Jag och Max Payne

Jag minns det första mötet med Max Payne kristallklart, nästan som om det vore igår. Jag var fjorton år gammal och en eftermiddag efter skolan visade min kompis Andreas entusiastiskt upp det senaste dataspelet som han och storebrorsan hade fått. Det finskutvecklade actionspelet var en stenhård våldsfest och vi hade aldrig sett eller spelat något liknande. Serietidningsestetiken och slow motion-sekvenserna gjorde Max Payne till en unik och cool spelupplevelse och man visste redan då att man hade med en klassiker att göra. Andreas hade en ny dator och kunde njuta av Max Payne på de högsta inställningarna medan datorn som stod hemma hos mig inte ens klarade av att starta spelet. Jag fick avundssjukt titta på och provspela valda delar av spelet, men hade aldrig möjlighet att uppleva hela May Payne genom mina egna ögon. Några år senare kom uppföljaren The Fall of Max Payne och då hade jag äntligen en ny dator och kunde också spela spelet. Max Payne 2 är ett av mina absoluta favoritspel och ett av de spel som jag har spelat igenom flest gånger, senast för några månader sedan. Spelet har verkligen allt: en cool story med mycket serietidningskänsla, kraftigt influerad av de hårdaste noirfilmerna, häftiga karaktärer och (åtminstone när det kom) oslagbar grafik. Viktigast av allt var dock att Max Payne 2 var fantastiskt kul att spela. Spelet tog bara dryga fyra timmar att klara av, men varje minut var underbart rolig och full av spänning och action. Inget annat spel har fått mig att känna mig lika cool som när jag i rollen som Max Payne slänger mig in i ett rum med gangsters, slår på slow motion-funktionen och graciöst skjuter ner mina motståndare en efter en medan kulorna viner runt mig. Våld har aldrig varit coolare eller mer underhållande än i Max Payne 2. När spelet kom för nio år sedan var det ett mästerverk och så känns det fortfarande när man spelar det, trots allt som har hänt (och inte har hänt) på spelfronten. För två veckor sedan släpptes Max Payne 3, efter nio långa år av väntan, många turer och en hel del tvivel. De finska utvecklarna Remedy övergav Max till förmån för andra spelhjältar och istället tog speljättarna Rockstar Games, mest kända för de fantastiska GTA-spelen, över utvecklingen av det tredje Max Payne-spelet. Spelet har varit på gång i många år och ofta varit omgivet av illvilliga rykten om att spelet ser dåligt ut och att Rockstar helt har frångått spelets noirkärna. Många har varit skeptiska, men själv har jag mest varit sugen på ett nytt Max Payne-spel, och efter att ha klarat av spelet kan jag glatt konstatera att Rockstar lyckats mycket väl med att förvalta världens coolaste spelhjälte. Max Payne är fortfarande Max Payne, och han gör fortfarande sitt jobb bättre än någon annan.

