onsdag 29 april 2009

Brev till Conor Oberst


Hej Conor! Hur mår du nuförtiden? Är du glad eller ledsen? Orkar du leva? Med mig är allt bra. Som vanligt. Din musik har betytt mycket för mig. Att det ständigt låter som att du skulle kunna börja gråta har alltid gjort det lättare att hålla tillbaks tårarna. Några av dina låtar är mästerverk. Du skriver bra och träffsäkert. Ibland känns det som att du tänkte på mig när du skrev den där låten. Gjorde du det? Förmodligen inte. Men det kändes så. Jag gillar dig. För alltid.

När jag fick reda på att du redan börjat spela in en ny skiva med ditt Mystic Valley Band blev jag glad. Den förra skivan var jättebra och jag tycker inte att den fick tillräckligt mycket uppmärksamhet. Du gjorde några riktigt bra låtar där. Häromdagen fick jag tag i den nya skivan. Outer South kallar du den. Jag gillar titeln och jag gillar musiken. Det låter bekant. Men ändå inte. Du låter inte lika ensam längre och du har låtit de andra killarna i bandet komma fram. De gör också några låtar. Det låter som att ni hade det kul under inspelningen. Men jag är fortfarande lika ensam och jag tycker det är lite synd att du och jag inte går samma vägar längre. Jag antar att vi båda måste gå vidare och försöka hitta andra gator. De låtar som du gör själv är de bästa på skivan. Jag kommer aldrig tröttna på din röst och din musik. Det är bra att du är så produktiv. Jag längtar alltid efter ny musik från dig och att du gör nya skivor så ofta känns väldigt bra. Att det inte alltid blir så bra spelar egentligen mindre roll. Jag tror att du är en artist som kommer bli ihågkommen för låtarna snarare än albumen och på alla dina skivor finns det alltid ett par fantastiska låtar. Jag tycker det är kul att din polare också skrev en låt om den där örnen på stolpen. Samma örn som du sjöng om på den förra skivan. Det blev två bra låtar om samma örn. Och det är inte något som händer särskilt ofta. Det känns inte som att det finns någon risk för att du ska dö längre. Jag tycker att det känns tryggt. Tills vi hörs igen (snart hoppas jag!), ha det bra!

Hälsningar från Sverige
/Henrik Valentin, Uppsala

tisdag 28 april 2009

Låt tittaren tänka

Jag har klagat över filmåret flera gånger de senaste månaderna. De där riktigt grymma filmerna har saknats på biograferna och när det väl går upp något kul har man sett de filmerna flera månader tidigare. Det känns som att de flesta filmer är alldeles för övertydliga och platta, om de nu överhuvudtaget har något att säga. Att låta tittaren få tänka själv är väldigt underskattat. Därför blir jag glad och lite hoppfull när jag hittar två nya filmer som säger precis lagom mycket. Filmer som berör och påverkar och låter mig tänka själv. Det här är två filmer som jag varmt kan rekommendera till alla som brukar läsa den här bloggen.

Birdwatchers
Jag har gått förbi så många gånger tidigare, men aldrig riktigt vågat gå in. Det ser ju så mysigt ut men det verkar samtidigt lite pretto och svåråtkomligt. Fyrisbiografen ligger i Uppsalas trevligaste kvarter och visar bara sådana filmer som brukar kallas för kvalitetsfilm. Den här kvällen känner jag mig rätt hjärndöd. Någon timme tidigare har jag sett Peter Petrelli rädda världen en fjärde gång och när jag under min kvällspromenad går förbi Fyrisbiografen får jag syn på affischen till Birdwatchers. Jag minns att jag laddade ned just den filmen för några månader sedan men inte hittade någon vettig undertext. Den verkar intressant och därför öppnar jag dörren till Fyrisbiografen. Nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte har varit där tidigare. Det är en otroligt trevlig liten biograf med en skön gammaldags känsla och inredda (!) salonger. Birdwatchers visade sig också vara en riktigt bra film.

Jag har alltid varit intresserad av Sydamerikas ursprungsbefolkning. Det var ett typiskt ämne som jag gillade att skriva om i skolan och behandlingen av Sydamerikas olika indianstammar är något som alltid gör mig upprörd. Folkmordet och våldtäkten av indianerna fortsätter idag och det är ingen som vill ta ansvar för vad som händer. Indianerna lever fattigt och segregerat och snart kommer det inte finnas en enda indian kvar. Av vad som en gång var en rik och fascinerande kultur finns idag ingenting. Birdwatchers utspelar sig i Brasilien och handlar om en grupp indianer som får nog av att leva i det tilldelade reservatet. De är fattiga och utsatta och den enda vägen därifrån är självmord. Stammens unga hänger sig i skogen en efter en och gruppens ledare samlar indianerna i någon slags "reclaim the land"-aktion. De bosätter sig på en osympatisk markägares land och vägrar att flytta sig. Här handlar det om att hålla huvudet högt och stå upp för sig själv och sin kultur under extremt svåra förhållanden. Problemen börjar direkt och tittaren anar direkt att det inte kan sluta på något annat sätt än åt helvete.

Birdwatchers är en lågmäld och långsam film. Det sägs inte särskilt mycket och det är de snygga bilderna som för filmen framåt. Något soundtrack annat än ljuden från skogen existerar inte. Skådespelarna är otroligt duktiga och trovärdiga och jag blir väldigt berörd av filmen. Den slår hårt där jag är som mjukast. Det som filmen vill berätta är viktigare än vad de flesta Hollywoodfilmer någonsin kommer kunna förmedla. Birdwatchers är engagerande och upprörande. På något sätt har det också blivit en rolig film. Några scener hör till det roligaste jag har sett på länge. Ur lågmäldheten uppstår det ibland något magiskt som ofta blir väldigt roligt. Det finns flera öden i Birdwatchers som är intressanta och gripande. Gruppledaren är en intressant figur liksom en ung man som är på väg att bli schaman men istället förälskar sig i markägarens dotter. Jag tror inte jag har sett en enda dålig film från Sydamerika de senaste åren. De få filmer som lyckas ta sig hit från den okända kontinenten håller ofta väldigt hög kvalitet. Birdwatchers är väldigt stark och det var länge sedan jag blev så berörd på bio. Om du vill känna och tänka tycker jag att du ska se den.

Wendy and Lucy
En ung kvinna, Wendy, och hennes hund, Lucy, dyker upp i en amerikansk småstad. Bara på genomresa, säger de. På väg mot Alaska och ett nytt liv. Men bilen vill inte starta och de sitter fast. Wendy har inga pengar och tvingas samla tomburkar. För att kunna mata Lucy snattar hon hundmat från en mataffär. Hon åker fast och blir tagen till polisstationen. När hon kommer tillbaks är Lucy borta. Wendy håller tillbaks tårarna och börjar leta efter sin älskade hund.

Vi får aldrig veta särskilt mycket om Lucy. Vem hon är, varför hon är på flykt och från vad, var hon kommer ifrån och vad hon har gjort är frågor som aldrig blir besvarade. Det sägs överhuvudtaget inte mycket i den här filmen. Och det är inte heller nödvändigt. Från de första bilderna är jag fastnaglad ändå. Det är lågmält och tempot är långsamt. Michelle Williams gör huvudrollen som Wendy. Jag har inte uppmärksammat henne något särskilt tidigare men här är hon helt fantastisk. Hon gör Wendy till en av de mest levande personer jag har sett på film i år. Det är ett väldigt gripande porträtt av en ung kvinna som man egentligen inte vet något om. Men man inser att hon är en bra människa med ett gott hjärta som av någon anledning har hamnat på fel plats. Och det räcker för att hålla mig fångad.

Med väldigt små medel har regissören Kelly Reichardt lyckats göra en väldigt finstämd och varm film. Hon skildrar en värld där det mesta är åt helvete men där det ändå finns en och annan godhjärtad människa. Det är inte någon komplicerad historia men den ger mycket att tänka på. Om relationen till människor som man inte känner, om relationen till djur och om empati. Jag blir glad, ledsen, förbannad och stärkt om vartannat. Wendy and Lucy är utan tvekan en av de bästa amerikanska indiefilmer jag har sett på senare år. Kelly Reichardt har tydligen gjort en annan film med titeln Old Joy. Den ligger just nu högst upp på min ”Filmer att se”-lista. Jag ser fram emot hennes kommande filmer.


Jag passar på att tacka Maela och hans eminenta filmblogg Hjärnan mjuk av film för det här filmtipset. Han är en av dem som gör internet till en lite roligare plats att hänga på.




Birdwatchers: DN, SvD, Aftonbladet

Tillsammans genom livet


Det finns artister som man gillar och lyssnar intensivt på en kort period. De flesta band passar in i den gruppen. Sen finns Bob Dylan. När man har upptäckt honom stannar han kvar. Han följer med överallt och har alltid något vettigt att säga vare sig det handlar om världen, dagsläget, kärleken eller vemodet. Lyssnaren och Bob Dylan är tillsammans genom livet. Together Through Life. Det är så den nya Dylanskivan heter. Jag såg honom på Globen för en dryg månad sedan och det var kul. Men jag har inte lyckats bygga upp någon hype inför den nya skivan. Nyheterna om att den skulle komma kom så plötsligt att det inte ens blev någon överraskning. Och nu är den här. Dylan lunkar vidare i ett härligt långsamt sydstatstempo. Världen är ingen rolig plats, konstaterar han. Livet är hårt, tråkigt och jobbigt. Det finns inget direkt ljus och drömmar är bara skit. Han vandrar genom sitt skymningsland tillsammans med lyssnaren. Jag vill hålla hans hand och kanske muntra upp honom lite.

För tre år sedan kom Modern Times. Det var en på många sätt fantastisk skiva som innehöll flera starka låtar. Jag lyssnar fortfarande på den regelbundet och tillsammans med Time out of Mind känns den som något av det bättre Dylan har spelat in de senaste decennierna. Modern Times svänger, berör och roar. En underbar skiva helt enkelt. Together Through Life bjuder på mer av samma sak. Fast den här gången blir jag inte lika upphetsad och glad. Det här var ganska exakt vad jag hade väntat mig. Dylan levererar men han överraskar inte. Det behöver han inte nödvändigtvis göra, vi kommer vara tillsammans genom livet i alla fall, men Dylan känns som en av få artister som har förmågan att förnya sig själv hela tiden. Och då är det inte utan att jag blir lite besviken när han inte gör det ändå. Jag börjar kunna den här versionen av Dylan. Visserligen gillar jag honom. Han verkar ju inte vara så dyster i verkligheten som han är på skiva. I Theme Time Radio Hour framstår han som en riktig skojare och inte ens Ricky Gervais eller Larry David skulle ha så mycket att komma med i jämförelse. Alla som vågar se har insett att världen är en fruktansvärd plats. Det suger ofta att leva och det mesta är tungt. Ändå kan jag tycka att Bob Dylan borde vara en av de personerna som lever ett bra liv. Han har fått göra sin grej i ett halvt århundrade och när han gör några modesta dödsryckningar på scen blir han hyllad. Man kan självklart vara bitter och jävlig ändå, men ibland tycker jag tyvärr att den gamle Dylan framstår lite som en...poser?!

