söndag 28 mars 2010

Fyra vårskivor

Det är vår i Ontario. Jag har hängt in vinterjackan i garderoben och murmeldjuren har börjat visa sig igen. För varje dag som går känner jag mig alltmer ofokuserad och sinnesslö. Den där gömda Håkan-låten, Låt oss fly precis som Gil, går på repeat inne i huvudet. Om mindre än två månader är jag tillbaka i Sverige igen. Det känns märkligt. Jag kom ju nyss hit. Det är för sent för edelweiss, som samme Håkan sjunger. Men mest känns det skönt att snart vara tillbaka. Med våren kommer en lust att lyssna på ny musik. Beach House har spelat ut sin roll, trots att de gjorde en väldigt vårig skiva. Den fyllde mest en funktion i väntan på våren. Till skillnad från vad du tror så pluggar jag hela dagarna. Utan min iPod hade jag inte överlevt de långa dagarna i biblioteket. Den senaste veckan har fyra skivor gått på särskilt hög rotation. Jag tycker de känns rätt våriga och jag tänkte passa på att tipsa om dem här. De kommer garanterat göra övergången från mars till april roligare.

Dum Dum Girls – I Will Be
Dum Dum Girls slog sig in i mitt liv. Det var inte meningen att jag skulle falla. Jag var mest sugen på att fördöma dem som ”hipsterskit”. Men jag föll, och jag föll stenhårt. Dum Dum Girls är något så ovanligt som ett coolt tjejband. Glöm bort Sahara Hotnights och många andra tjejer som försöker göra rock. Dum Dum Girls lyckas med något som få klarar av och jag kan inte tänka mig att någon skulle säga ”de är ju bra…för att vara tjejer” om dem. I Will Be är min favoritskiva just nu. Jag är övertygad om att jag kommer tröttna på den snart men just nu är den det coolaste som finns. I centrum står den superhäftiga Dee Dee och hennes fina texter ramas in i skramlig lo-fi-rock. Dum Dum Girls är den energikick som behövs de där dagarna då man tvingar sig själv att sitta inlåst och försöker glömma bort det fina vädret utanför. Det är svårt att välja ut några favoritlåtar på I Will Be. Jag tycker hela skivan är bra. Låtarna är korta, och den totala speltiden är mindre än en halvtimme. Det är rock i sin enklaste och mest avskalade form. Och för en gångs skull är den framförd av tjejer som får det att låta som att deras musik är på liv och död.

MySpace

Laura Marling – I Speak Because I Can

Det senaste halvåret är det rätt många lördagsnätter som jag har vandrat hemåt och tänkt “Jag hatar singer-songwriters”. Det är förstås inte sant. Singer-songwriters framför ofta den enklaste och renaste musiken. Och om man har med en bra singer-songwriter att göra blir det väldigt träffande, stämningsfullt och fint. Men de flesta är fullkomligt värdelösa. Kanada är fullt av tråkiga män och kvinnor som färdas land och rike runt för att förstöra oskyldiga människors utekvällar med sin meningslösa musik. Det räcker dock med att höra en låt från Laura Marlings nya skiva, I Speak Because I Can, för att jag ska återfå kärleken till genren. Jag stiftade bekantskap med Laura när hon var förband för Andrew Bird, när han spelade i Stockholm förra våren. Hon var mycket bättre än fågelmannen, och bjöd på en av de bästa singer-songwriterspelningar som jag någonsin har sett. Efter den spelningen lyssnade jag rätt mycket på hennes debutalbum Alas I Cannot Swim. Jag missade den första hypen kring Laura, och som jag har förstått det har det var det mycket snack om hennes unga ålder. Sedan den storslagna debuten har det varit mycket skriverier om hennes privatliv. Hon är tydligen ihop med sångaren i det grovt överskattade folkbandet Mumford & Sons. Det finns dock ingen anledning att oroa sig över att den kärleksaffären skulle ha en negativ påverkan på hennes musik. Laura Marling är en oerhört begåvad tjej och det nya albumet är fullt av bra låtar. Jag saknar låtar som står ut, men som helhet är uppföljaren faktiskt bättre än debuten. Det är singer-songwritermusik av det finaste slaget. Laura sjunger fantastiskt, texterna är starka och arrangemangen griper tag. Ibland tycker jag mig höra en kvinnlig ung Leonard Cohen. Laura har utvecklats avsevärt de två år som har gått sedan den första skivan. Det här är snyggare och bättre än tidigare. Tillsammans med First Aid Kits suveräna The Big Black and Blue är det här årets bästa singer-songwriteralbum. Till skillnad från de flesta andra skivor som ges ut idag känns den här musiken odödlig. Jag tror att I Speak Because I Can är ett album som kommer få en väldigt lång livslängd.

MySpace, Spotify


Vit Päls – Nu var det i alla fall så

Vit Päls är ett verkligen ett jättefint namn, men det är inget som man heter som person. Egentligen heter han Carl Johan Lundgren. Han gör otroligt fin och vacker musik. Häromkvällen tog jag en promenad längs med Lake Ontario med Nu var det i alla fall så i hörlurarna. Jag blev otroligt berörd av låtarna och kände mig så glad att jag nästan ville gråta. Vit Päls gör skramliga låtar om precis allting. När jag lyssnade på honom första gången kändes han mest som en lustigkurre. Efter att ha satt mig in i skivan har jag ändrat uppfattning helt. För mig har Vit Päls gjort några av årets ärligaste och finaste låtar. Jag har förälskat mig i honom och hans musik. Nu var det i alla fall så innehåller 21 mer eller mindre lysande låtar. Vit Päls låter som gammal svensk progg uppblandad med Jonathan Richman (de ackord som inleder skivan är sannolikt lånade från Jojo) och The Moldy Peaches. Det är härligt skramligt och oputsat, precis som jag vill ha det. Av alla fina låtar är det nog den om Paul Simon-skivorna och den om året 2007 som jag gillar mest. Min mamma ger tummen upp och jag är glad över att det finns artister som Vit Päls.

