För några veckor pratade jag
med min pappa i telefon om Guldbaggegalan som varit några dagar tidigare och
hur passé alla filmgalor känns nuförtiden. Filmen Gentlemen, baserad på Klas
Östergrens gamla roman med samma namn var nominerad i nästan varje kategori,
men fick ingen av de tunga baggarna (utan att ha sett Turist tycker jag Ulf
Malmros Min så kallade pappa hade förtjänat fler nomineringar då det är den
bästa svenska film jag sett på länge). Vi började prata om boken och min pappa
kallade den för ”en svensk klassiker som man borde läsa”, och lättövertalad som
jag är bestämde jag mig för att läsa den. Gentlemen dyker ju upp i lite olika
sammanhang och jag tror att de flesta som var unga när det begav sig, i början
av 80-talet, har läst den medan dagens unga mest sannolikt har skippat den. I
höstas, i samband med att filmen skulle ha premiär, gavs Gentlemen och
uppföljaren Gangsters ut tillsammans i en så kallad ”storpocket” som trots det
fula omslaget måste var bland den mest prisvärda svenska läsning man kan köpa.
Två veckor har det tagit mig att komma igenom dessa två romaner som tillsammans
sträcker sig över knappt tusen sidor. Det var mitt första möte med Klas
Östergren och jag måste säga att jag haft det rätt trevligt i hans sällskap.
Läsningen har varit intressant, fascinerande och rolig och har gett viss
mersmak. Jag har redan reserverat ett par av hans andra böcker från
biblioteket och ser fram emot att läsa dessa.
Gentlemen gavs ut 1980 och uppföljaren
Gangsters gavs ut 25 år senare, år 2005, men tar vid precis där den första
boken slutar och läses med fördel så fort man blivit klar med Gentlemen så att
man hänger med i alla referenser och sammanhang. Stilmässigt märks det knappt att 25 år hade passerat mellan böckerna och att de ges ut i en volym är
en utmärkt idé eftersom de tillsammans utgör en mäktig läsupplevelse, där de
båda böckerna effektivt förstärker varandra. Vid först anblicken, när man snabbt
försöker bilda sig en uppfattning om vad det är för slags böcker, tror man lätt
att det är några slags grabbiga thrillers med udda karaktärer som man har
framför sig. Det stämmer till viss del, och upptakten till Gentlemen känns som
en ambitiös thriller, men sedan börjar storyn spåra ur och man inser att det är
utvikningarna och sidospåren som är det centrala och att resan kanske inte har
något tydligt mål eller någon deckaraktig upplösning. Det är snyggt, spännande
och intressant och mig veterligen är Klas Östergren tämligen unik bland svenska
författare, däremot påminner hans sätt att skriva enormt mycket om en
amerikansk gigant, nämligen Thomas Pynchon.
Jag har försökt hitta
jämförelser mellan Pynchon och Östergren på nätet, men hittar inte så mycket
mer än en amerikansk recension av Gentlemen-filmen. Min teori är dock att det inte hade funnits någon
Gentlemen om det inte hade varit för Thomas Pynchon. Jag är ingen allvetande litteraturvetare
men jag upplever åtminstone Pynchon som en unik författare med ett helt eget
sätt att skriva och berätta, och det finns för många likheter i de här två
Östergren-romanerna för att det ska vara en slump. När Gentlemen kom 1980 hade
visserligen inte Thomas Pynchon ännu översatts till svenska, och kanske har
därför inte så många jämförelser gjorts, men vid det laget hade Pynchon skrivit
sina mest stilbildande böcker, och det känns inte alltför långsökt att Östergren,
som framstår som väldigt bildad skulle ha läst och inspirerats av dem. Dels är
språket i Gentlemen väldigt Pynchonskt med långa, tillkrånglade meningar
fullpackade med information och villospår. Och precis som i Pynchons böcker
lägger Östergren nästan hela sitt fokus på förvirrande utvikningar och sidospår
som sällan följs upp, och där slutet på romanen inte leder till någon som helst
upplösning eller svar utan bara än mer förvirring. Dessutom är paranoian, som
ofta brukar benämnas som ett av Pynchons främsta kännetecken och styrkor,
ständigt närvarande och särskilt i uppföljaren Gangsters når den extrema
höjder. Gentlemen och Gangsters är alltså, på alla sätt och vis, Thomas Pynchon
på svenska. Men det är inte något dåligt, snarare tvärtom, då Thomas Pynchon är
en av de mest intressanta och läsvärda författarna vi har att tillgå. Det är
aldrig fel att inspireras av stora författare och sen köra sitt eget race. Och
Thomas Pynchon hade aldrig kunnat skriva om Sverige och svensk samtidshistoria
på samma sätt som Östergren. Liksom Pynchon är Östergren otroligt påläst och
allmänbildad och har ungefär samma ”60- och 70-talsvärderingar” vilket gör
honom väldigt sympatisk och angelägen. Gentlemen och Gangsters ger läsaren en
unik bild av Sverige och utvecklingen och nedmonteringen av det svenska
samhället från 1950-talet till det tidiga 2000-talet. Det borde vara
obligatorisk läsning för alla svenskar och kult- och klassikerstatusen är välförtjänt.
Jag har ännu inte sett Gentlemen-filmen
och även om jag känner mig ganska sugen ska jag nog avvakta tills den kommer
visas som TV-serie senare i år, och då också innefatta storyn från Gangsters.
Filmen verkar ju rätt bra, men fick varierande recensioner, och liksom Thomas
Pynchons böcker känns det här som romaner som inte skulle göra sig särskilt bra
som film. Mycket av innehållet ligger i sidospåren, tillbakablickarna och
utvikningarna och sådant blir sällan bra på film, bara förvirrande och
distanserat. Men Östergren har ju själv skrivit manuset, flera riktigt duktiga
skådespelare medverkar och regissören Mikael Marcimain brukar leverera så jag
är försiktigt optimistisk.