skrattar åt den ålderstigna – men ibland grova - humorn och blir glad över vänskapen mellan dessa två udda figurer. Gran Torino är en bra film. Den är gripande och Clintan gör en otrolig prestation. Att han ens som 80-åring står upp är beundransvärt och att han vid den åldern klarar av att göra bra rolltolkningar är väldigt imponerande. Filmen ger också en intressant inblick i hmongfolket – som jag aldrig hade hört talas om innan filmen - och deras seder. Gran Torino är en film med många sidor och borde uppskattas av alla. Slutet är egentligen oundvikligt men ändå oväntat och man glömmer inte bort filmen efter att eftertexterna har slutat rulla. Clint Eastwood kommer nog alltid bli ihågkommen som en av de största filmgubbarna. Det är först nu när han är äldre som han kommer till sin fulla rätt och jag är övertygad om att vi inte har hört det sista från gubbjäveln. Trots sin ålder slår han hårdare än de flesta unga filmskapare.


Gran Torino har svensk biopremiär den 13e mars.

torsdag 15 januari 2009

Det gråtande ljuset och Antony Hegarty


Jag minns när jag första gången hörde Antony and the Johnsons. Det var för tre år sedan i ett avsnitt av Musikbyrån som handlade om gayscenen i New York. Antony Hegartys bisarra utseende i kombination med hans fantastiska röst gjorde ett starkt intryck på mig. Direkt efter programmet skaffade jag de båda skivorna som gruppen hade spelat in. Jag lyssnade mycket på skivorna och fascinerades av Antonys röst och de androgyna låttexterna. De båda skivorna är fortfarande given lyssning under sömnlösa nätter.

Nu är Antony tillbaka med en ny skiva. Förra året sjöng han på en av årets bästa låtar, den underbara discolåten Blind med Hercules and Love Affair. På The Crying Light, som den nya skivan heter, är det dock samma Antony som hördes på de tidigare Antony and the Johnsons-skivorna som står i centrum. Arrangemangen är lågmälda, med finstämt piano och lugna stråkar, förutom på låten Aeon där en distad elgitarr smyger sig in. Det är Antonys röst som är central och den är lika gripande som vanligt. Han sjunger verkligen fantastiskt och med otrolig kraft. Låtarna handlar som vanligt om halvskumma saker men berör ändå. Efter att ha lyssnat igenom albumet några gånger känns det inte som att det finns några låtar som utmärker sig mer än andra. Det är en fin helhet och man ska nog helst lyssna på albumet från början till slut, gärna liggandes på sängen med halvslutna ögon. De sensationskänslor som man fick när man först bekantade sig med Antony infinner sig aldrig, men det känns som en trevlig återträff med en av de senaste årens mest intressanta artister. The Crying Light är ett album som kommer växa med tiden.

Omslaget (bilden ovan) pryds av en på samma gång vacker och otäck bild föreställande den japanska dansaren Kazuo Ohno. Det känns väldigt typiskt av Antony att välja en sådan omslagsbild och bilden beskriver på ett ganska träffande sätt den känsla man får av att lyssna på musiken.

"The Crying Light is dedicated to the great dancer Kazuo Ohno. In performance I watched him cast a circle of light upon the stage, and step into that circle, and reveal the dreams and reveries of his heart. He seemed to dance in the eye of something mysterious and creative; with every gesture he embodied the child and the feminine divine. He's kind of like my art parent."


En annan positiv recension av The Crying Light publicerades i gårdagens DN. Läs den också!

onsdag 14 januari 2009

Revolutionary Road


När jag gick i mellanstadiet fanns det ingen film som var så stor som Titanic. Alla älskade filmen och mina klasskamrater gick och såg den flera gånger. Det fanns inte en enda tjej som inte var förälskad i Leonardo DiCaprio vilket gjorde att de flesta killar i min ålder började hata honom. Men jag har alltid gillat honom. När jag var yngre gillade jag honom i smyg och hade en poster från Mannen med järnmasken på väggen. De senaste åren har jag dock kunnat vara helt öppen med min ”Leo”-kärlek, vilket känns skönt. Han har aldrig gjort en dålig roll och sedan Titanic har han varit med i många sevärda filmer. Kate Winslet som spelade mot Leo i Titanic är också hon en fantastisk skådespelerska. Hon är en av de mest begåvade filmstjärnorna i vår tid och liksom DiCaprio är Winslet en kvalitetsgaranti. De gör aldrig något dåligt. I Revolutionary Road spelar de mot varandra för första gången sedan Titanic. Det är många som hoppas på en romantisk kärlekshistoria men jag tror att varken DiCaprio och Winslet skulle ställa upp på en återförening under de förutsättningarna och Revolutionary Road är istället en tragisk och mörk film.

Revolutionary Road bygger på en roman Richard Yates. Boken kom 1962 men har först på senare år fått ett större genomslag. I höstas kom Revolutionary Road i svensk översättning och hyllades nästan överallt. Jag har inte läst boken, men man blir ju onekligen lite sugen efter att ha sett filmen. Richard Yates har varit död sedan 1992 och fick aldrig se hur hans böcker blev omfamnade och hyllade av en större grupp. Om Revolutionary Road sade han "If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy."

Revolutionary Road utspelar sig under 1950-talet i en amerikansk villaförort. Villaförorten är en favoritskådeplats för många moderna filmskapare och det är nästan alltid tragedier som utspelar sig innanför väggarna på de prydliga husen.

