Min kamp 6 - Karl Ove Knausgård

Innan jag började läsa Min kamp kändes det inte särskilt lockande med sex böcker om en svårmodig norrman. Men det krävdes inte många sidor innan jag var fast och känslan av att jag har läst något stort har hållit sig kvar genom de sex böckerna. Ofta har Min kamp känts som det bästa jag läst. Under de nästan tre år som den svenska utgivningen har pågått har det inte funnits några andra böcker (eller någon annan kultur överhuvudtaget) som jag sett fram emot lika mycket som de kommande Min kamp-böckerna. Och nu är det alltså över. Jag har recenserat varje del i serien tidigare och när vi nu är framme vid den sista boken behövs knappast några introduktioner. Det var nästan ett år sedan den femte boken kom på svenska men att vi fått vänta så länge på översättningen av del sex blir förståeligt när man får se boken. Med sina drygt 1100 sidor är det den tjockaste roman jag läst och den ligger väldigt tungt i händerna under läsningen. Alla som har tagit sig igenom de fem tidigare delarna känner sig nog lite sorgsna över att det snart är över, för de flesta tillhör böckerna sannolikt det bästa de läst, och då känns den sista bokens omfång tröstande och lugnande. Känslan man får av att det snart kommer vara över lindras när boken uppenbarar sig och man inser att det inte kommer bli något hastigt avsked.

1100 sidor är mycket för vilken författare som helst och man kan undra vad Knausgård har fyllt alla dessa sidor med, när det ju känns som att han i de fem tidigare böckerna har gått igenom sitt liv ganska grundligt. Min kamp 6 handlar till största delen, typ två tredjedelar, om Knausgårds liv i samband med, och efter, utgivningen av de tidigare delarna i serien. En tredjedel av boken, mittpartiet, består av en lång essäliknande text där Knausgård tar en paus från sig själv och går in på sådant som ligger honom nära hjärtat och får utlopp för sin inre litteraturprofessor. Tyvärr kommer nog många av bokens läsare inte tycka denna del av boken är lika intressant och nödvändig som författaren uppenbarligen gör.

I somras var jag på en kemikonferens i Minneapolis. På det sunkiga vandrarhem i ett av stadens sämre områden där jag bodde träffade jag en norrman i min ålder som också deltog i konferensen. Efter att ha snackat med honom några minuter fick jag känslan av att han var väldigt intelligent och begåvad och lite senare berättade han att han doktorerade vid Stanford. Vi umgicks en del under konferensen och en kväll snackade vi om svensk och norsk kultur. Jag ville självklart diskutera Knausgård med honom och blev väldigt förvånad när han inte hade en aning om vem det var. Jag berättade om Min kamp, men hans enda reaktion blev ”Vadå Min kamp, så heter ju Hitlers bok?”. Jag beskrev böckerna, att de inte hade någon direkt koppling till Mein Kampf, och hur mycket jag gillade dem. Men norrmannen var fortsatt ointresserad, skakade på huvudet och sa ”Man kan inte skriva en bok som heter Min kamp. Det går bara inte.” Är man fullständigt ointresserad av kultur och böcker kan man alltså ha missat Knausgård, även om man är norrman. Hursomhelst, vad jag vill säga med den historien vet jag inte riktigt, men i den essä som utgör en stor del av Min kamp 6 närmar sig Knausgård för första gången Hitler och Mein kampf. När han bestämde sig för att kalla böckerna om sig själv för Min kamp bestämde han sig också för att läsa Mein kampf för att kunna referera till den. Men vägen till Hitler och Mein kampf, som är den långa textens kärna och centrum, är lång och snårig med många stickspår. Att kalla det för en essä om Hitler är ett göra en grov förenkling för Knausgård skriver om så mycket annat också. På de dryga 400 sidorna behandlar han en massa ämnen som känns relevanta för Min kamp och det han velat göra med böckerna.

