Breaking Bad-finalen

Vilken fantastisk avslutning det blev! De senaste avsnitten av Breaking Bad har verkligen varit dramaturgiska mästerverk som i uppbyggnad av spänning och förväntan saknar egentligt motstycke i TV-historien. Med ganska enkla medel och omtumlande känslor har den senaste säsongen berört en enad publik. Alla som har sett Breaking Bad under det senaste året har blivit hängivna fans. Jag har inte sett någon säga eller skriva något negativt om serien. Alla är fullständigt hänförda. Breaking Bad är en serie som verkligen har förtjänat all kärlek den fått, även om det tog flera år för serien att hitta sin stora publik.

Jag minns när jag såg det första Breaking Bad-avsnittet i januari 2008, för nästan sex år sedan, dagen efter att serien börjat visas i USA. På den tiden var det fortfarande HBO som nästan uteslutande gällde för amerikanska kvalitetsserier och AMC, kanalen som sänder Breaking Bad, var en riktig uppstickare som hösten innan blivit rejält hajpad när de visade den första säsongen av Mad Men. Jag hade läst om Breaking Bad någon vecka tidigare när jag läste om nya amerikanska TV-serier som skulle börja visas under vårsäsongen. Jag fastnade för Breaking Bad när jag läste om den eftersom huvudpersonen skulle vara kemist. Jag var då inne på fjärde terminen av mina kemistudier och kände mig mest allmänt deppig över den nya terminen och den nystartade kursen (fysikalisk kemi, där man lär sig om fysiken bakom många kemiska fenomen), men självklart blev jag väldigt entusiastisk över en TV-serie om en kemist. När kemister tidigare har skildrats i TV och film hade det nästan uteslutande varit som löjliga nördar eller galna vetenskapsmän och det här lät som något helt nytt. Med introt där designen tagits från periodiska systemet och skådespelarna presenteras med grundämnesförkortningar fetade och grönfärgade i namnen var jag fast. I de första säsongerna var det en del roligt kemisnack (som när de använde flourvätesyra för att lösa upp kroppar och Jesse missade det där med att syran också löser upp metall) och trots det mycket tvivelaktiga yrket, och en del osympatiska sidor, kändes Walt som en naturvetenskaplig hjälte. När han tog täcknamnet Heisenberg (han med osäkerhetsprincipen) och satte på sig den där (numer klassiska) hatten high fiveade jag mig själv och utbrast ”Fuck yeah!”. Sen fick jag svälja all märklig beundran för Walter White och ersätta fascinationen med avsmak.

Karaktärsutvecklingen av Walter White är det centrala i Breaking Bad och vad som skulle hända med honom var, åtminstone för mig, helt oväntat. Att jag skulle börja hata honom och önska honom en massa otrevligheter hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag började följa serien. Men någonstans vände det, utan att jag riktigt märkte det och plötsligt insåg att jag aldrig skulle kunna gilla honom igen. Istället blev det Jesse Pinkman, som i de första säsongerna kändes extremt larvig i sina fula hiphopkläder och störiga uppsyn (visserligen kunde man ana hans ädla sidor redan i första säsongen när vi fick träffa hans familj), som blev den jag hejade på. Aaron Paul som spelar Jesse har verkligen utvecklats under serien och hans prestation har nästan imponerat ännu mer på mig än Bryan Cranstons Walter White, som jag knockades av redan från början. De två, och deras samspel, har varit seriens nav och även när seriens handling har känts seg och utdragen – vilket det med den avslutande säsongen i färskt minne är svårt att komma ihåg – har deras storslagna prestationer alltid gripit tag i mig. Seriens sista avsnitt har varit fulländade TV-mästerverk där allt har varit helt perfekt. Skådespelet, regin, tempot, manuset och allt annat har helt enkelt varit i en klass för sig. Att Walter återigen skulle bli en hjälte var väntat och det enda sättet manusförfattarna kunde lyckas med det var att introducera att gäng genomusla och fruktansvärt onda karaktärer, så onda att Walter White skulle framstå som en cancersjuk ängel i jämförelse. Slutet var förutsägbart, men ändå spännande och helt rätt på varje sätt. Visst hade jag velat se en epilog med Jesse och Walters familj, men slutet som sådant var verkligen perfekt.     

