måndag 30 mars 2009

Wavves


Shit, det här är svårlyssnat. Det gör ont i huvudet. Men samtidigt är det svårt att inte fortsätta lyssna. Melodierna fastnar och jag blir trollbunden av sången som ligger någonstans under allt oljud. Wavves är förmodligen det hippaste du kan lyssna på just nu. Eller det var det i alla fall för någon månad sedan när jag först stiftade bekantskap med Nathan Williams otroligt stenade enmansprojekt. Det är tveksamt om man klarar av att lyssna på Wavves mer än några minuter i taget. Men det låter onekligen fascinerande. Och jag tror inte det finns någon bättre musik att störa sina grannar med.

Nathan Williams är jämngammal med mig och kommer från San Diego. Under namnet Wavves gör han någon slags noisig surfrock, som inte riktigt låter som något annat. Han är extremt indie (i alla bemärkelser) och ungefär så cool som man kan vara. Hans andra skiva Wavvves (den första hette Wavves, och skillnaden i albumtitlarna är alltså det extra v:et) kom nyligen. Nathan gillar skateboards, caliestetik, oljud och att sprida sin musik på kassetter. Det är både konstigt och coolt. Wavves har uppmärksammats av superkreddiga Pitchfork och det är många ”kreddiga personer” som har uttryckt sin kärlek till Nathan Williams. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det känns som väldigt ”svår” musik som riktar sig till de som har hört allt några gånger för mycket och vill bädda in sig i ett ohälsosamt oljud. Det är fascinerande och bitvis riktigt bra, men jag kommer förmodligen inte lyssna särskilt mycket på Wavves i fortsättningen. Kanske är jag för mesig.

Wavves gör cool musik. Jag skulle nog inte rekommendera Wavves till någon som inte är öppen för konstiga grejer. För ibland blir det väldigt konstigt. Det låter som att Nathan Williams har varit ute och åkt skateboard hela dagen och sen slappnat av med sin bong innan han har spelat in låtarna. Det är både aggressivt och punkigt samtidigt som det är flummigt och pårökt. I vissa låtar har Nathan ett sinnessjukt driv som griper tag och kastar omkull mig. Andra gånger vet jag inte vad han sysslar med. Oljudet är hela tiden närvarande. Ju mer man lyssnar desto mer kan man skala bort av alla jobbiga ljud och det som ligger därunder är ibland ganska vackert. Samtidigt riskerar man att förstöra öronen om man lyssnar på musiken någon längre stund. Även om jag inte fastnar för Wavves så tycker jag att det har varit kul att lyssna på Nathans underliga musik. Jag tycker att du också ska ta och lyssna på ett par av hans låtar. Om inte annat är det den mest distade musik du har hört på länge. Mina favoriter heter So Bored och Weed Demon, och båda går att höra på Wavves MySpace. Det är inte mindblowing, men nästan. Skruva upp volymen och dansa, det är snart vår!

söndag 29 mars 2009

Klassikernas tid är över


Klassikernas tid är över. Idag konsumerar vi kultur på ett sätt som inte tillåter att något blir en klassiker. Man är alltid på jakt efter något nytt och spännande. När man väl hittar något som är bra så dröjer det inte länge förrän man lämnar det och börjar leta efter nya intryck och upplevelser. En fantastisk skiva kanske spelas intensivt i en vecka, men sedan glöms den bort. Tillgängligheten har gjort att man inte hinner utveckla de känslor som krävs för att något ska bli en klassiker. Det är kortdatum på all kultur, och speciellt populärkultur konsumeras i ett rasande tempo. Det har bara gått tre månader på det nya året, men jag har ändå svårt att minnas vilken musik jag förälskade mig i under januari. Nu älskar jag något annat istället. Och om någon månad är det något annat som pockar på min uppmärksamhet, och den där skivan som just nu betyder så mycket kommer vara bortglömd.

Det här är något jag brukar prata om med min pappa. Han är fascinerad av samtalsämnet, och vi kommer in på det ofta. Ibland flera gånger varje vecka. Vi har diskuterat det mycket men vi kommer inte fram till några slutsatser. Bara konstateranden om att det är så det ser ut idag. När han var yngre såg man bara film på bio och man lyssnade passionerat på sina skivor under en längre tid. Ibland flera år. Jag tror att en annan kärlek till populärkulturen kunde uppstå då. Inte lika förgänglig. Fina förhållanden och inga engångsligg.

Jag älskar internet och tillgängligheten. Man har tillgång till nästan all musik som någonsin har spelats in och nya erövringar är bara några klick bort. Men samtidigt älskar jag klassiker. Filmer, skivor och böcker som kommer idag känns inte som klassikermaterial. Hur bra de än är. Det är synd. Och samtidigt förblir klassikerna klassiker. Jag har svårt att se att en Blonde on Blonde eller London Calling skulle kunna spelas in idag. Och leva vidare på samma sätt. Den tiden är över, och jag sörjer den. Vilken var den sista klassikern? För mig är det nog Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig i Göteborg. Den skivan hann komma innan nedladdningsexplosionen och har på något sätt lyckats överleva hela det här årtiondet. Jag tror inte vi får fler sådana skivor. Och det är - som jag ser det - det enda problemet med det sätt vi konsumerar musik och kultur idag.

lördag 28 mars 2009

Bob Hund väcker minnen


När jag var liten gjorde jag det verkligen inte lätt för mig. Jag var inte direkt klassens mest populära kille, och av någon anledning jobbade jag aktivt för att förvärra min situation ytterligare. Ett hyfsat råd till alla ensamma och rädda ungar som inte är som alla andra är ”gör din grej, men ligg lågt, de andra kommer ändå aldrig förstå dig”. Jag vet inte om jag någonsin fick det rådet, men i sådana fall höll jag nog för öronen. Som du säkert har uppmärksammat är Bob Hund tillbaka efter ett längre uppehåll. Jag har inte tänkt på Bob Hund på flera år, men den nya skivan – Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk – väcker gamla minnen till liv. Minnen från mellanstadiet.

Jag kommer inte ihåg hur uppgiften var formulerad eller varför vi skulle göra den, men av någon anledning tvingades vi upp framför resten av klassen för att presentera en låt som vi gillade. På engelska. Jag presenterade givetvis en svensk låt. Mitt favoritband för tillfället var Bob Hund. Deras album Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!! hade precis släppts och jag brukade toklyssna på det efter skolan. Jag minns att jag brukade pogodansa till Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss men den låt som jag valde att presentera var Nu är det väl revolution på gång?. Jag vara bara elva år gammal, men jag visste att revolution var det coolaste som fanns. Inte nog med att jag spelade upp låten för klassen utan jag gjorde också något som idag känns totalt oförståeligt. Jag kan inte minnas hur jag tänkte och resonerade. Jag hade sett en livespelning med Bob Hund på TV. Det var en omvälvande upplevelse och Thomas Öberg blev genast min stora idol. Hans inlevelse var total och när han slet av sig tröjan på scenen var det kanske det coolaste jag någonsin hade sett. Så jag presenterade alltså låten och bandet med några meningar. När låten hade spelats någon minut fick jag plötsligt för mig att jag skulle göra en Thomas Öberg. Jag slet av mig min tröja och hoppade klumpigt omkring i klassrummet med bar överkropp. Det är nog det närmsta jag har kommit sann rock’n’roll, men det gjorde mig knappast mer populär i klassen.

Bob Hund var aldrig som något annat band. De hade sin egen stil som inte påminde om något annat. Det var länge sedan de släppte något och trots att det här hänt mycket med svensk pop- och rockmusik under deras frånvaro är det ingen som har lyckats göra samma grej. Nu när de är tillbaka utmärker de sig fortfarande som ett unikt band. Att det här är samma Bob Hund som jag älskade när jag var liten är uppenbart redan i introt på den första låten. Det finns inget annat band som skulle kunna göra den här musiken. Men bandet är lite äldre, vilket hörs. Låtarna är lite lugnare, tempot är långsammare och de ivriga gitarrerna är inte lika viktiga som förr. Tydligen bröt gitarristen foten efter att ha trampat för mycket på distpedalen genom åren. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är ett bra album, och det är inte nostalgi som gör det bra utan musiken är intressant och medryckande ”på riktigt”. Ska jag vara ärlig hade jag mest väntat mig ett halvdant album från ett gäng föredettingar. Till min stora glädje blev det inte så. Jag tror aldrig att Bob Hund hade kommit tillbaka om de inte trodde på sig själva.

En av anledningarna till att jag fastnade för Bob Hund en gång i tiden var de roliga låttexterna. Samtidigt som en del låtar kunde vara sjukt kul hade de ofta också ett budskap. Humorn var smart, träffsäker och väldigt egen. Syftet var aldrig att bara vara roliga, utan också att säga något om sin samtid. Det är svårt att vara rolig och angelägen på samma gång, men Bob Hund lyckades alltid. Och här fortsätter de på samma lysande sätt. De är lite äldre och lite bittrare. Thomas Öberg sjunger fantastiskt och det är otroligt skönt att höra skånska från någon annan än Timbuktu. Han formulerar sig väldigt smart och roligt, och låttexterna är tänkvärda och underhållande. Låttitlarna skvallrar om hur fantastiskt delar av det här albumet faktiskt är. Förutom Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk finns här grymma låtar som Bli aldrig som oss, bli värre, Världens bästa dåligaste låt och Siffran vill bli fel. Min favorit är hittills Tinnitus i hjärtat. Den griper tag och släpper inte. En annan låt som verkligen berör är Blommor på brinnande fartyg. ”Blommor som du växer bara på brinnande fartyg. Du är den klaraste blixten, men ingen hör smällen.” Låten Fantastiskt är inte något annat än fantastisk, och påminner lite om något som Talking Heads hade kunnat göra.

Bob Hund hade inte varit Bob Hund om det inte hade varit för de skruvade arrangemangen. Många av låtarna här är onekligen skruvade och annorlunda, men allt låter faktiskt bra. I kombination med Thomas Öbergs härliga röst blir det ett väldigt värdigt album för mina gamla idoler. Det är förmodligen ett album som växer med tiden, och jag märker hur låtarna sätter sig mer och mer efter varje lyssning. Den lilla pojken som någonstans hoppar omkring utan tröja framför sina förvånade klasskamrater hade varit nöjd.



SvD, DN, DN-intervju

torsdag 26 mars 2009

Red Riding imponerar på alla sätt


Britterna gillar tydligen svenska deckare. Den engelska TV-versionen av Wallander är väldigt populär, och britterna tycker att Sverige är mer spännande och exotiskt än deras eget land. I ett avsnitt av Kobra som visades för några veckor sedan motiverades britternas stora intresse för svenska deckare med att de ser Sverige som ett fallet paradis, något som kunde ha varit. Ser man Sverige på det sättet är det onekligen ett intressant - och kyligt – land vi lever i. Men mitt intresse är fortfarande större för brittiska deckare. Medan vi i Sverige fortsätter att traggla med skittråkiga Beckfilmer händer det stora saker med kriminal-TV i Storbritannien. Visst produceras det mycket uselt där också (Morden i Midsomer, någon?) men de gör också mycket nyskapande inom genren. De senaste åren har det producerats många grymma miniserier, som Five Days och Unforgiven, som har fått mig att se annorlunda på kriminalserier. Den senaste brittiska miniserien om poliser, brott och misär som har gjort mig väldigt imponerad heter Red Riding. Det är en av de mest ambitiösa TV-produktioner jag har sett på länge.

