onsdag 29 juli 2009

Summer Heights High


Sommaren är en tråkig årstid om man gillar populärkultur. Särskilt om man gillar att titta på TV är det årets sämsta tid. Det finns verkligen ingenting att se (om vi bortser från den nya säsongen av True Blood som tangerar tantsnuskgränsen väl ofta för att det ska vara kul). Lyckligtvis finns det många äldre serier som man inte har sett. Jag vet inte när jag såg en australiensisk serie senast. Det måste ha varit när jag var liten och SVT sände äventyrsserier för barn. Australiensarna var bäst i världen på att producera sådana under 90-talet. Häromdagen snubblade jag över Summer Heights High, en mockumentärserie från 2007. Tillsammans med Inbetweeners är det den roligaste TV-serie som jag har sett i år. Den är genial, fruktansvärt rolig och enormt välgjord. Sedan The Office har ingen varit i närheten av att göra en lika träffande mockumentär. Det tar inte många minuter innan jag är fångad i livet på Summer Heights High och har börjat tillbe Chris Lilley som den enda guden och dessutom börjat intressera mig för öriket Tonga.

Summer Heights High är den mest trovärdiga (och bästa) high school-serien sedan Freaks and Geeks. Komikern Chris Lilley har skapat och skrivit serien. Han är också med i nästan alla scener och framstår för varje minut som går alltmer som ett geni. Lilley gör tre väldigt olika roller och han gör dem med total inlevelse och perfekt komisk timing. Jag blir enormt imponerad. Den enda av hans roller som är i Lilleys egen ålder är den (icke uttalat, men ändå uppenbart) queera dramaläraren Mr G. Han är enormt självupptagen och lever ut sina fallna artistdrömmar genom att sätta upp bisarra föreställningar. Mr G har positiva sidor, men de överskuggas av alla elakheter och egoistiska grejer han oavbrutet sysslar med. Den mest extrema rollfiguren är Ja'mie King, en bortskämd överklasstjej från en fin privatskola som genom ett utbytesprogram tvingats genomgå en termin på den kommunala Summer Heights High. Hon ser ner på de ”fattiga” ungdomarna och beter sig otroligt svinigt. Alla har nog haft en Ja'mie King i sin klass och Chris Lilleys skildring av den vidriga tjejen är genomgående fantastisk. Mr G och Ja'mie King är extremt svåra att gilla. De har få sympatiska drag och behandlar andra människor som skit. Chris Lilley tredje rollfigur är också ett egocentriskt svin, men det är omöjligt att inte gilla honom. Jonah Takalua är ett problembarn från Tonga. Han har ett gäng med andra polynesiska ungar som terroriserar skolan. De lever för breakdance, att klottra och att leka Punk’d med de andra eleverna. Ändå finns det något älskvärt med Jonah. Det är inte bara kul att se en vuxen man spela ett barn, utan Jonahs hopplösa kamp mot smygrasistiska lärare och en oförstående vuxenvärld är riktigt rörande.

Summer Heights High är sjukt roligt. Manuset är otroligt välskrivet och Chris Lilley är fantastisk. Även de andra skådespelarna briljerar och det är sällan jag har skrattat så mycket åt en TV-serie. Serien är perfekt avvägd och även om jag hade velat se mer än åtta halvtimmeslånga avsnitt känns serien fulländad. Att göra en fortsättning hade inte gett något. Jag kommer se Summer Heights High många gånger. Det är en av få serier där det känns som att det är värt att lära sig alla repliker utantill. Synd bara att det inte finns någon som kommer förstå när jag droppar Jonah Takaluas otroliga one-liners. Innan Summer Heights High gjorde Chris Lilley en annan TV-serie, We Can Be Heroes, med ett liknande koncept. Det är också en mockumentärserie där Chris Lilley gör alla stora roller. Jag tänker se We Can Be Heroes i helgen och tvivlar inte en sekund på att den kommer vara fantastisk.

