måndag 27 september 2010

Årets Bon Iver

När jag funderar över gemensamma drag som återkommer hos mina favoritartister är ”skörhet” ett ord som ofta dyker upp. Jag har svårt för vad många skulle kalla perfekt och vackert. Band som U2 och Coldplay har aldrig kunnat beröra mig. När det låter för välproducerat, felfritt och korrekt kan jag inte släppa in musiken. Det behöver inte vara regelrätt lo-fi för att jag ska kunna ta till mig musik, men hos många av mina favoriter (Dylan, Clash, Stones och Håkan för att ta några exempel) finns det något som inte är helt perfekt. Något skört. Och jag inbillar mig att det är den där skörheten som gör att deras musik blir så otroligt jävla bra. När artisten vågar visa sina brister hamnar lyssnaren på samma nivå. Vi förenas i sprickorna och det blir mer känslosamt, äkta och gripande. De senaste veckorna har jag lyssnat på Säkerts senaste skiva Facit väldigt mycket. Jag tycker att det är ett fantastiskt album och Annika Norlin är betydligt mer intressant som Säkert än Hello Saferide. När hon sjunger på svenska blir hon genast mer bräcklig och äkta. Det är lättare att känna med henne då. Vissa artister gör skörheten till sitt främsta signum. För två år sedan slog mitt hjärta hårt för Bon Iver. Han tog den där skörheten och gjorde något eget av den. Kärleken till honom har slocknat något, även om hans samarbeten med Kanye West är väldigt spännande, men för några dagar sedan stiftade jag bekantskap med en kille som jag skulle vilja kalla för ”årets Bon Iver”. Han kallar sig How to Dress Well och rör sig i en annan genre, men använder samma uttryck och sätter sin skörhet i fokus. Och det låter väldigt bra.

Tom Krell pluggar filosofi och bor i Köln. När han gör musik kallar han sig alltså för How to Dress Well. Det är ett både fint och spännande artistnamn, men säger egentligen ingenting om musiken. Tom Krell gör sin egen grej. Hans röst är ibland läskigt lik Justin Vernons och han utnyttjar samma bräckliga och trasiga estetik som Bon Iver. Det är mycket brus, distorsion och oljud. Men istället för att syssla med Waldenpop gör How to Dress Well r’n’b. Hans första album Love Remains samlar låtarna från hans EPs tillsammans med några nya låtar. Jag fastnar direkt och känner omedelbart att det här är bland det mest passande man kan lyssna på nu när hösten kommer. Tom Krell sjunger riktigt bra. Han har en känsla för melodier och skulle lätt kunna skriva catchiga radiohits. Men det är ju uppenbarligen inte det som är syftet. Han siktar mycket högre än så. Det verkar som att han verkligen vill beröra. Och han har insett att han måste vara skör, bräcklig och lite trasig för att lyckas med det. Love Remains är en mörk skiva. Musiken känns deppig, höstig och väldigt rörande. Två av låtarna heter Suicide Dream 1 och 2. Till skillnad från nästan all annan r’n’b är avsaknaden av låtar om sex och kärlek total. Det känns väldigt befriande. Tom Krell är lämpligt sällskap för alla ensamma människor när vi stiger in i årets mörkaste månader.

lördag 18 september 2010

Brittisk pinsamhetshumor

Tidigare i veckan hade jag en liten högtidsstund när den tredje – och hett efterlängtade – säsongen av The Inbetweeners började. Inbetweeners är den brittiska ungdomsserien som roligt och träffsäkert har lyckats fånga känslan av att vara ung, vilsen och kille på ett lysande sätt. Tillsammans med min favoritserie Freaks and Geeks tycker jag att The Inbetweeners är den bästa ungdomsskildringen som någonsin har visats på TV. Jag har sett varje avsnitt i den andra säsongen minst tre gånger. Så kul är det. The Inbetweeners handlar om fyra killar som verkligen vill passa in på sin urtypiska brittiska gymnasieskola men bara misslyckas med allt de företar sig. Och de misslyckas ordentligt, ofta på spektakulära sätt. Serien tar pinsamhetshumorn till nya höjder. Varje avsnitt går ut på att killarna gör bort sig. Och det är sjukt kul. Jag älskar pinsamshetshumor. Och det finns ingen som gör den bättre än engelsmännen. Det finns amerikaner som är bra på det där också. Larry David är ett lysande exempel på en amerikan som är duktig på att försätta sig själv i ruggigt pinsamma situationer som han omöjligt kan ta sig ur. Men inte ens han rår på engelsmännen. De senaste tio åren har de förfinat genren på ett sätt som nästan ter sig vetenskapligt. Ricky Gervais med sina stilbildande serier The Office och Extras kan ses som en slags renässansmänniska när det gillar den pinsamma humorn. Han och polaren och Steve Merchant blir aldrig roligare än när de drar in sina karaktärer i jobbigt pinsamma situationer. Den lysande serien Peep Show (vars sjunde säsong drar igång i november) är ett annat flaggskepp för den brittiska pinsamhetshumorn. Men min favorit när det kommer till roliga pinsamheter är alltså The Inbetweeners. Att få se nya avsnitt av den serien känns lika stort som att få veta vad som händer med den kidnappade sonen i Sons of Anarchy. Säsongsstarten av The Inbetweeners var lika pinsam som jag hade hoppats. Det hela eskalerade i en utdragen, omedveten exponering av en hårig pungkula inför en fullsatt skolaula. Det är på den nivån det ligger, men dialogerna och skådespelet är på en sådan hög nivå att även de mest barnsliga inslagen framstår som mästerliga. Jag älskar det, och vetskapen om att jag snart kommer få se mer av The Inbetweeners är ibland det som behövs för att jag ska ta mig genom dagarna. Så kul är det. Snart kommer det tydligen en långfilm om killarna. Den kommer bli skitbra.