April och Frank Wheeler träffades när de var unga och inledde ett passionerat förhållande. De älskade varandra och hade stora förhoppningar inför framtiden. Några år senare lever de på Revolutionary Road i en perfekt vit villa. De har två barn och äktenskapet knakar i fogarna. De är båda frustrerade och missnöjda med sina liv. April och Frank, två ”egensinniga” och ”annorlunda” unga människor, inser att de har blivit som alla andra. För att rymma likformigheten och tristessen och få ny glöd i förhållandet bestämmer sig Frank och April för att flytta till Paris. Där ska de inleda nya liv och finna sig själva. Vi som tittar inser direkt att den där flytten till Paris aldrig kommer att bli av. De är dömda att misslyckas och tragedin är ett faktum.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet är fantastiska. De gör båda lysande rolltolkningar och deras lidande känns otroligt äkta. Det finns få unga skådespelare idag som klarar av att leverera sådana prestationer med samma tyngd. DiCaprio och Winslet får sällskap av en lysande Michael Shannon, som spelar en psykiskt sjuk matematiker som alltid säger sanningen. Revolutionary Road är en snygg och välgjord film. Kläderna, bilarna och möblerna känns väldigt autentiska och 50-talskänslan infinner sig direkt. Även om förlagan till filmen är gammal är Revolutionary Road lik många moderna filmer. Storyn känns väldigt bekant och jag börjar känna en viss mättnad av filmer om rika amerikaner som lever olyckliga och tomma liv i perfekta förorter. Om det inte vore för de enastående skådespelarna tror jag inte att Revolutionary Road hade fungerat lika bra. Filmen känns väldigt mycket som TV-serien Mad Men. Att se April och Frank Wheeler äktenskapskris är nästan som att bevittna Don och Betty Draper kalla förhållande, fast gestaltat av bättre skådespelare. Mad Men har däremot en bättre och mer engagerande historia och efter att jag har sett Revolutionary Road känner jag mig mest sugen på att få se nästa säsong av Mad Men.

tisdag 13 januari 2009

Disney överraskar med Bolt


Det var länge sedan Disney ingav någon respekt. När jag hör ordet Disney idag tänker jag på High School Musical och tillrättalagda barnprogram med solbrända skådespelare. Annat var det när jag var liten. Då var Disney fortfarande mästarna när det gällde tecknad film och de levererade bra filmer varje år. Nu har Pixar tagit över den positionen. Gränsen mellan vad som är Pixar och vad som är Disney är ganska flytande och när Disney gör en egen dataanimerad film känns produktionen väldigt mycket Pixar. Jag hade inte ens tänkt se Bolt. Den trailer jag hade sett ingav inte några förhoppningar och postern var ganska ful. Men helt oväntat är Bolt en av de mest underhållande animerade filmer som jag har sett de senaste åren. Jag gillar den skarpt.

Bolt kan beskrivas som en Truman Show-liknande film med en yngre målgrupp. Filmen handlar om hunden Bolt som är stjärnan i ett populärt TV-program. I programmet är han en actionhjälte med superkrafter som skyddar sin matte från James Bond-inspirerade skurkar. TV-seriens produktionsteam anstränger sig mycket för att Bolt ska tro att allt som händer i serien är verkligt för om ”hunden tror att det är på riktigt tror också publiken att det är på riktigt”. En dag avslutas inspelningarna med en cliff hanger och Bolt lämnar studion för att rädda sin unga matte. Han hamnar ute i verkligheten och det börjar gå upp för honom att han inte har några superkrafter. Med hjälp av en katt och en hamster inser han att hans tidigare liv har varit en illusion men han fortsätter ändå att leta efter flickan som spelade hans matte i TV-serien. Hon är trots allt hans människa.

Storyn känns ganska avancerad för att vara en barnfilm och Bolt är betydligt smartare och mer insiktsfull än de flesta andra animerade filmer som görs idag. Det är en förutsägbar men fin och rörande liten historia. Dessutom är Bolt en väldigt rolig film och jag skrattade mycket. Filmen innehåller många actionspäckade scener och de är verkligen välgjorda. Animationen är förstklassig och kan nästan mäta sig med de senaste Pixar-filmerna. Karaktärerna är bra och det är skönt att filmen inte har så många bifigurer. Den skönaste karaktären är en liten fet nördhamster som tycker att allt är ”awesome!” och alltid är ute efter action.

Bolt är en nästan perfekt familjefilm och man måste nog vara en ganska tom och kylig person för att inte falla för den här filmen. Den blir ännu bättre av att Jenny Lewis har skrivit en fin låt med titeln Barking At The Moon till soundtracket. Man får höra låten i sin helhet i filmen och det känns nästan overkligt att höra Jenny Lewis i en Disney-film. Det känns inte ens som sell out från hennes sida utan det funkar riktigt bra. Jag tror att Bolt gör sig bäst om man ser den med originalrösterna. John Travolta är skön som Bolt och de andra röstskådespelarna är också bra. Bolt är alltså en klart sevärd film och om du känner något filmsuget barn är det den här filmen som ni ska gå och se!