På Together Through Life låtar Dylan mycket piggare än vad han gjorde live för några veckor sedan. Jag hör vartenda ord han sjunger. Låtarna är rätt välskrivna och fyndiga. Tydligen har han skrivit dem tillsammans med Robert Hunter från Grateful Dead. Jag hade ingen aning om Dylan var ett Deadhead men de fungerar onekligen bra tillsammans. Bandet är också livligare. De låter samspelta och mysiga. Annars är det dystert. Solen skiner sällan och livet är hårt. Tårarna har tagit slut och även om Dylan avslutar med att mässa ”It’s all good” vet både du och jag att han inte menar det. För ingenting är ju egentligen bra. Subtilt där, min gode vän. Det är svårt att plocka ut några enstaka låtar som utmärker sig. Jag tycker snarare att det är helheten som är intressant och det här är helt klart en skiva som gör sig bäst när man hör den från början till slut.

I Uppsala skiner solen men jag drar ner persiennerna och lägger mig på sängen. I huvudet går jag och Dylan på en dammig väg. Torra fält och inga människor så långt vi kan se. Dylan muttrar något. Han verkar lida. Men ändå inte. Han finner sig tydligen i tillvaron. Tuggar på ett grässtrå och ser mot horisonten. ”Inte lång tid kvar nu”, säger han. Jag fattar inte riktigt vad han menar. Både jag och han vet att han kommer spela in ett gäng skivor till. Förhoppningsvis gör han ett av sina berömda rollbyten och blir någon helt annan. Det känns som att det är dags för det nu. Även om jag gillar honom. Solen har gått i moln. Men vi går vidare. Tillsammans.



Aftonbladet, SvD

söndag 26 april 2009

Kunzelmann & Kunzelmann – Carl-Johan Vallgren


Vad är sanning? Hur avgör man om något är äkta eller falskt? Jag vet inte ens om de begreppen existerar annat än i fantasin. Carl-Johan Vallgren har återvänt som författare. Hans förra bok Den vidunderliga kärlekens historia var en omvälvande läsupplevelse och en av de bästa böcker som har skrivits i Sverige de senaste tio åren. Den kom 2002 och fram till i vintras var det rätt tyst om Vallgrens författarskap. Under uppehållet har han släppt tre skivor. Hans nya bok Kunzelmann & Kunzelmann var smått hypad innan den nådde bokhandlarna men sedan blev det rätt tyst. Jag hade inte tänkt läsa den, men efter påtryckningar hemifrån började jag skeptiskt att läsa den förra helgen. Det kan vara den mest ojämna bok jag har läst på flera år. Några passager är fullkomligt lysande medan jag ställer mig frågande till stora delar av boken. Men det som är bra är riktigt bra och till helheten är jag positivt inställd. Det är en läsvärd och intressant bok som ställer flera tänkvärda frågor och spänner över många stora ämnen.

Carl-Johan Vallgren har haft ambitionen att skriva en stor roman. Kunzelmann & Kunzelmann är en tjock bok och Vallgren har försökt skildra hela världen och allt som är fel med den. Dessutom utspelar den sig över en lång tidsperiod. Kunzelmann & Kunzelmann handlar om en son och en far, men inte så mycket om deras relation. För någon relation mellan dem fanns egentligen inte. Joakim Kunzelmann är en tragisk person som symboliserar allt som är fel med vår tid. Han är alltid ute efter nya kickar och beter sig ständigt som ett svin. Joakim har stora skulder och när hans pappa, Viktor Kunzelmann, dör blir han snarare glad än ledsen. Fadern har nämligen samlat på sig mängder värdefull konst genom åren och Joakim ser konsten som hans väg bort från skulder och som ett sätt att upprätthålla hans osunda livsstil. Snart börjar det gå upp för Joakim att det är något fel med faderns konst. Det verkar som att alla hans tavlor är förfalskningar.

Kunzelmann och Kunzelmann är uppdelad i tydligt avgränsade delar som om vartannat skildrar Viktors och Joakims liv. Viktor Kunzelmann är en otroligt intressant människa och de delar av boken som handlar om honom är högst läsvärda. Läsaren får hela Viktors livshistoria berättad för sig. Om hur han växer upp i Tyskland och inser att han är ämnad för konsten. Han inser också att han är homosexuell och under andra världskriget hamnar han i koncentrationsläger. Där blir han inblandad i något som påminner om den tyska filmen Falskmyntarna. Efter kriget tar han sig till Sverige och blir känd som en skicklig konservator. Samtidigt kämpar han med sin homosexuella natur och drömmer om den stora kärleken. Viktor är väldigt sympatisk och varför han gör som han gör känns alltid förståeligt. Hans son Joakim är den raka motsatsen. De delar av boken som handlar om Joakim är inte alls lika bra som de som handlar om Viktor. Vallgren skriver de olika delarna på olika sätt och det känns som att han har tagit på sig för mycket. Med Joakim vill han spy på allt som är fel med vårt moderna samhälle. Joakim missbrukar det mesta som går att missbruka och det blir ofta äckligt och vulgärt. Ibland är det onekligen underhållande och roligt. Jag håller med Vallgren i hans samhällskritik men ofta blir han övertydlig och nästan jobbig i sitt sätt att få fram det han vill ha sagt. Medan Viktor är en figur som man bryr sig om vill jag bara att Joakim ska försvinna. Men de olika delarna av boken är skickligt integrerade och det blir aldrig ointressant.

Kunzelmann & Kunzellmann handlar om lögner och sanningar och vad som egentligen kan betraktas som sådana. Carl-Johan Vallgren är en smart författare och hans resonemang känns vettigt. Vi får inte några svar för några sådana finns det inte att få. Vallgren är väldigt stilsäker och Kunzelmann & Kunzelmann är en underhållande roman från första till sista sidan. Jag hade kanske föredragit att läsa en bok om enbart Viktor Kunzelmann, men det hade i sådana fall varit en helt annan bok. Det är bra med författare som har något att säga. Jag gillar Vallgren och det känns som att han kan vara den författare som skulle kunna skriva den ”stora svenska samtidsromanen”. Kunzelmann & Kunzelmann är inte den boken men jag tror att han har den inom sig.




DN, SvD

lördag 25 april 2009

Mina föräldrars favoritalbum

Det lyssnades mycket på musik hemma hos min familj under min uppväxt. Mina föräldrar har alltid haft bra smak och jag är otroligt tacksam för att jag slapp växa upp med Thomas Ledin och Magnus Uggla. Deras absoluta favoritband är Eldkvarn. De spelade alltid Eldkvarns skivor och vara sig jag ville eller inte blev deras musik en ganska stor del av min uppväxt. Att just Eldkvarn var så stora hemma hos oss känns på många sätt självklart. Gubbarna i Eldkvarn är i mina föräldrars ålder och har också Norrköpingsbakgrund. De har gått samma gator och åldrats tillsammans. Samtidigt är de också ett väldigt bra band som har levererat grym musik under en längre period än något annat svenskt rockband. Plura och de andra har gjort några av de bästa svenska rocklåtarna. Eldkvarn var en så självklar del av mitt liv i Norrköping att det inte var förrän jag flyttade därifrån som jag började reflektera över hur bra de faktiskt är. Tid är det konstigaste som finns och jag kommer nog aldrig kunna greppa tiden. Dagarna springer ifrån mig men samtidigt känns vissa stunder som utspelade sig för tio år sedan väldigt nära. 1999 kom Eldkvarnalbumet Limbo, men att det skulle vara tio år sedan känns helt bisarrt och främmande. Jag kommer ihåg varje låt och vissa textrader sitter som gjutna i mitt undermedvetna. De senaste dagarna har jag återupplevt Limbo på egen hand, utan mina föräldrar. Det kan var både att albumet är otroligt bra och all nostalgi jag känner över det som får mig att tycka att Limbo är ett av de bästa svenska rockalbum som någonsin har spelats in.

”Tåget rullar genom Kolmården. Vi passerar Bråviken och mitt hjärta sover. Jag hör hjulen rulla genom ett land av sorg. All min lycka ryms i en fingerborg. Den här stan var min men det var länge sen. Jag är väl nån annan nu. Sorgen gjorde mig till sitt hem.” Jag har gjort den där resan många gånger. 27 är den tio minuter långa centrala låten på Limbo. Plura sjunger om hur han vandrar omkring i sin gamla hemstad och minns barndomen och ungdomen. Lekarna med Carla och LSD-trippar. Han inser att ”det är inte min stad längre”. Det är den bästa låten som har skrivits om Norrköping och trots att Plura verkar ha haft tyngre tankar än jag brukar ha när jag vandrar genom samma kvarter känner jag igen mig i mycket. Känslan av att ha förlorat sin stad oroar och skakar om. Jag tror inte att Stockholm blev Pluras stad liksom Uppsala inte blev min stad. Var hör vi hemma? Hör vi överhuvudtaget hemma någonstans eller är det bara att acceptera att våra liv är resor genom ensamheten? Plura har inga svar på de frågorna. Det tror jag ingen har. I vissa stunder tror man sig kanske ha svaren men om du inte är religiös är det bara inbillning. När jag är 47 kommer jag också undra vad som hände mellan 20 och 47. De 27 åren.

Limbo är kraftigt inspirerad av Dylanskivan Time out of Mind. Låtarna från den skivan går igen i varenda låt på Limbo. Arrangemangen och Pluras sång är väldigt lika de på Dylanskivan. Man skulle kunna säga att Limbo är en svensk version av Time out of Mind. Men i sammanhanget känns det dumt att prata om plagiat. Jag är överhuvudtaget trött på plagiatdiskussionen. Den känns dum och meningslös. Det är inte fel att inspireras av och låna av sina idoler och hjältar. Lyckas man uttrycka något eget får musiken egentligen vara hur plagierad som helst. Och Eldkvarn har alltid lyckats uttrycka något eget. De är speciella och jag tycker egentligen inte att de kan jämföras med något annat band. Limbo är deras bästa skiva. Den är otroligt jämn och innehåller bara starka låtar. Låtarna är ofta som små sorgsna noveller. Plura har aldrig varit mer stilsäker i sitt sätt att skriva låttexter. På Limbo känns nästan varje textrad viktig och motiverad. I samband med att skivan spelades in dog Plura och Carlas pappa och några år tidigare hade deras mamma (”Gör vad du vill men bli inte musiker, du blir slav under buteljen.”) gått bort. Limbo är därför väldigt präglad av sorg och mörka känslor. Norrköping är nostalgins huvudstad och för många verkar staden väcka minnen. Både bra och dåliga. Det är tio år sedan jag undermedvetet tog in alla de här låtarna. Minnen väcks till liv och det jag främst känner när lyssnar på skivan är lycka och glädje. Trots de tunga låtarna och de jobbiga ämnena. Limbo är en av de där skivorna som kommer följa med mig genom livet. Låtar som Samma sort, Inte ens hundarna vill ha dig, Nådens hand, Vilken underbar värld och Håll huvudet högt kommer aldrig förlora sin betydelse. Det är låtar som har präglat mig mer än vad jag kanske vill erkänna. Limbo har överlevt tio år och känns fortfarande lika bra och angelägen. Den kommer hålla en lång tid. Det känns bra. Jag kommer lyssna på den när jag är 47. Vem jag är då och var jag är då är helt oklart. Jag kan inte föreställa mig själv som 47 år. Om jag lever finns det risk för att jag är en sorgsen jävel som känner saknad och bitterhet när jag vandrar genom Norrköping. Men jag ska alltid hålla huvudet högt. Det är det enda jag kan göra.