MySpace, Spotify

Titus Andronicus - The Monitor

Det första man slås av när man lyssnar på The Monitor är att det är en väldigt ambitiös skiva. Det amerikanska indierockbandet Titus Andronicus (du måste älska bandnamnet) har gjort ett konceptalbum om det amerikanska inbördeskriget. "Releasing this record is our way of celebrating the 148th anniversary of this historic event", säger dem. Och du som är svensk och mest förknippar det där kriget med galna rednecks som gillar att klä ut sig och återuppleva det krig där deras förfäder kämpade tänker “vad i helvete?”. Men Titus Andronicus vet vad de gör. The Moniter bjuder på den bästa amerikanska indierocken som jag har hört på flera år. Det låter sjukt bra och mäktigt. Låtarna bär titlar som No Future Part Three: Escape From No Future och The Battle of Hampton Roads och innehåller märkliga ljud och ett helt gäng Billy Bragg-referenser. Ibland låter det som att en väldigt arg Conor Oberst har varit i farten, och rötterna till Bruce Springsteen bör inte ignoreras. Jag ser inte skivan som en historialektion men som konceptalbum är det galet bra och väl sammanhållet. The Monitor imponerar och alla som gillar bra rockmusik borde älska det här. Det känns visserligen som en väldigt grabbig skiva, men jag tror att både min hardcoreintresserade lillebror och gubbrockintresserade pappa skulle kunna få ut en hel del ur det här albumet. The Monitor är ett perfekt soundtrack till alla de krig som du måste utkämpa varje dag.

MySpace
, Spotify

fredag 26 mars 2010

Big Machine – Victor Lavalle


Inte för att skryta, men jag har alltid läst mer än mina jämnåriga vänner. Det går säkert hand i hand med att jag har tillbringat mer tid ensam än de flesta av dem. När jag berättar om de böcker som jag läser brukar jag ofta få frågan ”var hittar du alla konstiga böcker egentligen?”. De böcker jag läser kanske ter sig lite konstigare än de flesta deckare och chiclitromaner, men egentligen är de inte särskilt märkliga eller svåra. Jag kan dock hålla med om att det kan vara lite problematiskt att hitta bra böcker. Till skillnad från film och musik som man exponeras för dagligen – vare sig man vill eller inte – är det inte ofta som man får höra talas om läsvärda böcker. De böcker som får mycket utrymme i media är - undantaget vinnare av Augustpriset, Nobelpriset och liknande – de som säljer och de är i regel otroligt dåliga. Vad jag går på när jag letar efter böcker är först och främst positiva recensioner. Andra faktorer som spelar in är hur omslaget ser ut och bokens längd (det händer att jag undviker tjocka böcker). Om det inte rör sig om en författare som jag har läst tidigare letar jag efter jämförelser med kända författare eller böcker. I fallet Big Machine fanns det flera faktorer som signalerade ”givet köp”. När jag först hörde talas om boken jämfördes den med Dumskallarnas sammansvärjning. Den andra recensionen jag läste kallade Big Machine för "en Da Vinci-koden för fans av Haruki Murakami och Chapelle’s Show”. Storyn om en gammal knarkare som råkade ut för mystiska händelser lät sjukt intressant. Författarens namn, Victor Lavalle, klingade väldigt fint och omslaget var snyggt formgivet. Helt i linje med förväntningarna är Big Machine en läsvärd bok. Den är rolig, spännande, välskriven och ganska rörande.

Big Machine börjar skitbra. Jag skulle nog säga att det första kapitlet är det bästa. Ricky Rice, en gammal heroinmissbrukare som ständigt byter stad och försöker hålla sig borta från knarket, jobbar som städare på en busstation i Utica (som passande beskrivs som en ”Second Chance City” på Wikpedia). Livet utan heroin är dock ganska tråkigt och i jobbet som städare ställs han inför det ena konstiga scenariot efter det andra. Vad i helvete tänker folk på när de besudlar allmänna toaletter? Vad är det som är kicken? En dag får Ricky ett brev som får honom på andra tankar. Brevet innehåller en lapp med orden ”You made a promise in Cedar Rapids in 2002. Time to honor it.” och en enkelbiljett till en småstad i Vermont. Inget mer. Förbryllad och med en känsla av att han inte har mycket att förlora sätter sig Ricky på bussen. Han hamnar på ett konstigt ställe. En grupp svarta människor, alla med bakgrunder som missbrukare eller kriminella, har samlats ihop för att utföra ett jobb. Till en början är de inte helt säkra på vad som förväntas av dem. De första veckorna händer ingenting. Sedan blir deras roll uppenbar. De har samlats där för att ”lyssna efter röster”. Efter den uppenbarelsen utvecklar sig Big Machine till den märkligaste och mest underhållande sci-fi-berättelse som jag har läst sedan Liftarens guide till galaxen (utan att ha något direkt gemensamt med den boken). Victor Lavalle har inte slösat med klassiska sci-fi-teman, men först och främst är Big Machine en berättelse om en gammal missbrukare som försöker göra upp med sig själv och försöker hitta ett sätt att leva. Tillsammans med en kvinnlig medarbetare åker Ricky till Kalifornien på ett underligt uppdrag. Stora delar av boken består av tillbakablickar till Rickys barndom och liv som missbrukare. Han växte upp i en religiös sekt i New York och barndomen var väldigt annorlunda och blodig. Heroinet skildras inte på ett särskilt otäckt sätt, och Ricky fungerar oväntat bra med tanke på hans bakgrund. I efterordet verkar det som att författaren delvis delar bakgrund med sin huvudperson, även om han med största sannolikhet har levt ett mindre extremt liv än Ricky. Styrkan i Big Machine ligger i språket. Victor Lavalle skriver väldigt bra, och emellanåt är han grymt rolig. Mitt enda problem med boken är att det ibland är lite svårt att känna sympati med karaktärerna, och boken är inte tillräckligt stark för att klara av den balansgången. Det är alltid lättare att gilla en bok där man kan relatera till och känna för personerna som skildras. Big Machine är också en bok som blir sämre alltmer man läser. Den börjar otroligt starkt med ett vasst språk och en intressant story som ebbar ut till något ganska oengagerande de sista 50 sidorna. Sammantaget är det dock en väldigt trevlig läsupplevelse och letar du efter något kul och annorlunda att läsa är Big Machine bland det bästa du kan hitta den här våren.

lördag 20 mars 2010

Tråkiga uppföljare, bortglömt guld, radikal betongrap och knasiga engelsmän - I mina öron de senaste veckorna