Red Riding bygger på fyra kriminalromaner skrivna av David Peace. De utspelar sig under 1970- och 80-talen i Yorkshire-trakten. Det är norra England där polisen följer sina egna lagar och regler. Historierna bygger på riktiga fall, och det är väldigt mörkt och otäckt. Man blir inte sugen på att åka till Yorkshire på semester. Serien består av tre långfilmslånga avsnitt. Huvudpersonerna är olika i varje avsnitt, men händelser och människor binder samman de tre avsnitten till en imponerande helhet. Några av bifigurernas roller och betydelser blir inte uppenbara förrän de sista minuterna av det sista avsnittet. Varje avsnitt är regisserat av olika regissörer, vilket känns väldigt spännande. De olika regissörerna har olika stil, men allt sitter ändå ihop på ett väldigt snyggt sätt.

Yorkshire på 70-talet är ett grått och tråkigt ställe. Klassklyftorna är enorma och många människor lever i extrem fattigdom i slitna områden. Red Riding börjar (In the Year of Our Lord) 1974. En ung journalist - spelad av den lysande Andrew Garfield (bilden ovan) – återvänder till Yorkshire. Han börjar jobba på lokaltidningen och skriver om brott. Flera unga flickor har försvunnit och han börjar rota i fallen. Det dröjer inte länge innan han inser att något inte stämmer, och polisen försöker stoppa honom från att få reda på mer. Det andra avsnittet utspelar sig 1980 och handlar om de kända Yorkshire Ripper-morden. Det tredje och avslutande avsnittet utspelar sig 1983 och binder ihop alla lösa trådar från de två tidigare avsnitten.

Red Riding är en otroligt välgjord serie. Den är väldigt snyggt filmad och skådespelarna är genomgående fantastiska. Det är sällan man stöter på TV-produktioner av den här kvaliteten, och det finns inget här som inte är imponerande. Red Riding är mer än en vanlig kriminalserie, och ger tittaren mycket mer än spännande mordgåtor. Samtidigt som det är en spännande serie om människor som är ute efter sanningen och slåss mot motståndare som det är omöjligt att vinna över, är det också ett gripande drama. Red Riding är engagerande socialrealism som tvingar tittaren att reflektera över rätt och fel. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan Red Riding visas på svensk TV. Det borde vara ett givet inköp för SVT, och jag tycker att det är en serie som ingen borde missa.

Red Riding är en kriminalserie som tar sig vissa friheter. Den känns betydligt mer konstnärlig än andra kriminalserier, och ibland får man inga tydliga svar. Man tvingas tänka själv. Och dessutom är det en av de mest brutala serier jag har sett de senaste åren. Det är en väldigt obehaglig och otäck serie, där våldet hela tiden är närvarande och väldigt påtagligt. Poliserna är galet korrupta, och polisvåldet slår det mesta. Poliserna går längre än vad de flesta gangsters skulle göra, och de fula knepen tar aldrig slut. Här sitter de oskyldiga och svaga i fängelse för brott de aldrig skulle kunna begå, medan de skyldiga går fria. Allt för att poliserna ska bli lite rikare. Det här är norra England, och här är det vi som bestämmer. Tro inget annat.

onsdag 25 mars 2009

Spring Ricco!


Jag måste erkänna att jag till en början hade problem med Florence Valentin. Som den Clashnörd jag är kändes det lite fel att deras Pokerkväll i Vårby gård var så uppenbart Clashinfluerad. Det kändes inte som att de hade åstadkommit något själva utan bara snott en klassisk låt och skrivit en halvdan svensk text till den. Nu har jag äntligen lyckats släppa den känslan, och istället insett att Love Antell också är ett stort Clashfan. Jag gillar honom. Han känns extremt sympatisk och han är faktiskt en riktigt skicklig musiker och en grym textförfattare. Jag inser också att om jag också hade sysslat med rock så hade jag förmodligen snott mer än lovligt från The Clash. Precis som The Clash snodde från band de gillade. Det är så man visar respekt för sina hjältar.

Florence Valentins nya skiva heter alltså Spring Ricco. Det är en fantastisk albumtitel, och så Clashdoftande att jag inte kan låta bli att le. Singeln med samma namn har spelats många gånger hos mig de senaste veckorna och nu när hela albumet har landat lär det också få en hel del rotation. Florence Valentin har hjärtat på rätta stället och därför finns självklart hela albumet på deras MySpace.

Florence Valentin är ett band som lånar riff och sound från andra band. De har alltid visat att de har en grym musiksmak, och de egna låtarna berikas av influenserna. Den här gången tänker jag främst på Glasvegas och Håkan Hellström, men faktum är att Florence Valentin känns roligare och mer angelägna än vad Glasvegas någonsin gjorde. De ger samma typ av rapporter från en grå värld av betong och misär inramade med snygga poparrangemang. Det låter fantastiskt bra och Love Antells engagemang hörs i vartenda ord han sjunger. Love står på rätt sida, och han formulerar på ett lysande sätt allt som är fel i Sverige idag. Det är äkta, hårt och smart. Spring Ricco är en ganska kort skiva med bara nio låtar, men de känns alla slagkraftiga och viktiga. Förutom just Spring Ricco är min favoritlåt Såld är såld. Det är en fantastisk låt, med grym text och schysst new wave-sound. Liksom många andra av bandets låtar känns den väldigt Clashig. Jag har äntligen fattat storheten med Love Antell och hans Florence Valentin. Nu slutar jag aldrig lyssna.



SvD, DN

tisdag 24 mars 2009

Bob Dylan på Globen


Jag har sett Bob Dylan. Det känns stort. Men samtidigt känns det overkligt och lite konstigt. Vad var det egentligen jag såg? Jag har skrivit om Bob Dylan och hans musik många gånger på den här bloggen. Som ni säkert har förstått tycker jag att han är tidernas största textförfattare, och hans musik betyder otroligt mycket för mig. När jag ser Bob Dylan ser jag alltså mer än en legend. Det var inte bara en artist att ”bocka av” utan en viktig och stor upplevelse.

Det här var första gången jag såg Bob Dylan. Jag hade inte köat för biljetter och köpte min biljett för bara en månad sedan. Det här var också första gången jag var på en spelning i Globen. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, mer än att det skulle vara galet mycket folk där och att min sittplats förmodligen inte skulle vara särskilt bra. Mitt antagande om antalet människor visade sig förstås stämma. Jag tror aldrig att jag har sett så många människor på samma plats. Och alla var där för att se Bob Dylan. Det känns häftigt. Först blev jag ganska besviken på min plats. Den var belägen väldigt nära scenen - men vid sidan om den - och jag trodde inte att jag skulle få se något alls. Jag vet inte om det beror på att jag hade min turtia i fickan eller något annat, men när Bob Dylan och hans band äntrade scenen visade det sig att min plats inte kunde ha varit mycket bättre. De är inte som andra band som tornar upp sig framme vid scenkanten och vänder sig mot publiken. Dylan och bandet står istället långt bak på scenen och Dylan själv stod vänd mot mig under större delen av spelningen. Man kan nog inte ha sett mycket bättre. Vilket förstås gjorde upplevelsen roligare. Det fanns inga storbildsskärmar och för de som satt långt från scenen måste det ha varit ganska frustrerande då de inte kan ha sett mycket mer än några streckgubbar iklädda hatt.

Den spelning som Bob Dylan bjöd på igår var motsatsen till en sellout. Det är självklart coolt, och Dylan känns grymt värdig och hans integritet är total. Han körde oväntat mycket gammalt material, vilket säkert skulle kunna ses som publikfrieri om det hade varit ett annat band. Jag antar att Dylan är medveten om att han aldrig kommer kunna matcha de fantastiska studioversionerna, och därför gör han något helt annorlunda. Texterna är i princip det enda som finns kvar. Allt det andra är sönderslaget. Arrangemangen är annorlunda, melodierna är ändrade och Dylan sjunger ofta på ett mumlande sätt så att det ibland tar ett tag innan man identifierar vilken låt som spelas. Jag tror man måste ha rätt bra koll på Dylan och hans låtkatalog för att fullt kunna uppskatta den här spelningen. Och lyckligtvis har jag det. Han öppnar upp med Rainy Day Women # 12 & 35, men trots att det är en låt som jag har hört säkert hundra gånger dröjer det ett tag innan jag fattar vilken låt det är. Han fortsätter med många av sina mest klassiska låtar och till min stora glädje många låtar från Highway 61 Revisited. Jag hade sett fram emot att få höra Señor (Tales of yankee power) och Blind Willie McTell som han hade spelat på söndagens spelning på Berns, men gårdagens spellista var märkbart annorlunda. Låtar som Like a rolling stone och All along the watchtower låter helt fantastiska live, och i de fallen känns det till och med som de nya arrangemangen tillför originalversionerna något.

Dylan stod och softade bakom sin orgel under större delen av spelningen. Ibland greppade han sin gitarr eller munspel och begav sig fram till centrum av scenen. Publiken jublar. Han backas upp av ett otroligt skickligt band som hela tiden får till ett perfekt groove. Det låter galet laid back och härligt. Soundet påminner mycket om det på de senaste skivorna och det är bara låtarna från de albumen som låter som studioversionerna. Därför blir också några av de låtarna till konsertens höjdpunkter. En av de finaste stunderna är när Dylan kör en otroligt tajt Love Sick. Då blixtrar det till och man inser vilket geni man faktiskt har framför sig. Andra stunder känns det tyvärr lite ospännande. Det är oavbrutet bra och engagerande, men jag måste erkänna att jag ibland försvinner i andra tankar. Trots att jag sitter nära bandet kan jag inte se dem på nära håll och den overkliga känslan blir vissa stunder väldigt stark och påtaglig. Jag kan inte riktigt förstå att jag sitter och tittar på Bob Dylan, tidernas största artist. Det känns som att något viktigt försvinner när man ser ett band på en arena, sittandes tillsammans med tusentals människor. Samtidigt var det en fantastisk upplevelse, och helt klart det största jag har varit med om i år. Dylan är helt enkelt bäst, och även om han drog ut på inklappningen för extranummer mer än någon annan gav han ett otroligt älskvärt intryck. Snart kommer en ny skiva. Den kommer garanterat att vara fantastisk. Samtidigt fortsätter det att komma nya avsnitt av det lysande radioprogrammet Theme Time Radio Hour. Dylan fortsätter att fascinera och hans livespelningar gör myten starkare.



