söndag 30 november 2008

Eldkvarn på Katalin


Min mamma stiger av tåget. Hon fyllde 45 år häromdagen och den här helgen besöker hon mig i Uppsala för att fira. Det är snart jul och Eldkvarn är i Uppsala just den här lördagskvällen. Att se Eldkvarn utan någon av mina föräldrars sällskap är otänkbart och skulle förta en stor del av charmen. Det är första gången jag ser Eldkvarn utanför Norrköping och det känns lite konstigt. Jag inser dock snabbt att principen är den samma den här kvällen på Katalin som på alla andra Eldkvarnspelningar. Publiken består mestadels av schyssta människor men också av ett gäng medelålders fotbollshuliganer och några livsfarliga silverpumor som kan få vem som helst att vilja gömma sig. Stämningen är på topp och publiken är stor till antalet. Jag får skydda min mamma från flera män som gärna vill antasta henne. Det är svårt att koncentrera sig på musiken men med Finpops läsare i åtanke försöker jag fokusera på bandet och musiken. Och det är en sjuhelvetes show de bjuder på.

Eldkvarn är fantastiska och spektakulära. Fem medelålders män går på scenen och rockar röven av alla sina yngre kollegor. De har en egen stil och i många andra sammanhang skulle nog de flesta se ned på de här männen, men ikväll är de rockstjärnor av högsta klass. Bassisten Tony har en riktigt skön stil iklädd sliten kavaj och illasittande cargobyxor. Han gungar fram och tillbaks med basen och hypnotiserar mig totalt. Hade jag sett honom på stan hade jag tänkt ”Vad i…?” men ikväll kan ingen ta honom. Han är kung.

Eldkvarn spelar sig igenom större delen av den nya skivan Hunger Hotell under kvällen. Låtarna funkar – som väntat – otroligt bra live och fotbullshuliganstämningen infinner sig direkt. Be-bop-a-lula-land, Söder om midnatt, c/o himmelen och de andra låtarna framförs på ett utmärkt sätt och trots att Änglarna var här är ”skriven i sjutakt” gör de en grym version av den också. Det enda jag saknar från den nya skivan är Carlas Lilla Sofie. Lyckligtvis får man sig rätt mycket Carla i alla fall. Han spelar gitarr som en gud och körar på ett speciellt sätt. Carla spelar gitarren lika mycket med sina händer som med munnen, och det är fantastiskt att se när han lever sig in i ett tight solo och utför gymnastiska övningar med läpparna (Carla spelar inte bokstavligen gitarr med munnen, men alla som har varit på en Eldkvarnspelning vet vad jag syftar på). Ibland drar han igång lite reggaerytmer vilket ger en fantastisk känsla. Reggae och rock blandas alldeles för sällan och ibland kan man ana Eldkvarns gamla new wave-sound. Men precis som på den senaste skivan är kvällens sound ett fläskigt Springsteen-sound med inslag av Norrköping och Koster. De ösiga låtarna varvas med lite lugnare låtar som Ta det för vad det är och Blues for Bodil Malmsten. Det är tur att de får varva ner ibland för jag är tveksam om så gamla hjärtan klarar av att rocka så hårt. Även om de kommer från Norrköping.

Självklart spelades inte bara nytt material utan Eldkvarn radade upp flera klassiska låtar. Obligatoriska låtar som Kärlekens tunga och den avslutande Pojkar, pojkar, pojkar fick igång publiken ordentligt. ”Det är de fulla killarna i 30-årsåldern som är värst” kommenterar min mamma insiktsfullt efter spelningen, och jag kan bara hålla med. Jag stod med min mamma längst fram vid scenen och speciellt under huliganversionen av Kärlekens tunga bröt helvetet loss när ett gäng galningar kände för att ”äga” tillställningen. Det var mycket skrålande, den medelålders publiken hoppade och knuffades, golvet var fullt av glassplitter och jag drömde mig bort till den stillsamt harmoniska Bon Iver-spelningen tidigare i höstas.

Eldkvarn är ett tight band. De kan varandra och samspelet är riktigt bra. De håller ett högt tempo under hela konserten och svetten flödar. Tyvärr är de lite ojämna och kanske hade konserten tjänat på en kortare speltid. Men det är svårt att inte imponeras av de här männen. De är riktiga hjältar och jag tror inget kan stoppa dem från att fortsätta göra musik i några decennier till. Spelningen på Katalin var en bra spelning, men jag vet att de kan bättre.

Efter spelningen passar vi på att få samtliga bandmedlemmars autografer på en tjusig affisch där Eldkvarn ser ut som The Band. Med sina flätor ser Plura ut som Sveriges svar på Willie Nelson, och den jämförelsen kanske ligger nära verkligheten. Jag säger till Carla att jag tycker att han ska göra fler egna låtar och han mumlar något om en egen skiva. Jag håller tummarna och hoppas på att det ligger någon sanning i det uttalandet.

När jag och min mamma lämnar Katalin är vi nöjda med kvällen, och vi vet båda att vi kommer se Eldkvarn flera gånger i framtiden.

Om du inte har tröttnat på att läsa om Eldkvarn så kan jag tipsa om Markus Larssons fina recension av Hunger Hotell från gårdagens Aftonbladet.


På bilden: En inlevelsefull Carla fotograferad av mig.

fredag 28 november 2008

Theme Time Radio Hour är tillbaka


Jag har aldrig varit någon radiofantast. Det har sällan hänt att jag självmant satt på radion och sedan internet blev tillgängligt för allmänheten har jag inte sett någon egentlig anledning att lyssna på radio överhuvudtaget. På internet finns nästan all musik som någonsin har spelats in och för den som gillar att lyssna på pratiga radioprogram finns det många lysande podcasts och webbradiostationer att lyssna på. Det bästa radioprogram jag någonsin har hört är Bob Dylans Theme Time Radio Hour. Han har gjort programmet under flera år och för några veckor sedan drog den tredje säsongen av programmet igång.

Varje avsnitt av Theme Time Radio Hour börjar med ett fantastiskt intro. En kvinna med en fantastisk röst säger ”It’s night time in the big city” följt av något extremt coolt som är unikt för varje avsnitt och avslutar med ”It’s Theme Time Radio Hour with your host Bob Dylan” till tonerna av mystisk jazz. Bob Dylan sätter stämningen direkt.

Theme Time Radio Hour är ett timslångt program där Dylan spelar och pratar om låtar på ett visst tema. Den här säsongen har han bl.a. haft teman som Money, Blood och Beginnings, Middles and Ends. Dylan har en fantastisk musiksmak och plockar vilt låtar från hela musikhistorien. Tonvikten ligger på uråldrig blues, jazz och gospel men han drar sig inte för att spela ska, hiphop eller nyare musik. Mellan låtarna berättar Dylan anekdoter, svarar på läsarbrev och droppar coola one-liners. Bob Dylan har en fantastisk radioröst och det är väldigt skönt att lyssna på honom. Det märks att han har väldigt kul när han gör programmet och ofta är han sjukt rolig med sin torra humor. Jag tror inte ens att man behöver uppskatta Dylan och hans musik för att älska det här radioprogrammet.

Att lyssna på Theme Time Radio Hour är fantastiskt, men tyvärr kan det vara svårt att få tag på de nya programmen. Om du vill lyssna på programmet men inte lyckas hitta det någonstans kan du höra av dig till mig så ska jag gladeligen berätta hur man får tag i de senaste episoderna. Alla borde nämligen lyssna.

torsdag 27 november 2008

Hunger hotell


Eldkvarn är ett av de band som har präglat mig mest. Mina föräldrar har alltid varit hängivna Eldkvarn-fans och under min uppväxt har jag tvingats lyssna mer på Eldkvarn än vad någon människa ska behöva. När jag var yngre och fortfarande bodde hemma tyckte jag mest att Eldkvarn var jobbiga och jag var väldigt trött på deras musik. När jag lämnade Norrköping och flyttade till Uppsala ändrade jag dock uppfattning. Det finns så mycket Norrköpingsromantik i Eldkvarns texter och deras musik känns mer ”hemma” än någon annan musik vilket gör att den hjälper mot den hemlängtan jag ibland kan känna. Dessutom är Eldkvarn faktiskt ett riktigt bra band. De är de enda av sitt slag i Sverige, och även om jag kan bli trött på allt skitsnack om att ”göra en Plura”, går det inte att inte imponeras av dem. Eldkvarn är nästan mer produktiva än Kanye West och spottar ur sig ny musik hela tiden. Nu är de tillbaka (igen) med det nya albumet Hunger hotell.