måndag 12 januari 2009

Fyra annorlunda filmer som du borde se

The Children’s Hour
Shirley MacLaine är en av mina favoritskådespelerskor och på det tidiga 60-talet fanns det ingen som kunde mäta sig med henne. Hon hade grace, charm och talang som ingen annan. Att få se Shirley MacLaine tillsammans med Audrey Hepburn i ett intimt drama från 1961 känns som en dröm som går i uppfyllelse. The Children’s Hour var en mycket kontroversiell film när den kom 1961, och att så stora skådespelare medverkar känns lite overkligt. Den bygger på en pjäs av vänsterförfattaren Lillian Hellman från 1934. MacLaine och Hepburn spelar två vänner som driver en privatskola för flickor. En av flickorna är otroligt osympatisk och lögnaktig – hon är nog den vidrigaste filmunge som jag har stiftat bekantskap med och slår både Omen-Damien och Exorcisten-ungen i ondska – och börjar sprida ett elakartat rykte om sina lärarinnor när hon inte får som hon vill. Hon påstår att lärarinnorna har ett lesbiskt förhållande och snart har alla flickor tvingats lämna skolan. MacLaine och Hepburn är förstås förtvivlade och försöker rentvå sitt rykte. Men kanske är de mer än vänner trots allt? The Children’s Hour är en intressant film på många sätt och speciellt Shirley MacLaine är fantastisk i sin roll. Jag tror inte att det finns någon tidigare film som behandlar homosexuell kärlek mellan kvinnor på ett så avslappnat sätt, och det finns få senare filmer om lesbiska kvinnor som är lika bra.


The Endless Summer

Det finns ingen plats på jorden där det är sommar hela året och för att uppleva en endless summer tvingas man följa sommaren runt jorden. Det är precis vad två unga surfare gör i den här dokumentären från 1966. De lämnar Kalifornien och beger sig till Afrika, Australien och andra platser för att leta efter perfekta vågor och sin oändliga sommar. The Endless Summer är en konstig film. Om du inte gillar surfingkultur eller 60-tal och har en underlig humor kommer du inte alls att gilla den här filmen. Regissören Bruce Brown är berättare och han pratar oavbrutet genom hela filmen. Under filmens första tio minuter väntar man på att någon annan ska få komma till tals men sen inser man att den gode Bruce har tänkt prata hela tiden. Bruce är rätt kul, på ett typiskt 60-talssätt. Han har en underlig, gammaldags, lätt rasistisk humor och det mesta han säger är rent skitsnack. The Endless Summer är ändå en skön film och Bruce bjuder på många fina bilder på stränder och lockande vågor. När filmen tar slut saknar man Bruce och hans eggande röst en aning, men den känslan går över rätt snabbt.

XXY
Alex är femton år gammal och bor i ett litet fiskarsamhälle i Uruguay tillsammans med sina kärleksfulla föräldrar. De flesta tror att Alex är en tjej men Alex är tvåkönad. Att ha två kön är något som ger upphov till en massa problem, jobbiga tankar och svåra frågor utan direkta svar. XXY är en fascinerande och stark film som emellanåt är lite jobbig att titta på. Jag kan tycka att ungdomarna i filmen är lite väl överkåta och testosteronstinna, vilket ibland får mig att skruva obekvämt på mig framför TVn. Skådespelarna är mycket bra och Inés Efron som spelar Alex gör en fantastisk rollprestation. XXY är en lågmäld och vacker film på ett annorlunda tema och jag blir verkligen sugen på att se mer ung sydamerikansk film.


Teen Wolf

Den unge Michael J Fox har det inte lätt. Han går i high school, spelar basket och trånar efter snygga tjejer. Han lider av att vara en medelmåtta och önskar att han vore något bättre, större och mer imponerande. En dag inser han att han är en varulv. Lite oväntat blir han otroligt populär när han antar sin varulvsskepnad och som Teen Wolf blir han stjärna i basketlaget och alla tjejers favorit. Teen Wolf är en väldigt bisarr film. Den är usel på ett roligt sätt, med skrattretande ljudeffekter och en absurd story. Varulvstemat har inget med skräck att göra utan blir någon slags metafor för att försöka vara någon som man inte är. Teen Wolf är förmodligen en av de sämsta filmer Michael J Fox gjorde i sin ungdom. Det finns egentligen inget som är bra med filmen, och det är det som gör den bra. Om du avslutar en seg kväll med den här gamla 80-talsfilmen kommer du garanterat somna lycklig efteråt.

lördag 10 januari 2009

Years of Refusal


Morrissey är Morrissey. Han är en ikon och det finns ingen som han. Ingen kan matcha hans röst och ingen sätter ord på ensamhet och olycka såsom Moz. Med det sagt är det kanske inte konstigt att jag gillar allt som Morrissey har spelat in. Min favoritperiod med Morrissey är förstås Smiths-eran och jag har haft lite svårt för den musik han har gjort de senaste åren. Mina förväntningar på det nya albumet, Years of Rufusal, var därför inte överdrivet höga och innan jag hade börjat få någon hypekänsla för den nya skivan hade den läckt på nätet. Det är mer än en månad kvar tills den tänkta releasen men jag har svårt att tänka mig att någon Moz-fantast kan låta bli att lyssna på albumet redan nu.

Flera av låtarna på Years of Refusal har jag hört tidigare men helheten är oväntat bra. Jag har lyssnat på albumet på repeat den här veckan, och inte ens Dylan och Clash har konkurrerat med Moz de senaste dagarna. Det är ett väldigt jämnt album och jag tycker inte det finns en enda dålig låt på albumet. Soundet är bekant, Morrissey låter som han brukar göra och låtarna behandlar klassiska Moz-teman och har typiska titlar men det var länge sedan Morrissey var så bra som här. Han sjunger med en stark övertygelse och melodierna fastnar direkt. Det här är en Morrissey på högvarv och han går verkligen in för att göra det bästa av albumet. Inspelningen av låtarna har varit klar i över ett år och efter det har albumet fått en fantastisk mixning. Låtarna spelades in live och det låter aggressivt och inlevelsefullt. Det är svårt att välja ut några favoritlåtar då allt känns väldigt bra men efter några dagar av intensivt lyssnande tycker jag att When Last I Spoke to Carol och It's Not Your Birthday Anymore utmärker sig som albumets bästa låtar.