SvD, Aftonbladet

söndag 22 mars 2009

Imorgon: Bob Dylan


Imorgon är det dags. Lite svårt att fatta och greppa. Det känns lite overkligt, men imorgon ska jag – tillsammans med tusentals andra människor – se Bob Dylan i Globen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det ska förstås bli väldigt spännande att se Dylan. Jag har aldrig sett honom tidigare, men om man bortser från The Clash finns det ingen musik som jag lyssnat mer på än den som spelats in av Bob Dylan. Bortsett från några snedsteg på 80-talet gillar jag allt som han har gjort. Hans låtar betyder mycket, och det finns ingen som har skrivit så fantastiska låttexter. Dylan fascinerar, förbryllar och berör. Jag tvekade inte en sekund på att punga upp 700 spänn för biljetten, trots att ingen ville följa med. Det känns som det är värt mycket att få se Dylan live. Hade biljetten kostat flera tusentals kronor hade det självklart svidit, men Dylan och pengar hör inte riktigt ihop. Han är värd mer än så.

Som ni förstår känns det väldigt stort för mig att få se Bob Dylan. Ändå har jag inga egentliga förväntningar. Jag ska få se Bob Dylan. Och det räcker så. Jag har inte några förhoppningar om att det här ska bli den bästa spelningen jag har varit på, för så kommer det förmodligen inte att bli. Det är klart jag skulle bli besviken om det visade sig var fruktansvärt dåligt, men förmodligen blir det inte så heller. Jag tror många gör misstaget att förvänta sig en Dylankonsert som de var på 60- och 70-talet, med en magisk Dylan som framför sina klassiker med total inlevelse och mycket energi. Men det här kommer inte alls vara som en konsert från Rolling Thunder Revue-turnén eller de där spelningarna i Royal Albert Hall. Dylan har förändrats mycket sedan dess. Han är annorlunda, och hans scenperson är en helt annan. I Heinrich Deterings bok Bob Dylan skriver han smart och insiktsfullt om den moderna Dylan och hans syn på konserter där hela bandet är lika viktigt. Dylan sitter på kanten av scenen och är sällan i centrum. Bandet är en helhet där varje komponent är lika viktig för att maskineriet ska fungera.

Det finns ingen artist i hela världen som har samma integritet som Bob Dylan, och det beundrar jag honom för. Han kommer aldrig sälja sig, och inte ens när han gör Pepsi-reklam känns det fel. Jag tror att morgondagens konsert kommer bli väldigt lågmäld. Förhoppningsvis ligger fokus på de senaste albumen. Modern Times är en fantastisk skiva och alla låtarna från det albumet skulle göra sig utmärkta live. Det skulle också vara kul att höra något från den senaste Bootleg-skivan. Jag lyssnar på Dylans radioprogram varje vecka där han ofta är väldigt rolig och charmig. Därför skulle det också vara kul med lite trevligt mellansnack. Dylan lär ha mycket att berätta. Två otippade låtar som jag just nu känner skulle vara otroligt kul att höra live är Dear Landlord och Señor (Tales Of Yankee Power), men det lär ju inte hända. Jag blir nog glad vad han än spelar. Kom tillbaks på tisdag och läs min recension av spelningen!

fredag 20 mars 2009

What’s going on?


Jag är fascinerad av tanken på det perfekta albumet. Ett album som bara innehåller fantastiska låtar där helheten är mindblowing. Finns det något perfekt album? Jag tror att jag har upptäckt några sådana album; London Calling, Born to Run, Pet Sounds, Astral Weeks, Marquee Moon och några till. Skivor man kan lyssna på hur många gånger som helst men som ändå fortsätter att fascinera och beröra. En av de där skivorna som alltid brukar vara med när världens bästa album ska rankas är Marvin Gayes What’s Going On. Jag har lyssnat på albumet flera gånger och titelspåret är onekligen fantastiskt. Men jag hade aldrig förstått storheten med albumet förrän förra veckan. Jag satt hemma och tentapluggade och lät albumet gå på repeat. Nu när jag har ”fattat grejen” kan jag inte sluta lyssna. Jag förstår precis varför det här albumet var så banbrytande och varför det fortfarande är ett av världens bästa album.

För att greppa What’s Going On tror jag det är nödvändigt att lyssna på albumet från början till slut. Man inser då hur allt hänger samman, hur sångerna går in i varandra och lånar från varandra. Hela albumet känns som en väldigt fascinerande cykel av samma låt. Arrangemangen och melodierna är avancerade och medryckande. Det är lugnt och nästan meditativt, och det låter helt olikt allt som tidigare hade spelats in på Motown. Bossarna på Motown var inte glada över Marvin Gayes experimentlusta och ickedansanta musik. Ännu mindre glada var de över de frågor som albumet ställde. "What’s going on?" kan vara en obekväm fråga. Särskilt om man är ute efter att tjäna pengar på något så enkelt som musik.

I början av 70-talet dog en av Marvin Gayes närmaste vänner och samarbetspartners, Tammi Terrell, och Marvin blev väldigt deprimerad. Han slutade göra musik och försökte sig på en karriär som fotbollsspelare. Det gick inte särskilt bra, och han återvände till musiken. Men han vände sig bort från den radiovänliga musik som han hade gjort tidigare, och försökte göra något nytt och ”medvetet”. What’s Going On är Marvin Gayes mästerverk. Han gjorde något helt nytt, och han kom aldrig i närheten av att göra något lika storartat igen.

Vad som gör What’s Going On till ett fantastiskt album är, förutom den spännande musiken, de insiktsfulla texterna. Marvins brorsa tjänstgjorde i Vietnam och de brev som han skickade till Marvin fick honom att öppna ögonen för vad som händer i världen. Han ställde sig den kanske viktigaste frågan som man kan ställa sig själv, och skapade utifrån den frågan det här albumet. Alla sånger på albumet är skrivna ur perspektivet från en soldat som har återvänt från Vietnamkriget. Han ser ett land av fattigdom och orättvisor. Det är ett intressant tema, och den röda tråden löper genom alla låtar. Låtarna känns beroende av varandra. Helheten är fantastisk, och albumet skulle nästan kunna jämföras med en roman i sin uppbyggnad. What’s Going On känns hela tiden som ett engagerat och angeläget album. Man hör att Marvin Gaye verkligen brinner för sitt budskap. Frågorna han tar upp är minst lika aktuella idag. Albumomslaget är ett av de snyggaste någonsin, och bilden på Marvin Gaye är i sin enkelhet ikonisk och symbolisk. När jag har lyssnat klart sätter jag på albumet igen. Vad händer på andra sidan gatan?

torsdag 19 mars 2009

The Inbetweeners


Du går i skolan. Du är inte tillräckligt cool för att accepteras av det coola gänget men du är inte töntig nog för att passa in med de töntiga kidsen. Du är en inbetweener, och den perfekta TV-serien för dig är den brittiska serien The Inbetweeners. Efter Skins och Sugar Rush vet vi att brittiska ungdomsserier skiljer sig mycket från de amerikanska motsvarigheterna. De är ärligare, grövre och coolare. Och ofta mycket bättre. The Inbetweeners hade premiär förra våren och hittills har en säsong med sex avsnitt visats. Men det kommer garanterat mer. The Inbetweeners är en hit.

Will har nyss börjat på en ny skola. Han kommer dit med portfölj och iklädd kostym. Will jobbar hårt för att bli accepterad men det visar sig vara väldigt svårt. Han tvingar sig in i ett gäng av inbetweeners och tillsammans ägnar de sig åt typiska ungdomsaktiviteter. De super, skolkar, går på skolfester och åker på sunkig camping. De kommer aldrig någonsin bli populära, men de ger inte upp tankarna på att få de snyggaste och mest populära tjejerna och det mesta de gör slutar i total katastrof. Det är speedat, galet och genomfört med mycket charm. Avsnitten är lika korta som de flesta amerikanska komediserier, drygt 20 minuter per avsnitt, och att se hela serien tar bara drygt två timmar. Det är det värt.

The Inbetweeners påminner om några av de bättre amerikanska high school-komedier som har gjorts de senaste åren. Men ungdomarna skriker ”Wanker!” till varandra, vilket gör upplevelsen till något nytt och spännande. Som soundtrack används korta snuttar från låtar med bland annat Jamie T och Lily Allen. Det känns helt enkelt väldigt hemtrevligt. Humorn ligger hela tiden på gränsen till billig och dålig, men så länge de inte passerar gränsen (vilket de inte gör) är det väldigt underhållande. Förra året vann The Inbetweeners pris för Best New British Television Comedy på British Comedy Awards, och det verkar som att britterna är väldigt förtjusta i serien. Skådespelarna är hyfsat duktiga och ungdomarna känns trovärdiga. The Inbetweeners är helt klart en sevärd serie. Den andra säsongen av The Inbetweeners kommer börja sändas i början av april. Det ser jag fram emot.



Jag tackar Stekspaden för tipset om den här serien. Om du också vill tipsa om något är det bara att höra av sig. Jag blir bara glad.

onsdag 18 mars 2009

Mannen i mörkret – Paul Auster


För några år sedan var jag besatt av Paul Austers böcker. Det började med att jag fick tag i Illusionernas bok och fastnade för Austers sätt att skriva och berätta. Det fortsatte med New York-trilogin som fortfarande är en av mina favoritböcker. Under några månader läste jag allt jag kunde få tag på ur Austers ganska omfattande katalog. Efter ett tiotal liknande romaner mättades mitt intresse. Auster har de senaste 20 åren skrivit ungefär samma bok väldigt många gånger. De första böckerna jag läste av honom tedde sig fantastiska och fascinerande, men när man har fått samma historia berättad några gånger för mycket tröttnar man. Efter Auster hittade jag Haruki Murakami. Deras böcker, och författarskap, påminner mycket om varandra men Murakami är bättre på alla områden. Medan Paul Austers böcker blir sämre har Murakami förfinat sin form, och även om han också berättar samma historia om och om igen blir det bättre och bättre. För ett drygt år sedan läste jag Austerromanen Resor i Skriptoriet och där dog mitt intresse för Paul Auster. Den var tråkig och kändes väldigt omotiverad. Nyligen kom den senaste boken av Auster, Man in the Dark, på svenska med den självklara titeln Mannen i mörkret. Jag hade först inte tänkt läsa den, men det var så pass länge sedan som jag läste något av Auster att jag delvis hade återfått mitt intresse. Men förväntningar var väldigt låga. Jag väntade mig samma Austerhistoria som vanligt, och dessutom sämre berättad än i hans bästa böcker. Mannen i mörkret är inte Paul Austers återkomst, men den är flera gånger bättre än vad jag hade väntat mig.

Huvudpersonen i Mannen i mörkret är en författare (det menar du inte?) och boken har samma metaupplägg som de flesta av Paul Austers böcker. När Paul Auster är som bäst skriver han de historier som Charlie Kaufman alltid velat skriva men aldrig kommer skriva. Men den här boken hade även Kaufman kunnat skriva. Författaren heter August Brill och är 72 år gammal. Han bor tillsammans med sin dotter och dotterdotter i dotterns ensliga villa i Vermont. De är alla sorgsna, ensamma och isolerade människor som måste hantera olika sorters saknad. Nätterna är särskilt ensamma och särskilt för August som inte kan sova. Han är mannen i mörkret. För att slippa tänka på jobbiga saker spenderar han nätterna med att fantisera ihop olika historier. Den första halvan av boken kretsar kring en av dessa historier, och den är väldigt fascinerande.