Håkan Hellström brukar ofta prata om att han inspireras mycket av Eldkvarns musik och det är förmodligen ömsesidigt. Musiken på Hunger hotell är nervig gubbrock som inte skulle kunna ha producerats någon annanstans än i Sverige. Låtarna har titlar som Be-Bop-A-Lula-Land, Söder om midnatt, c/o himmelen och Ta det för vad det är. Plura har lyssnat på Håkan Hellström och hävt i sig mängder av sprit och resultatet blev Hunger Hotell. Det är en bra skiva. Låtarna är korta och intensiva och nödrimmen sitter där de ska. Eldkvarn låter yngre här än vad de har gjort på många år.

Plura står alltid i centrum av Eldkvarn men personligen tycker jag att brorsan och gitarristen Carla är mer intressant. Under hela Eldkvarns karriär har han stått i skuggan av Plura och fått bära upp det vrak som Plura faktiskt är. Intrycket man får av Carla är att han alltid har varit en schysst kille som har fått stå ut med mycket skit genom åren. När jag läste Pluras bok ”Resa genom ensamheten” i somras insåg jag hur synd det faktiskt är om Carla. På Hunger hotell sjunger Carla en låt med titeln Lilla Sofie och det är då skivan är som bäst. Jag skulle gärna se att Carla fick göra fler låtar till nästan Eldkvarnskiva.

På lördag ska jag se Eldkvarn på Katalin i Uppsala. På söndag kommer du att hitta en recension av spelningen här.


Läs också Malena Rydells träffsäkra recension av Hunger hotell!

onsdag 26 november 2008

Falskmyntarna


Jag tror aldrig att vi riktigt kommer kunna förstå hur hemsk Förintelsen verkligen var. Det är för långt bort från våra referensramar för att vi ens ska kunna föreställa oss vilket helvete det måste ha varit. Det var inte särskilt länge sedan det hände och ändå känns det så avlägset. Det finns många bra filmer om Förintelsen och det är i princip omöjligt att göra något dåligt och icke-gripande om de hemska händelserna. Den tyska filmen Falskmyntarna (Die Fälscher) tog hem en Oscar för bästa utländska film vid den senaste Oscarsgalan. Det är en gripande film som skildrar hur människor försöker överleva under extrema förhållanden.

Salomon Sorowitsch är en judisk falskmyntare som har gjort sig ett namn som en av de bästa inom sitt område. Han åker fast och skickas till ett koncentrationsläger. Efter en tid i koncentrationslägret inser nazisterna att Salomon är en stor tillgång och han utses till chef för att stort förfalskningsprojekt. Målet är att förfalska dollar och pund för att underminera de allierades ekonomi.

Salomon försöker överleva samtidigt som han vägrar att överge sina personliga principer. Han tvingas till att välja mellan att hjälpa nazisterna med deras pengaförfalskningar och därmed hjälpa tyskarna i kriget eller se sina vänner torteras och mördas. Han ställs inför moraliska problem som det inte finns några direkta svar på. I lägret utsätts han för övergrepp och förnedring men han tappar aldrig sin självrespekt och försöker hela tiden hjälpa sina vänner efter bästa förmåga.

Regin, skådespelet och manuset är på högsta nivå genom hela filmen. Karl Markovics i huvudrollen är otroligt bra och övertygande. Soundtracket innehåller några sorgset bluesiga låtar som är väldigt bra. Falskmyntarna är en riktigt bra film, men den känns lite för ordinär för att kamma hem en Oscar i en sådan tung klass. Filmen finns utgiven på svensk DVD så det finns inga egentliga ursäkter att inte se den. Den förfalskning av pengar som utfördes i lägret gick under namnet Operation Bernhard och är den största förfalskningsoperationen någonsin. Jag hade aldrig hört talas om Operation Bernhard innan jag såg filmen och den blir därför en intressant historialektion. Men framförallt är Falskmyntarna en intressant och gripande skildring av människor som håller kvar vid sina värderingar trots att de utsätts för grymma övergrepp. Det är sådana människor som brukar kallas för hjältar.

tisdag 25 november 2008

100 inlägg



Målet när jag startade Finpop i juli var att skriva hundra inlägg innan julen. Med en månad kvar har jag nått det målet. Jag har haft väldigt kul när jag har jobbat med Finpop, och jag undrar varför jag inte började tidigare. Finpop är en ganska smal blogg om breda ämnen och ofta är texterna långa. Att jag överhuvudtaget har några läsare gör mig väldigt glad, även om jag främst skriver för min egen skull. Jag tänker fortsätta med Finpop så länge som jag tycker att det är kul och givande. Det innebär att ni förmodligen kan se fram emot ytterligare några hundra inlägg.

Jag vill tacka alla som läser Finpop. Att det finns folk som gillar det jag gör betyder mycket. Jag vill också tacka de som kommenterar mina texter och länkar till mig. Självklart måste jag också tacka mamma och pappa som på eget bevåg lyckades hitta Finpop och alltid läser det jag skriver och har vettiga åsikter om bloggen.

Finpop har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, en (helt) egocentrisk blogg och för att ge ett sympatiskt intryck tipsar jag här om fem svenska bloggar som jag läser regelbundet:

1. Weird Science
Det är otroligt förutsägbart av mig att tipsa om Weird Science. Läser du den här bloggen är sannolikheten stor att du också läser Weird Science. Men faktum kvarstår att Weird Science är den bästa svenska film- och TV-bloggen där skribenterna är passionerade och smarta. Det som skrivs på Weird Science är sällan ointressant.

2. Maela – “Populärkultur orsaker cancer
Maela gillar serietidningar, dyra leksaker, bra film, grym musik och har en väldigt fin humor. Tyvärr skriver han inte särskilt ofta längre, varför man kan behöva dryga ut sitt nördbehov med liknande bloggar som Geekporr och A Page To Pass The Time.

3. En man med ett skägg
Ibland är Kalle Lind helt otroligt rolig. Som den gången han skrev en serie bloggar om Henning Sjöströms vulgära ungdom. Ibland känns han dock mest som en trött småborgare som försöker göra sig lustig över en svunnen tid som han aldrig kommer kunna förstå.

4. Kristin Lundell om nöje

Jag gillar Kristin Lundell. Hon verkar väldigt sympatisk och har ofta bra smak.

5. You Gotta Regard
En skämtteckningsblogg om studentlivet i Uppsala. Det är en annorlunda blogg som ofta är väldigt rolig. Efter en periods inaktivitet verkar bloggen vara tillbaka och det big time. Han skildrar studentlivet och staden Uppsala på ett ovanligt och träffsäkert sätt.

Som avslutning på inlägget kan jag avslöja att kvinnan i "headern" heter Sandie Shaw och att hon är "the ultimate working-class 'it' girl".

måndag 24 november 2008

808s & Heartbreak


Jag var sexton är gammal och hade ”slutat” lyssna på hiphop. Det var The Clash som gällde för hela slanten, och mitt tidigare intresse för hiphop hade dött. Hiphopen som spelades på radio och TV dominerades av 50 Cent och andra gangstas och jag kunde verkligen inte relatera eller sympatisera med något av det de rappade om. Sen en dag dök Kanye West upp med låten Through the Wire, och mitt intresse för hiphop kom tillbaka. Det var grym rap, sköna beats, en underbar refräng och långt bort från gangstaidealen. Hans debutalbum The College Dropout var ett av de mest spelade albumen i mitt pojkrum under 2004. Det var fullt av starka låtar, och året senare gjorde Kanye den värdiga uppföljaren Late Registration. Graduation från förra året var också en underbar skiva, full av sköna låtar och beats som förgyllde en annars ganska tråkig höst. Under några få år har Kanye West blivit den starkast lysande stjärnan på hiphophimlen och han fortsätter att briljera. Han har uppdaterat sig själv många gånger och har aldrig känts tråkig eller passé. Idag – en månad innan julafton - är det premiär för Kanyes nya skiva 808s & Heartbreak.

Jag har varit förberedd på 808s & Heartbreak och vad det skulle innehålla sedan en tid tillbaka, annars hade jag nog blivit lite chockad av att lyssna på albumet den första gången. Kanye West har övergett den hiphop han gjort tidigare. Han kallar musiken på 808s & Heartbreak för ”pop” och han rappar inte något på skivan. Alla låtar sjungs genom Auto-Tune som pitchar upp röster och får alla toner att låta perfekt vilket ger ett ganska underligt och onaturligt robotsound. Låtarna handlar om brustna hjärtan och sorger och de bjuder på några starka refränger. Förra hösten dog Kanyes mamma i sviterna av en skönhetsoperation (!) och han bröt förlovningen med sin flickvän. De händelserna lär vara bakgrunden till den ganska sorgsne Kanye West som hörs på 808s & Heartbreak. Det känns som att Kanye valt att utveckla material som han tidigare enbart skulle ha använt i refränger till hela låtar. Musiken är mestadels väldigt intressant och minimalistisk. Samtidigt som musiken känns väldigt modern och sci-fi-aktig finns det flera inslag av uråldriga afrikanska rytmer. Den 808 som det syftas på i albumets titel är den gamla trummaskinen Roland TR-808 från 80-talet. Kanye insisterade på att alla låtar skulle använda sig av 808an för att komma bort från det typiska hiphopsoundet och ge en mer ”tribal” känsla över musiken.