Det har alltid snackats mycket om problematiken med att göra en uppföljare till en hyllad debut. För författare och filmskapare är ofta det första verket en möjlighet att testa sina vingar, och det är inte sällan de senare böckerna och filmerna är mycket bättre än de första. Men för band och popartister är det annorlunda. Den första skivan brukar innehålla de starkaste låtarna och de bästa melodierna och det är alltid de som slår hårdast. Det som skiljer de allra största artisterna från alla de andra är att de klarar av att utvecklas och att deras senare skivor imponerar mer än de första. Bob Dylan och Håkan Hellström är exempel på sådana artister. De som inte klarar av att göra bra uppföljare faller i glömska. En av de första skivorna som jag skrev om på Finpop var She & Hims debutalbum Volume One. Den vackra skådespelerskan – och modeikonen - Zooey Deschanel hade gått ihop med den dystert lysande M. Ward och tillsammans gjorde de musik som lät som om den hade spelats in 50 år tidigare. Jag var lyrisk och utnämnde Volume One till ett av de allra bästa albumen 2008. Nu har uppföljaren Volume Two släppts. Hypen har varit stor och jag har varit väldigt förväntansfull. Men efter att ha lyssnat igenom Volume Two ett tiotal gånger och verkligen försökt känna något för musiken kan jag konstatera att jag inte alls är imponerad av resultatet. Volume Two är inte dålig. Några av melodierna är snärtiga, Zooey sjunger fint om brustna hjärtan och produktionen är felfri. Det känns som att Zooey och M.Ward har åkt tillbaka i tiden och letat efter essensen i den sortens ålderdomliga popmusik som inte kan göras idag. Men tyvärr berör inte Volume Two mig på något plan. Det känns lite som musik för människor som ser pop som en accessoar snarare än som något livsviktigt. She & Him gör musik för modebloggar, och de enda beskrivande ord jag kan tänka på när jag lyssnar på den är ”söt” och ”snygg”. Kanske har jag blivit hjärntvättad av Rebecka Ahlberg, men Zooey Deschanel känns inte alls som någon drömkvinna längre.

Det känns tråkigt när uppföljare till album som man älskat och hållit nära inte lever upp till förväntningarna. Visst är det möjligt att man förväntar sig alldeles för mycket. När man först lyssnade på debuten hade man ju inga andra förväntningar än de som hade skapats av lästa recensioner (eller inte ens det). Det är det som är förbannelsen med uppföljare, och till viss del tycker jag synd om alla band som ställs inför den svåra utmaningen. En av förra årets allra bästa album var svenska jj:s mystiska n˚2. Jag har lyssnat på den skivan otroligt många gånger, och jag har inte tröttnat än. Det är ett album som jag helst lyssnar på från början till slut och jag hittar alltid nya saker att förälska mig i. Bara ett halvår efter debutalbumet har det nya albumet n˚3 släppts. Och jag är besviken. n˚2 var en kort skiva, inte ens en halvtimme lång, och jag antar att det fanns en hel del överblivet material. Det känns som att låtarna på n˚3 är de som var för dåliga för att få vara med på debuten. Inte för att någon av låtarna är genomusel, men kvaliteten på de här nya sångerna är bra mycket lägre än senast. Jag har lyssnat på n˚3 rätt många gånger de senaste veckorna. Jag har försökt få låtarna att växa, men det händer tyvärr inte. Texterna och melodierna känns inte alls lika slagkraftiga som förra gången, och ibland blir referenserna alldeles för tydliga. Och då har jag inga som helst problem med plagierande popartister, så länge som lånet tillför något. Jag gillar också The Game-låten My Life och stora delar av den sitter utantill, men sättet som jj använder den på n˚3 känns bara fult och plumpt. Jag förväntar mig inte fler album från den här duon, och om det faktiskt kommer mer kommer jag nog inte lyssna. Men debuten kommer fortsätta snurra några varv till.

Det kommer alltid finnas musik som gör en besviken, men som tur är finns det alltid musik som gör en glad. Vad som gör mig mest glad just nu är att alla Reeperbahns skivor har getts ut på nytt, och i samband med det har alla deras låtar blivit tillgängliga på Spotify. Jag lyssnar och ler. Reeperbahn är alltså ett gammalt svenskt rockband från 80-talet som frontades av Olle Ljungström. För vår ironiska generation är de nog mest kända från Staffan Hildebrands totalhaveri G – som i gemenskap (den är inte lika skön som hans andra tafatta ungdomsskildringar Stockholmsnatt, Punkmordet och On the Loose) där de av någon outgrundlig anledning kallades Nürnberg 47. Trogna Finpop-läsare är bekanta med min dyrkan av Olle Ljungström, och kanske också med min lillebrors ohälsosamma relation till hans musik. Olle Ljungström spelades alltid, alltid hemma hos oss när vi växte upp och jag lyssnar fortfarande på hans skivor med jämna mellanrum. Brorsan hade alla Olles soloskivor men bara en Reeperbahn-skiva. Den fanns mest med i samlingen som en kul grej, och det var aldrig något som vi lyssnade på särskilt mycket. Det var mest Havet ligger blankt som spelades. Efter att hela låtskatten har tillgängliggjorts på Spotify har jag dock insett hur jävla bra Reeperbahn faktiskt är. Det är framförallt de låtar där Olle sjunger som jag gillar. Skivan Peepshow är grymt bra och man kan ana vad som komma skall. Soundet är trevligt, texterna är starka och Olle sjunger som en gud. Det känns kul att Reeperbahn och Olle Ljungström får den uppmärksamhet som de förtjänar, nästan 30 år senare. Jag undrar vad Olle sysslar med nuförtiden. Det har varit rätt tyst sedan spelningarna som han gjorde i somras. Jag hoppas att han mår bra och jobbar på nytt material. Det finns alltid utrymme för mer musik från Olle.

Något helt annat som också gör mig väldigt glad är Ayla-kollektivet som har fått svensk hiphop att vakna på nytt. Jag hyllade Ayla-medlemmarna Mohammed Alis skiva Processen för någon månad sedan och jag har fortsatt lyssna på deras låtar sedan dess. Processen är en helgjuten skiva och jag älskar varje spår. Nu har det kommit en ny skiva från en av Ayla-killarna som är nästan lika bra som Processen. Den här gången är det Carlito som står i fokus och hans skiva heter Guldburen, och den finns precis som Processen tillgänglig för gratis nedladdning. Att göra musiken tillgänglig för alla är en tydlig och smart strategi, och jag beundrar Ayla-grabbarnas initiativ och idealism. Bröderna Salazar och Mack Beats (som producerade Processen) har producerat vilket garanterar ett skönt, souligt och mäktigt sound. När Processen i mycket var en skildring av ett samhälle som många väljer att inte se tar Carlito den raka, politiska vägen. I hans låtar hymlar han inte med sina politiska åsikter. Och det är åsikter som jag delar. Det politiska budskapet går som en röd tråd genom hela albumet. Carlito rappar om proletärer, polisstaten och orättvisor. Det är antikapitalistiskt och uppfriskande. Precis som The Latin Kings gjorde för tio år sedan samplar Carlito Olof Palme, och det känns tragiskt att Sverige har gått från en förhållandevis öppen invandrarpolitik till en inskränkt och sunkig syn på invandring. Saker behöver förändras, och Carlito belyser de smutsigaste sidorna av det svenska samhället på ett träffsäkert sätt. Han lyckas till och med slänga in en referens till Keops pyramid. Svensk hiphop har fått en nytändning och Ayla bär fanan högt.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med Gorillaz nya skiva Plastic Beach. Jag har aldrig haft höga tankar om Gorillaz. Precis som alla andra kids lyssnade jag på deras första skiva när det begav sig, för snart tio år sedan, men sedan dess har jag inte ägnat dem särskilt många tankar. Därför känns Plastic Beach som en väldigt angenäm överraskning. För alla som gillar konstiga ljud, märkliga blandningar och roliga och oförståeliga låttexter är Plastic Beach en av vårens mest intressanta skivor. Vid första lyssningen var min reaktion ”fan, vad coolt!” och efter att ha lyssnat igenom skivan rätt många gånger är jag väldigt imponerad av mångfalden och infallen. Varje låt låter helt annorlunda från den föregående och antalet gästartister är stort. Hjältar som Lou Reed, Mick Jones och Paul Simonon och svenska Little Dragon dyker upp på några av mina favoritspår. Plastic Beach är en skiva som blir bättre ju mer man lyssnar på den, och den kommer få följa med i hörlurarna ett bra tag.