Med Watchmen i färskt minne finner jag det alternativa USA anno 2007 som finns i August Brills fantasi som en väldigt intressant utgångspunkt för en historia. I det USA som hans berättelse handlar om står fortfarande World Trade Center kvar och USA invaderade aldrig Irak. Istället råder fullt inbördeskrig mellan olika stater. Det är ett helt annat land. Något som kunde ha varit. Där hamnar berättelsens huvudperson, som kommer från vår verklighet. Han är en yrkestrollkarl och förstår inte varför han har hamnat i den alternativa verkligheten. Det visar sig att han är utvald och att han har en uppgift att genomföra. Ett uppdrag som kommer ända kriget. Det är väldigt spännande och fascinerande. Men Auster har en ovana att avsluta sina berättelser när de är som mest spännande och innan man har fått några svar. Jag brukar kunna hantera det rätt bra, men här blir jag förbannad. Jag förstår inte varför Auster var tvungen att avsluta historien så abrupt och plötsligt, och varför han bröt den på ett så uselt sätt. Det började lovande och hade kunnat bli bra, men det bestående minnet blir istället att det var en meningslös historia. Därefter ändrar boken riktning, och August Brill tvingas konfrontera sina jobbiga minnen. Till en början är jag besviken att jag inte fick mer av det alternativa USA men snart blir det intressant igen. Men aldrig så intressant som det kunde ha varit.

Mannen i mörkret är en kort bok. Bara 200 sidor lång och väldigt liten i formatet. Varför Paul Austers böcker ges ut som inbundna pockets är en intressant frågeställning, som jag inte tänker gå in på här. Boken innehåller en del bra passager, och även några direkt dåliga. Jag gillar inte de filmanalyser som tar upp ganska mycket plats. Jag tycker inte att de fyller någon som helst funktion, mer än att tråka ut läsaren, och får Auster att framstå som mer pretentiös än vad han egentligen är. För Mannen i mörkret är inte någon av Austers svårare böcker. Det är lätt att förstå vad han vill ha sagt, och med ett övertydligt slut lämnar han inte mycket åt fantasin. Paul Auster skriver fortfarande bra och han är onekligen duktig på att konstruera den här typen av berättelser. Trots en del besvikelser tycker jag att Mannen i mörkret är en läsvärd bok. Har du inte läst något av Paul Auster tidigare är det här dock inget att börja med. Den kan nog avskräcka snarare än locka till mer läsning. Jag tror det skulle vara bra för Auster att tänka över sin roll som författare och vad han vill berätta. Och varför? Han har mycket att ge, men det skulle vara kul att se honom göra något annat än sämre versioner av en 20 år gammal trilogi.


Läs också min lista över de fem bästa Paul Auster-romanerna!

DN, SvD

tisdag 17 mars 2009

Tove Janssons Muminserier


Att jag älskar Tove Jansson kanske inte kommer som en nyhet. Om man bortser från min mamma måste Tove vara den mest fantastiska kvinnan som någonsin har levt. Jag har läst hennes böcker om Mumintrollen och de andra figurerna många gånger, och deras melankoliska men ändå glada leverne har färgat mig mycket. Ändå har jag aldrig läst hennes egna muminserier från 50-talet. När jag var liten prenumererade vi på en serietidning med muminserier men de var baserade på den japanska animerade TV-serien – som var mitt första möte med mumintrollen – och ganska barnsliga i tonen. Tove Janssons böcker var mycket allvarligare och smartare, och hennes serier är ännu mer vuxna i tilltalet. Nu har Tove Janssons serier om mumintrollen börjat ges ut på svenska och vi som inte var med när det begav sig kan äntligen njuta av de här fantastiskt snygga serierna. Jag läser mycket serier, men det var länge sedan jag läste serier som var så här snygga och fantasieggande.

1954 började den engelska dagstidningen The Evening News - som då var världens största dagstidning - att publicera Tove Janssons muminserier. För Tove var det ett mycket bra jobb, och det ganska otrygga konstnärslivet blev genast bättre med regelbunden inkomst. Efter några år tröttnade hon på alla krav om dagliga prestationer och överlät arbetet till sin bror, Lars Jansson. Serien publicerades som mest i totalt 120 tidningar och hade en stor publik. Serierna tecknades i strippformat i svartvitt och utgjorde längre historier (som ju kan vara ganska jobbiga att läsa i strippformat, tänk bara på de vansinniga Fantomenföljetongerna i svenska dagstidningar) som alla vara olika långa. Muminserierna var barnvänliga, men riktade sig kanske främst till en vuxen publik. Även om karaktärerna är de samma som man har lärt känna via böckerna med sina speciella karaktärsdrag, är det mycket som skiljer sig. Tonen är mer samhällskritisk och allvarlig, och humorn är mer påtaglig. Här är det inget konstigt med att Mumintrollet är självmordsbenägen eller att familjen tar en tripp till den franska Rivieran (eller ”plagen” som mumintrollen kallar det). Mumintrollen rör sig i en större värld, som inte alls är lika isolerad från vår verklighet som Mumindalen brukade vara. Serien befolkas av många karaktärer, varav många är riktigt bra och genomtänkta. Den klassiska muminfiguren Stinky (du vet, den där håriga och charmigt elaka bråkstaken) skapades till serierna och dök aldrig upp i muminböckerna. Ändå är det många som har svårt att tänka sig Mumindalen utan Stinky. En av mina nya favoritfigurer är det lilla djuret Sofus. Han är med i nästan varje serieruta och gör alltid lustiga saker. Ändå dröjer det flera hundra strippar innan Mumintrollet uppmärksammar honom. När Sofus väl blir sedd blir han väldigt, väldigt glad.

Jag gillar muminserierna väldigt mycket. De är lustiga och bisarra. Och väldigt underhållande. Men framförallt är allt otroligt snyggt. Varje serieruta är en teckning som helt klart kan mäta sig med de klassiska svartvita tuschteckningarna från muminböckerna. Det är enkelt, men samtidigt väldigt detaljerat. Rutorna är befolkade med en mängd olika djur och varelser, och alla är tecknade på ett fantasifullt och säkert sätt. Inget ser konstigt eller malplacerat ut. Även den talande helikoptern känns som en självklar del av Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen passar utmärkt i serieformat och det är sällan jag kommer över serier som är tecknade på samma självklara sätt. Det finns ingen som kan imitera Tove Janssons stil, och trots att det hänt mycket med seriemediet på de 55 år som har gått sedan de här serierna publicerades står de sig väldigt bra. De känns tidlösa på samma sätt som Tintin.

Serierna är samlade i en otroligt vacker bok. Den är så snygg och imponerande att även jag, som sällan känner att jag måste äga något, var tvungen att köpa den på stört. Det är en väldigt stor bok med snygg tygrygg och vackert omslag. Serierna är tryckta på tjockt och trevligt papper. Det är den finaste bok jag hittills har haft i mina händer det här året. Jag älskar den. På engelska finns serien redan utgiven i flera volymer och det är i samma fantastiska format. Vi kan alltså se fram emot mer av de här underbara serierna. Tove gjorde serien under fem år och det borde åtminstone räcka till fem volymer.

”Jag vill bara leva i frid och ro och plantera äppelträd och samla snäckskal!”


Följande behöver du bara läsa om du är lika nördig som jag:
Jag har varit entusiastisk över Arabias muminmuggar länge, och till min stora glädje hittar jag många av motiven på muggarna i den här boken. Flera av serierutorna har blivit muggmotiv med väldigt små ändringar. Det är kul när man inser att man har sett just den där illustrationen tidigare någonstans. Vi kan kalla det för en skattjakt för extrema muminnördar.

söndag 15 mars 2009

Det finns ingen som Thåström


Det är snart tio år sedan jag var tolv år och upptäckte Thåström. Det var i samband med att han gjorde comeback med Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (en fantastisk skivtitel som blev ett motto för mig under hela tonårstiden). Jag hade lyssnat mycket på musik och fastnat för olika band tidigare, men det var med Thåström som jag för första gången snöade in på något. Jag minns En vacker död stad som ett uppvaknande, en kram och samtidigt en spark i magen. Jag hade aldrig berörts av musik på samma sätt. Det visade sig att Thåström hade spelat in mycket material under åren och de följande två åren var det bara Ebba Grön, Imperiet och soloskivorna som gällde för mig. För första gången började jag spendera mina egna pengar på skivor och musik. Sommaren efter att Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal hade släppts såg jag Thåström live i Linköping. Det är fortfarande den bästa livespelning som jag någonsin har sett. Jag har sett honom två gånger efter den spelningen, men det har aldrig varit som den där första gången då Thåström var klädd i röda arbetskläder och stickad mössa. Via Thåström hittade jag The Clash, och efter det kunde jag inte lyssna på Thåström med samma öron. The Clash var de nya kungarna, och när Mannen som blev en gris kom blev jag oerhört besviken. Därefter blev det inte mycket Thåström under några år. Sen kom Skebokvarnsv. 209 och jag knockades igen. Det var en fantastisk skiva med flera lysande låtar. Jag har lyssnat på Skebokvarnsv. 209 ett oräkneligt antal gånger och jag har inte tröttnat än. Jag har väntat länge på den nya skivan, Kärlek är för dom, och singeln med samma namn har spelats många gånger den senaste månaden. Nu är äntligen albumet här och jag kan konstatera att Thåström fortfarande är en av de största.

Det finns ingen som Thåström. Han är en unik artist och det finns ingen svensk sångare som kan mäta sig med honom. Jag älskar hans integritet och är övertygad om att han aldrig skulle sälja sig. Istället vänder han framgången ryggen, och varje gång som han blir omfamnad av en stor publik försöker han överge publiken genom att göra mindre lättlyssnade skivor. För Thåström har musik aldrig handlat om att bli stor, rik och älskad av alla. Och det är säkert därför så många älskar honom. Han ger inga intervjuer och med den nya skivan manifesterar han återigen sin roll som utanförskapets fanbärare. Singeln Kärlek är för dom talade för att det nya albumet inte skulle ha några catchy refränger och lättlyssnade melodier. Det är mörkt och ödsligt.

Kärlek är för dom har inte fått något varmt mottagande av landets kritiker. De verkar tycka att det är en tråkig och menlös skiva. Jag läste den ena oroande recension efter den andra, och mina förväntningar sjönk under veckan. Men efter att ha lyssnat på Kärlek är för dom ett tiotal gånger undrar jag om vi har lyssnat på samma skiva. Den vansinniga "recensionen" i SvD, skriven på katastrofal och osammanhängande svenska, måste helt enkelt bygga på en annan skiva. För Kärlek är för dom är en bra skiva. Mycket bra.