808s & Heartbreak är en konstig skiva och jag antar att det var Kanyes syfte med projektet. Några låtar är lite svårlyssnade men skivan växer för varje lyssning. Kanye är som bekant en otroligt skicklig producent och 808s & Heartbreak är intressant från början till slut. Jag är övertygad om att albumet kommer sälja bra och att det kommer få en stor publik. Det är egentligen ingen annan än Kanye West som skulle kunna göra en sådan här skiva idag och få samma genomslag. Han gör sin egen grej och utmanar hela tiden publiken och försöker förnya sig själv. Musiken är inte dansant och soundet är inte kommersiellt. Det skulle kunna gå åt helvete men Kanye verkar ha total kontroll över allt han gör. Låtarna Love Lockdown och Heartless är redan hits och om någon månad kommer jag garanterat vara sjukt trött på de låtarna, men just nu känns det kul och intressant. Låtarna Robocop och Paranoid innehåller några sanslöst töntiga partier men Kanye lyckas på något sätt göra dem till bra låtar. Albumet avslutas med en nedtonad och vackert improviserad sång om Pinocchio som ger lite perspektiv på de andra låtarna.

Det bästa jag har läst om Kanyes nya skiva är Fredrik Strages krönika som publicerades i DN i fredags. Läs den också!

lördag 22 november 2008

The White Album fyller 40 år


Våren 1968 åkte The Beatles till Rishikesh i Indien. Ett år tidigare hade de gjort Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, som enligt mig är deras bästa album. Jag antar att de flummiga engelsmännen behövde komma bort ett tag och 1968 lär det ha funnit få platser som var så bra som Rishikesh om man behövde ”komma bort”. De mediterade under ledning av gurun Maharishi Mahesh Yogi, som senare visade sig vara lite av en snuskgubbe. Han ska tydligen ha försökt närma sig Mia Farrow – som var med Beatles på deras resa till Indien! – och Lennon kände sig sviken och drog hem till England igen. Under tiden i Indien hade bandet skrivit mycket nytt material, och väl hemma igen påbörjades inspelningen av The White Album. Bandmedlemmarna hade blivit lite distanserade från varandra och gjorde sina egna grejer. Yoko Ono gjorde sin entré i The Beatles tillvaro, och slutet på deras storslagna karriär började närma sig. Trots att det verkar som att det var väldigt spänt mellan bandmedlemmarna under albumets tillkomst blev The White Album en väldigt bra skiva, som har en given klassikerstatus och ofta rankas som en av de tio bästa rockskivorna någonsin. Idag är det 40 år sedan The White Album släpptes och det är verkligen något att fira!

The White Album heter egentligen enbart The Beatles men är mest känt under namnet The White Album p.g.a. det klassiska skivomslaget som är helt vitt. Idag kanske det inte känns särskilt häftigt att göra ett helvitt skivomslag, men 1968 var det banbrytande. Särskilt om man jämför med det extremt detaljerade och plottriga omslaget från Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Omslaget designades av pop art-konstnären Richard Hamilton och det enda som pryder den vita ytan är det diskret tryckta bandnamnet. De första utgåvorna av skivan hade också ett unikt serienummer, därför att Richard Hamilton tyckte att det var en rolig och ironisk grej att numrera något som gavs ut i flera miljoner exemplar. Egentligen skulle The White Album – eller The Beatles – haft titeln A Doll's House men bandet Family hann före med den titeln. Och tur var väl det.

Jag tycker att The White Album är lite svårt att greppa. Albumet innehåller många olika låtar och influenserna lär ha varit många och spridda. Det är en intressant skiva och jag tycker den har flera beröringspunkter med The Clash-albumet Sandinista! på så sätt att bandet verkar ha följt alla sina olika infall och inte sållat särskilt mycket. Låtarna varierar i kvalité och medan de flesta låtarna är riktigt bra finns det några låtar som känns tråkiga och daterade. Vill man börja lyssna på The White Album föreslår jag att man väljer ut några av de starka låtarna till en början, och sedan går vidare därifrån om man gillar vad man hör. Min favoritlåt på albumet är George Harrisons fantastiska While My Guitar Gently Weeps. George Harrison sjunger underbart, texten och melodin är väldigt fin och Eric Clapton spelar gitarr. Det är utan tvekan en av de bästa Beatleslåtarna. Andra låtar jag gillar särskilt mycket på The White Album är Glass Onion, Happiness Is a Warm Gun, I'm So Tired, Blackbird och Everybody's Got Something to Hide Except Me and My Monkey. Dessutom måste man lyssna på Sexy Sadie – som är pungspark riktad direkt mot Maharishi Mahesh Yogi – och den uttjatat jobbiga Ob-La-Di, Ob-La-Da som dock har sina uppenbara poänger. När man lyssnar på The White Album är det uppenbart att The Beatles var ett band där flera starka viljor slogs mot varandra, vilket resulterade i låtar som snarare känns som en början på solokarriärer för bandmedlemmarna än musik från ett sammansvetsat band. The Beatles storhet går inte att ta miste på, och idag är en utmärkt dag att lyssna in sig på några av deras bästa låtar. Dagen till ära har det snöat i Uppsala. Allt är vitt och vackert. Precis som The White Album.

fredag 21 november 2008

Rocky rockar kortfilmsformatet


Den här hösten firar Rocky tio år som serie. Tiden går fort och det var alltså hela tio år sedan Martin Kellerman började skriva den bästa svenska serien någonsin. Jag har varit med nästan från starten. Det var kärlek vid första strippen, även om man kan fråga sig varför en tolvårig pojke i Norrköping började älska en nedgången serietecknare från Stockholm. Till en början tror jag att min fascination för serien bottnade i att den var grov, rolig och frispråkig. Rocky söp, festade, tecknade serier och lyssnade på hiphop. Kan en prepubertal pojke ha en bättre förebild? Jag har läst Rocky sedan dess och jag är otroligt imponerad av att Martin Kellerman fortfarande levererar så bra serier. För att fira seriens tio år har det getts ut en väldigt fin och stor bok med samlade Rockyserier. Det är en givet uppskattad julklapp till vem som helst. Dessutom kommer de allra första filmatiserade Rockyserierna i dagarna. Det är ett gäng av de mest klassiska – och bästa – seriestripparna som har filmatiserats. Filmerna ges i första hand ut på DVD men kommer även att visas på TV (det är en samproduktion med SVT) framöver. Det finns några få biografer som kommer att visa kortfilmerna och de går också att ladda ned sedan någon vecka tillbaka.

Den första känslan jag fick när jag drog igång filmerna var inte särskilt positiv. Det kändes väldigt mycket som dataanimerad films kändes för femton år sedan. Det är lågbudget, halvfult och jag hade mycket hellre sett att kortfilmerna var tecknade som serierna. Dialogen kändes också lite fel och det lät väldigt mycket studio över alla repliker. Men efter den första minuten var alla de känslorna som bortblåsta. Tvivlet hade bytts mot fascination, och jag började inse att Martin Kellerman och de andra faktiskt hade lyckats göra något riktigt bra med materialet. Jag skrattade mig igenom de tretton kortfilmerna och kommer garanterat att se dem igen.

Rocky som serie är helt dialogdriven. Det är dialogen som är det centrala och även om man kanske inte kan identifiera sig med Rocky och hans polare handlar alltid serierna om vardagliga saker som alla kan relatera till. Martin Kellerman verkar leva ett schysst liv och han är en mästare på att se det roliga och absurda i vardagen och att återge samtal. Samtal som kanske kan verka meningslösa men samtidigt säger otroligt mycket om vår samtid och unga människor i Sverige idag. Martin Kellerman är lite av en svensk Judd Apatow och jag kan inte sluta att imponeras av honom. Med de här kortfilmerna visar han att Rocky fungerar utmärkt som film. Dialogerna fungerar lika bra – om inte bättre – upplästa av skådespelare som i serierna. Röstskådespelarna är bra och trovärdiga, och Rockys röst görs av den alltid lika sköna Jonas Karlsson. Störst behållning av kortfilmerna får man nog om man ser några i taget och inte ser allt i ett svep, då det lätt kan kännas lite tradigt att höra vinjetter och se eftertexter varannan minut. Jag kan rekommendera de här kortfilmerna till alla som vill ha några roliga minuter med sin favorithund. Ju fler som ser och uppskattar de här små filmerna desto större är sannolikheten att det blir något större av projektet. Jag håller tummarna för en långfilm, och tvivlar inte en sekund på att Martin Kellerman kommer rocka även långfilmsformatet.

onsdag 19 november 2008

Sent i november


Hösten lider mot sitt slut och snart är vintern här. Det är hög tid att börja leta efter den perfekta höstboken. En bok som fångar det vackra och melankoliskt vemodiga med hösten. Boken du söker heter Sent i november och skrevs av Tove Jansson 1971. När hon hade slutfört boken insåg hon att hon hade rört sig bort från den barnlitteratur hon hade skrivit tidigare och Sent i november blev således den sista delen i muminserien. Det är en annorlunda Muminbok. Det händer inte särskilt mycket och Mumintrollen är inte närvarande. Jag läste den för över tio år sedan när jag var i tioårsåldern och tog verkligen till mig boken. Det var en av mina absoluta muminfavoriter och sedan dess har jag tänkt att jag någon gång ska läsa Sent i november någon gång sent i november. Det dröjde många år men när jag i söndags skulle åka tåg från Norrköping till Uppsala tog jag med mig boken och läste den under resan. Sent i november är fortfarande en underbart vacker bok, och jag kan inte nog älska den.

