måndag 2 september 2013

Min kamp 6 - Karl Ove Knausgård

Innan jag började läsa Min kamp kändes det inte särskilt lockande med sex böcker om en svårmodig norrman. Men det krävdes inte många sidor innan jag var fast och känslan av att jag har läst något stort har hållit sig kvar genom de sex böckerna. Ofta har Min kamp känts som det bästa jag läst. Under de nästan tre år som den svenska utgivningen har pågått har det inte funnits några andra böcker (eller någon annan kultur överhuvudtaget) som jag sett fram emot lika mycket som de kommande Min kamp-böckerna. Och nu är det alltså över. Jag har recenserat varje del i serien tidigare och när vi nu är framme vid den sista boken behövs knappast några introduktioner. Det var nästan ett år sedan den femte boken kom på svenska men att vi fått vänta så länge på översättningen av del sex blir förståeligt när man får se boken. Med sina drygt 1100 sidor är det den tjockaste roman jag läst och den ligger väldigt tungt i händerna under läsningen. Alla som har tagit sig igenom de fem tidigare delarna känner sig nog lite sorgsna över att det snart är över, för de flesta tillhör böckerna sannolikt det bästa de läst, och då känns den sista bokens omfång tröstande och lugnande. Känslan man får av att det snart kommer vara över lindras när boken uppenbarar sig och man inser att det inte kommer bli något hastigt avsked.

1100 sidor är mycket för vilken författare som helst och man kan undra vad Knausgård har fyllt alla dessa sidor med, när det ju känns som att han i de fem tidigare böckerna har gått igenom sitt liv ganska grundligt. Min kamp 6 handlar till största delen, typ två tredjedelar, om Knausgårds liv i samband med, och efter, utgivningen av de tidigare delarna i serien. En tredjedel av boken, mittpartiet, består av en lång essäliknande text där Knausgård tar en paus från sig själv och går in på sådant som ligger honom nära hjärtat och får utlopp för sin inre litteraturprofessor. Tyvärr kommer nog många av bokens läsare inte tycka denna del av boken är lika intressant och nödvändig som författaren uppenbarligen gör.

I somras var jag på en kemikonferens i Minneapolis. På det sunkiga vandrarhem i ett av stadens sämre områden där jag bodde träffade jag en norrman i min ålder som också deltog i konferensen. Efter att ha snackat med honom några minuter fick jag känslan av att han var väldigt intelligent och begåvad och lite senare berättade han att han doktorerade vid Stanford. Vi umgicks en del under konferensen och en kväll snackade vi om svensk och norsk kultur. Jag ville självklart diskutera Knausgård med honom och blev väldigt förvånad när han inte hade en aning om vem det var. Jag berättade om Min kamp, men hans enda reaktion blev ”Vadå Min kamp, så heter ju Hitlers bok?”. Jag beskrev böckerna, att de inte hade någon direkt koppling till Mein Kampf, och hur mycket jag gillade dem. Men norrmannen var fortsatt ointresserad, skakade på huvudet och sa ”Man kan inte skriva en bok som heter Min kamp. Det går bara inte.” Är man fullständigt ointresserad av kultur och böcker kan man alltså ha missat Knausgård, även om man är norrman. Hursomhelst, vad jag vill säga med den historien vet jag inte riktigt, men i den essä som utgör en stor del av Min kamp 6 närmar sig Knausgård för första gången Hitler och Mein kampf. När han bestämde sig för att kalla böckerna om sig själv för Min kamp bestämde han sig också för att läsa Mein kampf för att kunna referera till den. Men vägen till Hitler och Mein kampf, som är den långa textens kärna och centrum, är lång och snårig med många stickspår. Att kalla det för en essä om Hitler är ett göra en grov förenkling för Knausgård skriver om så mycket annat också. På de dryga 400 sidorna behandlar han en massa ämnen som känns relevanta för Min kamp och det han velat göra med böckerna.