Under juni kommer Morrissey att göra tre spelningar i Sverige och det skulle verkligen vara kul att se honom live. Låtarna på det här albumet fungerar troligen utmärkt live och det kommer med största sannolikhet att bli fantastiska konserter.

Att Morrissey beskriver Years of Refusal som sitt starkaste album är inte bara för att bygga upp en hype kring albumet, och även om jag inte håller med ligger det något i hans påstående. 2009 har nyss börjat men jag tvivlar på att det kommer många album under året som slår Years of Refusal. När Morrissey sjunger ”all you need is me” är jag villig att hålla med.



Aftonbladet, DN, SvD

fredag 9 januari 2009

Ett land i gryningen - Dennis Lehane


I USA är Dennis Lehane hur stor som helst. Han har skrivit flera riktigt bra böcker och filmerna Mystic River och Gone Baby Gone som baseras på några av hans böcker är fenomenala. Lehanes otäckt spännande roman Shutter Island kommer som film framåt hösten med Leonardo DiCaprio i huvudrollen och Martin Scorsese bakom kameran. Det finns få författare som skildrar amerikansk arbetarklass och det amerikanska samhället på samma insiktsfulla och klarsynta sätt som Lehane. Han verkar alltid stå på de fattigas sida och klassklyftor och sociala orättvisor är centrala teman i många av hans böcker. Trots Lehanes uppenbara storhet har han aldrig slagit igenom i Sverige. Det här är Liza Marklund-land och de författare som skriver kriminalromaner som är bra på riktigt har ingen chans att slå här. Lehanes böcker har hittills getts ut i fula utgåvor med konstiga svenska titlar (Shutter Island blev till exempel Patient 67 på svenska). Översättningarna är ofta slarviga och undermåliga och man får intrycket att förlaget inte tror att Lehane kan bli populär i Sverige. Av någon anledning har inte heller filmerna som baseras på hans böcker fått något större genomslag i Sverige, trots fin kritik, och Gone Baby Gone fick konstigt nog knappt någon distribution alls på svenska biografer. För några månader sedan kom Lehanes senaste bok The Given Day på svenska, bara någon månad efter att den hade getts ut i USA, med titeln Ett land i gryningen. Det är Lehanes mest ambitiösa roman hittills och den första av hans böcker som ges ut i en påkostad svensk utgåva.

Likt många andra av Lehanes böcker utspelar sig Ett land i gryningen i Boston, men historien är förlagd i slutet av 1910-talet. Första världskriget når sitt slut och gatorna fylls av hemvändande soldater som vill ha jobb. Arbetslösheten är hög och missnöjet sprids. Överallt viskas det om revolution och klasskamp vilket får makthavarna att känna sig oroliga.

Ett land i gryningen har två huvudpersoner och de är båda figurer som man gillar direkt och verkligen bryr sig om. Den ena är Danny Coughlin. Han är en idealistisk polis med irländsk bakgrund och en pappa som är ett stort namn inom Bostons poliskår. Danny får uppdraget att infiltrera ”revolutionära rörelser” för att förhindra terrorism och strejker. Han börjar alltmer sympatisera med de han har i uppdrag att sätta dit och överger uppdraget. Istället börjar han engagera sig i polisgillet för att försöka få bättre löner och arbetsförhållanden för Bostons poliser. Den andra huvudpersonen är Luther Laurence, en svart kille som är en otroligt skicklig basebollspelare. Det är dock inte en färdighet han kan leva på och i brist på arbete flyttar han och hans flickvän till Tulsa där svarta lever under relativt goda förhållanden. Han blir inblandad i kriminella verksamheter och har snart dödat en inflytelserik gangster och tvingas fly. Luther tar sig till Boston och får jobb hos Dannys familj. De två männen utvecklar en vänskapsrelation i en tid då det var otänkbart för vita att umgås med svarta.

Danny och Luther är de två centrala karaktärerna i Ett land i gryningen men det finns många fler personer som läsaren får stifta bekantskap med. Huvudpersonerna är otroligt sympatiska och kanske aningen stereotypa, medan en del av bifigurerna är mer komplicerade. Den legendariska baseballspelaren Babe Ruth har en viktig roll i boken och dyker upp i bokens inledning och med jämna mellanrum därefter. Han är en väldigt intressant figur och Lehane skildrar honom på ett lysande sätt. Det dyker upp fler historiska personer i Ett land i gryningen, och man känner hela tiden att Lehane har gjort ett omfattande researcharbete. Med sitt myller av människor, händelser och sammanträffanden påminner Ett land i gryningen om en Dickensroman, men den är samtidigt väldigt amerikansk och skildrar en intressant period i USAs historia. Man kan dra paralleller mellan det som händer i boken med aktuella händelser och dagens samhälle vilket gör att Ett land i gryningen inte bara är en fantastisk historisk roman utan också vettig samhällskritik. Lehane har ett sympatiskt vänsterperspektiv och skriver insiktsfullt om kapitalismen och samhällets drivkrafter.