Utöver att Summer Heights High är bland det roligaste som har producerats för TV någonsin berör serien många viktiga frågor. Den belyser på ett vettigt sätt många av de problem som finns inom skolan. Jag känner igen mig själv i det mesta och kommer ihåg alla idiotiska metoder som mina gamla lärare har använt för att försöka lösa konflikter. Här paras de utstötta barnen ihop med mobbare för att förbättra atomsfären på skolan, lärare flippar ur på stökiga elever och tar parti för rasistiska mobbare. Chris Lilley har genomskådat hela skolsystemet. Det verkar inte finnas någon som helst skillnad på svenska och australiensiska skolor. Problemen är desamma och om jag vore rektor på en grundskola skulle jag göra det obligatoriskt för både lärare och elever att se Summer Heights High. Det skulle vara både lärorikt och ge upphov till många skratt.

tisdag 28 juli 2009

Harry Potter släpper inte taget


Det är tio år sedan jag läste den första boken om Harry Potter. Jag var med i en bokklubb och brukade köpa böcker (rättelse: mina föräldrar brukade köpa böcker till mig) genom den. På det sättet fick jag ett exemplar från den första upplagan av Harry Potter och de vises sten. I England var Harry Potter den nya Stora grejen men i Sverige var det ännu ingen som visste vem han var. Harry var elva och jag var tolv. Jag fastnade direkt och vi upplevde våra tonår tillsammans. Jag och Harry. Efter den andra boken orkade jag inte vänta på svenska översättningar utan köpte de engelska utgåvorna så fort de kom ut. På det sättet lärde jag mig engelska mycket bättre än vad jag någonsin hade gjort i klassrummet. Jag gillar Harry Potter extremt mycket. Vad som gör J.K. Rowlings böcker så speciella kan vara svårt att sätta fingret på. Men jag antar att de har det mesta. De är spännande, roliga, rörande och engagerande. Och – viktigast av allt – välskrivna och genomtänkta. Filmerna som baseras på böckerna är inte alls lika bra, men jag tycker faktiskt att alla Harry Potter-filmer håller måttet. De är snygga, underhållande och har en skön atomsfär. Ändå har jag alltid extremt låga förväntningar på filmerna. Jag tror att de ska vara High School Musical-versioner av böckerna och jag får tvinga mig själv till biografen. Men jag blir aldrig besviken utan alltid väldigt positivt överraskad. Den nya Harry Potter-filmen, Harry Potter och Halvblodsprinsen, som förstås bygger på den sjätte boken i serien, är inget undantag.

Du kan storyn sedan tidigare. Jag vet att du har läst boken. Kanske flera gånger. Du vet hur filmen kommer sluta. Du vet att Dumbledore kommer dö. Ändå sitter du där i biofåtöljen, förtrollad och fascinerad. Med fel regissör och skådespelare hade det kunnat bli skittråkigt, men det här gänget vet vad de gör. Det är den andra Harry Potter-filmen som regisseras av David Yates. Innan han gjorde den förra Potterfilmen, Harry Potter och Fenixorden, hade han mest gjort småskaliga TV-produktioner. Jag är grymt imponerad av honom och har fullt förtroende för att han kommer göra den sista boken – som ska göras som två filmer – rättvisa. Det är med säker hand han gör en komprimerad filmversion av Harry Potter och Halvblodsprinsen. För även om det är en lång film kan han omöjligt få med allt som berättades i den mäktiga boken. Ibland går det väldigt snabbt och det gäller att ha koll på sitt Harry Potter-universum för att få ut mesta möjliga av filmen. Stora biroller som Hagrid får bara några minuters speltid och favoriten Neville Longbottom skymtar bara förbi som hastigast. Filmens största styrka är att den är fantastiskt snygg. Det var länge sedan jag såg så vackra och dunkla gothmiljöer. Tim Burton hade kommit i byxorna tusen gånger (förresten, har du inte sett teasern för hans kommande Alice i Underlandet-filmatisering bör du göra det nu!). Skulle man mot förmodan tröttna på handlingen kan man alltid vila sina ögon på de vackra bilderna. Det är så pampigt och mäktigt att jag nästan blir lite tårögd.