En ny bekantskap inom den brittiska pinsamhetshumorn är serien Pete versus Life. Den första säsongen avslutades nyligen. Som vanligt gör britterna föredömligt korta säsonger och därför finns det bara fem avsnitt av Pete versus Life. Men de är alla riktigt roliga. Konceptet är enkelt. Pete är en rätt snäll, men lite dryg och lat, kille som frilansar som sportjournalist. Han är expert på att säga fel saker vid fel tillfällen och råkar ofta ut för pinsamheter. Allt detta kommenteras av två sportkommentatorer. De ger inlevelsefulla kommentarer om såväl samlag som matvanor och har mycket bakgrundsinformation om alla seriens karaktärer. Det låter dumt, men det hela fungerar otroligt bra. Manusen är välskrivna, skådespelarna gör bra ifrån sig och pinsamheterna är rejält pinsamma. Jag tror att du behöver skratta lite – det finns alldeles för mycket att vara ledsen och orolig över i dessa tider – och då tror jag att några avsnitt av The Inbetweeners och Pete versus Life är precis vad du behöver.

söndag 12 september 2010

Easter Parade – Richard Yates


Det känns tråkigt att skriva om Mad Men. Alla har redan skrivit spaltmeter om Don Draper, och ibland känns det väldigt frustrerande att så få andra serier får så lite utrymme. Men samtidigt går det inte att bortse från att Mad Men är vår tids mest fulländade och betydelsefulla TV-serie. Jag är medveten om att de flesta inte har sett serien – det är en sådan serie som man framförallt läser om men aldrig ser, mest för att den inte är särskilt tillgänglig för den stora mainstreampubliken – men har man väl börjat är det svårt att slita sig. Den pågående – och hittills bästa - säsongen av Mad Men är fantastisk på alla sätt. Mad Men överskuggar allt annat. När filmen Revolutionary Road, baserad på Richard Yates roman, hade premiär för snart två år sedan pratades det väldigt lite om filmen i sig. Istället pratades det om Mad Men. Richard Yates har därefter blivit synonom med Mad Men. Efter att ha sett filmatiseringen försökte jag läsa boken Revolutionary Road, men fastnade aldrig. Språket var bra, men jag hade väldigt svårt för de ganska äckliga huvudpersonerna och deras överklassproblem och jag kunde inte tvätta bort bilderna från filmen. När jag därför började läsa Richard Yates Easter Parade, som nyligen har kommit på svenska, var det med låga förväntningar. Men Easter Parade visade sig vara en litterär sensation, vida överlägsen Revolutionary Road, och Richard Yates lyckas leva upp till sig rykte som författargeni.

Easter Parade skildrar två systrar och deras liv. Det är en sorgsen och jobbigt ärlig berättelse om två människor som verkligen vill göra det mesta av sina liv, men aldrig lyckas. Boken skrevs 1976 men Yates känns märkligt modern och påfallande osentimental i sina kvinnoskildringar. Han fastnar aldrig i några tråkiga könsroller eller inkörda klyschor. Det hela är väldigt drabbande. Han börjar väldigt starkt med meningen ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.” Vi kastas in i flickornas liv, vare sig vi vill eller inte. Det är sällan man läser författare som har samma flyt i språket och Yates lyckas med konststycket att hålla mig vaken trots att jag är otroligt trött. Jag fortsätter girigt att läsa. Efter den där skilsmässan flyttar systrarna till New Jersey med deras alkoholiserade mamma. De växer upp, och som brukligt är uppväxten något smärtsamt och jobbigt. Den ena systern gifter sig tidigt och fastnar i ett destruktivt äktenskap med tre söner. Den andra systern är väldigt självständig och utbildar sig. Hon har den ena korta relationen efter den andra utan att hitta en man som hon trivs med. Ingen av systrarna är aldrig riktigt lycklig. Yates låter oss följa systrarna genom deras ganska ledsamma, men ovanligt vanliga, liv och det är alltid väldigt gripande. Det är svårt att släppa Easter Parade och när boken avslutas lika starkt som den börjat uppfylls man av en känsla av att man har läst något riktigt stort.