Under det senaste året känns det som resten av världen har hunnit ikapp och nu är nästan alla som bryr sig om TV-serier och lever stora delar av sina liv på nätet hängivna Breaking Bad-fans. Det finns få serier som förtjänat sina fans mer. Breaking Bad har varit en unik serie. Jag är glad över att den är avslutad och att den slutade som den gjorde. På topp. 

American Horror Story

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av skräck. Med några undantag (The Shining, Rosemary’s Baby, Lovecraft, Poe, John Ajvide Lindqvists böcker och ett gäng till) har jag nästan alltid uppfattat skräck som raka motsatsen till ”finpop”. Självklart har jag sett flera bra skräckfilmer men det mesta i genren är så fantastiskt uselt att jag omöjligt kan förmå mig själv att engagera mig i deras taffliga storys. Ofta tappar jag intresset efter några minuter och lever mig aldrig in tillräckligt mycket för att kunna bli skrämd. Detta förändrades dock när jag blev tillsammans med min tjej för snart tre år sedan. Jag förstod ganska snabbt att hon älskar skräckfilmer, även om hon aldrig riktigt erkänner det. Ofta när jag föreslår hajpade och hyllade filmer eller TV-serier lyckas jag inte fånga hennes intresse men så fort jag föreslår någon skräckfilm blir hon genast väldigt glad och intresserad, nästan oavsett hur dålig kritik filmen fått. Min skräckkonsumtion har alltså ökat dramatiskt de senaste åren. När jag ser skräckfilmer tillsammans med min flickvän ser jag dem på ett annat sätt än vad jag hade gjort på egen hand. Hennes inlevelse och rädsla smittar på något konstigt sätt av sig och scener som tidigare hade lämnat mig helt oberörd kan nu få mig att skrikande hoppa upp ur soffan.  Tyvärr finns det inte särskilt många sevärda skräckfilmer. Det kommer ett fåtal skräckfilmer som håller hyfsad nivå på skådespel och regi varje år och när man avverkat de uppenbara filmerna blir det allt svårare att hitta något som duger. Det är här TV-serien American Horror Story kommer in i bilden. Under de senaste två åren har jag sett seriens namn skymta förbi några gånger. Den har inte fått någon direkt uppmärksamhet i Sverige och namnet på serien har knappast triggat mitt intresse. Jag försöker undvika allt med ”American” i titeln så gott det går. Men med tanke på min skräckentusiastiska flickvän började jag läsa på om serien när jag letade efter något vi kunde se tillsammans. Helt oväntat gick det upp för mig att serien fått ett väldigt varmt mottagande i USA. Med flera tunga namn i rollistan och genomgående fin kritik kändes det som en given serie för oss. Vi fastnade direkt och under några veckor har vi tagit oss igenom seriens två säsonger. American Horror Story är en spännande, fascinerande och sjuk serie som med ett intensivt tempo leker med skräckgenrens konventioner och klyschor på ett väldigt lyckat sätt.

American Horror Story har hittills visats i två säsonger och den tredje säsongen har USA-premiär om två veckor, den 9e oktober. Varje säsong är fristående med helt egna karaktärer och berättelser. Man kan alltså skippa den första säsongen och gå direkt på säsong två, om man skulle vilja. Jag rekommenderar dock att man börjar med den första säsongen, dels för att den är lite lättare att komma in i och dels för att en del av skådespelarna återkommer i säsong två, visserligen i helt andra roller men det tillför serien ganska mycket när man får se skådespelarna reinkarnerade på detta sätt. Skådespelarna håller alla hög nivå och för att vara en TV-serie känns ensemblen ovanligt begåvad och stark. Jessica Lange, som har viktiga roller i båda säsongerna, vann en Emmy för sin roll i första säsongen och förra helgen vann James Cromwell (som för min generation kanske mest är känd för rollen som bonden i Babe, den rörande filmen om den modiga lilla grisen) också en Emmy för sin obehagliga roll i säsong två. Antalet duktiga skådespelare som medverkar i de två säsongerna av American Horror Story, där det känns som att det tillkommer nya spännande karaktärer hela tiden, är för många för att jag ska kunna nämna dem alla men några exempel på andra skådespelare som gjorde ett starkt intryck på mig är Zachary Quinto (superskurken Sylar i Heroes och Spock i de nya Star Trek-filmerna), Taissa Farmiga (Vera Farmigas yngre syster), Joseph Fiennes (Ralph Fiennes yngre bror), Chloë Sevigny, Frances Conroy och Franka Potente. Skillnaden mellan bra och dålig skräck ligger ofta i skådespelarnas förmåga att gestalta alla konstigheter och förmedla panik och med den här rollistan kunde American Horror Story fortfarande ha engagerat med ett betydligt sämre manus.   