Den bästa låten just nu är dock Peter Moréns Esther.

söndag 14 mars 2010

Invisible – Paul Auster


Paul Auster hör till mina absoluta favoritförfattare. När jag precis hade upptäckt honom kunde jag inte få nog. Jag läste och läste, och efter en märklig och ensam sommar hade jag tagit mig igenom större delen av hans litterära katalog. Jag älskade hans sätt att skriva och hur han behandlade komplicerade ämnen på ett enkelt och snyggt sätt. Paul Auster gjorde det som hade kunnat vara enormt pretentiöst till något fascinerande och lättläst. Efter tio Auster-böcker kändes det dock som att jag hade överdoserat. Paul Auster är en otroligt skicklig författare, men han rör sig alltid inom ett ganska litet område. Samma frågor har behandlats i de flesta av hans romaner. De där frågorna är visserligen några av de viktigaste och mest intressanta frågorna som man kan ställa sig själv, men när man har ställts inför samma tankeställare flera gånger blir det lätt lite tjatigt. Nu hade det dock gått ett år sedan jag hade läst något av Auster senast och när jag fick tag i hans senaste roman Invisible kastade jag mig hungrigt över den. Invisible är en typisk Auster-bok. Är du bekant med honom sedan tidigare kommer du garanterat känna igen dig. Invisible känns dock aldrig som någon trött upprepning av gamla böcker. Istället känns den angelägen och intressant. Jag börjar förstå varför Auster aldrig tröttnar på de frågor som han har plågat sig med de senaste 20-30 åren.

Paul Auster leverar aldrig några entydiga svar. Det finns aldrig något som är självklart eller helt sant. Och det gäller Invisible också. Ändå är det den mest jordnära och lättförståeliga bok som Auster har skrivit sedan Dårskaper i Brooklyn, och den bästa sedan Illusionernas bok. Språket är rakt och självklart, och berättelsen som han berättar är stark och fängslande. Invisible tar sin början 1967, och boken kretsar kring vad som hände under våren, sommaren och hösten det året. På Columbia University i New York studerar en ung man som jag antar är någon slags version av den unge Auster. Han pluggar litteratur och är otroligt begåvad. När han var yngre drunknade hans lillebror och efter den tragedin är relationerna inom familjen ansträngda och svåra. På en fest – där han står för sig själv i ett hörn och överväger att gå hem – träffar han en äldre fransman och dennes älskarinna. De lär känna varandra och snart får den unge mannen erbjudandet om att starta en kulturell tidsskrift. Innan det första numret hinner publiceras har dock en massa händelser inträffat som garanterar att det aldrig kommer bli någon tidsskrift. Sex och mord följs av en intensiv skildring av incest och en Frankrikeresa. Invisible är uppdelad i fyra delar och för varje del får vi lära oss mer, utan att allt blir helt självklart. Men när jag läst den sista sidan känner jag mig ändå mer tillfredsställd än vad jag brukar göra när jag har läst klart en Auster-roman.

Det finns få moderna författare som är lika skickliga och stilsäkra som Auster. Han har utvecklat sina knep att lura läsaren till perfektion och flera gånger under läsandet av Invisible känner jag mig otroligt imponerad av hur enkelt han vaggar in mig i en tro på något som strax ska visa sig vara något helt annat. Som vanligt får han läsaren att fundera kring verkligheten och sanningen. Mer än någon av hans tidigare romaner är Invisible en thriller, vilket snyggt påpekas av en bokens centrala karaktärer framåt slutet. Det här är också den första gången som jag läser Paul Auster på engelska. Jag tycker inte att det gör någon större skillnad att läsa honom på engelska eller svenska. Språket är i båda fallen enkelt och nedtonat, och de svenska översättningarna har alltid varit mycket bra. Det är bara en tidsfråga innan Invisible dyker upp på svenska. Jag älskar Paul Auster för att han har insett att saker inte alltid behöver vara komplicerade eller svårförståeliga, även om de kan te sig så vid första anblicken. Invisible är förtjusande lättläst och flytet i språket gör att läsningen går i en rasande fart. Paul Auster är en stor författare. Inte minst märks det i de färgstarka sexskildringarna som alltid får mig att rodna. I hans sätt att beskriva sex påminner han mycket om en annan av mina favoriter, Haruki Murakami, en författare vars romaner och förhållningssätt till verklighet och sanning på många sätt påminner om Auster. I båda fallen handlar det om sofistikerade gubbar i 60-årsåldern som skriver fascinerande och välskrivna böcker, men som inte har några problem med att slänga in vansinniga grovheter i sina romaner. Jag hade aldrig klarat av det, och jag har svårt att se framför mig hur de båda sitter på sina rum och formulerar sexskildringar som får mig att känna mig smått pervers som överhuvudtaget läser böckerna. Hade jag skrivit en roman hade den nog blivit väldigt asexuell i jämförelse. Det är märkligt hur Auster kan gå från något av det mest insiktsfulla som jag någonsin har läst till tungor i anus, och jag vrider på mig lite obekvämt. Men det är också ett bevis på hans storhet som författare, antar jag. Hur pryd du än är tycker jag att du ska läsa Invisible. Oavsett om du har läst något av Auster tidigare eller inte. Om det är din första Auster-roman är den kraftfull nog för att vara inkörsporten till ett passionerat och givande förhållande. Det är mer eller mindre givet att nästa bok som Paul Auster skriver kommer handla om samma saker som alla hans tidigare romaner, men jag längtar redan.