Egentligen borde jag inte skriva mer om Mad Men. Richard Yates är tillräckligt stor för att slippa tråkiga TV-jämförelser. Men faktum är att Easter Parade har mycket mer av Mad Men i sig än vad Revolutionary Road någonsin hade. Där Revolutionary Road var en märklig men uppriktig skildring av några väldigt konstlade människor är Easter Parade en bok om vanliga människor och deras liv. Den är djupare och mer mångbottnad. Samtidigt skildrar Yates det amerikanska samhället och dess utveckling under en ganska lång och intressant tid. Det börjar i det tidiga 1930-talet och avslutas på 1970-talet. Däremellan hinner Yates säga mycket om vad som gör oss till de vi är. Han skriver om konflikten mellan rädslan för ensamheten och rädslan för närhet och relationer på ett påträngande och ärligt sätt. De två systrarna utgör två tydliga kontraster, samtidigt som de har mycket gemensamt. För många av bokens karaktärer har alkoholen en betydelsefull roll. Richard Yates var själv alkoholist men han skriver om spriten på ett väldigt osmickrande och uppriktigt sätt. I hans skildring av flykten från oss själva finns det inget förskönande. Easter Parade är en bok som lämnar spår och när den pågående säsongen av Mad Men tar slut vet du alltså hur du ska lindra din abstinens.

fredag 10 september 2010

Sjöjungfruns andra fot – Mia Couto


Skolan har börjat igen. Och därmed har jag återigen fått stifta bekantskap med prestationsångesten. Jag gillar inte att vara en student. Kunskapen har alltid haft sitt pris och det känns som att den blir allt dyrare att införskaffa. Jag har inga stora ambitioner med mitt liv. Det jag helst vill göra är egentligen bara att läsa böcker, titta på filmer och TV, lyssna på musik, gå långa promenader och skriva lite om dessa aktiviteter. Men det kommer de aldrig att tillåta. Skolan har alltid gått ut över mitt läsande, men det här läsåret har jag bestämt mig för att hålla igång läsandet även när det är tungt i skolan. För mig är läsandet och böckerna värda otroligt mycket. De bästa historierna har jag alltid fått ta del av genom romanerna. Att bli en av de som aldrig läser är helt enkelt inget alternativ. Den senaste veckan har jag begravt mig i den drabbande Sjöjungfruns andra fot. Den utspelar sig i Moçambique och är skriven av landets mest berömda författare, Mia Couto. Bara att få läsa afrikansk litteratur känns väldigt spännande. Det tillhör ovanligheterna att få läsa afrikanska romaner på svenska, och när de är så bra som Sjöjungfruns andra fot är det svårt att inte bli exalterad. Efter att ha läst några få sidor inser man att man har med en stor roman att göra. Mia Couto skriver fantastiskt, romanen har en stark berättelse som är laddad med tung historia, politik och magisk realism. Mia Couto berättar historien om Moçambique och kolonialismen på ett sätt som känns mer angeläget och lärorikt än vilken historiebok som helst.

På 1560-talet reser den portugisiska prästen Don Gonçalo Silveira till Moçambique. Han tänker frälsa den svarta kungen som styr över landet. Det är dömt att misslyckas. På seglatsen mot Afrika händer många märkliga saker som sätter saker i perspektiv. I packningen har Silveira en staty av Jungfru Maria som har välsignats av påven. Denna staty innehar bokens huvudroll. I början av 2000-talet hittar en kvinna samma staty djupt inne i skogen. Hon tar med den till byn där hon växte upp. Byn är mer eller mindre utplånad efter krig och oroligheter. Där bor många färgstarka karaktärer som alla är dömda till samma öde: ”glömma för att ha ett förflutet, ljuga för att ha en framtid”. När några svarta amerikaner kommer dit med avsikten att hitta sina rötter och det "sanna" Afrika har Couto samlat alla karaktärer som behövs för att skildra Moçambique och hur landet fungerar och har fungerat. Det är oavbrutet intressant och angeläget.