Sent i november utspelar sig parallellt med Pappan och havet. Med Pappan och havet ändrade Tove Jansson riktning för muminböckerna. De tidigare muminböckerna hade varit mysiga äventyrsböcker med färgstarka karaktärer och en del filosofiska teman. Men med Pappan och havet tog filosoferandet överhanden och jag tror inte att många barn kan uppskatta den. Den är vuxen i tonen och det övergripande temat är ångest och oro. Det händer inte heller särskilt mycket och man blir inte särskilt glad av att läsa den. Men det är en väldigt intressant och välskriven bok och utan tvekan den mest hyllade av Tove Janssons böcker. Trots att jag gillar Pappan och havet har jag alltid föredragit Sent i november. Den fortsätter i samma fotspår som Pappan och havet men är betydligt mer uppmuntrande i sin dysterhet.

I Pappan och havet lämnar muminfamiljen mumindalen och Sent i november handlar om det som hände i mumindalen när de var borta. Muminhuset står tomt och hösten kommer till mumindalen. Det är kallt, ruskigt och otäckt. Runt om i dalarna kring mumindalen lever många deprimerade och ängsliga figurer. De har alla sina egna problem och saknar lösning på problemen. Några av dem får den kloka tanken att ta sig till mumindalen och hälsa på hos muminfamiljen. Muminfamiljen är en symbol för allt det trevliga och trygga i världen och de sorgsna figurerna tror att mumintrollen kan lösa deras själsliga problem. När de anländer till mumindalen upptäcker de att muminhuset är övergivet. Först blir de besvikna och ledsna men de flyttar ändå in i huset. Ingen av dem vill åka hem riktigt än. Sakta lär de känna varandra och utan muminfamiljens hjälp tvingas de till att hjälpa och uppmuntra varandra.

Sent i november är en kort bok och tempot är väldigt långsamt. Egentligen händer det inte särskilt mycket, men samtidigt känns det som att boken har ett väldigt stort och viktigt innehåll. Alla de som kommer till mumindalen är vilsna och rädda och vänskapen får dem att finna sig själva. Tove Jansson beskriver många sorters själsliga kriser och hon är verkligen melankolins mästare. Faktum är att det var genom att läsa muminböcker som jag lärde mig ordet melankoli, som sedan dess har varit ett av mina favoritord. Det finns något vackert i melankolin. Allt vackert är sorgligt och tvärtom.

Trots att de klassiska muminfigurerna är frånvarande är det här den muminbok som har det absolut starkaste karaktärsgalleriet. Förutom Snusmumriken är alla andra karaktärer nya eller sådana som bara hade haft små biroller i tidigare böcker. Där finns homsan Toft som söker kärlek och Hemulen som har tappat meningen med livet och Filifjonkan som har en identitetskris och inte längre vill städa och Mymlyn – lilla Mys storasyster – som har ett fint hår och gillar att dansa och förstås den gamla gubben Onkelskruttet som har börjat acceptera och omfamna sitt ålderdomliga förfall. Karaktärerna är väldigt intressanta och älskvärda och svärtan gör dem till något mer än vanliga muminfigurer.

En muminbok är inte en muminbok om den inte är fylld av fantastiska Jansson-illustrationer och Sent i november är inget undantag. Boken illustreras av en mängd fina, små svartvita tuschteckningar. Framsidan (se bilden ovan) är en av de finaste framsidorna till muminböckerna och jag hade gärna sett att Tove Jansson hade gjort fler akvareller med figurerna från Sent i november. Speciellt homsan Toft är en väldigt fin karaktär som jag har tagit till mig. Han känns som en lite mer komplicerad och utvecklad variant av Knyttet från Janssons underbar bilderbok Vem ska trösta knyttet?. Sent i november är en väldigt fin barnbok som känns väldigt avancerad och mångbottnad för att vara en muminbok. Den är poetisk och gripande på ett sätt som borde gå hem hos läsare i alla åldrar. Passa på att läsa den medan vi fortfarande befinner oss i november!

måndag 17 november 2008

Bortom horisonten finns en kultig utopi


Det är klurigt med gamla filmer. Den äldsta film som jag tycker om ”på riktigt” är Trollkarlen från Oz från 1939. Det är en film som jag verkligen älskar, men ofta känns det som att man kollar på gamla filmer mest för att de är kultiga och för att ”man ska” ha sett dem. Det är bara ett fåtal av de filmer som gjordes innan 1940 – som jag har sett - som jag ärligt tycker är riktigt bra. Frank Capras Lost Horizon – Bortom Horisonten på svenska – från 1937 är en klassisk kultfilm och jag hade mest väntat mig en skönt charmig svartvit bagatell. Men filmen är fascinerande och intressant och bra ”på riktigt”.

Bortom horisonten bygger på den engelska författaren James Hiltons bok med samma namn från 1933. Handlingen kretsar kring en grupp människor som i filmens inledning flyr från ett osäkert och krigsdrabbat Kina i ett flygplan. Flygplanet kapas, bränslet tar slut och planet kraschar någonstans i Himalaya. Alla i planet – förutom kidnapparen – överlever och stöter på en grupp människor i de snöiga bergen som tar dem till Shangri-La. Shangri-La är ett slags paradis på jorden som är helt skyddat från omvärlden. Jag vet inte hur många som har hört talas om den här filmen man jag är övertygad om att väldigt många har hört talas om Shangri-La, som faktiskt introducerades av James Hilton i hans bok. I Shangri-La lever alla i harmoni. Alla är lyckliga och tillfreds med sig själva och varandra och det finns inga pengar eller orättvisor. Några av karaktärerna anpassar sig snabbt till livet i Shangri-La och njuter av tillvaron medan andra frågar sig vad de gör där. Var det en slump att de kom dit eller har de blivit kidnappade? Vad är egentligen Shangri-La och varför är de där?

Filmen berättas med ett långsamt tempo men det känns ändå väldigt storslaget för sin tid. Miljöerna är fina och vackra och en del scener är väldigt snyggt komponerade. En scen innehåller tjusiga vattenfall och en uppseendeväckande ekorre som lockar – i alla fall mig – till flertalet skrattattacker. Skådespelarna är bra och de läser sina repliker med tyngd och pondus. Det är skådespelare av den gamla skolan, men de känns långtifrån lika fåniga och världsfrånvända som skådespelarna från svenska filmer från samma tid. Tiden har varit rätt snäll mot filmen och lite förvånande håller den fortfarande. Frågeställningarna är sådana som alltid kommer att vara aktuella och filmen kommer garanterat att fortsätta fascinera filmintresserade människor många år framöver.

Det som är mest fascinerande med filmen är att inte hela filmen finns tillgänglig. Sedan filmen hade premiär 1937 har den visats i flera olika varianter men aldrig i sin helhet. Som jag tidigare har skrivit om här på Finpop var rädslan för kommunism och ”farliga” åsikter stor i Hollywood under de här åren. För att tona ner de ”kommunistiska” budskapen togs delar av filmen bort. På 70-talet insåg man misstaget och försökte återställa det som hade klippts bort. Man lyckades hitta hela ljudspåret men sju minuter film saknades. För att illustrera de här sju minuterna – som är utspridda genom hela filmen - har man valt att visa lämpliga stillbilder till ljudspåret. Det kan låta tråkigt och ohållbart, men lite överraskande fungerar det utmärkt och gör att filmen känns ännu mer intressant.