Jag har alltid tyckt att intervjuer med Knausgård känts överflödiga. För de som inte läst hans böcker kan de fungera som en intresseväckare men för oss som läst böckerna finns egentligen alla svar där. I böckerna besvarar han alla de frågor som inte ens den mest oförskämda journalist skulle våga ställa och han gör det på ett eftertänksamt sätt som ingen journalist, oavsett begåvning, skulle kunna återge. Jag såg en ”livediskussion” med Knausgård och en journalist på Kulturhuset i Stockholm förra året och även om det var kul att få se honom i verkligheten (och få några av böckerna signerade) fick jag inte lära mig något mer än det som redan sagts i böckerna. Med den långa essän i Min kamp 6 gör han också alla akademikers framtida försök att tolka böckerna fullständigt meningslösa. Jag ser bokens utdragna mittparti som Knausgårds avhandling om hans egna böcker. Med ett stort antal torra referenser (hade det varit någon annan än Knausgård hade jag inte dragit mig för att kalla dem ”skitnödiga”) sätter han sig själv och sina böcker i ett litteraturvetenskapligt, filosofiskt och konstnärligt sammanhang. Denna del av boken påminner, både språkligt och innehållsmässigt, mer om Knausgårds tidigare roman En tid för allt än Min kamp. Knausgård skriver alltid väldigt bra, men även om jag kanske framstår som obildad och ytlig skäms jag inte för att erkänna att jag tycker att den här texten utgör den överlägset tråkigaste delen av Min kamp. Alla de verk och personer som det refereras till tillhör en akademisk kanon som för mig är fullständigt ointressant. När Knausgård nämner att han aldrig har kunnat läsa poesi, att poesin aldrig öppnat sig för honom (det har han även skrivit tidigare i Min kamp), vill jag ge honom en high five eftersom jag känner likadant om poesi, men jag blir genast less när han trots det analyserar ett antal skittråkiga dikter ord för ord. För Knausgård är denna del av boken uppenbarligen viktig och något centralt som han verkligen ville ha med. För mig som läsare känns den dock inte jättefestlig. Hade han börjat Min kamp med den här texten hade ingen orkat läsa de följande böckerna och därför var det ett smart drag att hålla inne de tröttsamt diskuterande ambitionerna till sista boken. Jag klandrar ingen som bestämmer sig för att hoppa över den här delen av boken, samtidigt som jag självklart vill visa Knausgård den respekt han förtjänar när jag älskat Min kamp så mycket. När essän är över jublar jag inombords och fortsätter att läsa om Knausgård och hans liv.

För även om essän är långtråkig och seg är de resterande 700 sidorna fullständigt lysande, i klassisk Min kamp-stil. Den här boken kan mycket väl vara den som är känslomässigt jobbigast och tyngst att läsa. Detta därför att den utspelar sig så nära i tiden och det lyckliga slut som vi alla har hoppats på visar sig vara en omöjlighet. Den första tredjedelen av romanen behandlar hur Knausgård upplevde lanseringen av böckerna. Vi har alla hört om den mediastorm som uppstod i Norge när böckerna gavs ut där och om släktingar och tidigare bekanta som blev så upprörda att de förkastade och tog avstånd från författaren. Det är ett intressant och viktigt parti av Min kamp där Knausgård på allvar diskuterar böckernas pris, men också att han inte hade kunnat skriva dem på något annat sätt. Vi får en tydlig bild av varför han skrev böckerna, vad han ville säga och varför och som början på slutet av den mäktiga serien känns det angeläget och gripande. Vi får också en bra bild av Knausgård som pappa och hur han är med sina tre barn. Tonen är snällare och mer faderlig än vad den var i den första boken och man får bilden av att Karl Ove på många sätt valt att leva en del av sitt liv som en typisk svenne för att hans barn ska få en normal uppväxt. Här känns han sympatisk och trygg i sig själv. Vad som gör boken otäck och jobbig att läsa är den avslutande delen som utspelar sig efter det att de fem första böckerna getts ut i Norge och Knausgård påbörjar arbetet med den avslutande boken. Detta parti ligger förstås väldigt nära i tiden, bara för två år sedan, och bådar inte jättegott för framtiden. Fokuset ligger på Knausgårds äktenskap och som vi tidigare fått veta har hans fru diagnosen bipolär sjukdom. Här får vi en bild av hur det är att leva med en människa med allvarliga psykiska problem. Det måste kännas både hopplöst och maktlöst när ens fru och mamman till ens tre barn har så svåra problem. Knausgård beskriver hur han så gärna skulle vilja dra, men att han inte kan, en förtvivlan som han ger som en av anledningar till att han överhuvudtaget började skriva de här böckerna. Hans förtvivlan och maktlöshet är skildrad på ett så nära och gripande sätt att jag som läser verkligen kan känna den. Det är många gånger jobbigare att läsa om den manodepressiva hustrun och hennes svåra depressioner än vad det var att läsa om pappan. När det gällde pappan kunde han faktiskt dra, men när det gäller frun är han knuten till henne, på gott och ont, inte minst genom deras gemensamma barn, som han älskar mer än allt annat. Han måste uthärda och hålla ihop, även om det innebär att han får ta fullt ansvar för precis allting, och samtidigt skriva samtidens starkaste romaner. Min kamp 6 är därför en väldigt mörk bok och som väntat slutar den inte lyckligt. Även om den är tung går det dock väldigt lätt att läsa den. Som vanligt flyter språket på som hos ingen annan författare, även i den jämförelsevis tråkiga essän. Lyckligtvis innehåller också boken några roliga, och väldigt minnesvärda, episoder. Bland annat en på många sätt fruktansvärd charterresa till Kanarieöarna och en förfallen kolonilottsstuga. Det är svårt att fatta att Min kamp är slut. Även om Knausgård avslutar med att konstatera att han inte längre är författare (givetvis ett tomt hot, han skriver säkert redan på nästa roman och lär ha ett helt gäng planerade) hoppas jag att vi träffas snart igen. För kampen är ju knappast över.     

         

Jag har recenserat varje del av Min kamp här på Finpop. Recensionerna hittar du nedan:
Min kamp 1
Min kamp 2
Min kamp 3
Min kamp 4
Min kamp 5