Harry Potter och Halvblodsprinsen är den hittills mörkaste filmen i serien. Hade jag varit yngre hade jag nog blivit rädd av filmen. Färgskalan går enbart i nyanser av grått och det är mycket hemskheter som händer. En högre åldersgräns hade kanske varit lämpligt? När jag ser filmen är biografen full av småbarn som inte kan läsa texten och ständigt måste ta hjälp av sina föräldrar (som uppenbart har överskattat sina gulliga småttingars intelligens). Hade jag varit i deras ålder hade jag både kissat på mig och tvingats sova i mamma och pappas säng i flera veckor. Ibland blir det så otäckt att jag också hoppar till. Men det blir aldrig för läskigt och domedagsstämningen luckras emellanåt upp med ungdomlig kärlek och andra tokigheter.

När den första Harry Potter-filmen kom var jag tveksam till valet av skådespelare. Såg de inte lite töntiga och opassande ut? Sådär skulle ju inte Ron se ut! Men för varje film har det blivit alltmer uppenbart att skådespelarna passar utmärkt i sina roller. Idag känns Daniel Radcliffe, Rupert Grint och de andra löjligt självklara i sina roller. De har nästan helt tagit över den mentala bild jag hade av karaktärerna efter att ha läst böckerna. Samtidigt som de har växt in i sina roller har de också mognat som skådespelare. Men jag kan inte låta bli att undra om inte Ron är sponsrad av H&M? Jag har inget emot hans klädstil, den är charmig och lufsig, men jag tycker mig ofta känna igen kläderna från alla H&M-butiker jag har besökt de senaste åren. I en filmvärld där allt annat känns autentiskt och äkta förstör det lite av illusionen. Överlag är jag dock imponerad av den sjätte Harry Potter-filmen. Jag är väldigt förväntansfull inför de två avslutande filmerna. Harry Potter-serien måste vara en av de längsta filmserier som har gjorts med samma skådespelare. Helheten känns imponerande och finalen kommer garanterat vara fullständigt magisk.



SvD, DN, Aftonbladet

lördag 18 juli 2009

What I Talk About When I Talk About Running – Haruki Murakami


Jag har aldrig varit den atletiska typen. Jag hatade skolgymnastiken och har förutom lite patetisk skateboardåkning och några hårda förluster på judomattan aldrig sysslat med någon idrott eller träning. Men jag har alltid gillat att röra på mig. Vad jag inte gillar är att bli tvingad till att motionera och delta i sporter. De senaste två månaderna har jag sprungit regelbundet, flera gånger i veckan. Det är kul och mina framsteg imponerar på mig själv. Det gör inte längre ont i benen och jag kan utan problem springa en mil. Hade någon sagt det till mig för ett halvår sedan hade jag inte trott det. Jag bestämde mig för att börja springa, utan några egentliga ambitioner, och har sedan fortsatt med det. Det är kul att springa och det känns som att det ger mycket. Särskilt ruset, där inga egentliga tankar existerar, som man börjar känna efter några kilometer är mäktigt. Men ibland känns det som man har sålt sig lite. Som att man har blivit ännu en inskränkt och hälsohetsande människa. Det är inte rock’n’roll att springa. Eller är det?

Faktum är ju att Joe Strummer sprang flera maratonlopp och är inte Dustin Hoffman i Maratonmannen en av tidernas coolaste filmhjältar? En annan av mina förebilder som springer – och han springer mer än de flesta – är författaren Haruki Murakami. Jag älskar hans böcker och har läst det mesta som han har skrivit. Men självbiografin What I Talk About When I Talk About Running har jag väntat med att läsa. Den har inte känts särskilt ängelägen. Förrän jag började springa själv och självklart ville läsa den.