Lyssna på Limbo på Spotify!

torsdag 23 april 2009

Finpop gillar Jamie Bell


Det måste vara hårt att ha sin karriärs höjdpunkt när man är väldigt ung. Jag kan inte tänka mig ett värre öde än att vara en barnskådespelare som ingen längre vill ha. Jamie Bell gjorde succé som Billy Elliot i filmen med samma namn när han var fjorton år. Det var en väldigt bra film. Jag älskade den och såg den jättemånga gånger. Det var i Billy Elliot som jag för första gången hörde The Clash (soundtracket är fullproppat med underbar musik) och jag förälskade mig i de fina arbetarklassmiljöerna. Och självklart fastnade jag också för Jamie Bell - den unga och väldigt charmiga barnskådespelen som briljerade i huvudrollen. När jag såg om Billy Elliot för några veckor sedan väckte den inte samma lyckorusiga känslor som när det begav sig, men det är fortfarande en väldigt fin film. Jag har följt Jamie Bell sedan Billy Elliot och tycker alltid det är kul att se de filmer han är med i nuförtiden. Utan att överdriva kan man konstatera att han har haft det ganska svårt att få bra roller. Som de flesta andra uppvuxna barnskådespelare är han så starkt förknippad med en specifik roll att folk har svårt att se honom som något annat. Men Jamie Bell är faktiskt en duktig skådespelare. Han fortsätter göra bra roller och han är aldrig ointressant. Hans bästa prestation sedan Billy Elliot var som huvudrollen i den otroligt skruvade filmen Hallam Foe. Där fick han göra en riktigt komplicerad roll som imponerade starkt på mig. Han lyckades göra en fullständigt sinnessjuk människa till något väldigt älskvärt. Jamie Bell är fortfarande charmig och han har ett skönt brittiskt utseende som går hem hos mig. Senast gjorde han en roll i Defiance, som med titeln Motstånd har premiär på svenska biografer imorgon, och han kommer göra rösten åt Tintin i Steven Spielbergs kommande Tintinfilm. Som gammal Tintinfantast kan jag inte tänka mig en mer passande röstskådespelare. Jamie Bell har allt som jag vill ha ur Tintin.

Anledningen till att jag skriver om Jamie Bell just idag är att jag kände för att skriva något om Motstånd. Det är en Andra världskriget-film och det krävs rätt mycket för ett en sådan ska falla mig i smaken. Jag har en vän som älskar allt som har med Andra världskriget att göra. Det känns rätt ovanligt när man är i vår ålder. Är man istället i 60-årsåldern och växte upp i Andra världskrigets skugga finns det nog få saker som känns lika spännande. Det görs ju väldigt många filmer om Andra världskriget och det känns som att det alltid finns en eller flera aktuella filmer som berör det stora ämnet på något sätt. Ibland blir WW2-filmerna otroligt bra. Polanskis Pianisten är till exempel en fantastisk film, men ofta känns de väldigt överflödiga. Målgruppen är ju onekligen småtråkiga gubbar. Därför är det kul när man får se kriget ur annorlunda och nya perspektiv på film. Nyligen såg jag den danska filmen Flamman och Citronen. Den handlar om danska motståndsmän och är väldigt intressant på flera sätt. Det är en sjukt snygg film med en intressant story och Mads Mikkelsen (bäst i Norden!) är lysande i en av huvudrollerna. Motstånd handlar också om motståndsmän. Den här gången befinner de sig i Vitryssland. Det börjar med de tunga orden ”A true story” men det blir aldrig lika angeläget och spännande som Flamman och Citronen.

Motstånd är egentligen en ganska medelmåttig film. Den är inte särskilt underhållande och jag var nära att somna flera gånger. Daniel Craig gör huvudrollen som en av de hjälteaktiga motståndsmännen. Det känns som att han är med i nästan alla nya filmer och han har alltid känts lite överskattad. Han är inte dålig men imponerar inte heller på något sätt. Motstånd utspelar sig i den vitryska skogen. Det är en rätt fin miljö och jag kommer att tänka på motståndsmännen i Bröderna Lejonhjärta och Robin Hood. Istället för sköna leggings är de iklädda bruna och smutsiga rockar. De verkar ha haft det tråkigt i skogen och som tittare har jag också ganska tråkigt. Det är segt och oengagerade. Men – och det är det som är det viktiga i det här fallet! – Jamie Bell är jävligt bra. Filmen skiner upp lite när han dyker upp i bild. Synd bara att han inte får vara med mer. Han är många gånger roligare att titta på än Daniel Craig. Jag skulle inte rekommendera dig att se Motstånd. Det här är förmodligen den tråkigaste filmvåren någonsin och det är lång tid mellan de intressanta filmerna på bio. Jag har aldrig haft en så ointressant period av filmtittande tidigare. Det är nästan så att jag ångrar att jag har sett så många äldre filmer. Vad finns kvar att upptäcka? Motstånd är inte en sevärd film. Vill du se Jamie Bell tycker jag att du ska se Hallam Foe istället. Jag håller tummarna för att Jamie ska få fler spännande roller i framtiden. Det förtjänar han. Liksom jag förtjänar fler intressanta nya filmer.

tisdag 21 april 2009

Båten som inte rockade


”Din generation förstår inte innebörden av piratradio och hur stort det faktiskt var!”. Många medelålders människor minns sin ungdoms olagliga radiostationer med stor värme och kärlek. Jag försöker förstå dem, men det är lite svårt att greppa. Tydligen ska P3 ha startats som en följd av piratradiostationernas popularitet. Det var väldigt lite pop och rock som spelades på radio på 60-talet. Därför startades piratradiostationer som fick otroligt många lyssnare och vars sändare blev hjältar. Det låter ju intressant men i en tid när all musik som någonsin har spelats in finns tillgänglig dygnet runt går det inte riktigt att förstå fenomenet. Att några gamla gubbar skulle göra film om 60-talets piratradiostationer känns dock inte så konstigt. Man skulle kunna göra en riktigt bra film på det temat. En film med mycket bra musik, intressanta människor och upp-till-kamp-känsla. The Boat That Rocked kunde ha varit den filmen. När den hade premiär i fredags och fick halvdana recensioner gav jag ändå inte upp hoppet. Förväntningarna var inte höga, men jag hade onekligen väntat mig en charmig film med bra musik. Kanske en rockversion av den småmysiga The Life Aquatic with Steve Zissou. Jag hade väldigt fel. The Boat That Rocked är en av årets sämsta filmer. Jag tror faktiskt att Marley & Me är bättre. Det är en rakt igenom usel film och jag kan inte föreställa mig vem Richard Curtis kan ha tänkt på när han gjorde den här filmen.

Det största problemet med The Boat That Rocked är att den saknar story och ändå insisterar på att hålla kvar tittaren i dryga två timmar. Kanske hade det funkat som en tio minuter lång TV-sketch. Man skulle ju kunna tro att en film om en piratradiostation på 60-talet skulle kunna vara både spännande, intressant och rolig. Men det är det inte. Richard Curtis har ignorerat alla förutsättningar för att göra en bra och tänkvärd film. Det känns nästan som att han hade velat göra en hjärndöd och färgglad musikal men inte vågade ta steget fullt ut. Filmen hade kunnat utspela sig varsomhelst. Vilken Will Ferrell-film som helst har mer substans. Filmen går ut på att ett gäng väldigt töntiga män sitter ute på en båt i Nordsjön och sänder piratradio. De knullar och röker cigarretter. Någon kärlek till musiken på filmens rika – men sjukt förutsägbara och faktiskt tråkiga – soundtrack märks inte av. En dag går en totalt okarismatisk ung man ombord på båten. Han har blivit relegerad från skolan och påminner utseendemässigt om en Idol-deltagare. Sen följer två timmars fruktansvärda sketcher. Ibland dyker det upp någon politiker som vill stoppa piratradion. Vi som ser filmen vet redan att det inte går att stoppa rock’n’roll. Tack för det härliga budskapet, Richard Curtis! Jag blir väldigt sugen på att lyssna på Rix FM och klä mig i skinnbyxor.

Richard Curtis har samlat ihop ett stort gäng rutinerade skådespelare. De försöker vara roliga men ingen av dem lyckas. Philip Seymour Hoffman gör en stor roll och jag kan återigen konstatera att han är en av vår tids mest överskattade skådespelare. Vad som gör mest ont är att se hur Curtis har slösat bort den underbare Rhys Darby. Han är fantastisk som Murray i The Flight of the Conchords men här gör han en tråkig roll och får inget utrymme att skina. Det vimlar av rollfigurer i den här filmen men alla är så platta och tråkiga att jag blir förbannad. Kom igen, man kan faktiskt försöka vara rolig! Humorn är rakt igenom skittråkig. Den känns inte ens brittisk. Bara torr och meningslös. För första gången någonsin saknar jag lite stonerhumor. The Boat That Rocked är en hemsk film och att se den i ett påtänt tillstånd är förmodligen att rekommendera. Jag går inte ut från biografsalonger under en visning. Det är en principsak och det är få gånger jag känner mig lockad att verkligen lämna biografen. Men under den här filmen var det svårt att sitta kvar. Jag tittar på klockan och inser att jag bara är halvvägs. Helvete!

Visst hade man kunnat hoppas på lite djärva politiska uttalanden i den här filmen? Istället känns det som årets mest borgerliga film. Den här båten hade aldrig fått lägga sig i The Pirate Bay. Kvinnosynen i filmen är hemsk och jag som sällan blir upprörd av film vill skrika ut min frustration varenda minut. Den enda kvinnan på båten är lesbisk och det måste nödvändigtvis poängteras i alla hennes scener. Väldigt kul. Alla andra kvinnor skildras som kåta horor. Det är underbart. När Betty Draper från Mad Men dyker upp blir jag lite förvånad. Vad gör hon här? Och varför gör hon en så dålig roll? Mad Men är en oändligt mycket bättre skildring av 60-talet än den här gubbsjuka popmassakern. Jag mår illa.

Brittisk humor på långfilm har sällan fungerat. Britterna producerar många roliga TV-serier men när det gäller långfilmer släpper de bara fram rutinerade gubbar som Richard Curtis. Det kan omöjligt bli bra. Att jag inte har lärt mig det än känns pinsamt. Snart har den sjätte säsongen av den brittiska komediserien Peep Show premiär. Det kommer bli kul på riktigt. När det gäller 60-talets piratradio väntar jag istället på en välgjord dokumentär. Det är ett intressant ämne som förtjänar betydligt mer än Richard Curtis dregel.