Med Skebokvarnsv. 209 tog Thåström en ny riktning. Han började minnas och reflektera över sitt liv och enstaka händelser som betytt mycket för honom. Det var stillsamt, nostalgiskt och jävligt bra. Han fortsätter på samma sätt på Kärlek är för dom. Thåström ger inga intervjuer och jag förstår varför. Vad skulle han säga i intervjuerna? Hans musik fyller ju samma funktion, och vill man veta något om Thåström som person och musiker är det bästa man kan göra att lyssna på hans två senaste skivor. Thåström kommer alltid var mystisk. Han är den enda riktiga svenska rockikonen, och kommer aldrig avslöja allt om sig själv. Men på Kärlek är för dom svarar han på många frågor om sig själv. Ställda av sig själv. Det är intressant och gripande, och om man har det minsta intresse för Joakim Thåström som person förstår jag inte hur man inte kan gilla den här skivan.

Soundet på Kärlek för dom är mörkare och enklare än på Skebokvarnsv. 209. Thåström rör sig i ett ödsligt och kargt musiklandskap. Ljudbilden påminner lite om den musik han gjorde med Sällskapet. Soundet skiljer sig mycket från det jag brukar lyssna på, och kanske är det därför jag tycker det är så intressant. Det låter lite som minimalistisk postpunk från 80-talet. Thåströms sköna röst dominerar alla låtar. Det finns inga utpräglade rocklåtar på albumet, utan Thåström sjunger lugnt med en nästan mässande ton. Förhoppningsvis leder det till trevligare konserter där inte fotbollshuliganerna som aldrig har förstått musiken kan stå längst framme vid scenen och överrösta bandet. Samtidigt tror jag att många av låtarna på skivan lätt kan bli vilda rocknummer som rockar sönder det mesta. Ökar du tempot i Kärlek är för dom har du en huliganklassiker, och det samma gäller för flera av låtarna på skivan.

Det låter onekligen som att Thåström försöker reda ut sig själv. Att han försöker minnas och förstå. Det finns olika slags nostalgi, och i de flesta fall kan jag tycka att nostalgi är tråkigt. Men Thåström är nostalgisk på ett annat sätt än de flesta. Han verkar inte längta tillbaks. Han minns och accepterar. Om det han sjunger om faktiskt är sant vet jag inte, men det känns onekligen så. Man får en bild av hur Thåström är idag, och han är ju faktiskt en av Sveriges mest intressanta personer. Det finns låtar på Kärlek för dom som är starkare än andra. Det är ett lite ojämnt album, och de låtar som Thåström inte har skrivet själv – Dan Andersson/Black Jim-tolkningen Den druckne matrosens sång och Nationalteaterns Dylancover på svenska Men bara om min älskade väntar – känns inte lika angelägna som de han har skrivit själv. Min favoritlåt är Långtbort som förstärks av en riktigt grym – och ganska lågmäld – manskör som mässar ordet ”Långbort”. Som tåg av längtan är också en väldigt bra och medryckande låt, med sin suggestiva text och Thåströms fantastiska sång. Det känns inte som Thåström lämnar så mycket att analysera. Kärlek är för dom är inte ett särskilt svårt eller mystiskt album. Thåström skriver om sig själv och gör låtar som kanske inte riktigt låter som det hans publik vill ha. Det ska han ha respekt för. På den inledande Kort biografi med litet testamente droppar han många minnesbilder och sjunger att "Jag såg The Clash på stora hotellet i Örebro. Sen blev det aldrig bättre än så." Jag kan inte ifrågasätta en man som har sett The Clash och sen insett att det aldrig kommer bli bättre än så. För det känns som att det är precis så det är. Thåström vet vad han snackar om.

Lyssna på Kärlek är för dom på Spotify!




DN, Aftonbladet

lördag 14 mars 2009

Finpop watches the Watchmen


Oscar Wao hade dött av lycka. Tyvärr dog han för flera år sedan, och jag får glädjas i hans ställe. Årets stora nördhändelse har inträffat. Filmatiseringen av Watchmen har haft premiär och alla geeks kan andas ut. Det blev bra. Jag är galet entusiastisk, och känner mig faktiskt lycklig. Ungefär som när man hade sett Star Wars när man var liten. Så har upprymd och lycklig var jag aldrig över den litterära förlagan, men samtidigt tror jag att det är en förutsättning att man har läst serien för att man ska kunna uppskatta filmen fullt ut.

Till att börja med: 1) Jag gillar inte Allan Moore. Han har alltid verkat otäck och galen, och hans serier har aldrig fått samma kärlek som jag gett till Spidde eller Tintin. 2) Jag gillar inte Zack Snyder. 300 var en hjärndöd film, och att han skulle göra något vettigt av Watchmen kändes enormt osannolikt. 3) Jag är inget Watchmen-fan. Jag har läst serien flera gånger och även om jag förstår storheten har jag aldrig kunnat älska den. Därför hade jag inga höga förväntningar på Watchmen-filmatiseringen. Jag vet att många nördar har kissat på sig av upphetsning dagligen i flera månader. Marknadsföringen av filmen har varit väldigt smart och snygg. Sakta men säkert började jag också påverkas av hypen och jag kände jag mig mer och mer sugen på filmen. De senaste dagarna har jag också känt av den där nördiga upphetsningen. Efter att ha sett trailern ett tiotal gånger var jag övertygad om att Watchmen skulle bli en hyfsad film. Åtminstone skulle den vara kul att se. Jag kunde inte bärga mig och jag fixade en biljett till den allra första visningen. Salongen fylldes av förväntansfulla nördar och jag kände för att skrika ”Geek power!”. Men jag lät bli. Efter några trailers blev duken gul och en DC Comics-logga syntes. Sen blev jag slagen i ansiktet. Hårt. Lika hårt som Rorschach slår. Alla tvivel sköljdes bort och jag följde med på årets skönaste joy ride.

Har du läst Wathmen-serien kommer du bli sjukt upphetsad av den här filmen. Zack Snyder har varit förlagan otroligt trogen. Vinklarna, kläderna och färgerna stämmer helt överrens med serierna. Det är som om seriefigurerna hade fått liv. Jag blir väldigt rörd. Jag hade väntat mig att man inte skulle få se Dr. Manhattans penis men den svajar fritt i de flesta av hans scener. Även om filmen är ganska lång har Snyder inte lyckats klämma in hela serien i filmen. Hade han gjort det hade filmen nog blivit väldigt rörig. Till exempel är inte sjörövarberättelsen med, men grabben som läser sjörövarserien dyker upp i bild några gånger. Jag tror att den förlängda DVD-versionen av filmen kommer bjuda på mycket mer, men samtidigt känns det som man får i bioversionen väldigt lagom. Man måste nog vara en ganska stor nörd för att förstå den glädje och upphetsning jag känner över att en man har fört över en serietidning till en film. En del har säkert invändningar mot Snyder och tycker inte att han har tillfört serien något och att han inte har gjort något själv. Men jag är istället otroligt imponerad av hans prestation. Att Watchmen ens fungerar som film är mer än vad jag hade vågat hoppas på. En stor del av den lycka jag känner över Watchmen bottnar i att jag har läst serien innan och den sensationskänsla jag får av att se gamla teckningar komma till liv. Har man läst serien är filmens tempo och alla tillbakablickar inte heller någon överraskning. Och man vet hur filmen kommer sluta. I den här filmens fall är det faktiskt en stor fördel. Jag tror att jag kan njuta mer av filmen än de som inte har läst förlagan, även om jag alltid vet vad som kommer hända härnäst.

Inte nog med Zack Snyder är trogen serien. Hans film är också extremt snygg. Han har omvandlat serierutorna till film på ett fantastiskt sätt. Effekterna är snygga och miljöerna är riktigt trevliga. Som väntat är filmen väldigt våldsam. Den är ju trots allt regisserad av samma kille som gjorde 300. Serien Watchmen är också våldsam, men inte på samma sätt. Men jag har inget problem med våldet. Underhållningsvåld kan vara väldigt kul, om det är genomfört på rätt sätt. Och det är det här. Blodet sprutar och ljudeffekterna måste vara de mest brutala på länge. Scenerna där de The Comedian och Rorschach sysslar med våldsamheter är otroligt snygga och vackert koreograferade, på ett grovhugget TV-spelssätt. Watchmen är en film som ska ses på bio. Den kommer garanterat inte komma till sin fulla rätt på TV. Även om TVn är stor. Watchmen är inte bara snygg utan Snyder har lyckats bevara känslan från serien på ett bra sätt, även om domedagskänslan av att allt kommer gå åt helvete aldrig hinner infinna sig på samma sätt.

Watchmen är en film med många montage och soundtracket fyller en viktig funktion. Därför är det kul att soundtracket innehåller så mycket bra musik, och att musiken används på ett fantastiskt sätt. Filmen öppnar upp med Bob Dylans superklassiker The Times They Are A-Changin' och med låten i bakgrunden får publiken hela bakgrunden till den alternativa verkligheten som de får ta del av i filmen. Det är otroligt snyggt gjort. Totalt är tre Dylanlåtar i olika tappningar med i filmen. Jimi Hendrix fantastiska version av All Along the Watchtower är med i en väldigt snygg scen och i eftertexterna spelas en punkversion av Desolation Row med emokungarna My Chemical Romance. Den covern är kanske inte bra, men småkul och passande i sammanhanget. När Silk Spectre och Nite Owl ligger med varandra till tonerna av Leonard Cohens Hallelujah tycker säkert många i publiken att det är väldigt pinsamt. Jag tycker istället att det känns helt rätt. Utöver dessa låtar får man också höra Simon and Garfunkel, Janis Joplin med flera. Man skulle kunna säga att låtvalen känns förutsägbara, men det går inte att neka till att de fungerar väldigt bra i sammanhanget och integreras på ett utsökt sätt i filmen.

Finns det något som inte funkar då? Jag hade väntat mig katastrofala skådespelarinsatser, men de flesta gör bra ifrån sig. Att inte ha några stora namn i rollistan visade sig var ett smart val. Bäst är Billy Crudup (som också var bra i trevliga Dedication)som Dr. Manhattan och Jackie Earle Haley som Rorschach, även om båda döljer sina ansikten under större delen av filmen . De är de mest intressanta karaktärerna i både serien och filmen. Alla svenskar tycker säkert att det är extra kul att Malin Åkerman gör en av de stora rollerna. Jag tycker hon är oväntat bra, men det kanske mest beror på den galet tajta latexdräkt hon har på sig. Vi kommer garanterat få se mycket av henne i framtiden.

Det här är den bästa seriebaserade filmen jag har sett på flera år. Den är många gånger bättre än The Dark Knight. Och dessutom slipper vi jobbiga uppföljare. Zack Snyder gjorde det omöjliga. Och han gjorde det bra. Fan, att du inte kan vara här idag Oscar.




SvD, DN, Aftonbladet

fredag 13 mars 2009

J.J. Cale gör sin grej


J.J. Cale är en udda musiker. Han ses av sina beundrare som världens bästa gitarrist, men det är inte många som vet vem han är. Han väljer hellre att bo i husvagn än i en lyxvilla. Många har gjort covers av hans låtar, men själv har han aldrig fått något större genomslag. Eric Claptons Cocaine är den mest kända Calecovern. Det fantastiska debutalbumet Naturally kom först när J.J. Cale hade passerat 30 år och för några månader sen fyllde han 70. J.J. har alltid tagit det lugnt, vilket också hörs i hans musik. Det är slappt, skönt och väldigt groovy. Han har alltid varit, och förblir, en kultmusiker med en skara trogna och hängivna fans.