måndag 8 mars 2010

Tim Burton blir aldrig någon Lewis Carroll


Alice i Underlandet betyder mycket för mig. Jag har läst den, och uppföljaren Alice i Spegellandet, flera gånger, både på svenska och engelska. Kärleken till Alice uppstod inte när jag var liten. Min mamma läste alltid väldigt mycket för mig och mina bröder när vi växte upp, men Alice i Underlandet var aldrig en av de böcker som hon läste ur. Jag upptäckte Alice lite senare, när jag var i fjortonårsåldern. I tonåren älskade jag allt som var märkligt och bisarrt och det fanns inget som var märkligare eller mer bisarrt än Alice i Underlandet. Språket var fantastiskt och tillsammans med de vackra 1800-talsillustrationerna absorberade böckerna mig helt och hållet. Lewis Carroll var rolig, konstig och insiktsfull. De två böckerna om Alice förbryllar och fascinerar, hur många gånger man än läser dem. Många har känt sig lockade att göra film av Carrolls märkliga fantasier, men ingen har riktigt lyckats. För mig har Alice i Underlandet aldrig känts som en bok som ens går att filmatisera på ett rättvist sätt. Bokens struktur inbjuder inte till filmatisering och en stor del av bokens charm ligger i det skrivna språket. Disneyfilmatiseringen från 50-talet är den sämsta av bolagets äldre animerade filmer, och den gör mig mest arg. Det finns flera andra filmatiseringar, med lite olika twistar av Carrolls originalberättelse, men ingenting har någonsin fungerat. När nyheterna började spridas om att Tim Burton skulle försöka sig på att filma den gamla klassikern blev jag dock lite hoppfull. Han verkade vara rätt man för jobbet.

När jag var i 16-årsåldern var jag helt tokig i Tim Burton. Jag såg hans filmer om och om igen och gjorde presentationer om hans estetik i skolan. När jag var i New York för två veckor sedan gick jag och såg Tim Burton-utställningen på Musuem of Modern Art. När jag gick omkring där och tittade på hans ryckiga tuschteckningar togs jag tillbaks till tonåren och hjärtat började bulta för Burton och hans filmer igen. Jag trodde att jag hade gått vidare, men det visade sig att saxhänder och b-filmsregissörer fortfarande har en viss betydelse i mitt liv. Och förhoppningarna för hans filmatisering av Alice i Underlandet tändes. Nu har jag varit och sett den. Och jag är inte glad. Jag känner mig ledsen och spottad på. Tim Burton har – tillsammans med sin ständige vapendragare Johnny Depp – gjort sitt allra bästa för att våldta en odödlig klassiker. Hans Alice i Underlandet är kriminellt dålig. När jag gick ut från biografen var det med gråten i halsen.

Det finns ett gammalt dataspel som heter American McGee's Alice. När jag gick på högstadiet var det mitt absoluta favoritspel. Spelet är en bisarr och våldsam uppföljare till Alice i Underlandet. Alice är en mentalt instabil tonåring som kommer tillbaka till Underlandet – som på grund av hennes mentala tillstånd är en rejält uppfuckad plats jämfört med hur hon minns den sen senast. American McGee's Alice skulle ha blivit film med Sarah Michelle Gellar (Buffy) i huvudrollen, men projektet blev aldrig verklighet. Och det ska vi nog vara glada för. Men spelet var bra och tillförde faktiskt något till originalberättelsen. Tim Burtons Alice i Underlandet har en liknande utgångspunkt, men han gör verkligen alla tänkbara fel. Alice ska förlova sig med en tråkig överklasslyngel och springer därifrån. Hon hamnar i Underlandet, och sen utvecklar sig filmen till en totalt oengagerande actionfilm för småbarn som inte har någon som helst relation till Carrolls bok. Karaktärerna delar namn med figurer därifrån, men mer än så är det inte. Filmen är otroligt ful och oinspirerande. Det är tråkigt, pinsamt och jobbigt att titta på eländet. Skådespelarna gör usla prestationer. Särskilt den enormt överskattade Johnny Depp gör en fruktansvärd tolkning av Hattmakaren. Det känns mest som om Jack Sparrow har klätt ut sig för att fira Saint Patrick's Day. Jag gråter inombords. Och på bussen hem tvingas jag omvärdera Tim Burton. Hela min kärlek till honom bygger på tre filmer: Edward Scissorhands, Ed Wood och Big Fish. Resten av hans filmkatalog är ganska medioker. Och han har inte utvecklats något på tjugo år. Tillsammans med hans tidigare våldtäkter på Kalle och chokladfabriken och Apornas planet är dock Alice i Underlandet det sämsta som han har gjort. Jag kommer aldrig mer förvänta mig stordåd från Tim Burton. Han har missbrukat mitt förtroende för många gånger. Minns ni historien om den unge Burton som jobbade på Disney och var missnöjd med sitt robotlika arbete? Han gick vidare och gjorde några riktigt fina filmer. Men nu är han tillbaka där han började. Och värre, han har blivit en av de där storbolagsgubbarna som han alltid föraktade. Jag ska läsa Alice i Underlandet igen och försöka glömma bort den här filmen.


DN
, SvD, Aftonbladet

lördag 6 mars 2010

De tio bästa Eldkvarn-låtarna


Jag har skrivit om Eldkvarn på Finpop flera gånger tidigare. Det är rätt uppenbart att jag gillar dem och att de har betytt mycket för mig och min musiksmak. Under hela min uppväxt var de en naturlig del av mitt liv. Det kändes som att de släppte nya skivor hela tiden, och mina föräldrar spelade deras musik oavbrutet. Varje gång jag och min mamma cyklade ner på stan gick vi till Vaxkupan, som numer är den enda skivaffären i Norrköping, för att leta efter Elisabeth – den första Eldkvarn-skivan som gavs ut när de fortfarande kallade sig Piska mig hårt. Det skulle dröja över tio år innan hon fick tag i ett exemplar. Mina föräldrar verkade känna en stor stolthet över att Eldkvarn kom från Norrköping och varje gång de kom till stan gick dem och såg bandet. När jag var liten reflekterade jag aldrig över Eldkvarn och deras musik. Den fanns alltid där och när mitt musikintresse började blomma upp letade jag mig åt andra håll. Det finns inga barn som vill dela musiksmak med sina föräldrar. Men till slut hamnade jag där ändå. Världens bästa musik gjordes av mina föräldrars generation, och det går inte att förbise. Letar man efter svenska motsvarigheter till Springsteen, Dylan och new wave-hjältarna hamnar man förr eller senare hos Eldkvarn. Efter att jag hade flyttat hemifrån och fylldes av hemlängtan till Norrköping började Eldkvarn fylla en allt viktigare funktion i mitt liv. Jag började självmant lyssna på deras skivor, särskilt de tidiga albumen, och tog in texterna och musiken på ett annat sätt än tidigare. Jag insåg hur bra Eldkvarn faktiskt är, och de senaste åren har jag lyssnat på dem ofta och regelbundet. Nu har jag varit borta hemifrån i över ett halvår och Eldkvarn känns bara bättre och bättre. De har en imponerande albumkatalog bakom sig och även om inte allt är helt lysande finns det otroligt mycket guld att hitta där. Den här texten är skriven för dig som aldrig har hört talas om Eldkvarn och vill ha en inblick i ett av Sveriges bästa rockband, eller för dig som vill höra mer än Pojkar, pojkar, pojkar. Eller för dig som älskat dem sedan dag ett.