DN, SvD, Aftonbladet

söndag 19 april 2009

Finpop listar Jack Nicholsons fem bästa roller


Jag beundrar Jack Nicholson. Det finns inget hos honom som inte fascinerar mig och jag har aldrig sett honom göra en dålig roll. Jack Nicholson verkar vara en intressant person och som skådespelare finns det ingen som kan jämföras med honom. Han är bäst. Häromdagen läste jag en väldigt fascinerande sak om att han växte upp tillsammans med sina morföräldrar. Hans mamma var uppenbarligen inte kapabel att ta hand om honom och fram till att han var nästan 40 år gammal trodde Jack att hans morföräldrar var hans föräldrar och att hans mamma var hans syster. Det känns som en väldigt intressant livslögn, som förstås borde ha en central roll i alla Jack Nicholson-biografier. Jack Nicholson är tidernas bästa skådespelare men det dröjde innan han slog igenom. Han harvade länge med b-filmer och fick inte mycket uppskattning för sina roller. 1969 hade han en biroll i hippieklassikern Easy Rider och där lossnade plötsligt allt. Sedan dess har det inte varit någon tvekan om vem som är världens bästa filmskådis. Jag fastnade tidigt för Jack Nicholson och har alltid älskat honom och hans speciella skådespel. Han verkar alltid ha total närvaro och det finns ingen skådespelare med samma inlevelse. Många av hans roller är obehagliga och skrämmande och det är ofta då han är bäst. Men det finns få skådespelare som har en sådan bredd och klarar av att göra så många olika roller som Jack Nicholson. Han är lika bra i lättsamma komedier som i hårdkokta gangsterfilmer. Att lista fem Jack Nicholson-favoriter är svårt. Jag har inte haft möjlighet att se alla hans filmer och det finns garanterat någon lysande roll som jag har missat. Men det här är fem filmer med honom som jag älskar av hela mitt hjärta. Det är fem filmer där Jack Nicholson briljerar och där han gör roller som jag aldrig kommer kunna glömma.1. One Flew over the Cuckoo's Nest (Gökboet)
Gökboet är världens bästa film. Jag har sett den hur många gånger som helst och tröttnar aldrig. Varenda minut är fantastisk och det beror förstås mycket på Jack Nicholson som här gör sin bästa roll. McMurphy är en komplicerad rollfigur. Tillsammans med Travis Bickle (Taxi Driver, min andra favoritfilm) är han den mest intressanta person som jag har lärt känna via film. Han är en motsägelsefull och underlig person som man ändå älskar och sympatiserar med och slutet gör mig alltid lika förkrossad. Jack Nicholson är inget annat än fenomenal i rollen. Jag har aldrig sett något liknande. Världens bästa rolltolkning någonsin. Jag kan inte hylla Gökboet för mycket. Jag ser den och ser den igen. 2. The Shining
Stephen King måste vara den enda som inte älskar den här filmen. Han gillade inte vad Stanley Kubrick hade gjort med hans bok och blundade för hur bra filmen faktiskt var. När han producerade en filmatisering av boken som han hade tänkt sig den blev det mycket sämre och inte alls lika fängslande. The Shining är en av de filmer jag har sett flest gånger. Det är en lysande film på många sätt. Storyn är intressant och fotot är fantastiskt. Men bäst är ändå Jack Nicholson. Hans roll som Jack Torrance som blir vansinnig av vistelsen på det ondskefulla Overlook Hotel är bland det bästa man kan se på film. Att se hur han successivt dras ner i galenskapen är lika fascinerande varje gång. De flesta skräckfilmer räcker att se en gång, man blir inte överraskad den andra gången. The Shining är däremot omöjlig att bara se en gång. Den blir bara bättre och bättre och att studera Jack Nicholsons skådespel blir mer intressant ju fler gånger man ser filmen. Det finns mycket att fascineras av där. Senast jag såg filmen blev jag alldeles upphetsad av hans sätt att räcka ut tungan i de scener där han är som mest vansinnig. Detaljerna är allt och det gör The Shining till tidernas bästa skräckfilm. ”All work and no play makes Jack a dull boy.” Den första gången jag såg The Shining hade vi hyrt den på Overlook i Norrköping. Det var en filmaffär som hyrde ut och sålde lite annorlunda filmer och namnet hade de självklart tagit från den här filmen. Tyvärr finns inte Overlook kvar längre men varje gång jag ser The Shining kommer jag att tänka på affären och de som jobbade där. En gång såg jag personalen från Overlook så som de såg ut år 2001 på ett foto från 1921. Kusligt. 3. Chinatown
Roman Polanski är en av mina favoritregissörer och tillsammans med Rosemary’s Baby är Chinatown hans bästa film. Det var den sista filmen han gjorde i USA innan han tvingades fly till Europa på grund av pedofilanklagelserna. Chinatown är en självklar favorit och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna tröttna på den. Det är film som växer och den första gången jag såg filmen kändes den inte alls lika bra som den tredje gången. Historien är lite knepig och det tar ett tag att greppa den. Jack Nicholson gör en av tidernas bästa filmroller som en privatdetektiv som kommer något stort på spåret. Han är med i varenda scen och allt som tittaren upplever ses ur hans ögon. Allt är väldigt snyggt, intressant och fascinerande. I filmens mest kända scen dyker Polanski upp och skär sönder Jack Nicholsons näsa. Jag har aldrig sett en bättre deckare eller polis på film än Jack Nicholsons rollfigur. Han är cool och hård men ändå väldigt sympatisk och Jack Nicholson spelar rollen på ett perfekt sätt med total inlevelse. ”Forget it, Jake. It's Chinatown.”
4. The Departed

Martin Scorseses The Departed är en av de bästa filmerna som har kommit de senaste åren. Den är mycket bättre än den kinesiska förlagan Infernal Affairs och jag tycker inte att den saknar någonting. The Departed är otroligt spännande och välkomponerad och har en fantastisk Leonardo DiCaprio i en av huvudrollerna. Allra bäst är dock Jack Nicholson som här fick göra en av sina mest sviniga roller någonsin. Hans roll som den irländska gangsterbossen Frank Costello tål att jämföras med Marlon Brandos Vito Corleone. Jag hatar honom men samtidigt älskar jag honom. Han är fruktansvärd och otroligt vidrig på alla sätt, men det finns något i Jack Nicholsons tolkning av honom som är älskvärt. Martin Scorsese gav Nicholson utrymme att briljera och resultatet är helt fantastiskt. Det finns inte många filmer från 2000-talet som jag kan tänka mig att se om och om igen, men The Departed är helt klart en av de filmerna. ”I don't want to be a product of my environment. I want my environment to be a product of me.”

5. As Good As It Gets (Livet från den ljusa sidan)
Livet från den ljusa sidan är en lättsam film som höjs till oanade höjder med Jack Nicholsons hjälp. Varenda scen där han är med är helt fantastisk. Att han fick sin tredje Oscar för den här rollen är inte svårt att förstå. Helen Hunt som spelar mot honom är också otroligt bra, liksom Greg Kinnear. Alla är faktiskt bra! Om alla lättsamma och mysiga filmer togs på så stort allvar som den här filmen skulle det inte göras så mycket skit. Jag ser hellre Livet från den ljusa sidan en tionde gång än låter mig plågas av Kate Hudson eller Jessica Alba i en ny film. Den är rolig, välspelad och väldigt älskvärd. ”What if this is as good as it gets?”


Enligt IMDb verkar det inte som att Jack Nicholson har några nya roller på gång. Hans senaste film var den mysiga The Bucket List. Jack börjar bli gammal men jag tvivlar inte på att han har många fantastiska roller kvar att göra. Till skillnad från andra åldrade storheter, som till exempel Robert De Niro, vet han hur man väljer rätt roller. Nästa gång vi kommer få se honom kommer han garanterat göra en storartad prestation. Det är jag övertygad om.

fredag 17 april 2009

Moneybrother gör det igen


Det har varit ett jävla tjat om den där tomatsoppan den senaste tiden. Att Moneybrother i samband med soppreleasen kommit med en ny skiva har inte fått samma uppmärksamhet. Kanske har Moneybrother blivit en för etablerad del av Popsverige. Vi väntar oss att han ska finnas där och leverera skön musik dygnet runt, hela veckan. Han släpper album på löpande band och gillas av alla. Springsteenfantasten Mona Sahlin har tydligen tagit Anders Wendin till sitt vindrickande hjärta. Man förstår ju varför. Anders Wendin är nog mest arbetarklass på den svenska musikscenen, utan att vara för farlig eller utmanande. Han är sympatisk och har alltid haft en vurm för den bästa arbetarmusiken. Jag har gillat honom sedan dag ett. När en ny Moneybrother-skiva landar blir jag inte särskilt upphetsad, men jag brukar lyssna in mig på hans musik och gillar alltid vad jag hör. Så även denna gång. Real Control är en trevlig skiva som får mig att gilla Anders Wendin ännu mer.

Anders Wendin känns som en sådan kille som jag skulle kunna bli kompis med. Han verkar trevlig och har hjärtat på rätta stället. Hans musiksmak påminner mycket om min egen och det har alltid hörts på hans musik vad han gillar. Det var Moneybrothers andra skiva som fick mig att börja lyssna på Thin Lizzy. Anders hämtar influenser från de bästa av de klassiska rockbanden. Det är bredbent och coolt. Han lånar och härmar och när man gör det på hans sätt ser jag inga som helst problem med det. På Real Control är influenserna uppenbara. Som alla andra recensenter har påpekat är soundet väldigt mycket The Clash och Dexys Midnight Runners. Det passar mig perfekt. Bandet är samspelt och bjuder på fantastisk musik. Några av låtarna är rockiga med rejäl baktakt. Det finns inget jag gillar mer. Anders Wendin sjunger lika underbart som vanligt och det är omöjligt att inte öppna upp sitt hjärta för honom. Låtarna är genomsympatiska och trevliga. De bästa låtarna är We Die Only Once (And For Such A Long Time), 6am och Showdown, men helheten känns bra. Enda invändningarna jag har är egentligen att albumet känns lite kort och att musiken är väldigt välbekant, men det är inte nödvändigtvis något dålig.

Mitt favoritalbum med Moneybrother är det han gjorde på svenska under namnet Pengabrorsan. Det var fullt av grymma låtar och jag återkommer ofta dit. Anders Wendin sjunger fantastiskt på svenska och jag skulle gärna se att han gjorde nästa album på sitt modersmål. Det skulle omöjligt kunna gå fel och jag skulle bli väldigt glad. Real Control är ett bra album, men jag vet inte om det kommer hålla mig fängslad särskilt länge. Det känns väldigt mycket som det Moneybrother har gjort tidigare. Plockar man ihop de bästa låtarna från de olika Moneybrotheralbumen har man 2000-talets bästa svenska rockalbum, men som enskilda album är de tyvärr lite ojämna. Albumomslaget är fantastiskt snyggt och stilrent. Sverige är ett land där det görs grymma skivomslag. Kanske är vi världsbäst på det området. I en gammal intervju berättade Anders Wendin om ensamheten och isolationen i studentstaden Uppsala. Nästa gång han har vägarna förbi är han välkommen att höra av sig. Vi skulle kunna fika och lyssna på The Clash.