Jag lärde känna J.J. Cale just genom andra artisters covers på hans låtar. Det tog inte många minuter med Greatest Hits-skivan innan jag var fast. Han är en av de bästa gitarrister som jag någonsin har hört. Egentligen är det bara Jimi Hendrix som jag tycker är bättre. I samma veva som jag upptäckte J.J. Cale visade SVT den fantastiska dokumentären To Tulsa And Back: On Tour With J.J. Cale och min kärlek för honom blev bara starkare. Trots att de flesta av J.J. Cales många album låter likadant har jag lyssnat på merparten av det han har spelat in. Naturally-LPn, som har ett av världens snyggaste skivomslag, hänger inramad på väggen. Jag respekterar J.J. Cale väldigt mycket. Han gör sin egen grej och jag tror aldrig han kommer sälja sig. Nyligen kom det ett nytt album med J.J. Cale. Det har den passande titeln Roll On, och som titeln antyder rullar J.J. på som han alltid har gjort.

Redan vid första riffet känner jag mig hemma. En del saker förändras aldrig och att J.J. Cale skulle förändras vid 70 års ålder känns väldigt osannolikt. Han är snarare mer laid back än någonsin. Det känns väldigt tryggt. Jag vill inte att J.J. ska förändras. Han är redan perfekt som han är. J.J. Cale hittade en formel som funkade för 40 år sedan och har kört på den sedan dess. Han låter fortfarande grymt. Det finns kanske inte några låtar på Roll On som kan mäta sig med hans klassiska mästerverk, men det är inte heller något av hans sämre album. Han sjunger lika slappt och skönt som vanligt, och det finns ingen som tar honom på gitarr. Ingen av låtarna utmärker sig något särskilt. Som vanligt när det gäller J.J. låter allt ungefär likadant. Helheten är otroligt slapp och härlig. J.J. Cale är väldigt älskvärd. Han ger ett sympatisk och trevligt intryck och säkrar sin position som en av the good guys. Jag älskar gubben och kommer alltid njuta av hans musik.

Lyssna på Roll On på Spotify!



DN, SvD

torsdag 12 mars 2009

Grizzly Bear läcker vacker musik


Det har varit rätt mycket snack om Brooklynbandet Grizzly Bear på internet den senaste tiden. För en månad sedan visste jag inte vilka Grizzly Bear var. Jag trodde att de var ett nytt band, men det visade sig att de har sysslat med musik flera år och hyllats från start. De gjorde några låtar på samlingsskivan Dark was the night som var väldigt bra. Det var mitt första möte med bandet. Deras nya album Veckatimest, som fått sitt namn från en liten ö i Massachusetts, har egentligen inte release förrän i slutet av maj, men läckte för några veckor sedan, till alla indiekids stora förtjusning. På Wikipedia påstås det att det är en ”low-quality rip” men jag tycker inte den är sämre än andra rippar. Det låter väldigt bra. Andres Lokko har skrivit om Veckatimest flera gånger och använder albumet som ett exempel för hur musik lever sitt eget liv på nätet flera månader innan den egentliga releasen. Och det är onekligen nu, och inte i sommar, som du ska lyssna på Veckatimest. När Veckatimest släpps kommer jag läsa recensioner och komma ihåg att ”det där var ett riktigt schysst album som jag lyssnade på för några månader sedan”, men det finns inte en chans att jag skulle vänta. Det är bara få album som inte har ett bäst-före-datum och för indiemusik är det kortdatum som gäller.

Det är svårt att kategorisera Grizzly Bears musik. De låter som mycket man har hört tidigare men samtidigt också helt nytt. Musiken är lugn och de flesta låtarna är ganska långa. Arrangemangen är mäktiga och vackra, och bandet sjunger stämsång. Jag tror att de som gillade Fleet Foxes kommer gilla Grizzly Bear, men för den sakens skull betyder det inte att de påminner särskilt mycket om varandra. Musiken på Veckatimest skulle nog kunna kallas softarmusik. Det är väldigt skönt att lägga sig på sängen och sätta på skivan. Eller att ha den i bakgrunden när man läser en bok eller tidning. Bandet låter fantastiskt. Jag blir glad och lugn av deras sånger. Det finns egentligen inget att klaga på, Veckatimest är en fin skiva som förtjänar en stor publik, men ibland känns det inte riktigt som att jag berörs av musiken. Emellanåt blir det för lugnt och avslappnat, och då kan jag tycka att Grizzly Bear saknar nerv och glöd. Men de flesta låtarna sitter där de ska.

Veckatimest är en bra skiva och Grizzly Bear är ett grymt band, men jag tvivlar på att jag fortfarande kommer lyssna på Veckatimest när den släpps ”på riktigt”. I det stora flödet av bra musik som har kommit de senaste månaderna finns det en risk att Veckatimest försvinner. Ironiskt nog är Grizzly Bears största chans till framgång den publik de får genom Veckatimest-läckan och den kult som bildas kring albumet på nätet. Hade det inte varit för läckan hade åtminstone inte jag uppmärksammat bandet på samma sätt.

onsdag 11 mars 2009

När Pete blev Peter


Under en period stod det dagligen om Pete Doherty i Aftonbladet. Inget om hans musik, utan om allt annat han sysslade med. Man kunde läsa om hur han knarkade och betedde sig som ett stort svin. Paparazzibilderna visade en sönderknarkad och förstörd ung man. Det var omöjligt att gilla honom. Det jag hade hört av hans musik var inte heller särskilt bra. Sen kom Shotter’s Nation och motvilligt tvingades jag ändra inställning. Jag ville verkligen hata, men det enda jag kunde göra var att älska. Det senaste året känns det som ett Pete delvis har försvunnit från skvallersidorna. Eller så beror det på att jag sällan läser Aftonbladet. Förra helgen när jag var ordentligt sjuk återupptäckte jag Shotter’s Nation och Petes storhet blev återigen uppenbar. Innan jag hinner glömma bort hans geni igen kommer hans första soloalbum. Det heter Grace/Wastelands och kommer omvända de sista tvivlarna.

Trots att jag vet att Pete Doherty är en grym sångare och textförfattare blir jag förvånad när jag börjar lyssna på Grace/Wastelands. Jag – liksom alla andra – tror att han är helt uträknad, men den man som sjunger på Grace/Wastelands är bättre än de flesta. Pete kallar sig numera Peter Doherty. Kanske är det för att markera att det här är något annat än det han har gjort tidigare. Musiken skiljer sig mycket från den britpop han gjorde med The Libertines och den fantastiska pundargrooviga rock han gjorde med Babyshambles. Låtarna på Grace/Wastelands är lågmälda och finstämda. De flesta av låtarna är sådana som fansen har hört många gånger tidigare i olika sammanhang. För mig är de flesta av låtarna nya och skivan går på repeat. Graceland/Wastelands är ett underbart album. Snön fortsätter falla och jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till dessa dagar.

Peter Doherty har en konstig dragningskraft. Jag beundrar honom och tar till mig hans sånger. Han är så mycket mer än den vidriga knarkare som tidningarna vill få honom till, men det går inte att förneka att han också har den sidan. Kanske är det därför som han är så fascinerande. Hans destruktiva personlighet är kanske det som driver honom till att göra fantastisk musik. Graceland/Wastelands är en skiva utan dåliga låtar. Helheten är stark och intressant. Melodierna är fina och texterna är välskrivna och medryckande. I de flesta låtarna är det Peters röst och akustiska, lite skeva, gitarrer som är det centrala. Peter låter sårad, förstörd och svag. Han gör ett starkt intryck och det är omöjligt att inte gilla honom.

Det officiella releasedatumet för Graceland/Wastelands är på måndag men sedan igår har det gått att lyssna på hela albumet på Peters MySpace.



Aftonbladet

tisdag 10 mars 2009

Breaking Bad är tillbaka


Är det inte tråkigt med överrepresentationen av läkare, poliser och advokater i TV-serier? Det finns ju så många coola och spännande yrken, men ändå är det uttjatade miljöer och jobb som syns mest på TV. Jag har alltid gillat kemi och naturvetenskap, men det finns få TV-serier som handlar om kemister. Vad jag vet finns det bara en TV-serie – Breaking Bad - där en kemist är huvudroll. Långt innan Breaking Bad hade premiär blev jag väldigt sugen på serien. Dels skulle den handla om en misslyckad kemist och dels skulle flera duktiga skådespelare vara med. Dessutom skulle den sändas på AMC, samma kanal som några månader tidigare hade knockat alla TV-nördar med den suveräna serien Mad Men. Men Breaking Bad visade sig vara bättre än Mad Men och trots att den första säsongen bara bestod av sju avsnitt var det en av förra årets stora TV-händelser. Jag har väntat länge på säsong två och häromdagen var det äntligen dags för säsongspremiären.

Breaking Bad handlar om den 50-åriga kemiläraren Walter White. På 80-talet var han en duktig och framstående kemist och bidrog till viktig forskning, men nu har han svårt att få pengarna att gå ihop. Han lever tillsammans med sin fru och handikappade son och den dag då han får reda på att han har allvarlig lungcancer faller tillvaron samman. Walter tar kontakt med sin gamla elev Jesse. Han var inte någon av Walters mest lovande elever och lever idag ett kriminellt liv som langare. Med Walters kemikunskaper och Jesses kontakter i den undre världen börjar de tillverka och sälja metamfetamin. Walter tvingas vidga sina perspektiv medan Jesse börjar inse att han måste göra något åt sitt liv. De är onekligen ett omaka par, men de kan lära varandra viktiga saker. Under den första säsongen blev Walter sakta sämre och tog beslutet att försöka behandla cancern. Han och Jesse gjorde finare meth än någon annan och under täcknamnet Heisenberg tog Walter kontakt med några riktigt obehagliga gangsters. Den andra säsongen börjar där den förra slutade. Walt och Jesse börjar inse vad de har gett sig in i och hur farligt det kan bli. Det är nervigt, kemiskt och ruggigt spännande. Varenda minut är intressant och serien flyter på med ett fantastiskt tempo. När eftertexterna börjar rulla vill man genast ha mer. Säsong två verkar bli minst lika lysande som den första.