Jag tror man får ut mest av American Horror Story om man börjar se serien utan att veta så mycket om den, så för att undvika spoilers tänker jag inte berätta särskilt mycket om handlingen här. Den första säsongen (12 avsnitt) handlar om en trasig familj som i ett desperat försök att rädda familjen flyr sina problem och startar på nytt i ett gammalt hus i Los Angeles. Vad de inte vet om är att huset är ett klassiskt ”Murder house” där så gott som samtliga tidigare boende blivit mördade på brutala och påhittiga sätt. Huset är fullt av missnöjda spöken som inte har några planer på att ge husets nya ägare någon ro. Den andra säsongen (13 avsnitt) utspelar sig i ett mörkt och dystert mentalsjukhus, styrt av strikta nunnor, på 60-talet. En lesbisk journalist blir inspärrad där efter att hon försökt skriva en avslöjande artikel om sjukhuset och tillsammans med henne får vi lära känna alla de vansinniga, våldsamma och elaka figurer som vistas på sjukhuset. Medan den första säsongen åtminstone inledningsvis känns som mer traditionell skräck är den andra säsongen fullständigt utflippad redan från början. Varje avsnitt är 45 minuter och manusförfattarna har haft så många galna idéer att de aldrig drar ut på något för länge. Allt sker i ett väldigt intensivt tempo och hela tiden känns det som att något sjukt händer eller att någon ny karaktär introduceras. Det frossas i bisarra och galna idéer och det känns verkligen som att manusförfattarna fått utlopp för sina mörkaste fantasier. Jag antar att det är det som kännetecknar den genuint ”amerikanska skräcken”, vilken det ju är seriens främsta syfte och största ambition att förmedla, att man släpper alla spärrar och låter alla vilda fantasier, som speglar människans fulaste sidor, få fritt spelrum. I American Horror Story slösas det aldrig på galenskaperna och serien är full av äckliga och sjuka inslag. Här finns det gott om såväl våldtäkter och övergrepp, brutala våldsdåd, förtryck, psykisk sjukdom och klassisk skräckfilmsondska. För att vara en TV-serie innehåller serien oväntat många grafiska våldsscener och äckliga inslag. Serien chockar mig gång på gång men låter samtidigt aldrig äcklet och vansinnet ta över. Dels är många av galenskaperna präglade av en svart humor som ofta ligger i bakgrunden när det blir som läskigast och dels är det tydligt att det är storyn som betytt mest. De flesta skräckfilmer känns som trötta upprepningar av urgamla koncept och berättelser men med American Horror Story har manusförfattarna faktiskt lyckats göra något nytt av de slitna klyschorna. För att göra berättelser som engagerar i närmare tio timmar går det inte att kopiera gamla långfilmsmanus. En lösning har varit att utöka rollistan och inkludera många gånger fler rollfigurer än vad en skräckfilm vanligen innehåller men huvudpersonerna har också betydligt mer substans än de typiska skräckrollerna. Huvudpersonerna i de båda säsongerna känns alla intressanta och man vill hela tiden veta mer om dem vilket ger serien den nerv som krävs för att man ska orka ta sig igenom en hel säsong. En annan lösning har varit ett frångå den typiska skräckfilmsstrukturen, det fungerar helt enkelt inte att köra på uttjatade skrämseleffekter i tio timmar, och istället har man i båda säsongerna jobbat hårt med att bygga upp en mystisk stämning. Alla de klassiska skräckfilmsingredienserna finns där men det känns snarare som att man sitter och tittar på ett skruvat LOST-avsnitt än en typisk amerikansk skräckfilm. Särskilt den första säsongen lyckades fånga mig på ett sätt som ingen TV-serie riktigt lyckats med sedan just LOST.