SvD, DN, Aftonbladet

torsdag 16 april 2009

Thåström och Margarita


Jag har läst Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita många gånger. Den är välskriven, full av bisarra händelser och absurda karaktärer samtidigt som den är smart, intressant och romantisk. Det är en sådan bok som alltid kommer inspirera läsarna. Mick Jagger inspirerades av boken och skrev Sympathy for the Devil. En annan som har inspirerats av Mästaren och Margarita är Thåström. Jag läste boken första gången i samband med att jag hade köpt Thåströms självbetitlade solodebut. Det finns en låt på skivan som heter Mästaren och en iskall Margarita. Läsningen av boken och lyssnandet på skivan gick ihop och påverkade varandra. Det kändes som att hela skivan var inspirerad av boken. Idag har jag svårt att läsa Mästaren och Margarita utan att tänka på Thåström. På samma sätt kommer jag direkt att tänka på min favoritbok när jag hör låtarna från den där skivan.

Vad Thåström tänkte när han skrev låtarna till Thåström-skivan kan jag omöjligt veta. Jag tror att han var lite deppig och besviken. Imperiet hade fallit och Thåström hade motvilligt blivit allas favorit. Han försökte göra något nytt. Solodebuten är dock långt mer publikfriande och lättlyssnad än de album han skulle göra under de följande tio åren. Det är ett album som känns väldigt mycket Imperiet. Om han läste Mästaren och Margarita i samband med att han skrev låtarna vet jag inte, men det känns väldigt troligt.

Idag känns Thåströms solodebut som en väldigt ojämn skiva. När jag var 13 år gammal kändes den dock helt fantastisk. Det var en skiva som fick mig att lära mig låttexterna utantill och de kopplingar jag gjorde mellan Mästaren och Margarita och skivan fick mig att älska den ännu mer. Mästaren och en iskall Margarita är, trots titeln, en av de låtar på skivan som har minst med boken att göra. Det känns snarare som att den handlar om Kalla kriget. Men när jag var 13 kändes det lite som att låten handlade om Behemot och Korovjev som sprang omkring och ställde till med galenskaper, ” Två tvillingbröder sparka in varenda dörr.
Två tuggummiterrorister xploderade i en sång”. Djävulen o jag känns däremot kraftigt inspirerad av ”Mästaren”. Berättaren i låten blir bjuden på bal av Satan. Att låten sedan är något av en svensk huliganklassiker som kan välta vilken spelning som helst gör inte det hela sämre. När jag hör de fina Flicka med guld och Varför är du så tyst tänker jag på den sorgsna Margarita. Flicka med guld är utan tvekan en av Thåströms vackraste låtar, ”Jag gör om alla söndagar till lördag ikväll och klär mig för att gå på kalas.” Även Karenina får mig att tänka på Mästaren och Margaritas relation, även om det vore mer troligt att den skulle vara inspirerad av Leo Tolstojs Anna Karenina och Thåströms eget kärleksliv. De rockigare låtarna på skivan - Ståaldrigstill, Pang boom krash och Alla vill till himlen – känns som det perfekta soundtracket till de fartfyllt bisarra delarna av boken. Döden i schlager-SM får mig att tänka på Moskvas teaterscen som Bulgakov uppenbarligen hatade och häcklade i boken, fast genom ett svenskt schlagerfilter. Den här jämförelsen mellan bok och skiva kan kännas väldigt långsökt och det är uppenbart något som konstruerades av min 13-åriga hjärna. Men idag är den kopplingen den största behållningen med att lyssna på skivan. Det finns inte en enda låt på skivan som inte får mig att tänka på boken och ibland framstår Thåström som Mästaren. Skulle jag någon gång spela in en skiva kommer man nog kunna hitta många kopplingar till Michail Bulgakovs fantastiska roman där. Det är en bok som färgar läsaren och sätter spår. Precis som Thåströms musik.

onsdag 15 april 2009

Sunshine Cleaning och tomma biografsalonger


Få saker här i världen är lika underbara som folktomma biografsalonger. Det är en speciell känsla när man går på bio själv och kommer in i en salong där det inte sitter någon annan. En underlig frihetskänsla, som egentligen inte kan jämföras med något annat. Det är du, det stora mörka rummet och filmduken. Ingen bryr sig om vad du gör. Du kan sitta var du vill och byta sittplats under filmen. Du kan prata högt och du kan sjunga med i filmmusiken. Det är speciellt helt enkelt. En del filmer kommer alltid erbjuda tomma salonger. Särskilt smala filmer och särskilt på vardagskvällar. Egentligen spelar det ingen roll vilken film som visas, då det ofta är den där känslan man vill åt. Under en period gick jag ofta på bio själv och valde systematiskt de filmer som ingen annan såg. Det passar mig bra eftersom de filmerna ofta också är ganska intressanta. Ikväll var jag och såg Sunshine Cleaning. Till en början var jag helt själv i salongen, men några minuter in i filmen kom det in ett par. Då hade jag redan sugits in i filmen, som faktiskt var mycket bättre än väntat.

Det är många som har fått för sig att Sunshine Cleaning ska vara någon slags uppföljare till Little Miss Sunshine, men så är det inte. Producenterna bakom Little Miss Sunshine har tydligen varit inblandade i Sunshine Cleaning och Alan Arkin gör en repris av sin grymma roll som den missbrukande farfadern i samma film. Upplägget är också liknande, men annars tycker jag att Sunshine Cleaning är en film som klarar av att stå på egna ben. Filmen hade premiär på Sundance förra året och gick nyligen upp på bio i USA. Det är en liten indiefilm och resan till de vanliga biograferna har tagit lång tid. För att sälja den har man dragit på ordentligt med Little Miss Sunshine-jämförelserna. Men det är jämförelser som känns aningen orättvisa. Den filmen är kanske den bästa mainstream indiefilmen någonsin och det fanns ingen som inte älskade den. Jag såg den flera gånger när den kom och tycker att det är en väldigt fin film. För att Sunshine Cleaning ska ge så mycket som möjligt tror jag det är nödvändigt att man släpper förväntningarna på att få se en ny Little Miss Sunshine. Själv hade jag läst flera halvdana recensioner av filmen och hade därför förhållandevis låga förväntningar. Jag var mest ute efter att få sitta själv i en biograf och komma bort från omvärlden. Men jag fick mycket mer än så.

Amy Adams och Emily Blunt spelar två systrar som inte har det särskilt lätt. Den ena (Adams) är en hårt arbetande singelmamma. Hon sliter med ett förnedrande städjobb och har ett ännu mer förnedrande förhållande med sin gamla high school-kärlek. Den andra systern (Blunt) är en vilsen loser som fortfarande bor hemma hos deras excentriska pappa och tillbringar fritiden med att röka gräs och försöka hantera tragiska minnen. Av en slump och pengabehov börjar systrarna städa upp efter döda människor. De inser att det finns pengar att tjäna och finner för första gången någon slags styrka i att göra något helt själva. Systrarna startar firman Sunshine Cleaning och det verkar som att de äntligen ska få lite välförtjänt solsken i sina liv. Men i den här typen av filmer är ingenting problemfritt någon längre tid…

Sunshine Cleaning är den mest sympatiska film jag har sett på länge. Den känns väldigt medmänsklig och solidarisk och det gör mig glad. Det är den sorts indiefilm som borde gillas av de flesta och jag hoppas den går bättre på DVD och TV än vad den gör på biograferna. För det är en helt klart sevärd film som förtjänar en större publik. Sunshine Cleaning är ganska tragisk för att vara en feelgoodfilm men samtidigt är den också väldigt rolig. Humorn är varm och sympatisk. Filmens handling öppnar upp för många morbida och blodiga skämt. Amy Adams och Emily Blunt är båda suveräna i sina roller och de lyfter filmen ordentligt. Jag har tidigare gillat Amy Adams i Tvivel och Förtrollad men här gör hon nog sin bästa roll. Hennes fattiga ensamstående mamma är skildrad på ett fantastiskt sätt och hon imponerar verkligen på mig. Emily Blunt är en skådespelerska som jag inte har uppmärksammat tidigare men här är hon verkligen skitbra. Hennes roll är väldigt sympatisk och otroligt cool. Birollerna är också mycket bra och Alan Arkin är nästan lika bra här som i Little Miss Sunshine. När jag går ut från biografen är det med ett solskensleende på läpparna.



DN, SvD, Aftonbladet

måndag 13 april 2009

Sometimes I Wish We Were An Eagle


Det finns otroligt många singer-songwriters. De flesta låter likadant och sjunger om snarlika saker. Det krävs något speciellt – en känsla av äkthet och originalitet – för att jag ska fastna för nya singer-songwriters. Jag har redan mina favoriter och det är svårt att rubba deras positioner. Emellanåt händer det dock att det dyker upp någon singer-songwriter som gör musik som får allt att falla på plats. Någon som bidrar med något nytt eller skriver låtar som berör. Min senaste singer-songwriter-kärlek heter Bill Callahan. Jag upptäckte honom i förra veckan efter att ha läst några väldigt positiva recensioner av hans nya album, Sometimes I Wish We Were An Eagle. Redan albumtiteln fascinerar. Den är vacker och melankolisk och detsamma gäller musiken.

Det här är första gången jag hör talas om Bill Callahan, men han har tydligen sysslat med musik länge. Tidigare kallade han sig Smog och under det artistnamnet gjorde han enkel och experimentell singer-songwritermusik med ostämda gitarrer. Han spelade in sin musik på kassetter och gjorde sig känd för att vara väldigt introvert och mörk. 2007 släppte han sin första skiva, Woke on a Whaleheart, under sitt eget namn. Omslaget till Sometimes I Wish We Were An Eagle är ett soligt fotografi på hästar. Det ser väldigt somrigt och harmoniskt ut, men musiken på albumet är snarare motsatsen till ljus.

”I started out in search of ordinary things…” är de första ord jag hör Bill Callahan sjunga på den inledande Jim Cain. Redan här har han mig fången. Musiken är lågmäld och hans röst är central. När han fortsätter med ”I used to be darker, then I got lighter, then I got dark again” vet jag att det här är en skiva som kommer få mycket rotation den här våren. Bill Callahan är sorgsen och melankolisk, men rösten är stark och övertygande. Han jämförs ofta med Leonard Cohen och likheterna är uppenbarligen många. Bill Callahan är nästan lika bra som Cohen är på sina bästa skivor. Ibland tycker jag han låter lite som Johnny Cash på dennes senare skivor. Det är en röst som har varit med om mycket och känt mycket smärta och sådant griper alltid tag i mig. Han blir aldrig självömkande eller patetisk och det känns hedervärt. Sångerna fascinerar och berör. Ofta förstår jag inte vad han vill säga och hela albumet har något slags mystiskt skimmer över sig. Hans budskap är aldrig uppenbara och det kanske är bäst så.

Våren är här på allvar. Det är soligt och varmt ute. Men för alla är det inte vår. Då är det bra att det finns musiker som Bill Callahan. För honom kommer aldrig solen skina tillräckligt starkt. Låtarna på Sometimes I Wish We Were An Eagle utgör en fascinerande helhet. Det är ett väldigt starkt album, som förmodligen kommer hålla länge. Min favoritlåt hittills är Eid Ma Clack Shaw, som med en intressant text och en bra melodi fastnar direkt. Bill Callahan är en värdefull upptäckt och jag kommer försöka kolla upp hans tidigare skivor. Han är en singer-songwriter som har något att säga och han gör det på ett bra sätt.