När vi träffar Max Payne igen befinner han sig i  storstaden São Paulo, Brasilien, där han tagit jobb som livvakt åt en rik familj. Han plågas av det förflutna och befinner sig i ett ständigt töcken av alkohol och piller. När en kvinna som han skulle beskydda blir kidnappad är det upptakten på ett brutalt och spännande actiondrama som tar oss genom hela  São Paulo, från de lyxiga skyskraporna till de fattiga människorna i stadens favelor, men också tillbaka i Max minnen. Rockstar har tagit sig friheter med storyn, och inte helt oväntat är många fans sura och upprörda. TV-spelsfans är ofta en väldigt konservativ och trångsynt grupp förvuxna 14-åringar som hatar när saker förändras och någon skulle förstöra de, ofta ytliga och tråkiga, berättelser som de älskar. När det gäller Max Payne var dock oron befogad. De två tidigare Max Payne-spelen var väldigt genomtänkta och välskrivna och förmedlade en speciell stämning som få andra spel kommit i närheten av. Det var mörkt, spännande och häftigt. När Rockstar flyttar Max Payne till Brasilien är han fortfarande samma plågade man som tidigare, men en stor del av noirkänslan som präglade de tidigare spelen är utbytt mot något annat, som får storyn att ta en annan väg och berätta annat, och mycket mer, än tidigare. För egen del tycker jag inte att det är något dåligt och från första stund är jag fast i Max Payne 3 och dess story. Manuset är välskrivet och intensivt, karaktärerna fascinerar och storyn griper tag. Att Rockstar har haft modet att förlägga spelet i  São Paulo var ett lysande drag, och det gör spelet bra mycket coolare än alla spel som utspelar sig i amerikanska städer. Staden i spelet känns spännande, intressant och verklighetstrogen. Trots all action och intensiva skjutande och dödande känns aldrig Max Payne 3 som ett särskilt orealistiskt spel. Den story som Rockstar har valt att berätta känns nämligen tyngd av allvar och verklighet. Visst är det först och främst ett actionspel men för första gången får jag uppleva ett storspel som vågar diskutera frågor som klass och samhälle. Det orättvisa  São Paulo med sina enorma klasskillnader är den perfekta skådeplatsen för Max Paynes inre och yttre kamp. Spelet har flera likheter med den fantastiska filmen Guds stad som handlar om unga människor i ett våldsamt och fattigt Rio de Janeiro. Till skillnad från de Rockstarspel som vi är vana att spela är Max Payne 3 varken fritt eller öppet. Här finns inga valmöjligheter och allt som du gör i spelet är hårt styrt och regisserat. För mig, som alltid har föredragit intensiva och snyggt strukturerade spel, passar det perfekt. Jag saknar inte friheten och lutar mig tillbaka i soffan och följer med i den filmiska berättelsen.

Efter Max Payne 3 känns alla världens actionfilmer överflödiga. Storyn slår vilken Hollywoodactionfilm som helst och snyggare och mer intensiv action än den som det bjuds på här finns inte. Miljöerna är fantastiska, röstskådespelarna är duktiga och spelmusiken är genomtänkt och passande. Rent spelmässigt är det också ett lysande spel. Spelet fungerar i stort som de tidigare Max Payne-spelen och slow motion-funktionen, som tillåter spelaren att sakta ned på tempot i tuffa situationer, är lika central som förrut. Den stora skillnaden för mig är att jag spelar Max Payne 3 på x-boxen medan jag spelade de tidigare spelen på datorn, och med handkontroll är det som vanligt mycket svårare att sikta än med musen. Spelet har olika funktioner som förenklar siktandet, vilket visar sig vara nödvändigt för min överlevnad. Jämfört med de flesta moderna storspel är Max Payne 3 riktigt utmanande emellanåt och trots hjälpmedel som sikthjälp och slow motion dör jag oftare än i många andra spel. Gränsen mellan rolig utmaning och frustrerande prövning är hårfin i TV-spel men när jag spelar Max Payne 3 har jag inget emot att få spela om vissa partier många gånger. Eldstriderna är så maffiga och imponerande att jag gärna upplever dem igen. Hela tiden känns det som ett spel som jag vill återkomma till, många gånger. Efter att man har klarat av spelet (som är förvånansvärt långt jämfört med de tidigare spelen) kan man ge sig på det förvånansvärt roliga och lyckade multiplayerläget som förlänger spelets livslängd avsevärt. Max Payne 3 är ett fantastiskt spel på alla sätt och utan tvekan det bästa som jag har spelat i år. Mina enda invändningar är att Rockstar övergivit de snygga serietidningssekvenserna som skötte mycket av berättandet i de tidigare spelen, till förmån för mer konventionella (visserligen skitsnygga och välregisserade) videosekvenser och att man ungefär halvvägs i spelet inte längre förstår Max motivation att fortsätta slåss. Kanske är det så enkelt att han inte längre har något att leva för och hellre slutar på topp – i tidernas snyggaste actionsekvenser – än med en flaska sprit i ett sunkigt hotellrum. Jag hoppas att Max Payne kommer tillbaka, och att vi inte behöver vänta nio år den här gången, men man vet aldrig med Rockstar. Hur det än blir med eventuella uppföljare vet jag att jag kommer träffa Max många gånger till, för jag är knappast klar med de spel där han röjer och dödar.