1973 gjordes en musikal-remake på Bortom Horisonten och den ska tydligen vara otroligt dålig. Filmen från 1937 är däremot mycket bra och kan rekommenderas varmt till alla som gillar att se en gammal och fascinerande film emellanåt eller vill värma sig med new age-flum från 1930-talet. Jag är osäker på vad som egentligen borde få kallas för ”kult”, men om jag klassar den här filmen som en kultfilm tror jag inte att någon kan ifrågasätta det. Mer kult än så här blir det nämligen inte.

lördag 15 november 2008

De fem bästa låtarna med Simon & Garfunkel


Simon & Garfunkel har nog samma problem som The Beach Boys att attrahera unga lyssnare. Inte nog med att musiken är gammal, men den har också fått en –lite orättvis- stämpel som töntig, tillrättalagd och slät. Men precis som med Beach Boys räcker det att man hör en låt eller två för att fastna för livet. Simon & Garfunkel har en speciell plats i mitt hjärta och är ett av de tio band som jag har lyssnat allra mest på.

Paul Simon och Art Garfunkel var barndomsvänner som hade lärt känna varandra i Queens under det tidiga 50-talet. De delade samma intressen och började göra musik tillsammans. De tidiga låtarna hade tama titlar som Hey, Schoolgirl och de kallade sig Tom & Jerry. Om de inte hade bytt bandnamn så hade de garanterat haft ännu svårare att tvätta bort töntstämpeln.

Vägen till framgång var aldrig helt spikrak för Simon & Garfunkel och under de ganska få år de var aktiva var de med om många motgångar. Det tog ett tag innan duon slog igenom. De spelade in en lysande skiva, Wednesday Morning, 3 AM, som sålde dåligt. Paul Simon stack till England och spelade på pubar medan Art Garfunkel stannade hemma och fortsatte plugga. Under tiden växte Simon & Garfunkels musik till något oväntat kultigt på hemmaplan. Den legendariska producenten Tom Wilson (som producerade Dylans Like a Rolling Stone och mycket annat) insåg duons storhet och – utan att ens konsultera Simon eller Garfunkel – overdubbade han den akustiska låten The Sounds of Silence med elgitarr, elbas och trummor. Succén var ett faktum och Simon & Garfunkel återförenades för att spela in mer material. Under de kommande åren gjorde de flera fantastiska album, som Bridge over Troubled Water, och soundtracket till den superfina filmen Mandomsprovet. Motsättningar och två starka viljor ledde till att Simon & Garfunkel splittrades i början av 70-talet. De har senare återförenats några gånger och speciellt Paul Simon har gjort en enastående solokarriär. Håll utkik på Finpop efter ”De fem bästa låtarna med Paul Simon” för ett sådant inlägg kommer definitivt att komma inom en inte alltför avlägsen framtid. Som vanligt kan du se tuffa videos om du klickar på låttitlarna. Jag motiverar alla låtval på listan med ett citat från respektive låt. Citat som visar vilken lysande poet Paul Simon faktiskt är. Jag tror att låtcitaten talar för sig själva.

1. The Sounds of Silence
”And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence”



2. The Boxer
”When I left my home and my family, I was no more than a boy
In the company of strangers
In the quiet of the railway station, runnin scared
Laying low, seeking out the poorer quarters, where the ragged people go
Looking for the places only they would know”


3. I Am a Rock (Fantastisk video!)
”I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor,
Hiding in my room, safe within my womb.
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.

And a rock feels no pain;
And an island never cries.”


4. Mrs. Robinson
”Where have you gone, Joe DiMaggio?
A nation turns its lonely eyes to you
What's that you say, Mrs. Robinson
Joltin' Joe has left and gone away.”


5. Richard Cory
”He freely gave to charity, he had the common touch,
And they were grateful for his patronage and thanked him very much,
So my mind was filled with wonder when the evening headlines read:
Richard cory went home last night and put a bullet through his head.”


Det där var svårt. Jävligt svårt. Simon & Garfunkel gjorde nästan bara bra sånger, och de spelade aldrig in särskilt många skivor. Jag rekommenderar dig att skaffa hela deras katalog. Inför den stundande vintern är det precis vad du behöver för att värma dig.

torsdag 13 november 2008

Höstens hiphop


Finns det några läsare kvar? Den senaste tiden känns det som att jag har grävt ner mig i gamla grejer, och det är inte särskilt förvånande om de förhållandevis smala ämnen jag har skrivit om snarare har skrämt iväg än lockat nya besökare till bloggen. Därför ska jag – med det här inlägget – försöka bevisa att jag är uppdaterad och ”nere med kidsen” genom att tipsa om höstens bästa hiphop. Många av er trodde säkert inte att jag lyssnade på hiphop men för tvivlarna kan jag berätta att det finns få grejer som funkar så bra som att slänga in en skön hiphoplåt med ett schysst beat mellan de gamla mossiga grejerna.

Syftet med det här inlägget var ju att framställa mig själv som uppdaterad och ”nere med kidsen” men jag inser direkt att jag kommer misslyckas kapitalt på de båda punkterna. För det första är två - av de tre - album jag kommer tipsa om inte helt nya utan släpptes redan i somras. För det andra så är de rappare som gjort albumen ganska gamla och har varit med i gamet många år. Men kanske kan jag tilltala gamla hiphopveteraner och indiekids som ”inte lyssnar på” hiphop.

Det första albumet är Ice Cubes Raw Footage som hade release i augusti. Det är en riktigt skön hiphopskiva med gammeldags och tunga beats. Soundet är väldigt mycket 90-tal och alla som växte upp med Ice Cube, Dr Dre och Snoop Dogg kommer att känna igen sig. Ice Cube är gangsta och han är förvånansvärt hård för att ha varit med i en massa halvdana Hollywood-filmer och för att vara småbarnspappa. Han har fortfarande ett grymt flyt i rappen och han bjuder på många snygga rim. Det bästa med albumet är Ice Cubes stora självdistans som framförallt för spelrum på singeln Gangsta Rap Made Me Do, där han tar på sig all skit som har hänt i västvärlden de senaste åren. Videon till låten är också mycket bra, och det är en stark kandidat till årets skönaste hiphoplåt.

Det andra albumet är Nas Untitled som kom redan i juli. Nas är – enligt mig – en av de bästa rapparna någonsin. Det finns en tyngd i det han rappar om, och på Untitled är han väldigt vuxen och mogen. Han menar varje ord han rappar och han har ett extremt flow och beatsen är perfekta. Untitled skulle egentligen haft titeln Nigger men det var tydligen för kontroversiellt för skivbolaget, varpå Nas valde titeln Untitled. På skivomslaget poserar han med en sönderpiskad rygg. Det är en förhållandevis politisk skiva och Nas tar upp samhällskritik, svartas historia och Obama-propaganda på ett snyggt sätt. Untitled är utan tvekan årets hittills bästa hiphopalbum och jag har lyssnat väldigt mycket på det den senaste månaden. Som bäst blir det i låtarna N.I.G.G.E.R. (The Slave and the Master) och We're Not Alone. Nas fixar extra creddpoäng genom att – precis som Common gjorde för några år sedan – bjuda in legenderna The Last Poets på två spår. För alla som gillar tänkvärd hiphop, med genomtänkta rim och oändligt med attityd är Untitled den enda hiphopskiva som behövs den här hösten.

Det tredje albumet är faktiskt ganska färskt och signerat Q-Tip. Q-Tip var ledaren för en av de mest hyllade – och mest medvetna – hiphopgrupperna någonsin, A Tribe Called Quest, som hade sin storhetstid under 90-talet. Hans nya album heter The Renaissance. Det är en titel som tar mycket i anspråk men Q-tip lyckas leva upp till alla förväntningar. Han har en schysst röst, beatsen är trevliga och texterna är genomgående bra. Från början till slut svänger det om The Renaissance och det är perfekt musik om man vill boosta sin tuffhet en jobbig dag.

Den hiphopskiva jag har sett fram emot mest i år har inte haft release än. Albumet heter 808s & Heartbreak och är det nya (förväntade) storverket från Kanye West. Kanye är min favoritrappare och jag har lyssnat på honom sedan han var hyfsat färsk på scenen. Under sina ganska få år i rampljuset har han lyckats uppdatera sig själv och sin musik flera gånger med lyckat resultat och han har hittills inte gjort ett dåligt album. Smakprovet från den nya skivan, Love Lockdown, är en väldigt fascinerande låt. Jag har varit smått beroende av den sedan jag första gången hörde den. Den första lyssningen kändes det lite konstigt och oväntat. Kanye rappar inte utan sjunger genom ett ”robotfilter” och låten var allmänt mystisk. Men efter några lyssningar kändes allt självklart. Den 24e november släpps 808s & Heartbreak och jag ser väldigt mycket fram emot att få lyssna igenom hela skivan. Min recension kommer du självklart att hitta här!