DN, SvD

söndag 12 april 2009

The College Dropout


Det är påsk och jag kommer att tänka på Kanye West. Det var påsken för fem år sedan som Kanye gjorde sitt inträde i mitt liv. Jag var svältfödd på bra hiphop och hans debut The College Dropout var svaret på mina böner. Kanye var producentgeniet som kom utan förvarning och knockade alla med ett eget sound och perfekta rhymes. ”I woke up early this mornin' with a new state of mind. A creative way to rhyme without usin' knives and guns.” I en tid då allt var extremt gangsta och den enda hiphop som spelades var 50 Cent och jag tyckte det var pinsamt att erkänna att jag lyssnade på hiphop var Kanye precis vad som behövdes. Våren 2004 fanns det ingen skiva som jag lyssnade på lika mycket som The College Dropout. Det var soundtracket till allt jag gjorde den våren. Sedan dess har Kanye blivit hur stor som helst. Han har släppt ytterligare tre album, som alla har varit lysande på sina egna sätt. Men inget har nått upp till samma höjder som The College Dropout. Det är ett av 2000-talets absolut bästa album. Den här påsken har jag återupplevt The College Dropout, och den är fortfarande lika bra.

Det började med Through the Wire. Kanye hade varit med om en allvarlig bilolycka men även om hans mun var ”wired” så spelade han in låten. Det lät fantastiskt. Videon var snygg, refrängen var underbar och Kanye rappade om saker som var motsatsen till gangsta. ”They can't stop me from rapping can they? Can they, huh?” Sen den dagen har ingen kunnat stoppa Kanye från att rappa. Mer än möjligtvis han själv. Och inget har kunnat få mig att sluta lyssna på honom. Jag skaffade The College Dropout precis när den var nyutkommen. Recensionerna var fina, men än hade han inte fått något större genomslag. Det kändes som att man var först med nästa stora grej. Till en början var det mest Through the Wire som spelades på repeat, men snabbt insåg jag att hela albumet var fullt av bra låtar. Det fanns inte en enda dålig låt där och när jag hade lyssnat klart på albumet satte jag på det igen. Jag lärde mig texterna utantill och påverkades väldigt mycket av Kanyes texter och budskap.

Några år senare känns The College Dropout fortfarande som en väldigt jämn skiva. Beatsen och samplingarna är fantastiska och texterna känns fortfarande angelägna och viktiga. Jag gillar fortfarande Kanye West, men han har aldrig varit lika älskvärd som på The College Dropout. Den Kanye var en förebild, som ännu inte hade börjat få hybris eller blivit besatt av mode. Jag tycker Kanye är kul och underhållande idag, men då – för fem år sedan – var han verkligen någon att se upp till. Vad som gjorde Kanye så bra och betydelsefull var hans förmåga att vara otroligt medveten och smart, samtidigt som han var avslappnad och uppsluppen. Han var inte någon stel profet, utan lika mycket en laid-back festprisse som en phD i street science. Den kombinationen, plus att han kom med något nytt, gjorde att jag föll stenhårt för honom. De låtar från The College Dropout som känns bäst idag är Jesus Walks, Never Let Me Down, Two Words, Family Business, All Falls Down och självklart Through the Wire. Jag kommer aldrig någonsin kunna tröttna på de låtarna. De symboliserar mina tonår nästan lika mycket som The Clash.

lördag 11 april 2009

The Stone Roses

VHS-bandet var tillbakaspolat och redo för inspelning. ZTV skulle köra en hel timme Clash-videos och jag var otroligt förväntansfull. Jag var 14 år gammal och det var långt innan man kunde hitta vilken musikvideo som helst på YouTube. Jag hade aldrig sett The Clash i rörliga bilder tidigare och den här helgmorgonen skulle bli den kanske bästa någonsin. Av någon anledning hade ZTV-redaktionen dock valt att varva Clash-videor med musikvideos med The Stone Roses. Jag hade aldrig hört dem tidigare, och jag blev först besviken av att inte få en hel timme The Clash. Men när den första besvikelsen hade lagt sig insåg jag att även Stone Roses var ett grymt band. Även om de aldrig har betytt lika mycket som The Clash för mig är The Stone Roses ett band som har följt med mig sedan den där dagen. Trots att de bara gjorde två album tycker jag att de spelade in otroligt mycket bra material. Det självbetitlade debutalbumet The Stone Roses är allmänt betraktat som ett mästerverk, och enligt mig är det ett av de bästa brittiska rockalbum som någonsin har spelats in. Den här våren är det 20 år sedan debutalbumet släpptes, vilket har uppmärksammats i så gott som alla musiktidningar. Självklart måste jag också skriva något om The Stone Roses.

Det fanns flera saker som gjorde The Stone Roses till ett fantastiskt band. Först kommer jag att tänka på det sinnessjuka groovet, som kanske låter allra bäst på mästerverket Fools Gold. John Squire var (och är) en enormt skicklig gitarrist och tillsammans med Johnny Marr (från The Smiths) fick han till en nytändning i brittisk gitarrbaserad pop under 80-talet. Efter Squire är det få som fått till lika grymma riff och sköna solon. Riffen är ofta korta och repeteras om och om igen, vilket skapar ett flummigt groove som låter fantastiskt. John Squire var också konstnärlig och inspirerad av Jackson Pollocks action painting målade han flera snygga omslag till Stone Roses album och singlar. Därefter kommer jag att tänka på frontfiguren Ian Brown. Han hade en fantastisk sångröst och skrev otroligt bra låttexter. Dessutom var han grymt cool och snygg. Han hade en kaxig och pundig utstrålning som de flesta rockstjärnor bara kan drömma om. Ian Brown var en gud, och som sådan var han också dömd att falla. Dessutom har vi ju också staden, Manchester, som bidrog till att bandet lät som de gjorde. Precis som The Smiths hämtade bandet mycket inspiration från arbetarstaden där de hade växt upp. The Stone Roses kom att förknippas med Madchester, en ecstasyrusig alternativ rockgenre som uppstod under slutet av 80-talet i Manchester med klubben The Haçienda som central punkt. Själva ville de inte ha något att göra med Madchester och såg sig inte som en del av den scenen. Hur det än var är The Stone Roses det enda Madchester-bandet som det går att lyssna på idag. De gjorde tidlös pop, med ena benet i 60-talet och det andra benet i framtiden, och skrev några fantastiska poplåtar som alltid får mig att le.

The Stone Roses satte igång den jobbiga britpopvåg som drog över hela världen under 90-talet. När band som Oasis var som störst fanns det dock inget mer The Stone Roses. Skivbolagsbråk, drogmissbruk och olika starka viljor gjorde att bandet inte höll särskilt länge. De splittrades officiellt 1996 men innan dess hade de i flera år bara varit en spillra av vad de var när de gjorde debutalbumet. För några veckor sedan började det gå rykten om att The Stone Roses skulle återförenas lagom till 20-årsjubileumet men de ryktena dementerades snabbt av John Squire, som sade att inte ens om han fortfarande pratade med Ian Brown så skulle han vilja återförenas som band. Det är nog bäst att de inte återförenas. The Stone Roses lever vidare, och deras musik kommer alltid älskas av kaxiga och svårmodiga pojkar och flickor.

The Stone Roses var ett av världens bästa band och om du aldrig har lyssnat på dem är det hög tid att göra det nu. Därför har jag satt ihop en lista med deras tio bästa låtar. Antingen lyssnar du på listan i Spotify eller så kollar du upp låtarna på YouTube. De klickbara länkarna leder till YouTube-videos med låtarna! De videos jag länkar till är av väldigt varierande kvalité. Några är fullkomligt lysande medan andra är ganska mediokra. Särskilt videorna med Waterfall och Made of Stone är sevärda!

1. Fools Gold
Den första låten med The Stone Roses som jag fastnade för. Den är helt fantastisk och riffet är odödligt.
2. I Wanna Be Adored
” I dont have to sell my soul. He’s already in me. I wanna be adored”. Det är hela låttexten till den här låten. De få orden uttrycker mer än vad de flesta låtskrivare lyckas uttrycka på betydligt större utrymme.
3. Waterfall
Lyssna på introt. Det är ett väldigt snyggt riff som går om och om igen. Snart kommer Ian Brown in. Han sjunger lågt och tar med dig till en fantastisk plats.
4.She Bangs The Drums
“She’ll be the first, she’ll be the last. To describe the way I feel.” Popmusik blir inte mycket bättre än så här. Återigen gör John Squire en odödlig gitarrprestation.
5.Ten Storey Love Song
Det andra albumet Second Coming var inte alls lika bra som debuten, men den här låten är ett mästerverk. Ian Brown sjunger otroligt fint här, och det kan mycket väl vara den vackraste låten från hela 90-talet. ”Ten storey love song, I built this thing for you”.
6. Sally Cinnamon
” Until Sally I was never happy. I needed so much more.” Efter att jag hörde den här låten första gången har jag alltid letat efter Sally Cinnamon. Men jag hittar henne inte.
7. I Am the Resurrection
The Stone Roses var alltid ett väldigt kaxigt band. De gjorde som de ville och hade en stenhård attityd. Den här låten är grymt kaxig och uttrycker på ett fint sätt Ian Browns enorma ego.
8. Made of Stone
“When the streets are cold and lonely, and the cars they burn below me. Are you all alone? Is anybody home?” När himlen är grå och allt känns förjävligt är det skönt att ha The Stone Roses. Den här låten har en refräng som alltid stärker mig.
9. Elephant Stone
“Seems like there's a hole in my dreams.” Förbannat välkomponerad pop med perfekt sång och fascinerande gitarr.
10. Going Down
Going Down är en av de Roses-låtar som låter väldigt mycket 60-tal, men ändå inte. Det är en knarkig och samtidigt väldigt vacker låt. ”Ring a ding ding ding, I’m going down.”


Det där var svårt. Det är mycket bra som inte fick plats på listan. Gillar du det du hör skulle jag rekommendera att du införskaffar allt som The Stone Roses spelade in. Det är inte särskilt mycket, men allt är värt att lyssna på.

torsdag 9 april 2009

Påskkärringar


Påsken är min favorithögtid. Jag är inte kristen, men jag gillar påskharar och att leta efter ägg. Jag gillar också att det är en högtid som är ganska fri från krav, men full av godis. När jag var liten blev jag ofta misstagen för en tjej. Jag var långhårig och hade ett runt och ganska feminint ansikte. Jag har tidigare skrivit om att jag inte gjorde det lätt för mig när jag var liten, och att jag ofta gjorde obegripliga val som försämrade min redan låga status ytterligare. Ville jag bli mobbad? Eller hade jag insett att utanförskap var en förutsättning för att kunna uppskatta och förstå den bästa musiken? Jag vet inte. Däremot vet jag att jag, tillsammans med mina yngre bröder, klädde ut mig till påskkärring på Skärtorsdagen under flera år. En gång varje år var det helt okej att bejaka sin kvinnliga sida och det gjorde vi alltså som påskkärringar. Vi klädde ut oss i kjolar, sjaletter och fult smink. Mamma frågade om vi ville ha både kajal och mascara och vi nickade entusiastiskt. Mina bröder lyckades se rätt hårda ut trots den omanliga utstyrseln, men med mitt långa hår blev jag konsekvent misstagen för en tjej. Förnedringen var total.