Jag har alltid tyckt att intervjuer med Knausgård känts överflödiga. För de som inte läst hans böcker kan de fungera som en intresseväckare men för oss som läst böckerna finns egentligen alla svar där. I böckerna besvarar han alla de frågor som inte ens den mest oförskämda journalist skulle våga ställa och han gör det på ett eftertänksamt sätt som ingen journalist, oavsett begåvning, skulle kunna återge. Jag såg en ”livediskussion” med Knausgård och en journalist på Kulturhuset i Stockholm förra året och även om det var kul att få se honom i verkligheten (och få några av böckerna signerade) fick jag inte lära mig något mer än det som redan sagts i böckerna. Med den långa essän i Min kamp 6 gör han också alla akademikers framtida försök att tolka böckerna fullständigt meningslösa. Jag ser bokens utdragna mittparti som Knausgårds avhandling om hans egna böcker. Med ett stort antal torra referenser (hade det varit någon annan än Knausgård hade jag inte dragit mig för att kalla dem ”skitnödiga”) sätter han sig själv och sina böcker i ett litteraturvetenskapligt, filosofiskt och konstnärligt sammanhang. Denna del av boken påminner, både språkligt och innehållsmässigt, mer om Knausgårds tidigare roman En tid för allt än Min kamp. Knausgård skriver alltid väldigt bra, men även om jag kanske framstår som obildad och ytlig skäms jag inte för att erkänna att jag tycker att den här texten utgör den överlägset tråkigaste delen av Min kamp. Alla de verk och personer som det refereras till tillhör en akademisk kanon som för mig är fullständigt ointressant. När Knausgård nämner att han aldrig har kunnat läsa poesi, att poesin aldrig öppnat sig för honom (det har han även skrivit tidigare i Min kamp), vill jag ge honom en high five eftersom jag känner likadant om poesi, men jag blir genast less när han trots det analyserar ett antal skittråkiga dikter ord för ord. För Knausgård är denna del av boken uppenbarligen viktig och något centralt som han verkligen ville ha med. För mig som läsare känns den dock inte jättefestlig. Hade han börjat Min kamp med den här texten hade ingen orkat läsa de följande böckerna och därför var det ett smart drag att hålla inne de tröttsamt diskuterande ambitionerna till sista boken. Jag klandrar ingen som bestämmer sig för att hoppa över den här delen av boken, samtidigt som jag självklart vill visa Knausgård den respekt han förtjänar när jag älskat Min kamp så mycket. När essän är över jublar jag inombords och fortsätter att läsa om Knausgård och hans liv.

För även om essän är långtråkig och seg är de resterande 700 sidorna fullständigt lysande, i klassisk Min kamp-stil. Den här boken kan mycket väl vara den som är känslomässigt jobbigast och tyngst att läsa. Detta därför att den utspelar sig så nära i tiden och det lyckliga slut som vi alla har hoppats på visar sig vara en omöjlighet. Den första tredjedelen av romanen behandlar hur Knausgård upplevde lanseringen av böckerna. Vi har alla hört om den mediastorm som uppstod i Norge när böckerna gavs ut där och om släktingar och tidigare bekanta som blev så upprörda att de förkastade och tog avstånd från författaren. Det är ett intressant och viktigt parti av Min kamp där Knausgård på allvar diskuterar böckernas pris, men också att han inte hade kunnat skriva dem på något annat sätt. Vi får en tydlig bild av varför han skrev böckerna, vad han ville säga och varför och som början på slutet av den mäktiga serien känns det angeläget och gripande. Vi får också en bra bild av Knausgård som pappa och hur han är med sina tre barn. Tonen är snällare och mer faderlig än vad den var i den första boken och man får bilden av att Karl Ove på många sätt valt att leva en del av sitt liv som en typisk svenne för att hans barn ska få en normal uppväxt. Här känns han sympatisk och trygg i sig själv. Vad som gör boken otäck och jobbig att läsa är den avslutande delen som utspelar sig efter det att de fem första böckerna getts ut i Norge och Knausgård påbörjar arbetet med den avslutande boken. Detta parti ligger förstås väldigt nära i tiden, bara för två år sedan, och bådar inte jättegott för framtiden. Fokuset ligger på Knausgårds äktenskap och som vi tidigare fått veta har hans fru diagnosen bipolär sjukdom. Här får vi en bild av hur det är att leva med en människa med allvarliga psykiska problem. Det måste kännas både hopplöst och maktlöst när ens fru och mamman till ens tre barn har så svåra problem. Knausgård beskriver hur han så gärna skulle vilja dra, men att han inte kan, en förtvivlan som han ger som en av anledningar till att han överhuvudtaget började skriva de här böckerna. Hans förtvivlan och maktlöshet är skildrad på ett så nära och gripande sätt att jag som läser verkligen kan känna den. Det är många gånger jobbigare att läsa om den manodepressiva hustrun och hennes svåra depressioner än vad det var att läsa om pappan. När det gällde pappan kunde han faktiskt dra, men när det gäller frun är han knuten till henne, på gott och ont, inte minst genom deras gemensamma barn, som han älskar mer än allt annat. Han måste uthärda och hålla ihop, även om det innebär att han får ta fullt ansvar för precis allting, och samtidigt skriva samtidens starkaste romaner. Min kamp 6 är därför en väldigt mörk bok och som väntat slutar den inte lyckligt. Även om den är tung går det dock väldigt lätt att läsa den. Som vanligt flyter språket på som hos ingen annan författare, även i den jämförelsevis tråkiga essän. Lyckligtvis innehåller också boken några roliga, och väldigt minnesvärda, episoder. Bland annat en på många sätt fruktansvärd charterresa till Kanarieöarna och en förfallen kolonilottsstuga. Det är svårt att fatta att Min kamp är slut. Även om Knausgård avslutar med att konstatera att han inte längre är författare (givetvis ett tomt hot, han skriver säkert redan på nästa roman och lär ha ett helt gäng planerade) hoppas jag att vi träffas snart igen. För kampen är ju knappast över.     