Haruki Murakami är inte en vanlig författare och hans självbiografi är inte heller någon vanlig självbiografi. Den handlar lika mycket om att springa som att skriva. Man får en rätt bra bild av Murakami som person. Han verkar vara en blyg, fokuserad och målmedveten och mycket sympatisk man. I vintras fyllde han 60 år och i våras kom hans senaste roman 1Q84 – som är den bok jag ser fram emot mest just nu – på japanska. Förmodligen springer han fortfarande. Steg för steg, varje dag.

När Murakami hade avslutat sina universitetsstudier öppnade han en jazzbar. Han levde om nätterna och hade fullt upp med att sköta baren. Det var inte förrän han var över 30 som han bestämde sig för att skriva en roman. Han började skriva på lediga stunder och hans första böcker – som inte finns utgivna på engelska, men enligt Murakami själv ska ha varit väldigt fragmentariska och röriga – fick positiva recensioner. Han insåg att han kanske kunde leva på skrivandet och bestämde sig för att satsa allt. Jazzbaren såldes och livsstilen ändrades helt och hållet. Dygnsrytmen ändrades och Murakami började gå upp klockan fem på morgonen för att kunna fokusera på skrivandet och gick till sängs klockan tio på kvällen. Hans framgångar blev enorma och idag är han en av de största internationella författarna. Ungefär samtidigt som Murakami började skriva seriöst började han springa. Liksom skrivandet är det något han har fortsatt med och något som han gör lika fokuserat och motiverat. Han springer ett maratonlopp om året och i boken får vi följa honom när han värmer upp inför New York Marathon. Han skriver om sitt förhållande till springandet och filosofin bakom springandet.

What I Talk About When I Talk About Running är inte en lång bok. Den är intressant, och bitvis väldigt fascinerande, men efter ett tag blir det lite tråkigt att läsa om allt springande. Språkligt är den inte lika fulländad som Murakamis romaner och formen är inte helgjuten. Men man lär känna författaren Murakami på ett annat sätt än tidigare, och därför är boken väldigt värdefull. Springandet blir en metafor för hans skrivande, där disciplin och rutiner verkar vara det viktigaste för att det ska fungera. Utan springandet skulle nog inte Murakami kunna skriva som han gör, och tvärtom. Det ena förutsätter det andra. ”Six miles a day, six days a week.”

torsdag 16 juli 2009

Jubileum/Utvärdering

Idag är det ett år sedan jag startade den här bloggen. Ambitionerna har alltid varit höga och syftet var att få skriva regelbundet om sådant som jag gillade. Jag gick ut rätt hårt från början. Trots att internet är ofattbart stort fanns det mycket som saknades. I alla fall på svenska. Det har aldrig varit några problem att hitta saker att skriva om. Ganska snabbt hittade jag en form som jag gillade. Jag tycker att jag har utvecklats under det här året och år nöjd med vad jag har presterat.

Blandningen film, musik, litteratur och TV borde egentligen tilltala de flesta. Även om jag har skrivit mycket om gamla grejer har Finpop alltid varit aktuell och uppdaterad och jag har ofta varit först i Sverige med att uppmärksamma olika företeelser. Finpop är inte en smal blogg. Jag känner mig ofta väldigt mainstream. Jag älskar Judd Apatow och Kanye West. Men Finpop har aldrig lyckats locka särskilt många läsare. Under de bästa perioderna har jag haft omkring hundra besökare per dag. Däremot har de flesta varit väldigt positiva till det jag skriver, vilket förstås har känts kul. Men framförallt har jag skrivit för mig själv. Finpop har fyllt en viktig funktion i mitt liv. Jag har fått en möjlighet att skriva om mina intressen och därmed fått ur mig mycket som jag inte kunnat prata med någon om. Det har gjort mig lugnare och gladare. Till en början var det inte meningen att Finpop skulle handla om mig men indirekt har bloggen mer och mer kommit att skildra den jag är och vad jag tänker. De som har läst bloggen har nog en ganska bra uppfattning om vem jag är. Ni känner mig bättre än de flesta.

