fredag 19 februari 2010

TV-spänning

När man är nedtryckt av arbete och skola får man försöka hitta vardagliga saker runt omkring sig att glädjas åt. Man börjar se fram emot konstiga saker. En del tycker säkert att det är tragiskt, men mycket av mitt liv kretsar kring populärkultur. Det är de saker som jag skriver om på den här bloggen som gör mig glad, och som får tillvaron att te sig lite ljusare. Ibland är det en Håkan Hellström-låt som gör skillnaden mellan en bra och dålig dag. De senaste veckorna har varit ganska tuffa skolmässigt. Jag famlar i mörkret och sliter som ett djur utan tydliga resultat. Veckans höjdpunkter är onsdagens skivrecensioner i DN och några TV-serier. Det är framförallt två TV-serier som förgyller mitt liv för tillfället - två otroligt spännande serier som får mig att se fram emot nya avsnitt. Damages och LOST är tillbaka med nya säsonger, och vad som försiggår i de serierna gör det svårt att sitta still framför skärmen. Pulsen ökar stadigt för varje avsnitt och livet känns lite enklare.

Damages är en invecklad thrillerserie som kretsar kring den beräknande och osympatiska stjärnadvokaten Patty Hewes och hennes komplicerade fall i New York. Det är en snyggt komponerad serie som alltid imponerar med genomtänkta storys och skickligt genomförda tidshopp. Skådespelarna är ruggigt välcastade och gör ett mycket bra jobb, och de får de flesta andra TV-skådisar att te sig som Hannah Montana. Särskilt Glenn Close, i rollen som Patty Hewes, får serien att höja sig över de flesta konkurrenterna. Trots alla intriger och nät av lögner och brott är det människorna och deras relationer som alltid står i centrum i Damages, och det gör serien oerhört intressant. Man bryr sig faktiskt om karaktärerna och vill veta hur det ska gå för dem. Den andra säsongen av Damages blev aldrig lika hyllad och omfamnad som den första – även om jag älskade den – och jag har inte sett några skriverier på svenska bloggar om den tredje säsongen. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg mycket av det som hände under den andra säsongen. Det hände så mycket hela tiden att allt har flutit ihop till ett raserat spindelnät av gripande TV-spänning. Den tredje säsongen känns nästan fristående från den föregående. Det enda man behöver veta är att relationen mellan Patty Hewes och Ellen Parson (spelad av den lysande Rose Byrne) är kärv. Det är visserligen inte så konstigt - Patty har förstört stora delar av Ellens liv. Med den vetskapen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Fyra avsnitt har visats hittills och det börjar bli väldigt spännande vid det här laget. Den här gången kretsar det återigen kring en rik och osympatisk gubbe som har lurat en massa människor på stora summor pengar. Men den här gången verkar det handla mer om familjen än tidigare. Alla centrala karaktärer har olika familjeproblem och det driver dem till mer eller mindra dumma val. Samtidigt som den spännande storyn fortlöper i ”nutid” får vi ibland korta glimtar av vad som kommer hända sex månader senare, vilket skvallrar om att det kommer bli ännu mer spännande. Den här våren kommer bli lätt att uthärda så länge som Damages fortsätter att vara så här bra.