         
Jag har recenserat varje del av Min kamp här på Finpop. Recensionerna hittar du nedan:
Min kamp 1
Min kamp 2
Min kamp 3
Min kamp 4
Min kamp 5



5 kommentarer:

Emil sa...

Väldigt fin recension. Håller själv på att läsa boken och är helt uppslukad av den. Kommer säkert kännas extremt olustigt när allt är över. Att läsa Min Kamp 1-6 har varit den största litterära resan jag gjort. Och vilken resa det har varit, från det första försiktiga sidorna om döden i första delen. Jag undrar om jag någonsin kommer fångas lika mycket av ett bokprojekt i framtiden, känns tveksamt just nu.

Henrik Valentin sa...

Tack Emil! :) Det finns ju många andra böcker att läsa (även om jag, med handen på hjärtat, inte kan säga att jag är jättesugen på så många av de böcker som finns i litteraturlistan i slutet av denna), men jag delar din tveksamhet. Jag har nog aldrig blivit lika berörd och gripen av några andra böcker som jag blivit av Min kamp.

P.J. sa...

Jag läste din recension ungefär när du publicerade den. Då hade jag läst omkring 400 sidor, sedan kom mycket annat i vägen och jag har för tillfället bara läst lite över hälften. Ska försöka läsa mer regelbundet igen.

Jag gillar essän. Den är, som du skriver, mer än en essä om Hitler, men även, tycker jag, för överflödig för att kallas essä. Skälet till att jag gillar den är kanske för att jag pluggar - eller har pluggat (är inte klar med fördjupningskursen, har tagit en paus från den) - litteraturvetenskap. Där finns det ett par skitnödiga och långsökta texter, mer så än i filosofi. Då man i litteraturteori i vissa fall kombinerar filosofi och litteratur och gör det till ett språk och ett tankesätt som bara kan tillämpas till skönlitterära texter och deras struktur, istället för större delar av mänskligheten eller samhället.

Jag fick nästan lust att skriva en litteraturvetenskaplig uppsats om Mein Kampf när jag läste essän, för att se reaktionerna, om jag skulle få göra det, osv. men det skulle måhända kännas krystat efter detta.

Det finns många författare i historien med kontroversiella åsikter och på så sätt stöd till de som omsätter åsikterna i praktiken, men just det att Hitler praktiserade det han hade skrivit gjorde att det skrivna, i efterhand, blev bannlyst. Det är intressant.

I övrigt tycker jag att det är synd att vissa ting är så självklara i sociala sammanhang. Varför kan man inte kalla en bok ”Min Kamp”? Är det en så given åsikt att man inte behöver ett argument för det? Det är en boktitel; det är ju inte nödvändigtvis så att man stöder den förstnämnda genom att nämna den det.

Även jag har sett honom under ett seminarium. Han sade att han skrev ut alla sina romanidéer i bok 6 just för att ta död på dem, och att själva essän blev till genom Geirs inflytande. Han kommer ju komma ut med en essäsamling och sedan skriver han filmmanus till sin första roman, men underströk att det var stor skillnad från romanskrivande.