Den senaste månaden har jag trappat ner på bloggandet. Det beror delvis på att det inte händer särskilt mycket under sommaren och delvis på att jag för första gången någonsin har mycket att göra. Men Finpop kommer leva vidare. Om jag kommer komma tillbaka till den ambitiösa en-blogg-varannan-dag-formen vet jag inte. Men jag kommer fortsätta skriva.

Jag vet inte hur man firar att man har bloggat ett år. Ska man ens fira det? Jag har letat i arkivet och plockat fram nio (tio hade varit att överdriva) bloggar som jag gillar extra mycket.

1. De fem bästa låtarna med Olle Ljungström
Det här är det mest lästa inlägget på Finpop. Under det här året har ju faktiskt Olle gjort någon slags comeback med en trevlig skiva och en fantastisk dokumentär. "De fem bästa låtarna..." är det enda återkommande inslaget på Finpop. Till en början var det tänkt som utfyllnad. Det är de inläggen som tar mest tid att skriva och kräver mest betänketid, och när man har avverkat ett gäng band och artister blir det svårare att komma på nya. Kommer jag någonsin klara av att göra en topp-5 med Dylan eller The Clash?

2. A Beginner’s Guide to Sandinista!
En ambitiös blogg som nästan ingen läste. Sandinista! är fortfarande en av mina favoritskivor och känner du för att lyssna på den tycker jag att du ska läsa det här inlägget.

3. Sent i november

Det är kul att skriva bokrecensioner. Men det finns nästan ingen som är intresserad av att läsa dem. Varken här eller någon annanstans. Jag är svag för välgjorda barnböcker och Tove Jansson är en av mina stora förebilder. Av hennes böcker är Sent i november den allra bästa.

4. The Man in Me

En lite annorlunda blogg där jag skrev om en favoritlåt och tre av mina hjältar och deras koppling till låten.

5. Tre filmer om isolation och galenskap av Roman Polanski
Rubriken säger allt.

6. Oscar Waos korta förunderliga liv – Junot Díaz
Årets bästa bok. Kanske århundradets bästa bok. Har du inte läst den än är det hög tid nu.

7. Snake och jag

Jag har många hjältar.

8. Mina föräldrars favoritalbum
Norrköping, rotlöshet och nostalgi. En av de bästa svenska skivorna någonsin.

9. Morrissey i Borås
Konsertbloggar ger flest läsare. Vill du skriva en blogg som drar mycket folk skulle jag rekommendera att du går på många spelningar och skriver ingående om dessa. Varvar du det med att lägga upp dagens-outfit-bilder några gånger om dagen har du ett vinnande koncept. Morrissey i Borås är bland det bästa jag har sett på en scen. Jag är fortfarande knockad.

Gustaf Hammarsten är ünderbar


Där står han! Iklädd beige jacka, ryggsäck och ful frisyr. Den underbara Lutz! Varför har vi inte hört mer om honom? Det här är förmodligen det största som har hänt Sverige i år! Den stolthet jag känner över Gustaf Hammarstens fenomenala prestation i Brüno är enorm. Det här är magnituder större och mer imponerande än Alexander Skarsgårds snygga hår i True Blood eller Malin Åkermans dräkt i Watchmen. Gustaf Hammarsten kommer nog alltid bli stämplad som ”han som knullade Brüno” men det var det verkligen värt. Med sin blyga och bleka uppsyn fick han mig på fall och han är nästan bättre än Sacha Baron Cohen själv.