Jag är känslig mot dåliga översättningar och jag var på fullaste allvar rädd för att ta mig an den svenska översättningen av The Given Day. Det är sällan som en översättning får skit i recensioner i dagstidningar men i fallet med den här romanen har kritiken varit hård. Därför började jag läsa Ett land i gryningen med stor skepsis och låga förväntningar. Översättningen är gjord av Ulf Gyllenhak som också har översatt flera av Lehanes andra böcker till svenska. Det är inte någon bra översättning och verkar inte ha blivit korrekturläst alls, med många felstavningar, konstiga meningar och underliga ordval. Det kan bero på att den svenska översättningen kom kort efter att boken hade getts ut i USA och därför blivit framstressad. Dock är inte översättningen så dålig som jag hade väntat mig och det krävs mycket för att en översättare ska kunna förstöra en Lehanebok.

Ett land i gryningen är en bok som känns väldigt filmisk i sitt sätt att skildra miljöer, personer och händelser. Det är sällan jag känner att det skulle vara kul att se en filmatisering av en bok som jag har läst men i det här fallet tror jag att det skulle kunna bli väldigt bra och underhållande. Boken ska tydligen filmatiseras av Spider-man regissören Sam Raimi. Filmen har preliminär premiär under 2010 och jag tror att det kan bli riktigt bra. Jag tror dock att Ett land i gryningen hade gjort sig ännu bättre som TV-serie. Om HBO, AMC eller någon annan trevlig amerikansk kanal fick möjlighet att göra en miniserie av boken skulle det nog vara optimalt. Det händer väldigt mycket i boken och att göra en trogen filmatisering skulle nog vara svårt om man inte vill att filmen ska kännas väldigt stressig. TV-formatet skulle därför vara utmärkt och det skulle vara extra kul om Lehane – som tidigare har skrivit manus till The Wire – kunde skriva manus själv.

Ett land i grynigen är en fantastisk roman. Den är engagerande och intressant och trots sina 760 sidor är den spännande hela vägen. Lehane har alltmer övergett deckarformatet och det ska bli spännande att se vad som blir hans nästa projekt. Hans nästa bok kommer jag dock läsa på engelska för att slippa bristfällig översättning.


Läs fler recensioner av Ett land i gryningen från DN och Aftonbladet.

onsdag 7 januari 2009

De fem bästa låtarna med Van Morrison


Han är kraftig, kort och tunnhårig. Han ser mer ut som en hamnarbetare än en rockstjärna, men det finns få musiker som är så coola som Van Morrison. Med sitt otypiska utseende och sin sköna attityd är Van the Man en unik figur i rockvärlden. Han är också extremt musikalisk och hans röst är en av de allra bästa. Att höra Van Morrison för första gången var en sensation, och jag har sällan blivit så berörd av en röst.

Van Morrison föddes i Belfast 1945 och växte upp i en typisk irländsk arbetarklassmiljö. Han började tidigt med musik och lärde sig under sin ungdom att spela bland annat gitarr och saxofon. Van Morrison började sin karriär med olika skiffleband (skiffle är en musikstil som är ett hopkok av jazz, blues och country och framförs med väldigt simpla medel som var populär i Storbritannien på 50- och 60-talet) och fick sitt stora genomslag med rockbandet Them. Med Them gjorde han klassiska rocklåtar som Here Comes the Night, Gloria (som Patti Smith gjorde en fantastisk cover av på sitt debutalbum Horses) och Baby Please Don't Go. Bandet hade ett coolt och aggressivt sound som inspirerade många andra band. 1966 lämnade Van bandet för att inleda sin solokarriär. 1968 kom albumet Astral Weeks som enligt mig är ett av de bästa albumen någonsin. Det är en fantastisk skiva som inte går att placera i någon speciell genre. Låtarna utgör en magisk helhet och Astral Weeks är en sådan skiva som man kan återkomma till hur många gånger som helst. Efter Astral Weeks har Van Morrison gjort många album och turnerat flitigt. Han har en egen stil och ett eget sound som inspirerats av bland annat keltisk musik. Vans musik har influerat många andra musiker och jag tycker att man kan höra mycket av hans sound på de tidiga Springsteen-skivorna. Van Morrison har ett rykte om sig att vara en rätt tråkig gubbe som är svår att ha att göra med, vilket säkert kan stämma men samtidigt att svårt att tro på med tanke på hans fantastiska musik.

Det här är mina fem Van-favoriter. Klicka på de klickbara låttitlarna för att höra låtarna! Av någon anledning finns det pinsamt lite Van Morrison på YouTube vilket är väldigt synd eftersom jag inte kan länka till alla låtarna på listan. Jag skyller på sviniga och giriga skivbolag. Har du Spotify kan du istället lyssna på min Van-favoriter där genom att klicka här.

1. Madame George
Madame George är ett 10 minuter långt mästerverk. Det är en av de bästa låtarna på Vans bästa album, Astral Weeks, och knockar mig varje gång. Texten är som en berättelse, men vad låten handlar om är svårt att säga. Inte ens Van själv verkar veta riktigt vad han sjöng om, "Madame George" just came right out. The song is basically about a spiritual feeling”, men han har sällan sjungit med större inlevelse och känsla. Madame George spelades in live och även om jag aldrig kommer att få veta vem Madame George var finns det få låtar som berör mig lika mycket.

2. Moondance

Moondance är en av Vans mest populära låtar och det är inte svårt att förstå varför. Den är vacker och sofistikerad, men samtidigt väldigt avslappnad och cool. Det är en låt som får lyssnaren att glömma allt och för några minuter känna sig helt tillfreds med tillvaron.