Damages i all ära, men årets största TV-händelse är utan tvekan att den sjätte och avslutande säsongen av LOST har börjat visas. Det är dryga fem år sedan jag började titta på LOST och jag var fast redan efter första avsnittet. Det har varit fem märkliga, spännande och minnesvärda år. Ibland kändes det som att ingen verkade veta var serien var på väg. Allt tedde sig kaotiskt och en ganska svag tredje säsong fick många att ge upp hoppet. Jag har alltid brytt mig för mycket om karaktärerna för att någonsin överväga att sluta titta på LOST. Och förra året, i den femte säsongen, fick alla som hade investerat tid och kärlek i serien utbetalning. Pusselbitarna började falla på plats, karaktärernas relationer djupnade och man kunde ana ett slut. Den femte säsongen av LOST fick mig att sitta gapande framför TVn varje vecka. Jag skrev flera hyllningar av serien här på Finpop. Jag älskade serien av hela mitt hjärta. Och det är en kärlek som håller i sig. Den femte säsongen slutade på ett dramatiskt sätt. Flera frågor fick svar, men samtidigt uppstod många nya frågor och mysterier. Den sjätte säsongen tar vid precis där den femte slutade. Slutet är inte långt borta och för varje avsnitt som går känns svaren och upplösningen allt närmre. Samtidigt som varje avsnitt är späckat med viktiga händelser är tempot nedskruvat. Vi närmar oss slutet i ett sansat, reflekterande och lugnt tempo. Samtidigt som det händer en massa spännande grejer på ön får vi se vad som händer i någon slags alternativ verklighet, och det hela är väldigt fascinerande. Jag kommer återkomma till LOST – jag kan inte hylla den här serien för många gånger – när det sista avsnittet har visats. Även om jag kan känna hur slutet är nära, har jag ingen aning om hur det faktiska slutet kommer att uppenbara sig. Manusförfattarna har haft en tydlig plan med hela serien och jag är övertygad om att slutet kommer knocka oss alla. Den stora frågan är hur jag kommer klara mig utan ön?


Om några timmar lämnar jag Kingston, Ontario och ger mig ut på en resa som jag egentligen inte vet så mycket om. Mer än att den kommer gå i popkulturens tecken. Jag är tillbaka om en dryg vecka med en rapport om vad jag har gjort och sett.

söndag 14 februari 2010

Tre serieromaner

Med åren har mitt serieintresse förändrats. Jag har fortfarande samma osläckbara törst för serietidningar och jag läser onekligen mer serier än de flesta. Men läsandet – och vad jag läser – har förändrats. De superhjälteserier som jag brukade dyrka känns inte särskilt angelägna längre. För det mesta är de fyllda med samma gamla fighter och såpaintriger på repeat. Nu är jag främst på jakt efter serier som kan mäta sig med högklassiga romaner. Med välskrivna och intressanta berättelser som jobbar i harmoni med teckningarna. Dessutom har jag börjat tröttna på serietidningsformatet. Särskilt amerikanska serier som ges ut en gång i månaden i tunna drygt 20-sidiga häften har helt tappat charmen. Förr kunde jag hålla isär ett stort antal titlar och utan problem följa flera serier med de små månatliga doserna. Nu föredrar jag att läsa serieromaner och samlingsvolymer, trots att man vanligen får vänta mycket längre på dem. Det är mer bekvämt och upplevelsen blir på många sätt starkare. På samma sätt som en dålig serietidning alltid är bättre än en dålig bok, brukar de riktigt bra serietidningarna sällan vara lika bra som de bästa böckerna. Idag recenserar jag tre förhållandevis färska undantag. Det är tre serieromaner som fångar läsaren och där ord och bild flyter ihop på ett lysande sätt, och som med fördel kan läsas av läsare som inte brukar läsa serier. De fungerar utmärkt för dig som vill ha en inblick i hur serievärlden ser ut och fungerar långt bortom Kalle Anka och Fantomen.