Jag tror de flesta skulle uppskatta American Horror Story, även de som i vanliga fall aldrig skulle se en skräckfilm frivilligt. Trots många sjuka scener och klassiska skräckfilmsinslag blir det aldrig särskilt läskigt. Istället är det en väldigt fascinerande och spännande serie som verkligen fångade mig med sin mystiska stämning. Skådespelarna är duktiga och det höga tempot gjorde att jag direkt kände ett sug efter nästa avsnitt. Jag ser väldigt mycket fram emot den tredje säsongen som ska handla om häxor i New Orleans, och som att döma av förhandssnacket låter som en intressant voodooversion av Harry Potter. Det låter onekligen väldigt lovande och ni lär höra mer om det här på Finpop framöver.    

Min kamp 6 - Karl Ove Knausgård

Innan jag började läsa Min kamp kändes det inte särskilt lockande med sex böcker om en svårmodig norrman. Men det krävdes inte många sidor innan jag var fast och känslan av att jag har läst något stort har hållit sig kvar genom de sex böckerna. Ofta har Min kamp känts som det bästa jag läst. Under de nästan tre år som den svenska utgivningen har pågått har det inte funnits några andra böcker (eller någon annan kultur överhuvudtaget) som jag sett fram emot lika mycket som de kommande Min kamp-böckerna. Och nu är det alltså över. Jag har recenserat varje del i serien tidigare och när vi nu är framme vid den sista boken behövs knappast några introduktioner. Det var nästan ett år sedan den femte boken kom på svenska men att vi fått vänta så länge på översättningen av del sex blir förståeligt när man får se boken. Med sina drygt 1100 sidor är det den tjockaste roman jag läst och den ligger väldigt tungt i händerna under läsningen. Alla som har tagit sig igenom de fem tidigare delarna känner sig nog lite sorgsna över att det snart är över, för de flesta tillhör böckerna sannolikt det bästa de läst, och då känns den sista bokens omfång tröstande och lugnande. Känslan man får av att det snart kommer vara över lindras när boken uppenbarar sig och man inser att det inte kommer bli något hastigt avsked.

1100 sidor är mycket för vilken författare som helst och man kan undra vad Knausgård har fyllt alla dessa sidor med, när det ju känns som att han i de fem tidigare böckerna har gått igenom sitt liv ganska grundligt. Min kamp 6 handlar till största delen, typ två tredjedelar, om Knausgårds liv i samband med, och efter, utgivningen av de tidigare delarna i serien. En tredjedel av boken, mittpartiet, består av en lång essäliknande text där Knausgård tar en paus från sig själv och går in på sådant som ligger honom nära hjärtat och får utlopp för sin inre litteraturprofessor. Tyvärr kommer nog många av bokens läsare inte tycka denna del av boken är lika intressant och nödvändig som författaren uppenbarligen gör.

I somras var jag på en kemikonferens i Minneapolis. På det sunkiga vandrarhem i ett av stadens sämre områden där jag bodde träffade jag en norrman i min ålder som också deltog i konferensen. Efter att ha snackat med honom några minuter fick jag känslan av att han var väldigt intelligent och begåvad och lite senare berättade han att han doktorerade vid Stanford. Vi umgicks en del under konferensen och en kväll snackade vi om svensk och norsk kultur. Jag ville självklart diskutera Knausgård med honom och blev väldigt förvånad när han inte hade en aning om vem det var. Jag berättade om Min kamp, men hans enda reaktion blev ”Vadå Min kamp, så heter ju Hitlers bok?”. Jag beskrev böckerna, att de inte hade någon direkt koppling till Mein Kampf, och hur mycket jag gillade dem. Men norrmannen var fortsatt ointresserad, skakade på huvudet och sa ”Man kan inte skriva en bok som heter Min kamp. Det går bara inte.” Är man fullständigt ointresserad av kultur och böcker kan man alltså ha missat Knausgård, även om man är norrman. Hursomhelst, vad jag vill säga med den historien vet jag inte riktigt, men i den essä som utgör en stor del av Min kamp 6 närmar sig Knausgård för första gången Hitler och Mein kampf. När han bestämde sig för att kalla böckerna om sig själv för Min kamp bestämde han sig också för att läsa Mein kampf för att kunna referera till den. Men vägen till Hitler och Mein kampf, som är den långa textens kärna och centrum, är lång och snårig med många stickspår. Att kalla det för en essä om Hitler är ett göra en grov förenkling för Knausgård skriver om så mycket annat också. På de dryga 400 sidorna behandlar han en massa ämnen som känns relevanta för Min kamp och det han velat göra med böckerna.