Jag har alltså varit och sett Brüno. Jag antar att du redan har sett den. Om inte bör du sprinta till närmsta biograf och hosta upp de 95 kronor det kostar att se spektaklet. För det är riktigt jävla kul. På många sätt. Jag fick med mig båda mina bröder för att se filmen. Det var evigheter sen vi gjorde något tillsammans alla tre och det är lite kyligt och spänt emellan oss. Sacha Baron Cohens nya film var det enda som kunde bryta isen. Min yngsta brorsa förstod inte att filmen var filmad med ”dold kamera”-approach. Jag måste medge att han är lite blåst men samtidigt är det förståeligt. Det mesta i filmen känns otroligt och man undrar hela tiden om det är iscensatt eller ”på riktigt”. Men egentligen spelar det ingen roll. Låt oss tro att allt har hänt i verkligheten. Det viktiga är att det är underhållande och roligt. Och det är det hela tiden.

Jag kan omöjligt bli upprörd av något jag ser i Brüno. Allt är väntat, även om det ofta blir väldigt extremt. Sacha Baron Cohen går ”över gränsen” i nästan varje scen, men det är aldrig provocerande eller smaklöst. Satiren är ganska tam. Jag vet att det finns människor som ogillar bögar. Det kommer det alltid finnas. Tolerans är inte detsamma som acceptans, och ännu svårare är det att acceptera utåtagerande och extrema människor. För Brüno är helt enorm på alla sätt. Det här är inte en tillbakahållen bög som släpper loss på Pridefestivalen en gång om året. Sacha Baron Cohen går in i rollen på ett fantastiskt sätt och hans prestation förtjänar alla priser i världen. Han är barnslig, tramsig och jättekul. Det är få scener i Brüno som inte får mig att skratta högt. Med en speltid på 83 minuter är Brüno perfekt avvägd. Ingenting dras ut för länge och galenskap efter galenskap visas i ett rasande tempo. Jag kommer behöva se filmen flera gånger för att riktigt greppa alla dumheter. Men jag bär med mig många roliga minnen från den första titten. Som när Brüno söker barn till en fotosession och intervjuar föräldrar som är villiga att låta sina barn genomgå vilka hemskheter som helst för en stund i strålkastarljuset. Eller när han stöter på en amerikansk konservativ politiker. Men mest av allt kommer jag komma ihåg Gustaf Hammarsten och den makalösa slutscenen.



DN, SvD, Aftonbladet

söndag 12 juli 2009

En bråkdel av det hela - Steve Toltz


Jag har förstått att det är populärt bland svenska ungdomar att resa till Australien för ”finna sig själva” när de har slutat gymnasiet och väntar på att ”livet” ska kicka igång. Jag förstår inte riktigt varför. Det verkar varmt, eländigt och tråkigt. Men djurlivet och surfingen är säkert bra. En bråkdel av det hela av Steve Toltz utspelar sig i Australien. Det är en mäktig och väldigt omfattande roman som gör anspråk på mycket. Steve Toltz försöker skildra det mesta och ge svar på svåra frågor. Jag hade väntat mig en ny Middlesex men En bråkdel av det hela har snarare mer gemensamt med Jonathan Safran Foers överskattade böcker än med 2000-talets bästa roman. Jag är väldigt splittrad till boken. Stundtals är den genial och lysande. Steve Toltz är rolig, smart och skriver otroligt bra. Men stora delar av boken känns som pratiga transportsträckor. Men med de huvudpersoner och händelser som boken skildrar hade kanske något annat varit omöjligt.