Det är märkligt, men väldigt skönt och lättande, att Eldkvarn inte har blivit omfamnade av alla hipsters i plastglasögon och upprullade chinos. Kanske är deras musik för skitig och äkta för att de ska kunna ta den till sig? Det krävs en kille som Håkan Hellström för att förstå storheten i Sveriges ädlaste rockband. Deras musik är gripande och rörande. Det är intressant att se hur Plura och de andra har åldrats och förändrats. De unga, festglada männen har växt upp och blivit melankoliska (men fortfarande ganska festglada) gubbar. Men musiken har aldrig tappat fokus eller känts oangelägen. Ju mer jag lyssnar desto mer övertygad blir jag om att Eldkvarn är bland det största som vi någonsin kommer få uppleva i Popsverige. Eldkvarns musik kommer aldrig att glömmas bort, det är rockmusik i sin renaste form och de saker som de sjunger om är sådana som vi alla måste uppleva, förr eller senare. Det här är mina tio favoritlåtar med Eldkvarn. Jag har väntat med att publicera den här bloggen, och låtvalen har tänkts igenom flera gånger. Det var svårt att välja och ranka, men jag är rätt nöjd med resultatet. Listan består av tio låtar att älska, leva och växa med. Det är svensk rock i sin finaste form, med en touch av Norrköping och romantik. Hela listan går att lyssna på med Spotify.

1. Alice
Alice är det självklara mästerverket. Det är låten där allt faller på plats. Där melodin och texten jobbar i perfekt harmoni. En låt där allt som är viktigt i livet tas upp. Kärleken, minnena av barndomen i Norrköping och uppväxten behandlas på ett sätt som alltid känns drabbande och träffande. Alice är en låt som får en att lägga ifrån sig allt annat och bara lyssna och känna. Hur många gånger man än har hört den. Det är nio minuter popperfektion och det finns få rocklåtar på svenska som kan jämföras med den här. Eldkvarn har haft många toppar (och några dalar) genom åren, men de har aldrig varit bättre än på Alice. ”Och det är konstigt att jag aldrig har sett på det här sättet förut så jag fortsätter väl ett tag till, innan eller utanför lagen”.

2. Gatan fram

När jag började lyssna på Eldkvarn självmant var det albumet Pojkar, pojkar, pojkar som jag gillade mest. Albumet gavs ut 1979 och Plura och de andra hade inspirerats av brittiska new wave-musiker som Elvis Costollo, Graham Parker och Joe Jackson vilket hörs väldigt tydligt. Pojkar, pojkar, pojkar är en skiva som innehåller flera odödliga låtar. Men där finns också några smått pinsamma spår som jag brukar hoppa över. På sätt och vis är de roliga, men de drar ner helhetsintrycket av albumet. Den allra bästa låten är den avslutande Gatan fram, som är bland det mäktigaste som någonsin har skrivits på svenska. Idag ser de flesta unga människor Eldkvarn som ett band av småfeta gubbar som spelar förlegad gubbrock men när man hör den här låten förstår man varför de nämndes i samma andetag som Ebba Grön i skarven mellan 70- och 80-talet. Plura är inte, och kommer aldrig bli, någon Thåström, men likheterna är fler än vad många kanske vill erkänna. Gatan fram är en otroligt vacker låt som låter precis som man förväntar sig att en ung man ska låta om man låter honom sjunga rätt ur sitt hjärta. På flera sätt är det en av de mest ärliga och unga låtar som jag har hört på det svenska språket. Gitarren som river i bakgrunden och de poetiska orden fungerar perfekt tillsammans. Jag kan lyssna på Gatan fram hur många gånger som helst och kan texten utantill sedan flera år tillbaka. På Håkan Hellströms oumbärliga Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått kan man höra en fantastisk liveversion av Gatan fram när Håkan sjunger tillsammans med Plura. Ren magi. ”Förälskelser är lätta att glömma, för en del är dom ett levebröd”.

3. Landsortsgrabb

”Det här är min kärlekssång, det här är min stund på jorden, ingenting du sett på film nån gång, ingenting ur litteraturhistorien.” Det är så den börjar. Landsortsgrabb. Och sen fortsätter det. Texten är så otroligt stark att jag lugnt hade kunnat tatuera in den på ryggtavlan och aldrig ångra mig. Jag betraktade aldrig Norrköping som en landsort när jag växte upp. För mig var det Staden. Plura är ofta som bäst när han är tillbakablickande. Ungdomen kanske inte kändes så kul då, när man var där. Men i backspegeln är det de fina minnena som tar över, och allt ter sig vackert och underbart. Det kanske var den lyckliga tiden, men samtidigt var det aldrig slutet på historien. Och är det här vad som menas med att vara en landsortsgrabb är jag väldigt stolt över att vara en sådan.

4. Kärlekens tunga

Enligt mina föräldrar var Kärlekens tunga den första låten som jag verkligen gillade. Jag var ett år gammal när Kungarna från Brodway släpptes och jag hade ännu inte hunnit bilda mig någon uppfattning om musik och pop. Men jag gillade tydligen Kärlekens tunga. Det finns inget filmbevis men mina föräldrar svär på att jag började ”dansa” och släppa loss varje gång jag hörde just den låten. Det var den enda låten som fick mig att reagera på det sättet. Jag har uppenbarligen musiken i blodet, och jag dansar fortfarande varje gång jag hör Kärlekens tunga. Även de dagar då jag försöker gå som en man nerför hjärtats ensamma gata. Kärlekens tunga är en perfekt låt på alla tänkbara sätt. Plura sjunger som om han verkligen menar varje ord och jag kan tänka på få kärlekslåtar som känns lika uppriktiga. Tala till mig.