Jag har alltid tyckt att intervjuer med Knausgård känts överflödiga. För de som inte läst hans böcker kan de fungera som en intresseväckare men för oss som läst böckerna finns egentligen alla svar där. I böckerna besvarar han alla de frågor som inte ens den mest oförskämda journalist skulle våga ställa och han gör det på ett eftertänksamt sätt som ingen journalist, oavsett begåvning, skulle kunna återge. Jag såg en ”livediskussion” med Knausgård och en journalist på Kulturhuset i Stockholm förra året och även om det var kul att få se honom i verkligheten (och få några av böckerna signerade) fick jag inte lära mig något mer än det som redan sagts i böckerna. Med den långa essän i Min kamp 6 gör han också alla akademikers framtida försök att tolka böckerna fullständigt meningslösa. Jag ser bokens utdragna mittparti som Knausgårds avhandling om hans egna böcker. Med ett stort antal torra referenser (hade det varit någon annan än Knausgård hade jag inte dragit mig för att kalla dem ”skitnödiga”) sätter han sig själv och sina böcker i ett litteraturvetenskapligt, filosofiskt och konstnärligt sammanhang. Denna del av boken påminner, både språkligt och innehållsmässigt, mer om Knausgårds tidigare roman En tid för allt än Min kamp. Knausgård skriver alltid väldigt bra, men även om jag kanske framstår som obildad och ytlig skäms jag inte för att erkänna att jag tycker att den här texten utgör den överlägset tråkigaste delen av Min kamp. Alla de verk och personer som det refereras till tillhör en akademisk kanon som för mig är fullständigt ointressant. När Knausgård nämner att han aldrig har kunnat läsa poesi, att poesin aldrig öppnat sig för honom (det har han även skrivit tidigare i Min kamp), vill jag ge honom en high five eftersom jag känner likadant om poesi, men jag blir genast less när han trots det analyserar ett antal skittråkiga dikter ord för ord. För Knausgård är denna del av boken uppenbarligen viktig och något centralt som han verkligen ville ha med. För mig som läsare känns den dock inte jättefestlig. Hade han börjat Min kamp med den här texten hade ingen orkat läsa de följande böckerna och därför var det ett smart drag att hålla inne de tröttsamt diskuterande ambitionerna till sista boken. Jag klandrar ingen som bestämmer sig för att hoppa över den här delen av boken, samtidigt som jag självklart vill visa Knausgård den respekt han förtjänar när jag älskat Min kamp så mycket. När essän är över jublar jag inombords och fortsätter att läsa om Knausgård och hans liv.