Tyvärr missade jag årets hiphophändelse när Rock the Bells kom till Stockholm förra veckan, men ni kan läsa om spektaklet i DN och SvD. Det verkar ha varit något extraordinärt, men jag får nöja mig med att höra musiken på skiva.

tisdag 11 november 2008

Tender Mercies är den ultimata countryupplevelsen


Ödslighet och sömnig tristess. Dammig misär och cowboyhattar. Inte ens musiken är särskilt spännande, men jag har ändå alltid älskat den amerikanska landsbygden och countrykulturen. Det finns ganska få filmer som på ett vettigt och trovärdigt sätt skildrar countryfolket och om du, liksom jag, har längtat efter en sådan film har jag letat i arkiven och hittat filmen Tender Mercies från 1983. Det är en film som uppfyller alla countrydrömmar och har en suverän Robert Duvall i huvudrollen.

Någonstans i Texas bor den unga kvinnan Rosa Lee tillsammans med sin tioåriga son Sonny. Hon gifte sig när hon var 16 år gammal och hennes man dog i Vietnam bara 20 år gammal. Hon driver ett fallfärdigt motel och en dag kommer den gamle countrysångaren Mac Sledge dit. Han har inte sjungit något på många år och är totalt nedsupen och utfattig. För husrum och mat och två dollar i timmen börjar han jobba på Rosa Lees motel. Han slutar supa och snart har han gift sig med Rosa Lee. Macs exfru är en känd countrysångerska och han har en 18-årig dotter som han har behandlat illa och inte träffat på många år. Självklart kommer de alla att träffas innan filmen är slut och Mac Sledge börjar, med Rosa Lees uppmuntran, att sjunga igen.

Tender Mercies är en väldigt fin film. Den är lika lågmäld och sömnigt långsam som countrylivet verkar vara, och allt rör sig framåt i ett långsamt tempo. Det är en finstämd och melankolisk berättelse, med starka karaktärer. Robert Duvall är fantastisk i huvudrollen och han vann också en välförtjänt Oscar för sin prestation. Mac Sledge är en intressant karaktär. Han är ett svin som sonar sina brott och blir en bättre man. ”I don't trust happiness. I never did, I never will”, säger han och trots att han verkar vara förföljd av olycka verkar det ändå som att han är tillfreds med sig själv framåt slutet av filmen. Som sig bör innehåller filmen flera sköna countrylåtar och när Duvall sjunger själv är det väldigt imponerande.

Den hårdaste killen i filmen är inte Mac Sledge utan lillgrabben Sonny som med sin sköna texasdialekt och galna 80-talspage skulle kunna besegra vilken motståndare som helst. Nästan lika cool är Rosa Lee som är den häftigaste housewife jag någonsin har sett i en film. Tender Mercies spöar skiten ur vilket High Chaparall-besök som helst och utan att själv åka runt på den amerikanska landsbygden är det förmodligen den mest autentiska countryupplevelsen man kan få.

måndag 10 november 2008

Namnet på boken är hemligt – Pseudonymous Bosch


Många växer upp och överger allt det fina med barndomen. De slutar att läsa barnböcker och se barnfilmer. Jag känner mig så trygg i min creddighet att jag inte har något emot att läsa en barnbok ibland. Många av mina största läsupplevelser har ju trots allt varit barnböcker (läs min lista över mina tio barnboksfavoriter) och den här helgen läste jag en synnerligen trevlig barnbok. Den heter, lite mystiskt, ”Namnet på boken är hemligt” och är skriven av, den ännu mer mystiska, Pseudonymous Bosch.

Pseudonymous Bosch är väldigt hemlig och den historia han berättar är både hemlig och farlig. Han förklarar många gånger att han egentligen inte borde berätta något då vissa personers liv svävar i livsfara om sanningen skulle komma ut, men samtidigt klarar han inte av att hålla en hemlighet. Alla namn och platser som förekommer i boken är falska för att skydda huvudpersonernas liv. Ibland avslöjar den gode Bosch dock lite för mycket, och det blir aldrig några problem att hänga med i berättelsen.

”Namnet på boken är hemligt” handlar om de två barnen Cass och Max-Ernest som blir vänner och kommer en gammal hemlighet och ett uråldrigt sällskap på spåren. En dag får de tag i en mystisk låda med små ampuller med olika dofter som lämnats kvar efter att en gammal och enslig trollkarl har dött. I lådan hittar Cass och Max-Ernest, förutom många fascinerande dofter, gåtor och hemligheter som leder till något mycket stort. Och mycket farligt.

”Namnet på boken är hemligt” är en spännande barnbok som är lättläst och rolig. Storyn är egentligen ganska dålig, men lär förmodligen gå hem hos de yngre läsarna. Jag undrar varför så många barndomsförfattare fascineras av ”De vises sten” och jag kan tycka att det är lite tröttsamt om allt tjat om alkemi och uråldriga hemligheter i barnböcker. Det som fascinerar mig med ”Namnet på boken är hemligt” är Pseudonymous Boschs – som egentligen heter Edie Bilmann – lekfulla sätt att skriva. Han är rolig och smart och det måste ha varit väldigt roligt att skriva boken. Flera gånger i varje kapitel varnar han läsaren för att läsa vidare och det är kul läsning med flyt i språket. En annan kul grej med boken är de ordentligt omkastade könsrollerna, där Cass är den coola och äventyrliga personen medan Max-Ernest är försiktig, pratsam och töntig.

Det är oundvikligt att jämföra Bosch med Lemony Snicket, vars böcker påminner starkt om ”Namnet på boken är hemligt”. Att Bosch har läst – och inspirerats av - Snicket-böckerna är uppenbart, men det är inget som stör då han ju faktiskt har gjort ett riktigt bra jobb. Det är tveksamt om ”Namnet på boken är hemligt” är en sådan barnbok som kommer gå hem hos en vuxen publik. Jag uppskattar den visserligen, men jag hade förmodligen fått ut mycket mer av den om jag hade varit tio år yngre. Om du känner någon 12-årig pojke eller flicka är jag säker på att ”Namnet på boken är hemligt” är en väldigt lyckad julklapp eller födelsedagspresent.

söndag 9 november 2008

Vi som älskade varann så mycket


Det finns filmer som berör på djupet. Filmer som man inte vill glömma bort. Man undviker att se något direkt efteråt och blundar så länge som möjligt för att bevara känslan av fullkomlighet. Tyvärr kan man inte bevara känslan av perfektion för alltid men under tiden jag såg Vi som älskade varann så mycket kändes allt verkligen perfekt. Samtidigt är filmens andemening att livet är ofullkomligt, och består av glädjeämnen men framförallt sorger och besvikelser. Vi som älskade varann så mycket är en italiensk film från 1974 regisserad av Ettore Scola. Det är en av de finaste filmer jag har sett på länge.

Filmen börjar med att tre vänner stannar sin bil vid ett lyxigt hus. Vi förstår att de är där för att träffa någon som de en gång känt väl. En person kommer ut från huset och går upp på en trampolin vid en pool och gör sig redo för ett dyk. I dyket stannar filmen och en av de personer som kom dit med bilen berättar att vi ska få höra den berättelse som ledde fram till, och slutar med, dyket.

Gianni, Nicola och Antonio är partisaner och slåss mot nazisterna under andra världskriget. De blir goda vänner med varandra, men efter krigets slut flyttar de till olika städer och börjar leva olika liv. De stöter alla på varandra igen genom åren, men de lever sina liv utan varandra. Gianni gifter sig med en rik gammal fascists dotter och blir kall och distanserad. Nicola är intellektuell, men olycklig. Antonio däremot lever ett trevligt, men fattigt, liv. Filmen utspelar sig över många år och karaktärerna åldras och upplever både trevliga och sorgliga händelser. Genom filmen vandrar också Gabriella, kvinnan som de tre gamla vännerna alla har, olika lyckade, kärleksrelationer med under åren. De tvingas välja mellan vänskap och kärlek, och i det bittra slutet konstaterar de att "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss".

Vi som älskade varann så mycket är en intressant film på flera sätt. Storyn är väldigt bra, karaktärerna är mångbottnade, tiden och miljöerna är intressanta och filmen förmedlar odödliga sanningar. Manuset är väldigt välskrivet, med lysande dialoger. Det pratas väldigt mycket under filmens två timmar och ibland är det svårt att hänga med i de vilda samtalen. Filmen kan ibland bli lite rörig, och jag antar att man kan behöva se den flera gånger för att förstå allt. Det är dock inget problem med den här filmen, för jag misstänker att jag kommer se den många gånger i framtiden. Skådespelarna är riktigt bra och filmen har en underlig, absurd humor som gör den annars ganska dystra handlingen mycket trevligare. Vi som älskade varann så mycket är den första film jag ser av Ettore Scola men definitivt inte den sista. Regin är grym och Scola har flera häftiga filmknep som känns hämtade från teatern. Den första delen av filmen berättas i svartvitt och senare sker en övergång till färg. Övergången till färg har inte varit så snygg och motiverad sedan Trollkarlen från Oz, och filmen bjuder på många vackra bilder. Vi som älskade varann så mycket är så nära man kommer mustig magisk realism på film. Tiden flög iväg när jag såg filmen, och plötsligt var två timmar borta. Jag ville genast se om filmen för att hitta de saker som jag garanterat missat den första gången. Bättre betyg än så kan en film inte få.

fredag 7 november 2008

THE The Clash BOOK


The Clash betyder enormt mycket för mig. Jag har bekänt min kärlek för ”the only band that matters” många gånger under den här bloggens ganska korta levnadstid. Vad jag vill säga med allt detta tjat om The Clash är att det inte finns något annat band, någon annan företeelse eller några andra människor som har fått mig att känna på samma sätt. Från och med att jag var fjorton år gammal och för första gången lyssnade på London Calling har jag aldrig kunnat älska ett band eller en artist på samma helhjärtade sätt.