Jasper Dean sitter i fängelse. Han är förvirrad och vet inte riktigt hur han ska gå vidare. För att komma till rätta med sig själv och livet börjat han skriva sin historia. En bråkdel av det hela är resultatet av det han skriver i fängelset. Jasper börjar med att berätta om sin pappa och farbror som växer upp i en tråkig liten stad. De är varandras motsatser och deras liv utvecklar sig till spektakulära och fantastiska historier. Det är vansinnigt, roligt och träffsäkert. De första 150 sidorna av boken hör till det bättre som jag har läst det här året. Det är riktigt bra och underhållande, och jag önskar nästan att jag hade slutat där. Sedan fortsätter man läsa och blir alltmer otålig. Steve Toltz hittar aldrig riktigt tillbaks till den fantastiska form och historia som han påbörjade och det utvecklar sig till en utdragen berättelse som bara exploderar ett fåtal gånger. Jaspers pappa lämnar efter en rad katastrofala händelser Australien och åker till Paris där han träffar Jaspers psykotiska mamma. Efter att Jasper har fötts tar modern livet av sig och fadern och sonen återvänder till Australien. De gör båda sitt bästa för att inte passa in i samhället men kan inte heller klara av den ensamhet och isolation som det medför. Det kan inte sluta på något annat sätt än i olycka.

Det genomgående temat i En bråkdel i det hela är identitet och vad som gör oss till de vi är. Steve Toltz har mycket vettigt att säga om detta. Han resonerar mycket och ibland blir det lite tjatigt och väl pratigt, men det känns hela tiden insiktsfullt och genomtänkt. Det är också en rörande fader-och-son-historia där ingenting är normalt eller vanligt. Hela boken är full av absurda händelser, konstiga personer och levnadsöden som är för osannolika för att kännas icke-trovärdiga. Steve Toltz måste ha haft enorma ambitioner när han skrev boken. Det är hans debutroman och som sådan är den imponerande. Men det känns också som att han har försökt få väl mycket sagt. Boken hade tjänat på ett kortare och mer begränsat format. Den är hela tiden fascinerande och jag är alltid sugen på att fortsätta läsa, men samtidigt är den onekligen ganska tröttande. Ska man genrebestämma En bråkdel av det hela passar den in bland den nya magiska realismen, tillsammans med böcker som Oscar Waos korta förunderliga liv och Middlesex, men den förtjänar inte riktigt att jämföras med dessa. En bråkdel av det hela hade kunnat utspela sig varsomhelst och att det är Australien som är skådeplats märks egentligen inte. Det tycker jag är lite synd, för det känns som att Steve Toltz är en författare som mycket väl skulle kunna skriva ”den stora australiensiska romanen” med allt vad det innebär. En bråkdel av det hela är en bra roman. Varken mer eller mindre.

lördag 11 juli 2009

Sommarlov är aldrig äventyrliga


När man pluggar på universitet är inte alltid sommarlov något som man ser fram emot. Många tvingas åka hem till sina hemstäder och tre månader av ovisshet, leda och blues. Jag sommarjobbar och är sjukt trött om kvällarna. Min polare ligger riktigt risigt till då han inte har några pengar alls och socialen vägrar att hjälpa till. Att det dessutom är poptorka av sällan skådat slag gör det hela ännu bättre. Blockbusters på bio, inget på TV och få spännande spelningar. Filmen Adventureland är den kanske bästa skildringen av ett pissigt universitetssommarlov som någonsin har gjorts. Jag hade sett fram emot den i över ett halvår och den visade sig vara något helt annat än vad jag hade väntat mig. Men Adventureland är en överraskning av det trevligare slaget. Superbad-regissören Greg Mottola har regisserat, Haverchuck och SNL-folk har biroller och trailern utlovade en flamsig amerikansk komedi. Istället är det ett lågmält sommardrama med komiska inslag som på ett träffsäkert sätt belyser exakt hur patetisk man är när man är dryga 20 och inte vet vad som kommer hända härnäst.

