Juni revisited

Jag fyllde 26 förra helgen. Det är nästan fem år sedan jag skrev det första inlägget på Finpop och åren har gått fort. Jag känner mig inte jätteung längre och jag tror att min kulturkonsumtion har förändrats med åren. Samtidigt som jag är mer kräsen och svårflirtad än tidigare letar jag inte längre lika intensivt efter nya intryck. Större delen av juni spenderade jag i USA, först i Minneapolis på konferens och därefter som turist i Chicago och New York. Jag har därför varit utan uppkoppling och nedladdningsmöjligheter en stor del av juni och därför blir kanske det här inlägget mindre uppdaterat än vanligt. Här följer i alla fall de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gjorde juni lite roligare.

Ungefär samtidigt som jag var i Chicago släpptes årets två viktigaste Chicago-album. Det är två skivor som jag sett fram emot och det var kul att jag av en slump råkade befinna mig i artisternas hemstad vid skivsläppen. Inte för att det gjorde någon direkt skillnad, men det ger onekligen lite färg åt lyssnandet på dessa skivor. Att en av skivorna jag syftar på är Kanye Wests nya skiva Yeezus, är antagligen inte så svårt att gissa. Jag har skrivit om min fascination och beundran av Kanyes musik på Finpop många gånger tidigare. Nästa vår är det tio år sedan jag först stiftade bekantskap med honom i samband med debuten The College Dropout och det är ganska vansinnigt hur stor han har blivit och hur mycket han har utvecklats sedan dess. Jag bryr mig inte längre så mycket om de låtar och projekt Kanye håller på med utanför sina egna skivor. Jay-Z-samarbetet Watch the Throne var enormt tråkigt i jämförelse med de egna skivorna och de mer konventionella låtar Kanye släpper emellanåt ser jag mest som hans sätt att befästa sin position i hiphopvärlden. På de ”riktiga” Kanye West-släppen gör han sin helt egna grej och bryr sig bara om att det ska vara bra och nyskapande, men inte nödvändigtvis kommersiellt gångbart. Det nya albumet Yeezus är, åtminstone inte vid de första lyssningarna, särskilt lyssnarvänligt och känns mest som ett sätt för Kanye att vända upp och ned på förväntningarna. Den första gången jag hörde skivan kändes den inte som något jag skulle vilja återvända till, men några dagar senare gav jag den en chans till och när jag var beredd på det hårda, avskalade soundet började jag uppskatta det jag hörde. Yeezus låter till en början halvfärdig, naken och skev men är förstås genomtänkt i minsta detalj. Kanye är, och har alltid varit, en perfektionist och att påstå att skivan inte skulle vara tillräckligt genomarbetad är att underskatta honom och hans ambitioner. Jag har inget intresse av skvaller kring Kanyes privatliv men den bild han målar upp av sig själv på sina skivor är onekligen intressant. Jag tror inte man ska ta honom på allvar utan snarare se det han håller på med som ett sätt att driva med allmänheten och medias bild av honom. Yeezus är på många sätt en intressant skiva och vi som har följt honom sedan början av karriären kommer nog, åtminstone när vi vant oss vid skivans sound, välkomna detta nya kapitel i sagan om Kanye West. Den andra Chicagoskivan jag syftar på är ynglingarna i Smith Westerns tredje album Soft Will. Jag älskade deras förra skiva Dye It Blonde från 2011 och har länge sett fram emot uppföljaren. Soft Will är en trevlig skiva men saknar tyvärr de starka melodier och refränger som gjorde Dye It Blonde till ett så fantastiskt rockalbum. Det märks att, de fortfarande mycket unga, bandmedlemmarna blivit lite äldre och här kör de med att lite mjukare sound än tidigare. Gitarrerna är fortfarande fantastiska men trots flera riktiga starka spår är det inga av låtarna som är lika medryckande som de på Dye It Blonde. Det känns dock inte längre som att killarna lutar sig lika tungt mot sina underbara inspirationskällor (bland annat Bowie och Suede) utan låter mer egna vilket lovar gott inför nästa skiva.