Som ett Clash-fan köper man på sig mycket böcker och filmer om bandet. Sen jag började lyssna på deras musik har jag girigt lapat i mig all information jag kunnat hitta. Jag vill veta vilken brylcreme Joe Strummer använde, vilken sorts marijuana Mick Jones helst rökte och vilken låt på The Harder They Come-soundtracket som Paul Simonon gillade mest. Men egentligen finns det bara en historia om bandet, som inte går att berätta i så många olika varianter. Det är en ganska klassisk rockhistoria med skandaler, hjältedåd och kreativa explosioner, men jag tröttnar aldrig på att höra den. För en månad sedan kom en stor och påkostad bok om The Clash som påstår sig vara den ultimata boken om bandet. Den heter, lite kaxigt, just The Clash. Det är en väldigt seriös bok och det väger enormt tungt hos mig att bandmedlemmarna står som författare. Det här är bandets, och inte någon biografiförfattares, berättelse om hur det gick till under de bästa åren av 1900-talet. Jag har haft boken i min ägo i dryga två veckor och har hunnit bilda mig en uppfattning om innehållet.

Boken är stor (riktigt stor) till formatet och omslaget är passande chockrosa. Det första intrycket av boken är fantastiskt. I princip är det en bilderbok för Clash-nördar och här finns bilder på allt man kan önska sig: skivomslag, gamla vykort, scenkläder, anteckningar, sällsynta fotografier, setlistor, tidningsartiklar, affischer och mycket mer. Bilderna är stora och snygga och trycket är perfekt. The Clash är det snyggaste bandet någonsin och de förtjänar verkligen den här boken. Det är inte utan att man känner sig upphetsad när man bläddrar i boken och det är svårt att hålla tillbaka dreglet. Bildmässigt är det en rakt igenom fantastisk bok som dessutom är snyggt och smart utformad, men den textmässiga biten kunde ha varit bättre. Det är inte en sådan bok man läser från pärm till pärm utan man öppnar snarare boken på måfå, bläddrar lite och myser när man känner för det. Att bandmedlemmarna står som författare är inget skämt eller halvsanning, utan nästan allt som står i boken är sådant som har sagts och skrivits av Strummer och de andra. Mycket av texterna är hämtade direkt från gamla intervjuer och de som har sett den utmärkta Clash-dokumentären Westway to the World kommer att känna igen mycket. Det känns lite trist att så mycket är hämtat från intervjuer, och självklart har man hört nästan allt tidigare. Flytet i texten saknas, även om det alltid är intressant. Att läsa en hel bok med nedskrivna samtal kan bli lite segt, men så läser man ju inte hela boken i ett svep. Den bästa Clash-läsningen får man fortfarande i Chris Salewicz trevliga Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer från förra året.

Om du älskar The Clash ska du inte tveka utan genast lägga en beställning på den här boken. Trots att den textmässigt är lite tråkig har jag aldrig sett en finare samling Clash-bilder och boken är verkligen värd varenda krona. Boken förmedlar känslan av att det aldrig har funnits, och aldrig kommer finnas, ett bättre band än The Clash. De som inte gillar The Clash kommer förmodligen inte att förstå värdet i den här boken, men så förstår de ju inte heller värdet av något annat i livet.

onsdag 5 november 2008

Rififi är gatans lag


Jag är inne i en period då jag främst ser klassiska filmer. När det känns som att man har sett allt nytt som är bra är det alltid trevlig att rota i arkiven. Jag har varit medlem på min favoritsajt Filmtipset i många år och har fått många ovärderliga tips därifrån. Nu försöker jag beta av mina rekommenderade femmor och en av dessa är den franska filmen Du rififi chez les hommes – som heter Rififi i Sverige - från 1955.

Tony "le Stéphanois" har nyss avtjänat ett femårigt fängelsestraff för en stöld och är ute på Paris gator igen. Hans gamla polare vill att han ska vara med på en ny kupp, men Tony är tveksam. Ganska snart inser han dock att han inte har så många andra alternativ till det kriminella livet - ”han måste ju leva” - och gänget börjar planera en häftig kupp. Samtidigt får några av stadens rivaliserande gangsters reda på att Tony och gänget har något stort på gång.

Rififi regisserades av Jules Dassin. Han var en amerikansk regissör som gjorde sig känd som regissör av flera stora noirfilmer. I slutet av 40-talet blev regissörer, skådespelare, manusförfattare och flera andra grupper av filmarbetare i Hollywood svartlistade för sina politiska åsikter. Jules Dassin hade varit aktiv kommunist under en period och lämnat kommunistparti 1939. Han var en av de många filmarbetare som blev svartlistade och han kunde inte fortsätta göra filmer i USA. Jag tycker att svartlistningen är fascinerande och upprörande, och det var trots allt inte alltför länge sedan det hände. Jules Dassin tog sig till Frankrike där han fortsatte att göra filmer och kunde återuppliva sin karriär. En av de filmer han gjorde i Frankrike är just Rififi och jag tror inte att filmen hade varit lika bra och cool om den hade varit gjord i USA. Det är något speciellt med råa franska män och de snygga och kyliga Parismiljöerna. Jules Dassin regisserade sin sista film 1980 och gick bort tidigare i år. Jag kommer minnas honom som en extremt cool man, med en fantastisk känsla för det svartvita.

Som jag har förstått det betyder Du rififi chez les hommes ungefär ”Stridigheterna mellan männen” och Rififi är verkligen en film som är totalt dominerad av män. Kvinnorna har små men betydelsefulla roller. När Tony i filmens inledande scener har kommit ut från fängelset söker han upp sin gamla flickvän, som nu är tillsammans med en annan man, och misshandlar henne med sitt skärp och är allmänt hänsynslös. Italienaren Mario har en fru som mest springer omkring och exponerar sina spektakulära bröst på ett sätt som känns ganska ovanligt för en film från den här tiden. Men kvinnorna i Rififi är inte bara objekt som männen behandlar hur som helst. Jo le Suedois (”Svensken Jo”) har en fru som droppar en filmens skönaste repliker, här fritt översatt av mig: ”Du är inte den enda som har haft en olycklig och fattig barndom, det finns miljoner som dig, och i mina ögon är det de, och inte du, som är de hårda!”. För de som gillar att titta på film ur ett genusperspektiv finns det säkert mycket kul att hämta från Rififi och liknande noirfilmer.

Rififi innehåller flera långa partier helt utan dialog, och de är en av filmens många styrkor. Jules Dassin använder tystnaden på ett mycket effektivt sätt och det är väldigt spännande. En av de bästa ”tysta” scenerna är det långa och häftiga nattliga bankrån som filmen kretsar omkring. Det är utan tvekan det coolaste rån som har utförts på film, även om det med dagens mått känns ganska banalt. Rififi brukar klassas som en heistfilm (en film som kretsar kring ett brott eller en kupp), och som sådan är den ett mästerverk. Slutscenerna hör till det absolut snyggaste jag har sett på film. Det är väldigt välkomponerade och genomtänkta bilder och man ryser av välbehag, trots att det som utspelar sig på TV-skärmen egentligen är allt annat än behagligt. För de som gillar snygga svartvita filmer, och dessutom vill se gamla och fina bilder från ett ruffigt Paris, är Rififi bland det bästa man kan se. Dessutom är det en av de hårdaste, råaste och mest hänsynslösa filmer jag någonsin har sett och ibland är kyla och råhet precis vad man behöver kalla novemberdagar.