The Impostor’s Daughter – Laurie Sandell
Självklart finns det bra chiclit, det är bara svårt att hitta den. Och jag kan ju knappats påstå att jag tillhör den rätta målgruppen. The Impostor’s Daughter är egentligen mycket mer än chiclit, men det är det ord som jag först kommer att tänka på när jag ska beskriva den. Laurie Sandell är en amerikansk tjejtidningshöjdare. Hon vet hur man skriver och tack vare sina grymma people skills har hon gjort många intima intervjuer med stora delar av den kvinnliga Hollywood-eliten. Dessutom har hon en väldigt intressant bakgrund och barndom. The Impostor’s Daughter är en slags självbiografi där hon gör upp med sin pappa – den stora bedragaren. Pappan är den centrala figuren i hennes liv och den som har påverkat henne mest och den här boken är hennes sätt att komma vidare med livet. Under Lauries uppväxt var pappan hennes stora hjälte men när hon har flyttat hemifrån börjar det gå upp för henne att allt som hon trodde om sin pappa inte var på riktigt. Det visar sig att pappan har jobbat stenhårt på att bygga upp en personlighet som helt saknar grund i verkligheten. För Laurie innebär det att hon börjar ifrågasätta hela sitt liv. Samtidigt som hon likt en detektiv undersöker sin pappas förflutna får vi följa henne genom taskiga relationer, tablettmissbruk och journalistkarriären. Det är ärligt och rörande. The Impostor’s Daughter hade kunnat bli en halvdan självbiografi med ett fult foto på Laurie på framsidan. Valet att göra den till en serieroman är ett intressant grepp. Det är ett mycket ambitiöst verk på 250 sidor. Lauries teckningar är sjukt snygga, på ett lite barnsligt men ändå fulländat sätt, med mycket färger och energi och balansen mellan text och bild är perfekt. Jag är enormt imponerad av The Imposter’s Daughter. Jag tvivlar på att Laurie Sandell kommer göra fler serieromaner men jag är övertygad om att den här kommer ha ett långt liv. För alla tjejer (och killar) som är intresserade av att läsa välskriven och intressant chiclit som lämnar ett bestående intryck är The Impostor’s Daughter ett givet köp.

The Unwritten – Mike Carey och Peter Cross
Vertigo är en del av det stora amerikanska DC Comics, förlaget som bland annat ger ut Batman och är Marvel Comics enda egentliga konkurrent. Frågar du vilken serienörd som helst om Vertigo kommer du inte kunna få tyst på honom. Vertigo står för kvalitet, och plockar du upp en graphic novel med Vertigo-loggan på framsidan har du garanterat trevlig läsning framför dig. De senaste 20 åren har den större delen av de bästa och mest minnesvärda amerikanska serierna getts ut på Vertigo. Serierna produceras uteslutande för en vuxen och enormt kräsen publik. De flesta av serierna har övernaturliga inslag men innehåller ofta stora mängder våld och sex och berättelserna är ofta komplicerade och invecklade. Teckningarna är alltid snygga och manusen är mer välskrivna än vad som är brukligt. Sedan min Vertigo-favorit Y:The Last Man tog slut för två år sedan har jag haft problem att hitta något nytt ur deras katalog som tilltalar mig på samma sätt. Den nya serien The Unwritten har dock en stor chans att älskas och följas av mig de kommande åren. Den första samlingsvolymen av serien, som samlar de fem första lösnumren, gavs ut för några veckor sedan. The Unwritten har blivit sönderhyllad av alla seriekritiker och förutspås att bli nästa stora grej från Vertigo. Det är inte svårt att förstå varför. De fem första numren kastar läsaren in i en spännande och fascinerande värld.

Tom Taylor är son till en försvunnen och världsberömd författare. Tom stod modell för huvudpersonen i pappans serie ungdomsböcker, som påminner enormt mycket om Harry Potter. Sedan fadern försvann åker Tom runt på konvent och signerar böcker för att överleva. På ett av konventen får han en jobbig fråga av en journalist. En fråga som tvingar honom att ifrågasätta hela sin existens. Det verkar som att gränsen mellan fiktion och verklighet är ganska tunn. Och med en gedigen kunskap om litterära platser beger sig Tom ut i världen för att finna sanningen om sig själv och sin pappa. Det märks redan efter ett par sidor att The Unwritten är ett väldigt ambitiöst verk som har potential att fortsätta i samma anda i flera år. Mike Carey har skapat en imponerande värld där världslitteraturen spelar en mycket viktig roll och där den sympatiska hjälten kommer få stora problem att överleva. I de första numren avslöjas inte mycket, men ett kraftigt sug efter fortsättningen skapas. Det femte numret utspelar sig för hundra år sedan och kretsar kring Rudyard Kipling. Vi inser att Tom Taylors fiender har funnits väldigt länge och att de har stor makt över litteraturen. Peter Cross teckningar är snygga och rena, och för tankarna till 90-talets Vertigo-serier som Sandman och Preacher. Jag kommer fortsätta läsa The Unwritten och ser fram emot nästa samlingsvolym. Jag tror att det är en serie som passar dig som gillar TV-serier som LOST och inte har något emot fantasy – så länge som den är genomtänkt och gripande. ”Stories are the only thing worth dying for”.