5. Kungarna från Broadway

” Allt började för länge sen runt fabrikerna i Norrköping”. Kungarna från Broadway är ännu en av de låtar där Plura ser tillbaka på ungdomsåren i Norrköping och romantiserar den tiden. Han får Norrköping och Bråddgatan att verka som paradiset. Men i den här låten minns han inte bara, han återvänder också och ser att saker har förändrats. På det sättet är det en lite melankolisk låt. Jag tycker att man kan höra lite av vad som skulle komma senare i den här låten, och därför kan man säga att man kan ana en ny rikting i Pluras texter i och med Kungarna från Broadway. Men mest av allt är det en vacker ungdomsskildring som alltid gör mig på gott humör. Refrängen är perfekt poplyrik och jag tror inte någon svensk har varit närmre att göra en fulländad Springsteen-låt på svenska. ”Du stal gitarrerna…”

6. 27

Limbo från 1999 är Eldkvarns bästa album. Man kan se skivan som en svensk version av Bob Dylans mästerverk Time Out of Mind, men den är mycket mer än så. Tillsammans med Thåströms Skebokvarnsv. 209 – en skiva som Limbo har många gemensamma beröringspunkter med – är den det bästa som har släppts på svenska i genren ”gubbar ser tillbaka på tiden som var”. För ett år sedan skrev jag en halvdeppig hyllning av Limbo, där jag såg tillbaka på de tio åren som gått sedan skivan släppts. Den bästa låten på albumet är den avslutande 27. Det är en tio minuter lång uppgörelse med det förflutna. Pluras mörka nostalgi har aldrig gjort sig bättre och jag blir alltid lika tagen av låten. 27 kan betraktas som en utvecklad Kungarna från Broadway, fast skriven tio år senare med mera insikt och en dystrare syn på livet. Limbo är ett album som jag lyssnar på nästan varje vecka, när jag tar mina söndagspromenader utmed Lake Ontario. Om några månader är jag tillbaka i Norrköping igen.

7. 3:ans spårvagn genom ljuva livet

3:ans spårvagn genom ljuva livet är den enda riktiga uppåtlåten som får vara med på den här listan. Den är glad, trevlig och fin – och det är också så man känner sig efter ha lyssnat på den. Låten innehåller ännu fler tillbakablickar på ungdomen. I Norrköping åker man spårvagn och på lyckliga gatan finns inga problem. Men det finns en sak som jag alltid hakar upp mig på när jag lyssnar på låten. Monika. Hon var alltså tolv när Plura låg med henne. Han var sjutton. Och det är något i den ekvationen som inte känns helt rätt. En åldersskillnad på fem år är ingenting när det handlar om vuxna människor som ligger med varandra. Men i den här situationen känns det lite smutsigare. Jag klandrar dock inte Plura. Det är den här uppriktigheten som gör Eldkvarn bättre än nästan alla andra band. Precis som när han i Det regn som faller var helt öppen med sitt kokainmissbruk. Det är skitigt, och vi kan aldrig veta vad som är sant, men på något sätt gör det att Plura ter sig ännu mer sympatisk.

8. Ta min hand

Jag börjar bli lite trött på Pluras anekdot om hur hans mamma säger ”Gör vad du vill men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen” som han drar så fort han får tillfälle. Den pratstunden har uppenbarligen präglat honom mycket. Ta min hand är en utmärkt låt. Förutom morsan figurerar den hårt arbetande fadern, Jimmy och Jazzgossen, Zigenar-Jacko och Annie (född av Carmen) i låten och de är samtliga fantastiska figurer. Ta min hand är en väldigt snyggt uppbyggd låt och den mäktiga finalen där Plura sjunger om hur han lär sig att gå igen får mig alltid att rysa. Han har sällan sjungit bättre än där. Det är knappt att jag märker kvinnokören som envist försöker sabotera låten.

Om du vill se en full Håkan sjunga Ta min hand ska du genast se det första avsnittet av Plura och Mauro Scoccos nya matprogram som visades tidigare i veckan. Det var mycket underhållande och jag kommer garanterat fortsätta se programmet. Att laga mat tillsammans med fulla kändisar samtidigt som man exponerar Pluras feta mage så mycket som möjligt är det bästa konceptet ett matprogram har haft sedan Den nakna kocken.

9. Jag är bättre än dej

När jag var liten hade min pappa en T-shirt med refrängen från Jag är bättre än dej tryckt på ryggen: ”Jag är bättre än dej. Jag vet var jag kommer från. Jag är tuff, min stil är från botten. Jag är bättre än dej.” Jag fattade aldrig riktigt vad det handlade om. Det kändes mest som en överdrivet kaxig och överlägsen replik. Jag gillade inte överlägsna människor. Min pappa gillade dock den där t-shirten och om den fortfarande finns kvar lär den vara fullständigt urtvättad och tråkig. 13 år senare förstår jag vad Jag är bättre än dej handlar om. Och jag önskar att jag också hade en sådan där t-shirt. Jag är bättre än dej är Pluras gripande uppgörelse med sig själv. Som vanligt är han väldigt ärlig och språket är skitigt. Refrängen är laddad och betydelsefull.

10. Blues för Bodil Malmsten

Svart blogg är ett grymt album. Inte lika bra som Limbo, men nästan. Den bästa låten är Blues för Bodil Malmsten, som påminner ganska mycket om 27. Vad som berör mig mest i den här låten är Pluras insikt om vänskap; ”det är konstigt hur folk som står en nära helt plötsligt utan ett ord bara är borta” och framförallt ”hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner”. Det krävs en enormt insiktsfull och skicklig låtförfattare för att få ner sådana rader. Jag har inte ens fyllt 23 än, men jag kan ändå identifiera mig väldigt starkt i de där meningarna. Är man intresserad av Plura är Blues för Bodil Malmsten lika intressant som Kort biografi med litet testamente är för Thåströmfansen, plus att man får en intressant inblick i hur det går till där ute på ön.

måndag 1 mars 2010

New York


Det finns ingen stad som är så väletablerad i populärkulturen som New York. Trots att du aldrig har varit där har du en tydlig bild av hur staden ska vara. New York är Taxi Driver, Woody Allen, Brooklyn-hipsters, droger och snabbmat. Du vet hur staden luktar, hur solen går upp över Manhattan och hur trångt det är i tunnelbanan. Att åka dit handlar därför mest om att testa sin fantasi. Hur fantasin står sig mot verkligheten. Och det visar sig att åtminstone min fantasi är rätt bra. Vart jag än går i New York känns det som att jag har varit där tidigare. Flashbackkänslan är stark. Men allt är inte riktigt som man tror att det ska vara. New York är en stad i ständig förändring. Vid korsningen mellan den tredje avenyn och den 53e gatan står inte längre unga punks och säljer sig och inte ens i South Bronx ser jag några crackheads, men samtidigt är staden inte så ”gentrified” som vissa påstår. Jag har aldrig besökt en mer segregerad stad. New York fascinerar. Och jag har äntligen varit där. Åtta dagar, fem boroughs, oräkneliga museebesök och ännu fler märkliga möten med locals senare är jag tillbaka i Kanada. Det har varit en spännande och rolig resa. I sann Midnight Cowboy-anda satte jag mig själv på bussen och begav mig till den stora staden. För att uppleva något stort och annorlunda. Det är omöjligt att redogöra för allt som jag har gjort den senaste veckan, men här försöker jag sammanfatta de finaste stunderna.