Under USA-vistelsen läste jag två riktigt trevliga, väldigt icke-amerikanska, romaner som jag skulle vilja rekommendera. Dels klassikern Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin från 1929 och dels David Peaces märkliga deckare Tokyo år noll, som kom i svensk översättning förra året. Berlin Alexanderplatz är en häftig roman om den vilsne Franz Biberkopf som efter att ha avtjänat ett fyraårigt fängelsestraff för att ha dödat sin flickvän släpps ut på Berlins gator. Berättelsen om Franz väg till anständighet och ett hederligt liv berättas på ett allt annat än rakt och lättläst sätt där den egentigen ganska enkla ramberättelsen blandas med gatubilder och stickspår på ett medvetet rörigt sätt. Alfred Döblin hade uppenbarligen stora ambitioner med den här romanen och med lite tålamod är det en spännande läsupplevelse som skildrar både intressanta människor och en intressant tid, men är kanske framförallt ett ovanligt lyckat porträtt av en kaotisk stad och ett inte helt fungerande samhälle. Efter att ha läst boken är jag förstås väldigt sugen på att se den klassiska TV-serien från 1980 och när jag avverkat den lär jag återkomma med en rapport här på bloggen. Vidare till Tokyo år noll som utspelar sig 1946 efter att japan kapitulerat och kontrollerade av USA försöker bygga upp sitt sönderbombade land. Det är en mycket fascinerande period i den japanska historien som jag inte vetat mycket om tidigare, vilket gör Tokyo år noll till en lärorik och givande roman. Det är första gången jag läser något av David Peace, men jag har sneglat på Tokyo år noll i flera år och när jag nu såg att den kommit ut på svenska (i oväntat bra översättning) bestämde jag mig till slut för att läsa den. David Peace är känd som en förnyare av deckargenren och har bland annat skrivit Red Riding-kvartetten som blev en obehaglig och smått lysande TV-serie för några år sedan och fotbollsboken The Damned United som blev en sevärd film med Michael Sheen i huvudrollen. Tokyo år noll kategoriseras som deckare men saknar en klassisk deckarintrig och huvudpersonens splittrade psyke kan liknas med det splittrade Japan som skildras. Det är en välskriven bok med ett spännande språk där upprepningar av fraser och ord fyller en viktig funktion. Jag kan rekommendera den varmt till alla som vill ha sommerläsning som bjuder både på en intressant historialektion och ett skruvat mindfuck.

Jag såg inte särskilt många filmer i juni men tänkte slå ett slag för den roliga This Is The End som jag såg på bio i USA. Det är en film där Seth Rogen, James Franco, Jonah Hill, Jay Baruchel och många andra kända ansikten spelar skruvade versioner av sig själva. För oss som har följt, och älskat, dessa skådespelare sedan de började sina karriärer i TV-serier som Freaks and Geeks and Undeclared och filmer som Superbad är This Is The End en liten högtidsstund. Om man inte gillar Seth Rogen och de andra bör man nog inte se den. Jag hade väldigt kul när jag såg filmen, där skådespelarna får möjlighet att driva med sig själva på ett kreativt och roligt sätt. Den är inte särskilt smart och innehåller alldeles för mycket osmaklig drogromantik, men jag kan inte låta bli att älska den i all sin pårökta dumhet. This Is The End har svensk biopremiär i oktober och lär inte få något större genomslag här. Har man en relation till skådespelarna sedan tidigare bör man dock gå och se den. Att se This Is The End är som att komma hem efter en längre resa i främmande land och umgås med sina gamla kompisar.

Det blev inte mycket TV i juni heller och den enda TV-serie jag sett som är värd att skriva om är Mad Men, som avslutade sin sjätte säsong. Jag var inte superentusiastisk över säsongens första avsnitt men den andra halvan var verkligen fantastisk TV. Ibland är serien faktiskt så bra att man kan hålla med de som kallar den världens bästa dramaserie. Don Draper är som mest intressant när han är som trasigast och när den sjätte säsongen tog slut kändes det som han befann sig på någon slags botten. Det ska bli intressant att se om han lyckas ta sig samman eller sjunker ännu lägre i nästa säsong. Dessutom bjöd den sjätte säsongen på en mycket rolig historia om en senil gammal tant och hennes spanska vårdare och några av de mindre rollerna fick utrymme att skina. Mad Men, när serien är som bäst, är stor TV på alla tänkbara sätt.