För även om essän är långtråkig och seg är de resterande 700 sidorna fullständigt lysande, i klassisk Min kamp-stil. Den här boken kan mycket väl vara den som är känslomässigt jobbigast och tyngst att läsa. Detta därför att den utspelar sig så nära i tiden och det lyckliga slut som vi alla har hoppats på visar sig vara en omöjlighet. Den första tredjedelen av romanen behandlar hur Knausgård upplevde lanseringen av böckerna. Vi har alla hört om den mediastorm som uppstod i Norge när böckerna gavs ut där och om släktingar och tidigare bekanta som blev så upprörda att de förkastade och tog avstånd från författaren. Det är ett intressant och viktigt parti av Min kamp där Knausgård på allvar diskuterar böckernas pris, men också att han inte hade kunnat skriva dem på något annat sätt. Vi får en tydlig bild av varför han skrev böckerna, vad han ville säga och varför och som början på slutet av den mäktiga serien känns det angeläget och gripande. Vi får också en bra bild av Knausgård som pappa och hur han är med sina tre barn. Tonen är snällare och mer faderlig än vad den var i den första boken och man får bilden av att Karl Ove på många sätt valt att leva en del av sitt liv som en typisk svenne för att hans barn ska få en normal uppväxt. Här känns han sympatisk och trygg i sig själv. Vad som gör boken otäck och jobbig att läsa är den avslutande delen som utspelar sig efter det att de fem första böckerna getts ut i Norge och Knausgård påbörjar arbetet med den avslutande boken. Detta parti ligger förstås väldigt nära i tiden, bara för två år sedan, och bådar inte jättegott för framtiden. Fokuset ligger på Knausgårds äktenskap och som vi tidigare fått veta har hans fru diagnosen bipolär sjukdom. Här får vi en bild av hur det är att leva med en människa med allvarliga psykiska problem. Det måste kännas både hopplöst och maktlöst när ens fru och mamman till ens tre barn har så svåra problem. Knausgård beskriver hur han så gärna skulle vilja dra, men att han inte kan, en förtvivlan som han ger som en av anledningar till att han överhuvudtaget började skriva de här böckerna. Hans förtvivlan och maktlöshet är skildrad på ett så nära och gripande sätt att jag som läser verkligen kan känna den. Det är många gånger jobbigare att läsa om den manodepressiva hustrun och hennes svåra depressioner än vad det var att läsa om pappan. När det gällde pappan kunde han faktiskt dra, men när det gäller frun är han knuten till henne, på gott och ont, inte minst genom deras gemensamma barn, som han älskar mer än allt annat. Han måste uthärda och hålla ihop, även om det innebär att han får ta fullt ansvar för precis allting, och samtidigt skriva samtidens starkaste romaner. Min kamp 6 är därför en väldigt mörk bok och som väntat slutar den inte lyckligt. Även om den är tung går det dock väldigt lätt att läsa den. Som vanligt flyter språket på som hos ingen annan författare, även i den jämförelsevis tråkiga essän. Lyckligtvis innehåller också boken några roliga, och väldigt minnesvärda, episoder. Bland annat en på många sätt fruktansvärd charterresa till Kanarieöarna och en förfallen kolonilottsstuga. Det är svårt att fatta att Min kamp är slut. Även om Knausgård avslutar med att konstatera att han inte längre är författare (givetvis ett tomt hot, han skriver säkert redan på nästa roman och lär ha ett helt gäng planerade) hoppas jag att vi träffas snart igen. För kampen är ju knappast över.     

         

Jag har recenserat varje del av Min kamp här på Finpop. Recensionerna hittar du nedan:
Min kamp 1
Min kamp 2
Min kamp 3
Min kamp 4
Min kamp 5