Luna Park - Kevin Baker och Danijel Zezelj

Luna Park ges också ut av Vertigo men är till skillnad från The Unwritten en avslutad historia. Den här serien saknar också övernaturliga inslag, även om det kanske hade gjort den mörka berättelsen lite ljusare. För Luna Park är en av de mest tragiska och otäcka serier som jag har läst de senaste åren. Kevin Baker är en kreddig romanförfattare som har skrivit flera kritikerrosade historiska romaner om arbetarklassens New York. Luna Park tar avstamp i nutidens Coney Island, en New York-stadsdel som är känd för sina nöjesfält, strandpromenader och sin stora ryska befolkning. Alik Strelnikov är en rysk gangster som utför smutsiga jobb för att få råd till det heroin som han behöver för att jaga bort de hemska minnen som hemsöker honom. En bit i taget får vi reda på vad som har hänt i Aliks liv. Det visar sig att det är en berättelse som har upprepats genom historien och på ett snyggt sätt kastas vi fram och tillbaka i tiden. Samtidigt som vi följer Alik i nutidens New York där han fattar det ena dumma beslutet efter det andra får vi veta hur det var för ryska invandrare i staden hundra år tidigare. Luna Park är en imponerande och avancerad serie som är ovanligt välkomponerad. Danijel Zezeljs teckningar förstärker mörkret och helvetet och de är mycket effektiva. Luna Park rekommenderas till alla som vill läsa en serieroman som ger dig allt som du inte kan få från en vanlig roman. Om du dessutom gillar hårdkokta kriminaldramer, smutsiga New York-vyer och ryssar blir det inte mycket bättre än så här. Om Luna Park ger dig sug efter mer kan jag rekommendera Ed Brubaker lysande Criminal som ges ut av Marvel och finns samlad i flera volymer med avslutade, stenhårda storys.

fredag 12 februari 2010

I skuggan av betongen


Häromveckan gjorde jag ett radioprogram om utvecklingen av svensk hiphop. Jag började med Snubben och avslutade med Henok Achido. När jag samlade låtar till programmet återupplevde jag mina tidiga tonår. Det finns inget som väcker minnen på samma sätt som de låtar som någon gång har haft en stor betydelse i ens liv. Att höra svensk hiphop från det tidiga 2000-talet tar mig tillbaka till en tid som jag nästan hade glömt. En tid då Dogge Doggelito var en mina stora förebilder och Advance Patrol var Sveriges mest intressanta grupp. När jag hör låtarna från Latin Kings-albumet Mitt kvarter inser jag att jag fortfarande kan många av texterna utantill. Och jag inser hur viktig den svenska rappen var för mig och min utveckling. Det var svensk hiphop som fick mig att vakna upp politiskt och se samhället på ett kritiskt sätt. Det var också musiken som fick mig att känna mig stark. Under de där åren handlade svensk hiphop mycket om att hålla huvudet högt. Den gjorde mig stolt över att inte ha någonting och satte mig själv och tiden i ett sammanhang. Det var oundvikligt att svensk rap skulle utvecklas – en ny grupp artister med annorlunda bakgrund hade växt upp och tog snabbt över scenen – men det gjorde också att jag övergav den. Jag har lyssnat sporadiskt på svensk hiphop de senaste åren. Jag tycker att Max Peezay och Promoe är otroligt skickliga rappare som har något vettigt att säga, men annars har mitt intresse varit svalt. Men nu har en duo trätt fram som tar upp tråden igen. De kallar sig Mohammed Ali (tidigare kända som Underklassen) och deras första skiva heter Processen. Med en stark samling låtar tar de tillbaka betongen i svensk rap.