Det var många år sen jag klädde ut mig till påskkärring och påsken har förlorat mycket av sin charm. Men jag gillar den fortfarande. Högtider suger på flera sätt, men påsken kan vara den mest uthärdliga. Det finns inte mycket populärkultur som är förknippad med påsken, till skillnad från julen där det finns hur mycket som helst. På TV brukar den trevliga Jesus Christ Superstar visas tillsammans med en rad usla kristna filmer vars målgrupp alltid har förbryllat mig. Vem vill se den skiten? För att göra din poppåsk lite lättare har jag plockat ut en skiva, en film och en bok som garanterat kommer rocka din påsk. Påsktemat är lite flytande, men däremot har de tre tipsen anknytning till häxor (påskkärringar) på olika sätt.

Påskskivan
Easter med Patti Smith. Den är befriad från påskharar och ägg, men Patti Smith är möjligen den mest imponerande häxa som någonsin har levt. Hon är den ultimata påskkärringen, och det ser jag som något positivt. Patti Smith är inte naturlig, och det skulle inte förvåna mig om hon har ingått något slags förbund med mörkrets krafter. Hon är smått overklig; pretentiös, konstig och extremt begåvad. Easter är en av hennes bästa skivor, och titelspåret är otroligt mäktigt. På albumomslaget poserar hon med håriga armhålor och mycket attityd. Om jag hade kunnat se ut som Patti Smith när jag klädde ut mig som påskkärring i min barndom hade jag fått allas respekt. Istället såg jag mer ut som Lindsay Lohan i Föräldrafällan och som ni själva kan räkna ut var det ingen hit.

Påskfilmen
Roman Polanskis Rosemarys baby. Jag har skrivit om Polanskis ”The Apartment Trilogy" tidigare här på Finpop. Det är en fantastisk trio filmer, som skrämmer och oroar på riktigt. Bäst av de tre filmerna är Rosemarys baby. Världens coolaste Mia Farrow spelar den godhjärtade Rosemary som tillsammans med sin man flyttar in i en ny lägenhet. Mystiska saker börjar hända, och det verkar som att Rosemary blir utnyttjad av något ondskefullt och uråldrigt. Vad som egentligen händer är aldrig uppenbart, skräcken ligger mest på det psykologiska planet och panikkänslorna infinner sig snabbt hos tittaren. Rosemarys baby handlar om häxor och andra otäckheter och är fenomenal på alla sätt. Se den efter påskmiddagen!

Påskboken
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Den bok som jag har älskat mest och läst flest gånger. Mästaren och Margarita är utan tvekan det bästa som jag någonsin har läst. Jag vill tatuera in vartenda ord och åka till Moskva och leva som Mästaren i en sorgsen källarlägenhet. Jag vill flyga över Moskvas hustak, spela schack mot Behemot och spela folk elaka spratt tillsammans med Korovjev. Boken känns påskig på flera sätt: dels med alla häxor och andra helvetesvarelser och dels med den parallella historien om Pontius Pilatus och Jesus korsfästelse. Här är djävulen en ganska sympatisk figur, och jag skulle inte heller ha något emot att ingå ett förbund med honom. Mick Jagger inspirerades av boken och skrev den bästa Rolling Stones-låten någonsin, Sympathy for the Devil. Mästaren och Margarita är den största roman som någonsin har skrivits. Den upphör aldrig att fascinera och trollbinda. Din påsk kommer garanterat bli fantastisk om du tillbringar den tillsammans med Michail Bulgakov. Det ska jag göra.

Bilden högst upp i inlägget föreställer mig utklädd till påskkärring i Vasaparken, Norrköping, påsken 1990.

Glad påsk, och var snäll mot alla små påskkärringar!

onsdag 8 april 2009

Finpop ser film i 3D


Jag har varit kåt på 3D-film länge. Flera gånger under min barndom kom jag över billiga 3D-glasögon på loppmarknader, utan att veta vad man skulle ha dem till. När jag fick förklarat för mig att man kunde se på 3D-film med dem förstod jag ingenting. Det kändes abstrakt, och väldigt old school. Jag fick acceptera att 3D-film var något som jag aldrig skulle få uppleva. Ibland kunde man få syn på någon annons eller reklam för 3D-film i någon begagnad serietidning från 80-talet, men det var allt. Men så kom 2000-talet. Allmänheten började ladda ned film och folk slutade gå på bio. Ångesten växte hos filmbolagen. Hur skulle de kunna locka publik igen? ”Jo, vi livar upp den gamla 3D-filmen igen! Då kommer folket garanterat vallfärda till biograferna!”. Nu är det 2009 och två 3D-filmer har hittills gått upp på de svenska biograferna. Och det kommer garanterat mer. Så gott som varenda kommande animerad film kommer också lanseras i 3D, men jag tycker det känns väldigt tveksamt om det verkligen är ”the next big thing”. Igår var jag och såg Monsters vs Aliens i 3D och det var faktiskt kul.

Film i 3D är förstås en extremt nördig företeelse. Det går hem hos barn och töntiga halvvuxna män. Jag vågar inte gå själv utan ringer upp min nördigaste vän. Han tar med sig en ännu nördigare kille, och när vi är tillsammans känner jag mig lite tryggare. Jag är redo för en 3D-upplevelse. Jag pungar upp de 125 spännen det kostar att se filmhelvetet och får ett par 3D-glasögon. De nya 3D-glasögonen är inte av den typen som jag brukade hitta på loppmarknader med ett rött och ett grönt öga. De ser istället som ett par fula och plastiga Elvis Costello-brillor. Tanken bakom designen var kanske att locka till sig på både nördar och hipsters. Innan filmen drar igång körs ett gäng skrytiga trailers som alla har budskapet ”3D är framtiden! Missa inte framtiden!”. 3D-effekterna är imponerande. Det är ett kul sätt att se film. Ofta är det sjukt snyggt och 3D-effekterna funkar ypperligt, men ibland känns det lite konstigt. Det är lite tråkigt att de är begränsade till den rektangulära filmduken som hindrar det från att bli riktigt häftigt. 3D-effekten ger ett helt annat djup i bilden än vad man är van vid från ”vanlig film”. Det är inte direkt den coolaste filmupplevelse jag har haft och jag tror inte att jag kommer se så många 3D-filmer i den nära framtiden, men det var helt klart värt biljettpriset. Och här har faktiskt biograferna ett klart övertag då det inte går att få samma upplevelse hemma framför TVn eller datorn. Dessutom blir det ännu sämre än vanligt om man försöker filma av duken.

Att Monsters vs Aliens är i 3D gör att man har överseende med att den kanske inte är så jättespännande. Bilden bjuder på ett grymt djup, men storyn och karaktärerna är ganska platta. Monsters vs Aliens handlar om den nedtryckta kvinnan Susan som på sin bröllopsdag träffas av en meteorit och blir väldigt, väldigt stor. Och stark. Hon blir klassificerad som ett monster och låses in tillsammans med en samling sköna monster som är inspirerade av klassiska skräck- och scifi-filmer. När aliens attackerar jorden släpps de ut från sitt fängelse för att beskydda jorden. Mer spännande än så är det egentligen inte. Animationen håller inte riktigt Pixar-klass men är ändå väldigt snygg och 3D-effekterna imponerar genom hela filmen. Det är en rätt rolig film, och humorn består mestadels av one-liners. Röstskådespelarna är duktiga och min stora idol Seth Rogen gör den överlägset bästa rollen som ett slemmigt monster som ser ut som blå levande gelé. Han är helt sjuk i huvudet och droppar en del roliga repliker. Roligast är när han kärar ner sig i en limegrön Jello. Då skrattar jag högt. Monsters vs Aliens är med andra ord en klart godkänd film, som fungerar bra en hjärndöd vardagskväll. Passa på att se den i 3D. Det blir lite roligare då.



DN, SvD, Aftonbladet

tisdag 7 april 2009

Jag kapitulerar inför Anna Järvinen


De är överallt nuförtiden, de svenska popkvinnorna. För några år sedan fick man nöja sig med Marit Bergman och Nina Persson, men nu finns det ett överflöd av svenska kvinnor som gör grym pop. De svenska popkvinnorna gör musik som är värd att lyssna på av fler anledningar än att de är kvinnor. Deras musik är ofta mer intressant än den som kommer från Sveriges största rockmän, och några av dem har fått till ett eget och intressant sound. Låtarna är ofta välskrivna och fyndiga och har viktiga budskap. Det kommer intressanta skivor från de svenska popkvinnorna hela tiden, och man kan omöjligt ha tid att lyssna in sig på allt (om man inte har svenska popkvinnor som huvudsakliga fritidsintresse). Därför skulle jag vilja dela in de svenska popkvinnorna i två grupper. Dels den coola gruppen, där bland annat Frida Hyvönen och Jenny Wilson ingår, som jag fullkomligt avgudar. Sen har vi jag-orkar-inte-med-gruppen som består av Maia Hirasawa, Anna Ternheim och några till som gör musik som man helt enkelt inte orkar lyssna på eftersom den är så intetsägande. Annika Norlin ligger och pendlar någonstans mellan de två grupperna, lite beroende på hennes dagsform. Vad de flesta svenska popkvinnor har gemensamt är att de vill säga något med sin musik. Ibland känns det väldigt pretentiöst och sökt, men man måste beundra dem för de stora ambitionerna och det ofta lyckade resultatet. Intressant är också att ingen av dem är purunga, utan ofta mammor med ganska mycket livserfarenheter. Musiken spänner över många olika genrer, och det enda jag egentligen saknar är ett svenskt svar på Lily Allen. Där har jag alltså – systematiskt och med grov generalisering – delat in de svenska popkvinnorna i olika grupper. I helgen insåg jag – helt oväntat - att Anna Järvinen mycket väl kan vara den coolaste – och mest begåvade - kvinnan som sysslar med musik i hela Sverige. Det ställer till det lite i gruppdynamiken.

Jag har haft allvarliga problem med Anna Järvinen tidigare, utan att ens ha lyssnat på hennes musik. Min pappa pushade stenhårt för hennes första skiva, Jag fick feeling, när den kom för några år sedan och han försökte intala mig att hon var värd att lyssna på. Jag vägrade. Förutom den uppenbara förnedringen i att ens pappa hittar ny och bra musik innan man själv upptäcker den, fanns det flera skäl att inte lyssna på Anna Järvinen. Löjliga skäl som att hon inte var attraktiv och att skivtiteln lät töntig. Helt idiotiskt, tycker jag idag. Jag hade en rätt jobbig lördagskväll den gångna helgen och med tanken ”det kan inte bli värre” satte jag på Anna Järvinens nya skiva. Den heter Man var bland molnen, och redan vid titeln börjar man ana att det här är något utöver det vanliga. Så här några dagar senare, och efter många lyssningar, kan jag känna mig lite förbannad på mig själv som ignorerat Anna Järvinen tidigare. Hon är riktigt bra och gör musik som säger något. Jag gillar henne.