3. Brown Eyed Girl
Brown Eyed Girl var den första singeln som Van spelade in efter att Them hade splittrats, och en av hans bästa låtar. Det är en klassisk rocklåt som gång på gång blir vald till en av de bästa låtarna någonsin. Brown Eyed Girl är en låt som gör mig riktigt glad, och ingen kan ogilla den här låten. Tydligen ska det vara en av George W Bushs favoritlåtar vilket Van kommenterade med: "Yeah, it's good to hear things like that, you know. But I would have preferred if it was a new song."

4. Into the Mystic
Into the Mystic är en av Vans finaste och vackraste låtar. Som med många andra låtar av Van Morrison är det svårt att sätta fingret på vad låten handlar om, men man rycks ändå med av den fantastiska sången.

5. Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)

En fantastisk låt, helt enkelt. Det är svårt att tro att Van Morrison skulle vara en gammal surgubbe efter att ha hört den här låten, även om den spelades in 1972.

måndag 5 januari 2009

Fyra färska filmer

Jullov innebär en hel del film. Här följer fyra kortfattade recensioner på nya filmer som jag har sett den senaste veckan.


Eden Lake

Eden Lake är den mest hypade och omtalade skräckfilmen på länge. Den hade svensk biopremiär i fredags och har hyllats på flera håll (läs recensioner från DN och SvD) och det har snackats mycket om hur hemsk och våldsam den är. Jag hade inga höga förväntningar på filmen, men blev positivt överraskad. Eden Lake är en spännande, snygg och allmänt välgjord skräckfilm med bra skådespelare. Den handlar om ett ungt par som ska spendera helgen vid den idylliska sjön Eden Lake. Deras vistelse där blir dock ordentligt störd av ett synnerligen brutalt ungdomsgäng. Snart är jakten igång. Det som är intressant med ungdomsgänget är att det bara är deras ledare som är ”ond”. De andra gängmedlemmarna vill helst inte delta i deras brutala ”lekar” men blir tvingade att delta av den grymme ledaren. Eden Lake kan ses som en samhällskritisk film om hur ungdomsgäng fungerar och hur brutalt och otäckt det kan bli när ungdomar pressar varandra, men främst är det en väldigt effektiv skräckfilm. Den påminner om Den sista färden, men är samtidigt väldigt brittisk. Eden Lake är regissören James Watkins första film. Han verkar smått galen och det ska bli spännande att se vad han gör i framtiden. Kelly Reilly som gör den kvinnliga huvudrollen är en av de bästa skådespelarna jag har sett i en skräckfilm på många år.

Frost/Nixon

Jag kan villigt erkänna att jag inte har full koll på Watergateskandalen och de händelser som fick Nixon att avgå i början av 70-talet. Jag trodde att Frost/Nixon skulle vara omöjlig att förstå med mina dåliga kunskaper om perioden som den skildrar, men det visade sig att man inte behöver några direkta kunskaper alls för att kunna njuta av den här filmen. I grunden handlar den om två män i mycket utsatta situationer. David Frost är en brittisk talkshowvärd som mest har gjort lättsamma program. Han är ambitiös och duktig och i filmens inledning bestämmer han sig för att intervjua president Nixon som nyligen har avgått från sin position som världens mäktigaste man. Filmens inledning är lite seg men när intervjuerna kommer igång blir filmen otroligt gripande och fascinerande. Det beror nog främst på skådespelarna som genomgående är helt fantastiska. Filmen är väldigt välgjord och spännande och 70-talskänslan är perfekt. Intervjuerna är bland de mest spända och laddade samtalen som jag någonsin har sett på film. Frost/Nixon ger ingen ökad förståelse för Watergateskandalen och det är inte de politiska händelserna som står i centrum utan de två männen i filmens titel. Det här är Oscarsmaterial och en film som förmodligen kommer att bli omtalad i flera år framöver.
Balls Out: The Gary Houseman Story
En sportkomedi fulladdad med vulgära smaklösheter och Seann William Scott (mest känd som Stifler från American Pie-filmerna) i huvudrollen borde onekligen vara fruktansvärt dålig. Men ”Balls Out” är helt oväntat jävligt rolig. Det är förstås en skitfilm på alla sätt och vis, men en rolig sådan. Scott spelar en avdankad tennisspelare som jobbar som vaktmästare på en high school i en amerikansk småstad. När coachen för skolans tennislag dör tar han över och försöker leda laget till en stor seger. Handlingen är som hämtad från en sämre sportkomedi med Will Ferrell, men Balls Out är faktiskt bättre än många av Ferrells sportkomedier. Tennisen är bara en ursäkt för att Scott och de andra ska få vara fullständigt dumma i huvudet i 90 minuter. Det finns inte en enda seriös replik i filmen och inte sedan Hot Rod har jag sett en film som varit så laddad med idiotiska galenskaper. Balls Out är så dålig att den blir bra. Seann William Scott har aldrig varit roligare. Jag är fullt medveten om att Balls Out kommer att sågas fullständigt överallt och att det är en sådan film som kommer ligga i REA-lådan på smutsiga bensinmackar en månad efter att den har släppts på DVD (utan att först ha visats på bio). Men jag tycker faktiskt att den var kul.
Slumdog Millionaire
Slumdog Millionaire är en film utan själ som följer ett framgångsrikt recept. Man har tagit en klassisk och smörig story och placerat den i en exotisk miljö. Regissören heter Danny Boyle och Slumdog Millionaire påminner en hel del om hans bästa film - Trainspotting. Den påminner också mycket om den fantastiska Guds Stad som den har lånat lite väl mycket av. Slumdog Millionaire utspelar sig i ett färgsprakande Indien och handlar om den fattige Jamal som tar hem storvinsten i ”Vem vill bli miljonär?”. Programmets producenter tror att han fuskar och förhör Jamal om hur han kan svaren på frågorna. Det visar sig att alla de frågor som Jamal har fått under programmet har anknytning till hans tidigare liv. Slumdog Millionare hyllas överallt och när den kommer till Sverige kommer den garanterat hyllas av en enad kritikerkår. Jag gillar den däremot inte alls. Det är visserligen en snygg film, men alla bilderna känns förutsägbara och tråkiga. Storyn är under all kritik och skådespelarna är tämligen värdelösa. Soundtracket är även det förutsägbart och innehåller bland annat Paper Planes av M.I.A. Det finns inget som är eget eller unikt med Slumdog Millionare och den kommer att uppskattas av människor som inte klarar av något tuggmotstånd men tror sig vilja ha något ”nytt och spännande”. Om det är en skildring av Indien du vill ha tycker jag att du ska läsa Salman Rushdies Midnattsbarnen istället för att se den här filmen. Den boken är nämligen allt det som den här filmen vill vara men inte är.