När jag tänker tillbaka på hur Sverige såg ut för tio år sedan ser jag inte många skillnader jämfört med hur det är idag. Ingenting har förändrats, egentligen. Åtminstone inte till det bättre. I förorterna och de invandrartäta områdena har tiden stått still. Reinfeldts Sverige tillät klassklyftorna att öka ytterligare, segregationen har ökat och rasismen är en kraft att räkna med – i alla sammanhang. Kanske har inget förändrats sedan Ebba Grön skrek ut sin frustration över förortslivet i slutet av 70-talet. Det är lättare att ignorera de segregerade områdena än att göra något åt problemen. Att föra en konstig och smygrasistisk integrationspublik istället för att försöka minska samhällsklyftorna. I Sverige är till och med universiteten en arbetsmarknadsåtgärd och ingenting verkar fungera som det ska. Samtidigt som de rika blir rikare. Och här kommer Mohammed Ali in i bilden. I rakt nedstigande led från The Latin Kings sätter de fingret på allt som är åt helvete. Rakryggade och med sina huvuden högt skildrar de dagens Sverige. Rappen flyter fram över skönt souliga beat och smarta samplingar och texterna är välskrivna. Det handlar om rasism, om att inte sälja ut, om att orka leva, om kärlek, om förortsproblematik, om ungarna i porten, om att ha sin egen stil och om att vara stolt över den man är. Mitt hjärta har inte bultat lika hårt för svensk rap sedan Advance Patrol släppte sitt debutalbum Utskrivna år 2003. Det är som om afterski-rap aldrig någonsin hade existerat och som att svensk hiphop har fått utvecklas som jag ville att den skulle göra. Mohammed Ali får mig att känna mig lika arg, engagerad och stark som jag gjorde när jag var 14 och sprang omkring i Norrköping i en gammal armépäls och predikade om betong och klasskamp bland överklassbarnen på skolan där jag aldrig någonsin kunde passa in. Mohammed Ali använder samma slang som Latin Kings fyllde sina låtar med för 15 år sedan. I deras värld aktar man sig för ainaziz och shunos går under. På den underbara Flos sluter de cirkeln och citerar den bästa svenska raplåten någonsin, TLKs Borta i tankar. Jag lutar mig tillbaka och inser hur mycket jag älskar den här musiken och hur mycket den faktiskt betyder för mig. Det är så här rap på svenska ska låta och det är musik som den här som har kraften att förändra saker. ”Den här går tillbaks när jag var 13 år…”


MySpace, Spotify

lördag 6 februari 2010

Crazy Heart


Det första som slår mig är att Jeff Bridges är ”jävligt lik Plura” och därefter ”helvete, vad bra han sjunger”. Countryfilmen Crazy Heart har precis gått upp på bio i Kanada. Jag har väntat på att få se den i flera månader. Jeff Bridges har blivit Oscarsnominerad för huvudrollen, men egentligen borde filmen vara nominerad i de flesta kategorierna (istället för all annan skit som underligt nog har kammat hem nomineringar i år). Crazy Heart är en av de bästa filmerna som gjordes förra året och det var länge sedan som jag fick en sådan kick av att gå på bio. Även om den inte har några specialeffekter som kan mäta sig med Avatar eller tråkig slapstickhumor som i Sherlock Holmes, är Crazy Heart det bästa som visas på biograferna just nu. Kanske är den inte tillräckligt mainstream för att få en ”bästa film”-nominering. Det är årets The Wrestler och Jeff Bridges gör en fenomenal rolltolkning. Filmen är baserad på en gammal bok från 80-talet om en avdankad countryartist och Robert Duvall – som gjorde huvudrollen i tidernas bästa countryfilm Tender Mercies – producerar och gör en grym roll. Crazy Heart är en uppvisning i storartat skådespel och hjärta, för alla oss som älskar dammiga amerikanska småstäder, ensamstående morsor och män som både ser ut och sjunger som Plura.