Jag har annars också sett Blue Jasmine, och lyssnat på Another Self Portrait. Jag är väl, kan man säga, ett Allen-fan. Fast det är svårare för mig att kalla mig fantast av en regissör jämfört med musiker, speciellt om regissören gjort så många filmer som Allen. Film kräver mer, det är fler element. Filmer behöver visserligen inte handla om någonting, eller handlingen behöver inte vara kronologisk, till exempel, men låtar eller album är mindre beroende av det och dessutom kortare. Blue Jasmine var stabil och Another Self Portrait bjöd på en hemtrevlig atmosfär som jag bara kunde le åt. Self Portrait var ett av de första Dylan-albumen jag lyssnade på, faktiskt. Det förändrar nog mitt omdöme, då jag inte hade gigantiska krav på honom. (Trots att jag hade lyssnat mycket på Blood on the Tracks, mitt första Dylan-album, vilket är ett av mina favoritalbum av honom.)

Henrik Valentin sa...

Tjenare P.J.!

Alltid kul när du kommenterar och den här gången var det en lång kommentar så jag hoppas jag kan besvara den värdigt :D

Så här en månad efter att ha läst klart Min kamp är jag fortfarande splittrad över "essän". Har haft många diskussioner om boken med min pappa som läste den under några veckor. Han fastnade i essän, som tog honom flera veckor, medan han läste resten på några få dagar. Jag tror att många kommer dela den upplevelsen av Min kamp 6. Det kändes som att flytet i språket, som för mig gjorde Min kamp till en förhållandevis lättsam och snabbläst upplevelse, fattades helt i essän där språket påminde mer om den betydligt segare En tid för allt. Hade Knausgård klarat av att skriva sina mer teoretiska texter med samma flyt som sina vardagsbetraktelser hade det blivit en helt annan läsupplevelse.

Hade missat att han skriver ett filmmanus. Låter ju spännande! Däremot skulle jag inte vilja ha en filmserie baserad på Min kamp. Tror inte riktigt det skulle fungera. Kanske är han öppen till det om han ändå skriver manus till debuten (som jag inte läst men förstått ska ha ganska många gemensamma nämnare med Min kamp),men jag hoppas verkligen inte att det blir något sådant projekt. Jag vill inte se någon skådespelare gestalta Knausgård då jag inte tror att det skulle ge något, snarare förta en del av böckernas magi.

Vad tycker du om Janelle Monaes nya skiva då? Vet att du, liksom jag, gillade den förra. Jag kommer skriva lite om den i en sån där månadssammanfattning som kommer läggas upp inom några dagar :)

P.J. sa...

Nu när du skriver det kommer jag ihåg att jag läste att Norges stadsteater (eller dylikt) har köpt upp rättigheterna till Min Kamp-serien, men de hade inget planerat som jag förstod det.

Jag håller med dig. Det är en text som är gjord för att vara just en text. Den utnyttjar texten till en sådan grad att något annat uttrycksmedel knappast kan tillföra något.

Jag gillar The Electric Lady riktigt mycket, men den når inte upp till The ArchAndroids höjder för min del.

Just nu.

Jag har inte haft samma sug att återvända till den som jag hade med Arch sommaren 2010 (kanske beror det på årstiden.) Hon har många gäster, fler än förra, men lyckas använda dem på rätt sätt och samtidigt stå i centrum. Fast, trots att hon står i centrum vad gäller de som medverkar på skivan, tycker jag att hon som musiker inte står riktigt lika mycket i centrum som förra albumet. Här hörs influenserna tydligare, som Stevie Wonder på en låt som Ghetto Woman. Även John Barry tillsammans med en gnutta Ennio Morricone tittar fram på Suite och Look Into My Eyes; det skulle inte förvåna mig om hon skulle erbjudas att sjunga in ett spår till en Bond-rulle...

Allt som allt gillar jag de mer funk-inspierade spåren som Givin' 'Em What They Love med Prince, Q.U.E.E.N med Erykah Badu, eller en ballad som Dorothy Dandridge Eyes med Esperanza Spalding. Och jag diggar basen på exempelvis Victory samt It's Code! De som lutar lite mer åt pop-hållet, som Dance Apocalyptic, gillar jag minst. Men det är ett starkt album, speciellt med tanke på antalet spår, och hur de flyter ihop - att det är ett konceptalbum, som jag är svag för.