söndag 4 januari 2009

Blind Willow, Sleeping Woman – Haruki Murakami


Haruki Murakami ser sitt novellskrivande som en nödvändig del av sitt författarskap. ”I find writing novels a challenge, writing short stories a joy. The two processes complement each other, creating a complete landscape that i treasure.” Blind Willow, Sleeping Woman är den första novellsamlingen av Murakami som jag läser. Tidigare har jag läst de flesta av hans romaner, och han har blivit en av mina absoluta favoritförfattare under de senaste åren. Till en början var jag lite skeptisk till Murakamis noveller. Jag tvivlade inte på att han hade en massa härliga och konstiga idéer som han kunde göra noveller av, men en del av storheten med hans romaner är att de är så långa och invecklade. Jag misstänkte att en del av den magi han skapar i sina romaner kunde förloras i kortare texter. De misstankarna visade sig dock var helt onödiga; Blind Willow, Sleeping Woman är nämligen en lysande novellsamling.

Blind Willow, Sleeping Woman är en generös novellsamling som på drygt 400 sidor täcker hela Murakamis karriär. Här samsas noveller från Murakamis första år som författare med relativt nyskrivna noveller. De flesta av novellerna påminner om hans romaner i stil och språk. ”Everything I write is, more or less, a strange tale”. Har man läst Murakami tidigare känner man genast igen sig. Novellerna utspelar sig i en vardaglig värld där gränsen mellan verkligt och overkligt är väldigt svävande och de mest konstiga saker kan hända. Nästan alla novellerna är spännande och fascinerande och man är alltid sugen på att fortsätta läsa, vilket sällan är fallet med novellsamlingar. Novellerna är alla fristående berättelser men när man här läst hela samlingen känns de ändå som en löst sammanhållen helhet. Murakami är en skicklig novellförfattare och jag tänker snart införskaffa hans andra novellsamling The Elephant Vanishes.

I Blind Willow, Sleeping Woman får läsaren stifta bekantskap med en mystisk man som bor ovanför en italiensk restaurang, en nattvakt som ser något konstigt en natt när han går sin rond på en skola, ett par som går på zoo för att titta på en känguruunge, en man av is, modern till en ung man som har blivit dödad av en haj och många andra spännande figurer. En del av novellerna är mer realistiska än andra, men det känns som att de alla har något att säga. Den här novellsamlingen är full av insikter och budskap på ett annat sätt än Murakamis romaner. Han ger aldrig svaren på några av de gåtor och mysterier som han målar upp och ovissheten utgör en stor del av charmen med novellerna. Novellerna är ungefär 20 sidor långa och Murakami behärskar verkligen formatet till fullo. Om du gillar Murakami sedan tidigare, eller vill stifta bekantskap med en av de mest intressanta författarna i vår tid, är Blind Woman, Sleeping Woman ett måste.

Läs också mina recensioner av Murakami-böckerna Sputnik Sweetheart och Hard-boiled Wonderland and the End of the World.

fredag 2 januari 2009

The Wrestler


Wrestling är för mig en oförståelig sport. Jag har aldrig förstått charmen med dåligt iscensatta och uppgjorda fighter mellan trashiga muskelberg i anskrämliga frisyrer. Att det finns vuxna människor som faktiskt gillar att se på wrestling är ännu mer oförståeligt. Wrestling symboliserar på något sätt allt det fula, billiga och moraliskt förkastliga i det amerikanska samhället. Den unisont hyllade The Wrestler skildrar wrestlingens baksida och visar ett grått och slitet USA. Mickey Rourke gör huvudrollen och han är fantastisk. Om han får en Oscar för bästa manliga huvudroll kommer jag inte att bli förvånad. Han förtjänar den.