Jeff Bridges är en av mina absoluta favoriter. Det hade egentligen räckt med rollen som The Dude för min eviga beundran och respekt, men mannen med den skönt slappa kroppen (till skillnad från många andra Hollywoodgubbar ser han faktiskt ut att vara 60 år, vilket gör honom ännu mer beundransvärd) fortsätter att göra sköna roller. Countryartisten Bad Blake är hans mest imponerande prestation sedan The Big Lebowski. Han gör ett imponerande jobb med rollen, och hela tiden känns det väldigt trovärdigt och nedtonat. När jag kallade Crazy Heart för ”årets The Wrestler” så menade jag det verkligen. Bad Blake har mycket gemensamt med wrestlern Randy. Han slåss inte och försöker inte klamra sig fast vid det förflutna på samma desperata sätt, men annars är det i princip samma karaktär. Bad var en gång i tiden en stor countrystjärna. Han har han inte spelat in något nytt material på många år, men kan leva på några legendariska låtar som han gjorde i sina glansdagar. Bad är kraftigt alkoholiserad, har fyra misslyckade äktenskap bakom sig och har ingen kontakt med sin vuxna son. Spriten har förstört hela hans liv. Han åker från den ena staden till den andra och spelar i bowlinghallar och nedgångna barer. Det verkar inte finnas någon direkt ljusning. Förrän han träffar en journalist, spelad av en lysande Maggie Gyllenhaal, och blir kär. Hon har en fyraårig son, som spelas av den mest charmiga barnskådespelare som jag har sett på evigheter. Bad blir lite gladare, men det är svårt att göra slut med alkoholen när man har varit full större delen av sitt vuxna liv.

Crazy Heart är precis så bra som jag försöker få den att låta. När eftertexterna började rulla kände jag mig glad och stärkt. Jag kommer återvända till Crazy Heart många gånger. Om du och jag överhuvudtaget har något gemensamt kommer du älska den här filmen. Den är finstämd, välspelad och otroligt vacker. Musiken är också bra. Bad Blake har hamnat i skuggan av sin tidigare lärling, Tommy Sweet, som spelas av en långhårig och ruggigt övertygande Colin Farrell. Båda två sjunger själva. Och det låter oväntat bra. För första gången sedan Walk The Line känner jag mig sugen på att lyssna på ett soundtrack. I all sin enkelhet är Crazy Heart en fulländad film. Den andas Tender Mercies, whiskey och oändliga landsvägar.

fredag 5 februari 2010

Juliet, Naked – Nick Hornby


Det är 15 år sedan Nick Hornby fick sitt stora genomslag med High Fidelity. Det var en bok som älskades av nästan alla musiknördar och den fyllde något slags tomrum hos många läsare. High Fidelity var på många sätt den perfekta popboken och varje mening träffade rätt. Hornby framstod som en enormt sympatisk kille, och han kunde verkligen sin pop. Han var en författare som man ville byta blandband med, över en öl eller två. High Fidelity är en fantastisk bok och den kommer leva vidare som en klassiker, men Hornby har inte lyckats nå samma höjder under de 15 år som har gått sedan dess. Allt han har skrivit har varit läsvärt, men aldrig riktigt lika bra eller angeläget. Efter den trevliga ungdomsboken Slam är han tillbaka med en ny bok som faktiskt delar flera teman med High Fidelity. Den heter Juliet, Naked och även om den aldrig är lika bra som hans gamla mästerverk bjuder den på riktigt mysig läsning. Det är en bok som känns väldigt ärlig och det märks att det har passerat 15 år sedan High Fidelity skrevs – både i författarens och hans karaktärers liv.