Breaking Bad är en bisarr serie, men aldrig så bisarr att den blir tråkig eller ointressant. Man skulle kunna tro att Breaking Bad är en serie som bäst lämpar sig för sådana som rankar Fear and Loathing in Las Vegas som världens bästa film, men faktum är att det är en väldigt lågmäld och nedtonad serie. Det man får se av knarket och knarkarna är mest tragiskt, och serien är knappast drogliberal. I den första säsongens bästa – och mest rörande - avsnitt fick man se när Jesse träffade sina föräldrar, och jag har sällan sett en så bra skildring av en knarkare och hans familj. Breaking Bad ställer viktiga och svåra frågor om droger och missbruk. Samtidigt är det ett väldigt spännande och intressant drama. Walter och Jesse måste vara de bästa kompanjonerna i en TV-serie. De är helt olika och samarbetet tvingar dem att se saker hos varandra och sig själva. Skådespelarna är genomgående fantastiska och de gör de svåra rollerna väldigt trovärdiga. Särskilt Bryan Cranston som spelar Walter är utmärkt. Han vann en Emmy för bästa skådespelare i en dramaserie, och det finns ingen TV-skådis som kommer i närheten.

Breaking Bads andra säsong består av 13 avsnitt och jag tvivlar inte en sekund på att det här är bland det bästa som kommer visas på TV under året. Den första säsongen visades på TV6 under förra våren och förhoppningsvis visar de även den andra säsongen. Breaking Bad är en TV-serie som förtjänar fler tittare.

måndag 9 mars 2009

Du skulle må bra av att vara lite mer som Momo


Min lärare på mellanstadiet rådfrågade mig om vilken bok hon skulle ha till högläsningen. Jag var nog det enda barnet i klassen som gillade att läsa. De andra gillade att slåss och sparka boll. Jag rekommenderade Momo - eller kampen om tiden, en bok som hade gjort ett stort intryck på mig. Hon tyckte det lät intressant och veckan därefter började hon läsa ”Momo” på högläsningen. Jag tyckte förstås att det var ett ypperligt val, och kände mig lite stolt över att hon hade frågat mig, men mina klasskamrater gillade inte alls Momo och hennes fina livsfilosofi. På rasten efter högläsningen fick jag ta emot mer stryk än vanligt.

I höstas återupptäckte jag Tove Janssons muminböcker som jag älskade som liten. De är fortfarande lika bra, och kanske kan jag uppskatta böckerna på ett annat sätt nu när jag är lite äldre. Böckerna är ju faktiskt skrivna av en vuxen människa, och även om de kanske främst riktar sig till barn finns det saker där som man kanske förstår bättre om man är några år äldre. Bra barnböcker säger ofta väldigt mycket om världen och livet. De kan vara filosofiska och insiktsfulla på ett väldigt opretentiöst och välformulerat sätt. En av de där böckerna som fullkomligt knockade mig några år efter att jag hade lärt mig läsa var Michael Endes Momo - eller kampen om tiden. Jag fascinerades av den besynnerliga berättelsen och tog åt mig bokens budskap. Jag minns ”Momo” som en väldigt spännande och insiktsfull bok. När jag var hemma hos mina föräldrar i helgen hittade jag mitt nästintill sönderlästa exemplar av boken - en pocketupplaga från ”En bok för alla” med kraftigt gulnade sidor - stående i bokhyllan. Jag öppnade boken och började läsa på den första sidan. Det var svårt att sluta när jag väl hade kommit in i berättelsen. Mer än tio år sedan senast ryckte Momo återigen tag i mig och drog in mig i en värld av amfiteatrar och gråklädda män.

En dag bosätter sig den lilla flickan Momo i ruinen av amfiteatern som ligger i utkanten av Den stora staden. Hon har rymt från ett barnhem och har inga planer på att återvända dit. De fattiga människorna som bor i området kring amfiteatern blir Momos vänner. De hjälper henne med mat och annat, och blir i sin tur hjälpta av Momo. Den lilla flickan kan – likt ingen annan – ta sig tid och verkligen lyssna på vad människor har att säga. Människor som känner sig vilsna, förtvivlade eller arga kan komma till Momo och tala ut. När de går därifrån är de – utan att Momo egentligen har sagt några visa eller tröstande ord – bättre till mods. Plötsligt börjar staden befolkas av mystiska och cigarrökande gråklädda män. De är väldigt intresserade av att människorna i staden ska spara tid. De sprider sina budskap om effektivisering och tidssparande, och snart har många människor smittats av deras idéer och tankar. Människorna blir stressade, missnöjda och olyckliga. Momo inser att något inte står rätt till och bestämmer sig för att sätta stopp för tidstjuvarna.

Momo – eller kampen om tiden är en riktig saga. Det finns delar av boken som uppenbart riktar sig till barn, och trots att de är väldigt välskrivna kanske de inte är så roliga att läsa för en vuxen läsare. Men merparten av boken känns otroligt smart och insiktsfull, och tilltalar kanske vuxna mer än barn. Michael Ende har verkligen ett budskap och jag blir väldigt påverkad av det. Allt framförs på ett väldigt tydligt och träffande sätt. Det är tänkvärt, enkelt och välformulerat. Boken skrevs redan 1973 men känns kanske ännu mer aktuell idag. Michael Ende beskriver samtiden med en sällsynt skärpa och Momo blir en slags motståndare till den moderna tiden. Hon stressar inte och tar sig tid att leva. Momo förstår inte varför folk hela tiden strävar efter att ”bli någon”. Jag är jag, och du är du, menar hon. Alla borde läsa Momo och ta åt sig av budskapet. Jag tror alla skulle må bättre om de var lite mer som Momo. Jag känner mig ibland väldigt mycket som de människor som blir bestulna av Tidstjuvarna, och jag måste, precis som Momo, sätta stopp för det.

Jag tror tyvärr att Harry Potter-publiken kan ha lite svårt för Momo. Det är en väldigt nedtonad bok, och spänningsmomenten är få. Men det är i de mest nedtonade stunderna, när figurerna funderar över livet och tiden, som boken är som bäst. De inledande kapitlen när Momo tar emot frustrerade människor och lyssnar på vad de har att säga är lysande. Mitt favoritstycke är när Momo återser en av sina bästa vänner som nu har blivit en kändis. Han har allt som han någonsin har velat ha, men han är inte lycklig. Deras möte är väldigt hjärtslitande och sorgligt och när Momo inser att hennes vän är ”sjuk, dödssjuk i själen” är det väldigt nära till tårar. Michael Ende har onekligen samma kvaliteter som Tove Jansson, och hans bok om Momo och tiden är en av de böcker som har gjort starkast intryck på mig. Det är en bok som har format mig, och jag är övertygad om att jag och Momo kommer träffa varandra igen.

lördag 7 mars 2009

The Zombies zombiefierade självslakt


Glasvegas går på scenen på Debaser. Några mil därifrån, på Katalin i Uppsala, står jag helt självmant och väntar på ett band som inte har varit i Sverige på 45 år. Häromdagen skrev jag om The Zombies. Jag använde stora ord och påstod att The Zombies musik hade förändrat mitt liv. Jag trodde att The Zombies skulle skilja sig från de flesta andra återförenade band. Att de skulle ha värdighet och integritet. Jag är otroligt besviken. Spelningen var fruktansvärt dålig. I vanliga fall skriver jag bara om saker som jag tycker är så bra att alla borde ta del av dem, men jag lovade er en recension, så här kommer den. Trots att det här är det sämsta jag har sett.

The Zombies står det på affischen, men det här är fan inte The Zombies. Förutom att det bara är två av originalmedlemmarna som är med på spelningen är soundet helt annorlunda. Bara hälften av låtarna är The Zombies-låtar och de låter som usla coverversioner helt utan originalinspelningarnas charm och mystik. Colin Blunstone lät fantastiskt när det begav sig, men nu är han genomusel. Han ser ut som en nedsupen Bill Murray i ful peruk, och rösten klarar inte av att ta sig igenom en enda låt. Den spricker och det låter förjävligt. Pianisten Rod Argent har lite mer värdighet, men suger han också. De andra bandmedlemmarna är också värdelösa. Särskilt usel är den fruktansvärda gitarristen. ”Han var med på Live Aid” skryter Argent, men det här är för helvete inte Live Aid! Han drar på med de värsta 80-talssolon jag har hört, och jag mår nästan fysiskt dåligt. Våldtäkt är ett starkt ord, med The Zombies har våldtagit sig själva ordentligt. I båda hålen.

Min besvikelse är större än den som Star Wars-nördarna kände efter att ha sett Episode I. Medelåldern i publiken är 60 år, de flesta är rätt fulla och en unken doft av avföring sprider sig över lokalen. Hej då Katalin, hej då The Zombies! Jag har lyssnat på Odessey and Oracle ofattbart många gånger, men det kommer dröja innan jag kan lyssna på den igen. Det här är den värsta sell outen jag någonsin har bevittnat. The Zombies borde aldrig ha återförenats, och för varje spelning de gör dödar de myten ytterligare.



DN, SvD

fredag 6 mars 2009

Mickey Rourke hänger på Fiket


En av de filmgenrer jag gillar mest är småstadsfilmer. De bästa småstadsfilmerna är de som kombineras med en hemvändarhistoria, där huvudrollen återvänder till den lilla hemstaden. Där har ingenting förändrats, men samtidigt är allt ändå annorlunda. Amerikanarna är bäst i världen på att göra den här typen av filmer. De verkar ha en speciell känsla för att skildra det stillsamma och sorgset vackra i småstadslivet. Med Barry Levinsons film Fiket (Diner) från 1982 har jag fått en ny favorit i genren. Det är en underbar film där man får se många idag kända och rutinerade skådespelare göra tidiga roller.

Stora delar av Fiket utspelar sig under julen 1959 på ett fik i Baltimore. Där hänger ett killgäng i yngre 20-årsåldern. De lever ganska enkla liv med vadslagning, fyllor, biobesök och jakt på tjejer. Vuxenlivet närmar sig, men det ignorerar de så gott de kan. En av killarna pluggar i New York och är hemma över julen. Hans återkomst får saker att hända i kompisgänget, och killarna börjar reflektera över sina roller i livet.

Mickey Rourke gör en av de stora rollerna. Här är han väldigt snygg och oförstörd. Om det inte vore för ögonen skulle jag inte tro att det var samma man som jag nyligen har sett i The Wrestler. Han spelar en kille som jobbar i en frisörsalong och gör vad som helst för att få ligga med tjejer. Han beter sig ofta svinigt och elakt, men verkar ändå vara en schysst och trevlig kille. Dessutom lär han tittaren ett ovärderligt popcorn-trick. Det är bara en av många fantastiska scener i den här filmen.

Fiket är en både rolig och allvarlig film. Storyn är egentligen inte särskilt speciell, men skådespelarna och miljön gör det här till en väldigt sevärd film. De flesta scenerna är ganska korta, och det känns som att man får se korta fragment ur karaktärernas liv. Några av grabbarna går och ser Det sjunde inseglet på bio, och droppar några roliga repliker om filmen. Kevin Bacon är väldigt bra som en vilsen kille som super och mår dåligt. En annan av grabbarna tvingar sin blivande fru att göra ett svårt fotbollsquiz. Misslyckas hon tänker han inte gifta sig med henne. ”We all know most marriages depend on a firm grasp of football trivia.”