Ska jag vara ärlig så började jag ändra uppfattning om Anna Järvinen redan för en dryg månad sedan när jag fick höra den låt hon gjorde tillsammans med Olle Ljungström på hans senaste album, Sju. Den heter Hjältar och är smått fantastisk. Dessutom hade jag hört att hon jobbar tillsammans med Gustav ”Dungen” Ejstes, och honom gillar jag sedan tidigare. Den senaste Dungen-skivan spelades frekvent hos mig i höstas och jag älskar hans flummiga ljudbilder. Så det var trots allt inte helt utan förväntningar som jag började lyssna på Man var bland molnen, men att den skulle vara så bra som den faktiskt är hade jag inte väntat mig.

Det hörs tydligt att Gustav Ejstes har varit inblandad i produktionen av den här skivan. Det är flummigt, lite proggigt och ofta väldigt vackert. Men den här musiken är faktiskt bättre än allt som han har gjort med Dungen. Det beror främst på Anna Järvinens trollbindande röst och de vackra texterna. Anna Järvinen är en väldigt bra textförfattare och hon har lyckats fånga mycket i de här texterna. Det är finstämt och melankoliskt, och sättet som texterna framställs på är helt i en klass för sig själv. Till skillnad från de flesta andra svenska popkvinnor sjunger Anna Järvinen på svenska. Det känns modigt och smart, och hon vinner otroligt mycket på det. Jag har svårt att förstå varför många svenska artister väljer att sjunga på engelska, då vårt modersmål ofta känns ärligare och smartare. Men jag antar att det krävs självförtroende och talang för att klara av det. Det är lättare att slänga ihop något på engelska, men det är väldigt lätt att mycket av känslan går förlorad då. Att Anna Järvinen har valt att sjunga på svenska är ett genialt drag, och det gör att hon ställer sig högt över de flesta av sina konkurrenter. Det här är låtar som går direkt in i hjärtat, utan att först passera något slags översättningsfilter. Det finns ingen som Anna Järvinen och med sin musik fyller hon ett tomrum. Hennes musik känns viktig och betydelsefull, och i det musikklimat som råder för tillfället känns det som en stor bedrift. Alla låtarna på Man var bland molnen känns bra, men mina favoriter hittills är Äppelöga, Här är du ett hån och Sosial Kompetens. Det är tre låtar som kommer hålla länge. Man var bland molnen är en perfekt skiva att sätta på en halvtimme innan man ska gå och lägga sig. Man lyssnar på den medan man borstar tänderna och tänker dagens sista jobbiga tankar och sen lägger man sig när och sövs ner av de här trevliga låtarna. Den avslutande låten heter till och med Nattmusik. Sedan The Zombies självvåldtäkt för en månad sedan har jag inte förmått mig att lyssna på deras Odessey and Oracle, ett av mina absoluta favoritalbum, och jag har saknat någon fin psykedelisk musik att somna till. Det här är ett perfekt substitut.

Det visade sig alltså att min pappa hade rätt. Han gillar Robyn också, så det får väl bli nästa projekt. Du borde däremot följa med Anna Järvinen upp i molnen. Det är rätt härligt däruppe, och egentligen finns det ingen anledning att komma tillbaka.




SvD, DN, Aftonbladet, bra intervju i DN På Stan

måndag 6 april 2009

Aldrig godnatt – Coco Moodysson


Coco Moodysson är gift med Lukas Moodysson. Jag har ett problematiskt förhållande till honom och hans filmer (man skulle kunna säga att jag ”hatar” honom), och därför har jag aldrig brytt mig om hans frus serier. När jag häromdagen såg hennes Aldrig godnatt på biblioteket kunde jag dock inte låta bli att låna och läsa den. Den såg alldeles för inbjudande ut, med sitt snygga rosa omslag och stora format. Att läsa Aldrig godnatt går fort. Det är inte mycket text i varje ruta och teckningarna är stora. Coco Moodysson har ett grymt flyt i sitt berättande, och jag bläddrar förtjust vidare.

Den svenska seriescenen är lite konstig. Det som har varit störst de senaste åren är självbiografiska serier, och det finns inte utrymme för mycket annat. Ju mer självömkande och tragiska serierna är desto bättre. Visst är det kul med självbiografiska serier men det blir lätt för mycket av det goda. De flesta svenska serieskapare blir ändå aldrig lika träffsäkra som Martin Kellerman, och serierna glöms snabbt bort. Aldrig godnatt är också en självbiografisk serie, men en ovanligt älskvärd sådan.

Vad som skiljer Aldrig godnatt från de flesta andra självbiografiska svenska serier är dels att Coco Moodysson är kvinna, medan merparten av de svenska serieskaparna är (till synes) deprimerade män, och dels att hon har förlagt sin berättelse i barndomen. Den utspelar sig i början av 80-talet i Stockholm. Det är en tid som jag har romantiserat i hela mitt liv, och hade jag växt upp då och där hade mitt liv nog varit ganska likt det som Coco levde. Hon skildrar på ett kärleksfullt och komiskt sätt hur hon och hennes kompisar startade punkbandet Vi drar till fjälls. De lyssnar på The Clash, vantrivs i skolan och klipper lustiga frisyrer på varandra. Det är väldigt kul och underhållande. Samtidigt finns det en svärta i serierna. Barnen som skildras har ganska dåliga föräldrar, som inte tar ansvar eller bryr sig om sina barn. För de här tjejerna fanns det aldrig någon som sa godnatt, de fick vara vakna hur länge de ville. Men Coco verkar ha klarat sig rätt bra ändå.

Aldrig godnatt är väldigt snyggt tecknat med enkla teckningar. Det ser barnsligt ut, men förmodligen krävs det full kontroll för att få till så snygga bilder. Serierna breder ut sig över de stora sidorna och tar mycket plats. Det är snyggt och imponerande. Det jag gillar mest med Aldrig godnatt är den punkiga attityden och kärleken till musiken som genomsyrar allt. Coco Moodysson verkar gilla The Clash lika mycket som jag gör, och då kan omöjligt serierna bli annat än fantastiska. Aldrig godnatt är en av de mest läsvärda serierna som har gjorts i Sverige under de senaste åren. Gillar du serier, punk och bra barndomsskildringar är det given läsning.

söndag 5 april 2009

Middlesex – Jeffrey Eugenides


Ibland kommer jag över böcker som tilltalar mig på alla sätt. Jag får känslan av att författaren har tänkt på just mig när han eller hon har skrivit ned sin berättelse. Hur kan annars författaren ha lyckats anspela på allt som jag tycker om och berörs av? Det kan ju inte bara vara slumpen. Den litterära genre som jag gillar mest är den så kallade magiska realismen. Det är ett svårdefinierat begrepp, men jag har aldrig läst en dålig bok som har stämplats som magisk realism. För två veckor sedan publicerades en väldigt trevlig artikel i DN om den nya magiska realismen. I samma mening som två av mina favoriter från de senaste åren - Kavalier & Clays fantastiska äventyr och Oscar Waos korta förunderliga liv - nämndes en bok jag aldrig hade hört talas om. Middlesex. Jag införskaffade genast boken – som finns i en trevlig pocketupplaga – och dryga 600 sidor senare kan jag konstatera att det var det här årets mest välinvesterade kronor. Middlesex är en otroligt häftig läsupplevelse, på alla tänkbara sätt. Den är skriven av Jeffrey Eugenides, samma författare som skrev The Virgin Suicides som sedermera blev en bra film av Sofia Coppola. Middlesex vann Pulitzerpriset 2003, men har trots det lyckats undgå min uppmärksamhet. När jag börjar läsa är det utan några egentliga förväntningar, men redan efter de första meningarna har Eugenides lyckats fånga mig.

”Jag har fötts två gånger: först som en liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i ett undersökningsrum inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974.”

Cal växer upp som Calliope, en helt vanlig grekisk-amerikansk flicka. Det är först när Cal når puberteten som hennes sanna natur börjar visa sig. Vid hennes födsel och de återkommande läkarbesöken har hennes gamla grekiska läkare inte gjort så noggranna kontroller, och därför missat något väsentligt. När de andra flickorna får mens och bröst börjar det bli uppenbart att det är något som inte stämmer. Det visar sig att Cal har testiklar och efter den insikten vänds världen självklart uppochned. Middlesex handlar om otroligt mycket och spänner över en lång tid. Dels handlar den om Cal och hur det är att vara hermafrodit. Eugenides skriver på ett roligt sätt om könsidentitet och uppfostran. Men det är lika mycket en berättelse om Cals familj och hur de muterade generna tog sig från Turkiet till Detroit. Cal är berättaren i Middlesex, och en mer sympatisk och rolig sådan har jag sällan stött på. Han berättar i kronologisk ordning om hur farföräldrarna – som är syskon med varandra! - flydde från Smyrna till USA och hur de levde som grekiska invandrare i det nya landet. Det är en fascinerande berättelse om bilfabriker och hemliga spritklubbar, om hur islam växte sig stort bland de svarta och mycket annat. Därefter skildrar Cal under några hundra sidor hur hennes föräldrar växte upp och träffade varandra, och avslutar med berättelsen om sitt eget liv. Det är en fantastisk släktkrönika, som tar upp viktiga frågor och berättar om USA under 1900-talet. Eugenides har helt klart skrivit en av de där ”stora amerikanska romanerna”.

Middlesex är en sådan bok där varje ord och mening känns genomtänkt. Den påminner på flera sätt om Oscar Waos korta förunderliga liv, även om språket var lite roligare och vildare i den boken. Eugenides skriver lite mer konventionellt än Junot Díaz, men det är alltid välformulerat och smart. Här finns så många intressanta infall och uppslag att Eugenides utan problem hade kunnat fylla tio böcker. Middlesex är både underhållande och rolig samtidigt som den är gripande och fascinerande. Som all bra magisk realism är den också väldigt lärorik. Jag får en förståelse för konflikten mellan Turkiet och Grekland, som jag aldrig har haft tidigare. Jag lär mig om grekiska seder, och nu vill jag lära mig allt om rebetikomusik. Dessutom får jag en inblick i hur det var att komma till USA som invandrare strax innan den stora depressionen, och hur greker i USA lever idag. Middlesex bjuder på intressant nutidshistoria. Jeffrey Eugenides målar upp en fascinerande bild av utanförskapet i USA. Ett land som är uppbyggt av människor från alla världens hörn, men som ändå bara öppnar sina armar för ett fåtal och där klasskillnaderna är enorma. Det är inte bara grekerna som står utanför den amerikanska livsstilen, utan också de svarta och inte minst de sexuellt annorlunda. Med arbetarstaden Detroit som skådeplats gör Eugenides det hela än mer intressant. Jag läser långsamt för att inte missa något. Jag ville stanna med de hemlösa Grateful Dead-fansen en liten stund till och jag vill aldrig lämna den hemliga spritklubben under 20-talets spritförbud, men Eugenides är på väg åt något annat håll. Han stannar aldrig för länge på någon plats, men alla de karaktärer han skildrar stannar hos mig. De gör ett starkt intryck och dröjer sig kvar, och särskilt den fascinerande huvudpersonen kommer alltid stanna i mitt hjärta.



Här kan du läsa en gammal intervju med Jeffrey Eugenides, som gjordes i samband med releasen av Middlesex av ingen mindre än Jonathan Safran Foer. Bra grejer!