Den begåvade och krulliga Jesse Eisenberg (som vi senast såg i Limp Bizkit-frontmannen Fred Dursts överraskande regidebut The Education of Charlie Banks) spelar en nyutexaminerad collegestudent. Planerna på en Europatripp rasar samman när hans farsa blir av med jobbet. Han tvingas bo hemma över sommaren och utan någon som helst erfarenhet av att arbeta blir han tvungen att jobba på det lokala tivolit, Adventureland. Det är ett segt och förnedrande jobb, men arbetskamraterna är åtminstone schyssta. Där träffar han också en tjej som spelas av den tjusiga tonårsidolen Kristen Stewart (Into the Wild och Twilight). Hon har en del egna problem som får mycket utrymme i filmen. Trots – eller tack vare – den hjärndöda miljön blir de två kära i varandra. Det går långsamt framåt och är givetvis inte problemfritt. Dessutom utspelar sig det hela 1987.

Jag hade väntat mig att jag skulle gapskratta åt Adventureland. Men det händer inte. Ibland fnittrar man till, främst åt de dumheter som tivolibossen Bill Hader har för sig. Annars är det mest mysigt, sömnigt och väldigt bekant. Tonen är en helt annan än i Superbad. Tempot är ganska långsamt och manuset är välskrivet. Skådisarna gör bra ifrån sig. Jesse Eisenberg framstår alltmer som ett mer hållbart alternativ till Michael Cera. Det finns alltid en tyngd i hans skådespel och han är just nu världsbäst på att se vilsen ut. Jag tror han kommer kunna utvecklas till något stort. Det gäller också för Kristen Stewart. Hon övertygar i det mesta som hon gör och här är hon riktigt bra. Vad som gör Adventureland sevärd är att den känns trovärdig. Det här hade kunnat vara ditt eller mitt sommarlov. Det där hade kunnat vara du eller jag.

The Low Anthem


Det känns hemskt att säga det, men ett år senare känns inte Bon Iver eller Fleet Foxes särskilt angelägna. De gjorde förra årets bästa skivor. Jag lyssnade på dem konstant under flera månader och identifierade mig starkt med dem och deras låtar. Nu kan jag knappt tänka mig att lyssna på dem. Det skulle i sådana fall vara för att framkalla nostalgi. Det är ett sorgligt konstaterande, men det är väldigt få album som överlever någon längre tid, och särskilt indie har en förmåga att vissna oroväckande fort. Jag har till och med börjat tröttna på Jamie T och hypen inför hans nya album (releasedatumet, den 7e september, släpptes häromdagen) minskar för varje dag. Samtidigt fortsätter jakten på ny musik. Den här veckans starkast lysande stjärnor är det amerikanska bandet The Low Anthem som rör sig över ett brett – men ändå snävt - spektra och imponerar med några riktigt trevliga låtar. Det är första gången jag hör dem och deras album Oh My God, Charlie Darwin känns som ett givet julisoundtrack för alla törstiga älskare.

The Low Anthem låter väldigt amerikanska. Deras musik låter som jag tänker mig att ensliga amerikanska landsvägar skulle låta om de kunde göra musik. Det är ett mysigt sound som passar mig perfekt. När jag skriver det här ser jag att albumet kom redan förra året, i september, men det är först nu som det har tagit sig hit. Och som jag och pappa brukar säga: ”alla låtar som du inte har hört är nya låtar, oavsett hur gamla de är”. The Low Anthem förtjänar din vänskap. De inledande låtarna Charlie Darwin och To Ohio hör till det mest finstämda och vackra jag har hört i år. Det är nästan så att man fäller en tår över hur fint de spelar och sjunger. Fleet Foxes kan gå och gömma sig. Som en kontrast till den lo-fifeber som råder nu är The Low Anthem perfekta när man vill vila öronen. Men några av låtarna på albumet är typisk amerikansk rock som inte alls känns lika upphetsande. Det gör Oh My God, Charlie Darwin till en lite ojämn skiva, men samtidigt fascineras jag av att gruppen har flera sidor och att de alltid låter väldigt bra. Det finns inget konstlat eller falskt över The Low Anthem. Medan juli regnar bort utanför ditt fönster är det bästa du kan göra att lyssna på Oh My God, Charlie Darwin. Det kan man göra antingen på bandets MySpace eller på Spotify.



Aftonbladet, DN