Mickey Rourke gör rollen som Randy "The Ram" Robinson. På 80-talet var han en stor wrestler som folk såg upp till och han figurerade till och med i ett TV-spel. I filmens förtexter får vi se utklipp från tidningar och affischer som vittnar om The Rams forna storhet. Sen börjar filmen. Det är ”20 år senare” och The Ram brottas fortfarande. Men de stora wrestlingarenorna har bytts mot skitiga lokaler och Randy är bara en skugga av sitt forna jag. Han kommer aldrig att kunna matcha sina glansdagar men ger ändå inte upp sina drömmar. Han fortsätter sola solarium och blondera sitt långa hår och han tar stora mängder mediciner och preparat för att orka med de brutala (!) matcherna. Efter en synnerligen tuff match kollapsar han i en hjärtattack och vaknar senare upp på ett sjukhus. Läkarna talar om för honom att han inte kan fortsätta med wrestlingen om han vill överleva. Men Randy har inget annat än wrestlingen. Han är ensam och bor på en nedgången husvagnsparkering. Hans dotter hatar honom eftersom han har varit en frånvarande pappa. Randy blir kär i en vänlig strippa och hon hjälper honom att ta kontakt med dottern. Det verkar som att Randy har fått något att leva för, men wrestlingen har en stark dragningskraft och Randy kan inte riktigt släppa drömmen om att än en gång få vara en stor wrestler. En dröm som mycket väl kan döda honom.

The Wrestler har en smått förutsägbar handling och är filmad på ett enkelt och dokumentärt sätt. Även om man kan ana hur filmen ska sluta är den otroligt gripande. Mickey Rourke är verkligen perfekt i rollen och det är sällan man ser en sådan övertygande rolltolkning. Miljön är också väldigt intressant och man blir väldigt avskräckt från allt som har med wrestling att göra. Trots att filmen är mörk och tragisk finns det stunder av lycka som lyser upp. Det är en klassisk amerikansk film om en man som är en splittra av vad han än gång har varit och försöker återupprätta sig själv. Det är gripande - och sorgligt – från det att man ser den första bilden av Rourkes sargade kropp till det väntade slutet. Mickey Rourkes prestation kan inte få för mycket beröm och ingen kommer lämnas oberörd av hans fenomenala skådespel. Marisa Tomei är också riktigt bra som strippan som förälskar sig i den nedgångna wrestlern. Hon känns äkta och trovärdig, och är väldigt skör i sin roll. Även Evan Rachel Wood gör en bra insats som Randys dotter, och de har några väldigt fina och känslosamma scener tillsammans.

The Wrestler är en redan omtalad film och jag tror att det kommer talas om den flera månader - och år - framöver. Det är en fantastisk och gripande film som har potential att bli en klassiker. The Wrestler har svensk biopremiär den 13e februari.

torsdag 1 januari 2009

Skärseld: Berättelsen om Jerry Lee Lewis - Nick Tosches


Alla gillar rockbiografier. Det finns ingen som inte gillar att läsa om förstörda och tragiska kända människor och man förtjusas och förskräcks på samma gång. De flesta rockbiografier innehåller samma obligatoriska inslag - droger, otrohet, galenskaper och svinaktigt beteende - för annars hade ingen velat läsa böckerna. Tragedier, olycka och missbruk säljer. En del rockbiografier innehåller mer tragik och galenskap än andra och Nick Tosches ”Skärseld: Berättelsen om Jerry Lee Lewis” (Hellfire: The Jerry Lee Lewis Story) från 1982 är den mest tragiska rockbiografi som jag har läst. Det är också den mest gripande och välskrivna rockbiografi som jag har haft nöjet att läsa och jag håller med alla de som har utnämnt Skärseld till den ”bästa rockbiografin någonsin”.

Nick Tosches har ett speciellt sätt att skriva. Skärseld är genomgående journalistisk men språket och berättartekniken är väldigt skönlitterär. Det är inte något reportage om Jerry Lee utan snarare än roman som råkar vara sann och väl underbyggd med fakta. Tosches hittar tonen direkt och språket är fantastiskt. Skärseld är skriven på ett storslaget sätt som rycker tag i läsaren från första sidan. Tosches börjar med att skildra hur Jerry Lee Lewis släkt kom till USA och hur de slog sig ner i Louisiana. Det är en historia om modiga och dåraktiga män som kan fälla hästar med knytnävsslag och män med törstiga strupar. Skärseld följer Jerry Lee från födseln och den struliga barndomen, då han fick upp ögonen för musiken och pianot, genom skandaler, missbruk och flera misslyckade äktenskap fram till det tidiga 1980-talet. Då är Jerry Lees karriär på botten. Han har förlorat allt han en gång hade och är helt ensam. Skärseld är en tragisk bok och det finns inget förskönande i Tosches beskrivning av hur Jerry Lee effektivt lyckas slå sitt liv och sin karriär i spillror med hjälp av sprit, piller och kvinnor. Religionen spelar en viktig roll och Jerry Lee dras ständigt mellan himlen och helvetet, den fanatiska kyrkan och de smutsiga nattklubbarna. Skärseld är översatt till svenska av Nille Lindgren och han har gjort ett utomordentligt jobb med översättningen.

Skärseld är inte en lång bok men lyckas ändå berätta mer än samtliga rockbiografier som jag någonsin har läst. Jag har aldrig fastnat för Jerry Lee Lewis musik – han har gjort några bra och klassiska låtar, men ingen av dem har gjort något större intryck på mig – men jag läser ändå Skärseld med stor behållning. Ofta är det så att man läser rockbiografier om artister som man har en relation till sedan tidigare och för att man vill veta mer om dessa artister, men i Skärselds fall är det inte nödvändigt. Det gör Skärseld till en unik rockbiografi. Den står på egna ben som en stor roman och jag tror att man kan få ut mycket av den utan att ens ha hört talas om Jerry Lee Lewis tidigare. Skärseld är en av de bästa böckerna jag har läst de senaste åren. Den grep tag och skakade om mig i grunden.