Augusti revisited

Ännu en månad har passerat och innan jag välkomnar hösten hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Sommaren 2013 måste ha varit den tråkigaste musiksommaren i mannaminne. Jag kan inte peka ut några direkta höjdpunkter och även festivalsommaren verkar ha varit sällsynt tråkig. För första gången var jag inte det minsta sugen på att åka till Way Out West. Är popmusiken död? Förra veckan började det dock röra på sig lite och efter att mest ha lyssnat på gammal rocksteady, Billy Bragg, Dylan och The Style Council under sommaren fick jag några nya skivor att lyssna på. Först ut var den omtalade brittiska 19-åringen King Krule som gör inåtvänd singer-songwritermusik som låter som ett The xx som inspirerats av Billy Bragg och The Streets. Hans album 6 Feet Beneath the Moon är ganska trevligt, och den unga grabbens röst är onekligen fascinerande, men saknar egentiga höjdpunkter och ett nödvändigt drag. Om man gillar mer klassisk brittisk rock kan man glädja sig åt att Pete Doherty och hans Babyshambles är tillbaka med ett nytt album, Sequel to the Prequel, som släpps imorgon (men blev tillgängligt för lyssning på nätet i veckan och därför får en plats i detta inlägg) efter flera års tystnad. Jag blev ett omvänt Pete Doherty-fan i och med det förra Babyshambles-albumet Shotter’s Nation som kom 2007, och som jag fortfarande håller som ett av de 20 senaste årens bästa brittiska rockalbum. Det är verkligen en fantastisk skiva som jag fortfarande lyssnar på. Shotter’s Nation var perfekt både i låtmaterial och produktion och därför är det lite tråkigt att det nya albumet känns extremt platt i jämförelse. Det är visserligen kul att återse Pete Doherty, och se att han fortfarande lever, men Sequel to the Prequel är ett album utan några riktiga toppar som känns alldeles för nedtyngt av ett tråkigt britrockarv och ett fantasilöst sound. På Shotter’s Nation kändes det som att bandet hade befriat sig från alla daterade britpopinfluenser men här är de tillbaka på ruta ett igen. Jag är dock övertygad om att många kommer gilla den här skivan. Månadens bästa nya skiva är dock inte särskilt ny. Jag pratar förstås om den tionde delen av Bob Dylans bootlegserie, Another Self Portrait, som på fyra skivor och lika många timmar, fokuserar på den musik Dylan gjorde mellan 1969 och 1971. Jag gillar verkligen den musik Dylan gjorde under den här tiden och brukar ofta lyssna på New Morning, men liksom många andra Dylanfans har jag alltid haft svårt för Self Portrait med dess tråkiga produktion och lätt konstiga låtmaterial. Another Self Portrait är dock en fantastisk samling låtar. Det finns ett antal alternativa tagningar som överglänser albumversionerna, till exempel en stark I Threw It All Away, och ett gäng låtar som inte släppts tidigare. För alla som gillar Dylan i skarven mellan 60- och 70-talet borde Another Self Portrait därför vara given lyssning.

När det gäller böcker har jag i vanlig ordning läst ett gäng romaner under den gångna månaden. Månadens största läsupplevelse var utan tvekan den sjätte delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp som jag läste klart igår. Jag kommer lägga upp en längre recension av den imorgon. Annars har ingen av böckerna jag läst varit så sensationellt bra att jag känner för att hylla dem här. Som många andra har jag läst J.K. Rowling pseudonymdeckare The Cuckoo’s Calling som har fått mycket publicitet efter att en av Rowlings advokater (!) läckte att det var hon som låg bakom namnet Robert Galbraith. The Cuckoo’s Calling är hursomhelst en välskriven men väldigt ordinär och ganska tråkig, men också hyfsat spännande, brittisk standarddeckare. Det är på många sätt en sådan bok som man var rädd för att Rowling skulle skriva efter att hon lagt ifrån sig Harry Potter, och jag antar att hennes egen medvetenhet om detta faktum var hennes främsta anledning att skriva under pseudonym. Jag är glad att hon istället använde sitt eget namn för att skriva den bättre The Casual Vacancy (Den tomma stolen), som är en betydligt viktigare och rikare roman än den här deckaren. The Cuckoo’s Calling utspelar sig i ett London som Rowling beskriver mycket väl och har man varit där är det lätt att känna igen sig på många av de platser som beskrivs i boken. En av karaktärerna i boken är också tydligt inspirerad av Pete Doherty, vilket också är småkul. Annars är det en bok som är väldigt lättläst och det är bara en tidsfråga innan den dyker upp på svenska. Hur många månader tar det den här gången?