måndag 3 november 2008

De fem bästa låtarna med The Beach Boys



Att döma av bandnamnet är Beach Boys det töntigaste man kan lyssna på. I många år levde jag i ignorans och trodde att ”Strandpojkarna” var ett tråkigt band. Men för några år sedan fick jag tag i en Greatest Hits-samling med bandet och sakta började det gå upp för mig att Beach Boys musik var både cool och bra. Jag började lyssna på deras tidiga surflåtar och tyckte många av de låtarna var sjukt trevlig lyssning, men det var först när jag satte mig in i albumet Pet Sounds som jag insåg deras storhet. Att Pet Sounds gång på gång rankas som ett av de bästa albumen någonsin är inget skitsnack, utan albumet är verkligen så bra som det påstås. Det är en otroligt nyanserad skiva med enbart starka låtar uppradade efter varandra. Helheten är fantastisk, och för de musiknördar som alltid är på jakt efter det perfekta albumet där alla bitar faller på plats är Pet Sounds ett absolut måste. Låtarna på Pet Sounds är väldigt intressanta och trots att jag lyssnat på skivan väldigt ofta hittar jag alltid nya saker vid varje lyssning. Historien bakom Beach Boys är också otroligt intressant. Att de på några år gick från att vara unga män som sjöng om surfkultur och strandliv till att göra några av de mest hyllade och avancerade poplåtarna någonsin är väldigt fascinerande, och det känns inte som att det finns några band som har haft den utvecklingen sedan 60-talet. Bröderna Wilson med Brian Wilson i spetsen är några extremt intressanta personer, och jag fascineras väldigt mycket av Brian Wilsons liv och konstnärskap. Jämförelserna med Beatles var oundvikliga och Brian Wilson tappade bort sig själv någonstans i all prestationsångest och alla storslagna visioner. Jag kommer nog skriva mer om bröderna Wilson här på bloggen i framtiden och nu är det hög tid att presentera de fem bästa låtarna med Beach Boys. Som vanligt kan du se videos och höra låtarna om du klickar på låttitlarna.

1. Good Vibrations
Good Vibrations är en av mina absoluta favoritlåtar. Jag hittar alltid något nytt i Good Vibrations och det är inte sällan jag lyssnar på låten på repeat många gånger. Låten är märklig och mystisk samtidigt som den är väldigt lättlyssnad. Det finns så många olika inslag och det är en av de mest fascinerade och mångbottnade låtar jag någonsin har hört. Good Vibrations är en sådan låt som bara blir bättre och bättre ju fler gånger jag hör den, och den bevisar hur genial Brian Wilson var en gång i tiden.

2. I Know There’s an Answer
Det finns några skivor som jag lyssnar på när jag är nervös och orolig och Pet Sounds är en av de skivorna. Varenda natt innan en tenta brukar Pet Sounds snurra några varv och speciellt I Know There’s An Answer är en sådan låt som alltid gör mig lugn. Texten, melodin och sången utgör en otroligt vacker helhet. I Know There’s an Answer hette från början
Hang On to Your Ego, men namnet på låten fick ändras eftersom bandmedlemmarna tyckte att låten var för kontroversiell och diffus.

"I was aware that Brian was beginning to experiment with LSD and other psychedelics," explained Love. "The prevailing drug jargon at the time had it that doses of LSD would shatter your ego, as if that were a positive thing... I wasn't interested in taking acid or getting rid of my ego." Jardine recalled that the decision to change the lyrics was ultimately Wilson's. "Brian was very concerned. He wanted to know what we thought about it. To be honest, I don't think we even knew what an ego was... Finally Brian decided, 'Forget it. I'm changing the lyrics. There's too much controversy.'"

För de som vill höra Hang On to Your Ego finns den som bonusspår på nyare utgåvor av Pet Sounds.

3. God Only Knows
Klassisk, otroligt vacker och banbrytande. När den spelades in var God Only Knows en av de mest komplicerade poplåtar som någonsin hade spelats in med sin avancerade låtstruktur och komplicerade harmonier. Dessutom var det en av de första poplåtarna som använde ”God” i låttiteln. På Wikipedia kan man läsa mer om den här låten och många andra av Beach Boys låtar och det är otroligt fascinerande läsning.

4. I Get Around
I Get Around är en väldigt glad låt. Musiken är glad och bekymmerlös, sången är glad och framförallt blir man jävligt glad av att höra låten. I Get Around är den enda låten på den här listan som representerar det tidiga Beach Boys, och om man jämför den här låten med deras senare material är det tydligt hur mycket bandet utvecklades under några få år. ”I’m gettin’ bugged driving up and down the same old strip, I gotta finda new place where the kids are hip.”

5. Caroline, No

Caroline, No är den avslutande låten på Pet Sounds och som avslutning är den ganska sorglig och uppgiven. Brian Wilson sjunger väldigt fint och han har sagt att låten är hans favorit från Pet Sounds. I slutet av låten hörs tåg som passerar och hundar som skäller, och just då känns allt självklart.

lördag 1 november 2008

Tre väldigt olika filmer

Jag ser mycket film. Ofta är filmerna jag ser väldigt dåliga, och då jag på den här bloggen mest känner för att hylla olika saker skriver jag sällan om de filmerna. Men ibland har man tur och ser flera bra filmer under en kort tid. Den här veckan har jag sett tre filmer som jag känner för att tipsa er om, men för att slippa göra ett inlägg för varje film gör jag här en blogg med lite kortare recensioner. Det är tre filmer som är väldigt olika, men jag tycker att de alla är klart sevärda.


Water Lillies
Water Lillies (Naissance des pieuvres) handlar om en femtonårig tjej, Marie, som blir kär i Floriane, en tuff och utmanande tjej som är med i ett konstsimlag. För att komma närmare Floriane börjar Marie göra ”tjänster” åt Floriane. Visserligen verkar det som att Floriane börjar gilla Marie, men inte på samma sätt som Marie gillar henne. I jakten på kärlek förnedrar sig Marie rätt ordentligt och sviker sin enda egentliga kompis. Tjejerna lever i en medelklassvärld där de vuxna alltid verkar vara frånvarande. Det är skrämmande, oroande och uppgivet. Water Lillies handlar om att vara en ung tjej, om att vara kär, om att bli sviken, om att växa upp och om att lära sig att leva. De unga skådespelarna är väldigt bra och särskilt Pauline Acquart i huvudrollen är övertygande. Filmen är väldigt trovärdig och jag blir väldigt berörd av den tragiska och brutalt ärliga berättelsen. Water Lillies är en sådan film som borde visas för alla högstadieklasser. Det var länge sedan jag blev så imponerad av en fransk film.


The Rutles
Monty Python-medlemmen Eric Idle är en lustig kille, och bland det roligaste han har gjort måste vara filmen om bandet The Rutles från 1978. The Rutles är Eric Idles skruvade version av The Beatles, och filmen följer deras karriär från början till slut. Filmen befinner sig någonstans i gränslandet mellan mockumentär och parodi. Hälften av filmens - relativt korta – speltid består av parodier på Beatles-låtar. Ibland är låtarna roliga och ibland känns de sega och tråkiga. Intervjuerna med folket runt The Rutles och ”arkivmaterialet” är däremot roligt hela tiden. Det finns många sjuka och roliga scener i den här filmen, som säkert har citerats till förbannelse sedan filmen hade premiär (”I'd like to be a hairdresser. Or two. I'd like to be two hairdressers.”). Konstigt nog har det inte hänt särskilt mycket med komedier de senaste 30 åren. Vi skrattar fortfarande åt samma saker och humorn framförs på nästan samma sätt. The Rutles har många likheter med den roliga Walk Hard från 2007, och filmen bör nog ses som en klassiker. Om man kan sin Beatles-historia någorlunda och dessutom gillar typisk brittisk humor är The Rutles en otroligt sevärd film. En rolig grej med filmen är att kändisar som Paul Simon, Mick Jagger och Bill Murray medverkar och snackar om bandet.


A Complete History of My Sexual Failures
Jag är svag för losers. Chris Waitt är förmodligen den största loser som jag stiftat bekantskap med det här året. Han är ful, klär sig i extremt skabbiga kläder, har aldrig haft ett riktigt jobb och har blivit dumpad av alla sina flickvänner. Han sitter hemma i sin sunkiga lägenhet och undrar varför han alltid har blivit dumpad, och får – på klassiskt High Fidelity-manér- idén att han ska söka upp sina gamla flickvänner och ta reda på vad han gjorde fel. Chris bestämmer sig för att filma sina försök att ta kontakt med sina gamla flickvänner och resultatet blev A Complete History of My Sexual Failures. Det är en väldigt självutlämnande och tragiskt charmig dokumentär. Ibland känns den väldigt dramatiserad och man undrar hur mycket som är ”sant” av det man ser. Ibland kan jag tycka att Chris går över gränsen och när man har sett hans penis några gånger börjar det kännas för mycket. Det är en otroligt ojämn dokumentär, men helheten känns ändå rätt kul och annorlunda. A Complete History of My Sexual Failures kommer inte passa alla, och jag förstår inte riktigt varför Chris ville göra den här filmen. Han framstår som en riktig idiot och jag har inte alls svårt att föreställa mig varför han har blivit dumpad så många gånger.