New York figurerar i många av mina favoritfilmer, favoritböcker, favoritalbum och favoritserier. Jag kan föreställa mig hur Spider-man svingar sig fram mellan de höga husen, och när jag går runt i det forna Hell’s Kitchen tycker jag mig se Daredevil smyga omkring uppe på hustaken. iPoden spelade nästan uteslutande New York-relaterad musik och jag kunde ofta se klassiska filmscener spelas upp i mitt huvud. Jag hittade något som fick mitt hjärta att slå lite fortare i nästan varje kvarter. Ibland känns det hårt att resa själv, men det innebär också att jag får se och göra saker som jag aldrig hade fått göra tillsammans med någon annan. Många av de grejer som jag har uppskattat mest under den här resan hade inte gått att uppleva tillsammans med något ressällskap. När jag anlände till New York var det lördag och klockan var fem på morgonen. Times Square var nästan helt öde, och staden som aldrig sover verkade tröttare än Norrköping. Jag begav mig ut till Brooklyn där jag skulle bo i en killes loftlägenhet. Det var Brooklyn som jag var mest sugen på innan jag åkte till NYC, och jag blev inte besviken på den stora stadsdelen. Som Markus Krunegård sjunger är Brooklyn lika stort som Stockholm, med mer än dubbelt så många människor. Det är en segregerad stadsdel med olika, väl avskilda, kvarter för alla tänkbara etniciteter. Jag bodde i ett utpräglat mexikanskt område, men hann också med att besöka ryska, polska och judiska områden. Området Williamsburg där maffiaklassikern Once Upon a Time in America utspelar sig har under de senaste åren utvecklats till något slags hipstermecka och känns mest som Götgatan i Stockholm, men annars känns stora delar av Brooklyn väldigt hårda och smått ogästvänliga (vilket ju är en känsla som man leter efter). Killen som jag bodde hos var mycket annorlunda, och han hade flera sköna rumskompisar som jag tillbringade kvällarna och nätterna med. Jag har umgåtts med bögar, nudister, serietecknare, stoners, fotografer, svenska överklasskokainister och mer eller mindre udda figurer på genomresa. När jag är ute och reser själv tenderar jag att vara öppen och pratsam. Jag vet att min resa har ett nära stundande slut, och att jag tydligt kan se slutet innebär att jag vågar släppa in människor som jag hade aktat mig för på hemmaplan. Det handlar om att samla människor och erfarenheter. Jag ville uppleva Brooklyn, och min öppna attityd gjorde att jag fick en bra inblick i hur det är att vara ung och bo i en av världens mest intressanta stadsdelar. Den dryga vecka som jag bodde där var en lagom lång period för att få uppleva det som jag ville se. Jag vet inte om jag hade orkat mer och när jag satte mig på bussen tillbaka till Kanada kändes det inte bara sorgset.

Vädret var inte helt lysande under min vecka i NYC. När det inte regnade eller snöade försökte jag se så mycket som möjligt av staden. Jag tog mig ut i alla fem boroughs och förstörde mina fötter totalt genom att vandra långa sträckor varje dag. Manhattan är den stadsdel som de flesta tänker på när de pratar om New York. Det är där alla skyskrapor finns och där man hittar de stora museerna och de klassiska stadsdelarna. Manhattan verkar alltid förändras och utvecklas. Det är inte helt lätt att föreställa sig att Bob Dylan huserade i Greenwich Village som ung, och inte ens Harlem känns särskilt farligt eller fattigt. Manhattan är dock fascinerande och vackert och det är oundvikligt att inte spendera större delen av sina dagar där. När vädret inte tillät mig att vara utomhus besökte jag ett stort antal museer. Den absoluta höjdpunkten var Tim Burton-utställningen på Museum of Modern Art. Om man gillar hans filmer är utställningen en intressant och ovärderlig inblick i hur filmerna byggs upp från ryckiga skisser och skakiga anteckningar. Ett annat trevligt musuem är det lilla Museum of Comic and Cartoon Art som är anonymt beläget på den fjärde våningen i en grå kontorsbyggnad. Annars är klassiker som Metropolitan och Museum of Natural Museum väl värda att besöka. Båda två är överväldigande stora och man känner sig lite maktlös inför alla underverk som har samlats där. Efter att ha besökt de två gigantiska museerna kände jag mig väldigt liten, men också att världen och livet är fantastiskt. Det finns så många häftiga ställen att besöka. Och den insikten efterföljs ofta av en stark känsla av melankoli. För det är omöjligt att se och uppleva allting. Man måste välja. Och då undrar man om man verkligen valde rätt. Lyckligtvis finns det ingen plats som är mer rätt än New York.

Jag har spanat graffiti i Queen’s, ätit världens mest ohälsosamma mat, flanerat på Coney Island boardwalk, hängt på arbetarklasspubbar där ölen kostar två dollar och mött många fantastiska människor. Jag kommer alltid att minnas New York, och en del av mig kommer alltid att vilja återvända. Men jag vet inte hur länge det kommer dröja. ”Nothing's equivalent, to the New York state of mind.”



Jag vill passa på att slå ett slag för den fantastiska bloggen Ett annat New York där några New York-svenskar skriver om affärer, restauranger och barer som är värda att besöka. Jag besökte omkring 20 av de platser som de har skrivit om (ibland medvetet, men ofta insåg jag att de hade skrivit om ställena i efterhand) och det verkar onekligen som att de har väldigt bra koll. Ett annat New York är helt klart jämförbar med vilken guidebok som helst.Trots New Yorks storlek har jag aldrig varit i en lika lättnavigerad stad, och det är aldrig särskilt svårt att hitta de ställen som man letar efter.