Det dök upp ovanligt många bra filmer i augusti och här kommer en kort genomgång av de filmer jag gillade mest. Vill man se en bra och annorlunda vampyrfilm tycker jag man ska se den häftiga Byzantium som med sin lågmälda story och intressanta karaktärer verkligen imponerade på mig. En annan film som var oväntat bra är Sally Potters Ginger & Rosa om två tjejer i det tidiga 60-talets England och en pappa som sviker sin dotter på värsta tänkbara sätt. Den är känslomässigt jobbig och har många riktigt duktiga skådespelare i rollerna. Vill man istället se en stark skildring av en ung  arbetartjej i dagens England tycker jag man ske se TV-filmen Our Girl om en vilsen 18-årig tjej i östra London som finner någon slags mening med livet när hon går med i militären. Lacey Turner som gör huvudrollen är fenomenal. Känner man för en familjefilm med ovanligt coola barnskådespelare och snygga bilder på Mississippifloden måste man se den häftiga och underhållande Mud med en lysande Matthew McConaughey i huvudrollen som förrymd fånge som lär känna två killar i de yngre tonåren. En annan film där en barnskådespelare imponerar är den finstämda What Maisie Knew, som bygger på en gammal bok av Henry James från 1897, men utspelar sig i dagens New York. Den handlar om en liten tjej som far illa när hennes föräldrar skiljer sig. Filmen är gjord utifrån barnets perspektiv och lyckas därför vara både söt och upprörande. Alexander Skarsgård dyker också upp i en av sina bättre roller och det är konstigt att filmen inte fått mer publicitet då det verkligen känns som en film som skulle kunna få ett rätt stort genomslag. En av månadens absoluta filmhöjdpunkter var, väldigt oväntat, Woody Allens nya film Blue Jasmine med en lysande Cate Blanchett i huvudrollen (som nog gör henne till en ganska god Oscarkandidat redan nu). Trots att jag sett många av Woody Allens filmer har jag aldrig fastnat för honom och finner honom ganska tröttsam. Att han de senaste åren har spottat ur sig medelmåttiga filmer i ett rasande tempo har knappast ökat min entusiasm. Men Blue Jasmine är faktiskt en riktigt bra film. Manuset är ett av Allens bästa någonsin och har betydligt mer substans och innehåll än brukligt. Skådespelarna är lysande och birollen Chili, som görs av den duktiga Bobby Cannavale (bilden ovan), känns som en av årets bästa filmkaraktärer. Man behöver alltså inte var ett Woody Allen-fan för att fastna för Blue Jasmine som tveklöst är en av årets bästa filmer.

Augusti var också en riktigt trevlig TV-månad och jag har sett flera ovanligt bra TV-serier. För de flesta TV-nördar har månadens höjdpunkt varit att Breaking Bad har dragit igång igen. Slutet är nära nu och det är förstås väldigt spännande. Från att delvis ha kunnat sympatisera med Walter under de första två säsongerna har jag kommit att hata honom de senaste åren och jag hoppas verkligen att han får vad han förtjänar, samtidigt som jag hoppas att Jesse och de andra mer sympatiska karaktärerna överlever, när serien avslutas. Breaking Bad verkar till slut ha fått det genomslag serien alltid förtjänat och har bland annat fått mycket uppmärksamhet i DN (Kerstin Gezelius skrev en oväntat insiktsfull och smart text om serien för några veckor sedan, men den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter). En annan efterlängtad serie som kommit tillbaka i augusti är det brittiska ghettodramat Top Boy vars andra säsong började för två veckor sedan. Jag hyllade den första säsongen av Top Boy och har varit väldigt förväntansfull inför den andra säsongen, men hittills känner jag mig smått besviken. Den första säsongen kändes väldigt samhällskritisk medan jag känner att tonläget förändrats kraftigt i den andra säsongen. Nu känns det istället som att man tittar på en filmatisering av gangstaglorifierande rap och det är den värsta fälla en serie som Top Boy kan hamna i. Manuset är sämre och karaktärerna plattare, men det är fortfarande underhållande och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Av de TV-serier jag såg i augusti är det dock den brittiska miniserien The Mill (bilden ovan), om den tidiga industrialismen, som gjort starkast intryck. Serien utspelar sig  i Cheshire 1833 och är baserad på riktiga textilarbetares liv, med fokus på den tidens hårda utnyttjande av barnarbete. Det är en hård verklighet som målas upp. Allt är grått och jävligt, barnen jobbar tolv timmar per dag och får sina portioner gröt direkt i näven. I början av det första avsnittet får vi se hur en ung pojkes hand slits av i en maskin, vilket gör honom oduglig för kvarnägaren. Trots en massa misär innehåller The Mill en del värme och glädje i mörkret och vi får bland annat en intressant inblick i hur arbetare började organisera sig i någon slags tidig facklig rörelse. The Mill är en riktigt stark och intressant serie, med en hel del paralleller till vår samtid. Serien känns också som en viktig motpol till de flesta brittiska TV-skildringar av 1800-talet som ofta känns som mysig överklassporr.