Tucker Crowe är en gammal rockstjärna som av okänd anledning försvann under en pågående turné i början av 80-talet. Sedan dess har han blivit så mytologiserad att ingen vet någonting om honom helt säkert. Hans fans har analyserat sönder alla hans låttexter och på ett nördigt internetforum diskuterar de hans musik. Särskilt ett album – Juliet – som skrevs efter att Tucker hade blivit dumpad av en fotomodell (att jämföra med Dylans Blood On The Tracks, Springsteens Tunnel of Love eller Kanye Wests 808s & Heartbreaks) är hyllat och älskat. I en liten brittisk kuststad bor Duncan och Annie. De har varit tillsammans de senaste 15 åren och deras relation bygger på kärlek till musik och kultur. Duncan är ett av världens mest hängivna Tucker Crowe-fans och i bokens inledning gör han och Annie en USA-resa där de besöker legendariska Crowe-platser. När de kommer hem från den inte helt händelselösa resan får Duncan ett exklusivt förhandsex av en skiva med demoinspelningar av det som senare skulle bli Juliet. Skivan heter Juliet, Naked och Duncan blir knockad av den sårbara ärligheten i låtarna. Han tycker att det oputsade soundet gör låtarna starkare och mer drabbande. Han skriver en hyllande recension på Crowe-forumet där han påstår att de här versionerna av låtarna är bättre än de på den slutliga skivan. Annie håller inte med. Hon riskerar deras relation och skriver en sågning på samma forum. Duncan pallar inte riktigt hennes svek, och är otrogen med en kvinna som han tror förstår honom. Under tiden får Annie ett mail från Tucker Crowe. Han håller med om hennes åsikter om Juliet, Naked. De börjar skriva till varandra. Och det är början på en osannolik relation.

Nick Hornby har som bekant ett grymt flyt i sitt skrivande. Det går väldigt fort att ta sig igenom Juliet, Naked. Dialogen är välskriven och mycket underhållande. Hornby är rolig, träffande och har en förståelse för hur vanliga människor tänker och resonerar. Det finns förmodligen ingen författare som skildrar musiknördar på samma självklara sätt som honom. I Juliet, Naked har han på ett lyckat sätt skildrat hur den nya tekniken och internet har tillåtit musikintresserade att komma i kontakt med varandra. Han återger forumdiskussioner, mailkonversationer och Wikipedia-artiklar på ett roligt och smart sätt som fungerar oväntat bra i bokform. Juliet, Naked är också en jordnära och realistisk skildring av ett medelålders par som levt tillsammans en längre tid utan att älska varandra. Bitvis blir det riktigt rörande, och när Hornby kyligt konstaterar vilken typ av förhållanden som överhuvudtaget är möjliga för popnördar är det oundvikligt att inte känna sig träffad. Jag tycker att Nick Hornby har blivit allt bättre på att skildra kvinnor för varje bok som han har skrivit. Annie, som mer än någon annan är bokens huvudperson, är perfekt skriven och känns väldigt verklig. Hans porträtt av en ung tjej i bioaktuella An Education (en film som är så bra att Svenska Dagbladets Jeanette Gentele, Sveriges sämsta filmkritiker, ”bara vill gråta”) där Hornby har skrivit manus visar ytterligare på hans enorma begåvning att skildra kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder. En del avfärdar säkert Hornbys böcker som ytlig populärkultur, men jag blir snarare imponerad och fascinerad av hans bredd och det enkla sättet att skriva. Alla kan läsa och uppskatta en Hornbyroman. Juliet, Naked är också ett porträtt av en rockstjärna som varken kan eller vill leva upp till myten om sig själv. Från att ha varit en dyrkad idol i bokens inledning blir Tucker Crowe en mänsklig karaktär som framåt slutet står i handlingens centrum. Juliet, Naked är en riktigt bra bok. Om du gillar Nick Hornby kommer du inte att bli besviken. Det bästa stycket handlar om hur det är att gå på konsert. Att om man inte blir helt tagen av musiken som spelas – och hur ofta händer det? – finns det inte mycket annat att göra än att tänka. Och de tankarna som snurrar runt i huvudet när man står där på konsertgolvet är mer intensiva än de man annars brukar ha. Musiken finns bara i bakgrunden även om står framme vid scenkanten. I huvudet händer något helt annat, och man blir mer inåtvänd än vad man brukar vara. Det är så självklart att det känns märkligt att ingen har skrivit om det tidigare. Men jag antar att det krävs en kille som Nick Hornby för att se det enkla och självklara.