Fiket är en fantastisk skildring av livet i en amerikansk småstad i skarven mellan 50- och 60-talet. Det känns nästan som att man är där och umgås med rollfigurerna. Jag skulle inte ha något emot att hänga med de här killarna. Visserligen verkar ingen av dem må särskilt bra och de verkar alla ganska vilsna, men gemenskapen och samtalen kompenserar nog för det mesta. För mig är Fiket tusen gånger mer angelägen än Revolutionary Road. Det är dels en bättre tidsskildring och dels en film där man faktiskt kan identifiera sig med karaktärerna. Fiket är en lysande skildring av unga män som har passerat 20 och inte vet vad de ska göra med sina liv eller vad de ska förvänta sig av framtiden. De väntar, går på bio, hänger på fiket, super och går på strippklubbar (där stripporna har skönt gamla och slappa kroppar, i jämförelse med alla andra amerikanska filmer). Fiket är en av de bästa filmer jag har sett det här året. Att den är gjord 1982 märks inte. Den är mer frispråkig och smartare än de flesta nya filmer på samma teman. Manuset är underbart välskrivet och träffsäkert, skådespelarna är utmärkta och regin är perfekt. Jag tror att Fiket blir bättre ju fler gånger man ser den. Nästan alla scener har repliker som är minnesvärda och roliga att citera. Det är en bortglömd klassiker som jag kan rekommendera till alla.

onsdag 4 mars 2009

Eastbound and Down


Danny McBride är ett jäva svin. Han är elak och osympatisk. Om han är sådan i verkligheten vet jag inte, men alla hans roller har varit riktiga svin. Danny McBride har slagit igenom stort de senaste åren. Han har gjort minnesvärda biroller i filmer som Hot Rod, Pineapple Express och Tropic Thunder. Nu har han fått en egen TV-serie där han får spela ut hela sitt register av svinigheter. Eastbound and Down är en HBO-producerad komediserie där det mesta är tillåtet.

Kenny Powers var en gång en stor baseballstjärna. Han hade pengar, berömmelse och tjejer. Han var också ett väldigt stort svin, och när karriären gick åt helvete fanns det ingen där som ville hjälpa honom. Kenny Powers har dock inte förlorat sitt självförtroende. Han jobbar ständigt på att ta sig tillbaka till toppen. Dit är det en lång väg. Det var länge sedan Kenny var i form, och med sin övervikt, hockeyfrilla och drogbruk kommer det krävas mycket innan han kan spela baseball igen.

Kenny Powers flyttar tillbaks till sin lilla hemstad. Han bor hos sin brorsas familj, och undervisar i idrott på stadens skola. Av någon anledning finns det människor i hemstaden som ser upp till Kenny. Han passar på att utnyttja dem ordentligt. På skolan finns också hans gamla high school-kärlek, som nu är tillsammans med skolans rektor. Kenny försöker vinna tillbaka hennes hjärta på de mest bisarra sätt, och kanske kommer han lyckas.

Danny McBride är inte en stor skådespelare. Han gör en roll, och den rollen gör han bra. Han verkar veta sina begränsningar, och så länge som han spelar ett stort svin verkar allt rulla på väldigt bra. Hittills har tre avsnitt visats av Eastbound and Down. Det är onekligen en rolig serie med gott om svordomar och vulgariteter. Men Kenny Powers är verkligen ett svin hela tiden. Jag saknar sympatiska drag hos honom, och även om det är kul med en serie där huvudpersonen beter sig helt fel hela tiden saknar man något att gilla hos honom. Hittills har Kenny Powers aldrig gjort något godhjärtat. Allt han gör är beräknande och svinigt, och karaktären känns väldigt endimensionell. Samtidigt tror jag att man under seriens gång kan utveckla någon slags David Brent-sympati för Kenny Powers. Han är verkligen på botten och hans patetiska försök att återuppnå sin forna framgång är trots allt lite hjärtslitande. Men då David Brent också ofta var ett svin är Kenny Powers värre på alla sätt och vis.

Eastbound and Down är, liksom nästan alla andra HBO-producerade serier, en väldigt välgjord serie. Den är snyggt filmad och de flesta av skådespelarna är mycket bra i sina roller. Den stackars brorsan som tvingas ta hand om Kenny Powers är grymt bra, liksom en underlig lärare som undervisar på samma skola som Kenny och beundrar honom väldigt mycket. Will Ferrell dyker också upp i en biroll som en bisarr bilförsäljare. Varje avsnitt börjar exakt där det förra slutade, vilket är väldigt snyggt och fungerar bra. Eftersom serien visas på HBO finns det inga egentliga restriktioner för vad som får och inte får göras. Eastbound and Down är ofta grövre än de biofilmer som Danny McBride har varit med i. Här knarkas det vilt och det finns inga gränser på de elakheter som Kenny Powers gör. Han är den mest omoraliska karaktären som jag har sett i en TV-serie på länge. Om du gillar Danny McBride sedan tidigare, alla bara vill ha en dos svinaktigt beteende, är Eastbound and Down en av vårens mest givna TV-serier.

tisdag 3 mars 2009

The Zombies kommer till Sverige


Det finns musik som förändrar ens liv. Musik som är mer än fantastisk och medryckande. Som fyller en funktion som man inte visste fanns. För två år sedan förändrades mitt liv på det sättet. Det var en lördagsnatt och jag var lite nere. Som vanligt satt jag framför datorn och slösurfade, trots att jag borde ha gått och lagt mig flera timmar tidigare. Jag hittade Rolling Stone Magazines lista över de 500 bästa albumen någonsin. Jag kände igen de flesta bandnamnen på listan, men på plats 80 fanns ett band jag aldrig hade hört talas om. Det var The Zombies och albumet hette Odessey and Oracle. En kvart senare hade jag Odessey and Oracle på hårddisken och när jag började lyssna var det som om att allt jag trodde mig veta om popmusik smulades sönder. Det var omvälvande, fantastiska låtar och jag fick samma känsla som när jag för första gången hörde The Clash, Jimi Hendrix och Bob Dylan.

Det var inte förrän jag hade upptäckt The Zombies och Odessey and Oracle som jag kunde uppskatta The Beatles och Beach Boys helt och hållet. Deras texter, melodier och underbara låtstrukturer fick upp mina ögon för musik som jag tidigare inte riktigt hade förstått. The Zombies förändrade min syn på pop, och sedan den där natten för två år sedan har jag lyssnat på Odessey and Oracle ett oräkneligt antal gånger. Den kommande veckan kommer The Zombies göra fyra Sverigespelningar. I vanliga fall skulle jag inte bry mig om att ett återförenat 60-talsband kom hit, men det här är inte vilket 60-talsband som helst. Det här är The Zombies. Bandet som gjorde en av världens bästa popskivor. De konserter de har gett de senaste åren har dessutom fått väldigt fin kritik. Jag förväntar mig en storartad musikupplevelse, och trots att det självklart inte kommer vara som att se bandet på 60-talet kommer det nog vara väldigt speciellt.

The Zombies har en fascinerande historia, som är både komisk och sorglig. Bandet bildades 1961 i den lilla staden St Albans norr om London. Bandets frontfigurer var pianisten Rod Argent och sångaren Colin Blunstone. 1960-talets London måste ha varit en fantastisk plats att dra igång ett band. Det var där allt hände och den plats och tid då många legendariska och stilbildande band bildades. Men konkurrensen var också stenhård, och att slå igenom som band måste ha varit väldigt svårt. The Zombies var ett väldigt begåvat band som fortsatte att kämpa i många år, utan att få något egentligt genomslag. En kombination av dålig marknadsföring, töntig framställning och ett tufft musikklimat gjorde det omöjligt för The Zombies att nå den popularitet de förtjänade. De tjänade bara småpengar, fick göra få stora spelningar och kunde inte leva på sin musik. Under den tid då bandet fanns hade de bara en stor hit, med låten She’s Not There. Den låg högt upp på poplistorna, och är idag rankad som en av 60-talets bästa poplåtar. She’s Not There är perfekt 60-talspop, med ett grymt sound och en fantastisk melodi. När det gick bra för She’s Not There trodde nog medlemmarna i The Zombies att framgångarna skulle vända. Nu skulle de äntliga bli populära och få göra de där stora spelningar som de alltid hade drömt om. Men så blev det inte. De fortsatte spela på mindre ställen och fick inga fler stora hits.

Den första Zombies-skivan, Begin Here, kom 1965 och var inget egentligt album i den mening att det var en samling singlar och covers. Det enda riktiga Zombies-albumet, Odessey and Oracle, kom 1968. När skivan väl släpptes hade bandet gett upp hoppet och splittrats. De hade inte tjänat några pengar och det var inte längre möjligt att fortsätta. Dessutom hade omslagskonstnären stavat fel till ”Odyssey”. Ett år senare blev låten Time of the Season helt oväntat en stor hit i USA. Eftersom bandet hade splittrats kunde de inte göra något åt de flertalen band som turnerade runt i USA med deras material och utgav sig för att vara de riktiga The Zombies. Jag kan inte ens föreställa mig hur bittert det måste ha känts.

Idag har The Zombies fått det erkännande de aldrig fick på 1960-talet och Odessey and Oracle ses allmänt som en av de bästa popskivorna någonsin. The Zombies har kommit att identifieras helt med detta album, och även om de gjorde andra låtar finns det inget som kan jämföras med låtarna på Odessey and Oracle. Det är enligt mig en lika stor skiva som Pet Sounds och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Soundet och melodierna är fantastiska, och än idag har inget band kommit i närheten av samma svävande sound. Sången är perfekt, och trots att The Zombies inte hade samma tillgångar som Beach Boys och Beatles lyckades de få till perfekt ”Baroque pop” med storslagna och mäktiga arrangemang. Rod Argents piano tillsammans med Colin Blunstones sång är bland det finaste som jag någonsin har hört. Odessey and Oracle är ett fascinerande album som blir bättre för varje lyssning. Texterna är otroligt bra och mångbottnade, och det som först kanske verkar vara en samling charmiga kärlekssånger visar sig vara mycket mer. Här finns sången om kvinnan som väntar på att hennes älskade ska komma hem från fängelset, och en väldigt gripande berättelse från första världskrigets slagsfält. Hung Up On a Dream har en av de vackraste låttexter som någonsin har skrivits och Time of the Season är den perfekta sommarlåten som fungerar lika bra vilken årstid som helst. Det finns inte en ton eller textrad på Odessey and Oracle som känns omotiverad. Jag hittar alltid nya saker att fastna för i låtarna, och jag kommer nog aldrig tröttna på den här skivan.

Med det sagt är det kanske inte så konstigt att jag är väldigt förväntansfull och exalterad inför The Zombies Sverigebesök. Det ska bli otroligt kul att se dem, och jag tvivlar inte på att de har åldrats med värdighet. På torsdag spelar The Zombies i Stockholm och på fredag kommer de till Uppsala. Därefter avverkar de en spelning i Göteborg på lördag och tar avsked av Sverige med en spelning i Malmö på söndag. Jag ska gå och se spelningen i Uppsala, och hoppas att de gamla männen inte far illa av det intensiva spelschemat. Till helgen kan ni se fram emot min recension av Uppsala-spelningen. Med stor sannolikhet kommer jag vara lyrisk.