Vi missar så mycket i Sverige. Det finns så mycket vi väljer att inte se att vi får en chock när vi väl öppnar ögonen. Jag har aldrig satt mig in i kolonialismen och vad som har hänt med de afrikanska kolonierna och deras befolkningar efter att deras kolonisatörer gav sig av. Därför är Sjöjungfruns andra fot mycket givande och omskakande. Det är en bok som jag kan rekommendera till alla. Mia Couto har skrivit en riktigt bra berättelse som ger upphov till många tankar och funderingar. Under läsandet kommer jag ofta att tänka på Gabriel García Márquez fantastiska Hundra år av ensamhet. Vad den boken är för Colombia är Sjöjungfruns andra fot för Moçambique. Couto vågar vara rolig, politisk och smart på samma gång och jag känner mig nästan hedrad av att få läsa hans bok. Sjöjungfruns andra fot borde vara obligatorisk läsning och den har gett mig mer än vad jag vanligtvis får ut av en skolvecka.

lördag 4 september 2010

I’m Having Fun Now


Är hon verkligen lycklig nu? Jag trodde aldrig att hon skulle bli det. Och melankolin var ju faktiskt en av hennes styrkor. De där ledsamma sångerna kombinerade med de sorgsna ögonen under den röda luggen gjorde allting. På sin första soloskiva gjorde hon en låt om det där med lycka. Happy hette den och handlade – i alla fall som jag tolkade den – om att hon aldrig skulle kunna bli riktigt lycklig. För det är bara idioter och överdrivet religiösa människor som kan hävda att de faktiskt är lyckliga. Den där fullständiga lyckan är ouppnåelig. Vi vet inte ens vad den innebär, eller om den överhuvudtaget finns. Ändå jagar vi den hela tiden. Hela våra liv handlar om att finna lyckan. Men om den inte finns, vad gör vi då? De där frågeställningarna har alltid varit centrala i Jenny Lewis musik oavsett om hon spelat tillsammans med Watson-tvillingarna eller Rilo Kiley. Och även om hon i skivtiteln hävdar att hon har det kul nuförtiden, och musiken faktiskt låter lite gladare, är det ingen solskensindie vi har att göra med här. Jenny Lewis låter som hon alltid har gjort. Att hon backas upp av pojkvännen Johnathan Rice gör inte någon större skillnad. Den här gången kallar de sig Jenny and Johnny och samspelet mellan dem är centralt i nästan alla låtar. Det nya albumet har definitivt varit värt den två år långa väntan.

Jenny Lewis tre senaste skivor (solo och med Rilo Kiley) har haft väldigt lång hållbarhet. Jag har lyssnat regelbundet på skivorna sedan de kom och tycker fortfarande att de håller. Jag hittar nya saker vid varje lyssning och jag tröttnar varken på Jennys röst eller hennes texter. Det gör henne till något av en unik person på den amerikanska indiescenen, där det mesta känns spännande och intressant någon vecka. Men det har alltid känts som att Jenny Lewis har kunnat stå för sig själv. Hon hittade sin egen stil för länge sedan. Hon vet vad hon gör bäst. Nu jobbar hon på att förbättra sitt sound till perfektion. I’m Having Fun Now är den tredje skivan som Jenny spelar in utan att Rilo Kiley backar upp henne. Jag älskar Rilo Kiley men tycker nog att hennes soloskivor har varit snäppet bättre än Rilo-skivorna. Till en början kändes inte den nya skivan särskilt kul. Det lät onekligen väldigt bekant och även om jag gillar Jenny Lewis av hela mitt hjärta kändes det inte livsviktigt att få ett nytt album med låtar snarlika de som jag har hört så många gånger tidigare. Men efter tre-fyra lyssningar började de nya låtarna sätta sig. I’m Having Fun Now framstår mer och mer som ett riktigt bra album ju mer jag lyssnar på det. Jenny och Johnny fungerar riktigt bra tillsammans. Johnathan Rice – som har gjort några hyggliga soloalbum – har ständigt backat upp Jenny ända sedan hennes första soloalbum, Rabbit Fur Coat, gavs ut 2006 och det känns bara naturligt att han får en mer central roll här. Hans röst är väldigt stark och särskilt på låten Animal kommer han till sin fulla rätt. Mycket känns bekant på I’m Having Fun Now men soundet avviker lite från den americana som i hög grad har präglat Jennys tidigare album. Det känns lite rockigare nu. Det är mer driv och refrängerna är mer catchiga. Jenny Lewis är en av vår tids största artister. Tyvärr kommer hon nog aldrig få det där riktigt stora genomslaget som hon förtjänar, men för de som tar sig tid att lyssna kommer det alltid vara uppenbart att hon är en av de bästa.