Juliet, Naked – Nick Hornby

Det är 15 år sedan Nick Hornby fick sitt stora genomslag med High Fidelity. Det var en bok som älskades av nästan alla musiknördar och den fyllde något slags tomrum hos många läsare. High Fidelity var på många sätt den perfekta popboken och varje mening träffade rätt. Hornby framstod som en enormt sympatisk kille, och han kunde verkligen sin pop. Han var en författare som man ville byta blandband med, över en öl eller två. High Fidelity är en fantastisk bok och den kommer leva vidare som en klassiker, men Hornby har inte lyckats nå samma höjder under de 15 år som har gått sedan dess. Allt han har skrivit har varit läsvärt, men aldrig riktigt lika bra eller angeläget. Efter den trevliga ungdomsboken Slam är han tillbaka med en ny bok som faktiskt delar flera teman med High Fidelity. Den heter Juliet, Naked och även om den aldrig är lika bra som hans gamla mästerverk bjuder den på riktigt mysig läsning. Det är en bok som känns väldigt ärlig och det märks att det har passerat 15 år sedan High Fidelity skrevs – både i författarens och hans karaktärers liv.

Tucker Crowe är en gammal rockstjärna som av okänd anledning försvann under en pågående turné i början av 80-talet. Sedan dess har han blivit så mytologiserad att ingen vet någonting om honom helt säkert. Hans fans har analyserat sönder alla hans låttexter och på ett nördigt internetforum diskuterar de hans musik. Särskilt ett album – Juliet – som skrevs efter att Tucker hade blivit dumpad av en fotomodell (att jämföra med Dylans Blood On The Tracks, Springsteens Tunnel of Love eller Kanye Wests 808s & Heartbreaks) är hyllat och älskat. I en liten brittisk kuststad bor Duncan och Annie. De har varit tillsammans de senaste 15 åren och deras relation bygger på kärlek till musik och kultur. Duncan är ett av världens mest hängivna Tucker Crowe-fans och i bokens inledning gör han och Annie en USA-resa där de besöker legendariska Crowe-platser. När de kommer hem från den inte helt händelselösa resan får Duncan ett exklusivt förhandsex av en skiva med demoinspelningar av det som senare skulle bli Juliet. Skivan heter Juliet, Naked och Duncan blir knockad av den sårbara ärligheten i låtarna. Han tycker att det oputsade soundet gör låtarna starkare och mer drabbande. Han skriver en hyllande recension på Crowe-forumet där han påstår att de här versionerna av låtarna är bättre än de på den slutliga skivan. Annie håller inte med. Hon riskerar deras relation och skriver en sågning på samma forum. Duncan pallar inte riktigt hennes svek, och är otrogen med en kvinna som han tror förstår honom. Under tiden får Annie ett mail från Tucker Crowe. Han håller med om hennes åsikter om Juliet, Naked. De börjar skriva till varandra. Och det är början på en osannolik relation.

Nick Hornby har som bekant ett grymt flyt i sitt skrivande. Det går väldigt fort att ta sig igenom Juliet, Naked. Dialogen är välskriven och mycket underhållande. Hornby är rolig, träffande och har en förståelse för hur vanliga människor tänker och resonerar. Det finns förmodligen ingen författare som skildrar musiknördar på samma självklara sätt som honom. I Juliet, Naked har han på ett lyckat sätt skildrat hur den nya tekniken och internet har tillåtit musikintresserade att komma i kontakt med varandra. Han återger forumdiskussioner, mailkonversationer och Wikipedia-artiklar på ett roligt och smart sätt som fungerar oväntat bra i bokform. Juliet, Naked är också en jordnära och realistisk skildring av ett medelålders par som levt tillsammans en längre tid utan att älska varandra. Bitvis blir det riktigt rörande, och när Hornby kyligt konstaterar vilken typ av förhållanden som överhuvudtaget är möjliga för popnördar är det oundvikligt att inte känna sig träffad. Jag tycker att Nick Hornby har blivit allt bättre på att skildra kvinnor för varje bok som han har skrivit. Annie, som mer än någon annan är bokens huvudperson, är perfekt skriven och känns väldigt verklig. Hans porträtt av en ung tjej i bioaktuella An Education (en film som är så bra att Svenska Dagbladets Jeanette Gentele, Sveriges sämsta filmkritiker, ”bara vill gråta”) där Hornby har skrivit manus visar ytterligare på hans enorma begåvning att skildra kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder. En del avfärdar säkert Hornbys böcker som ytlig populärkultur, men jag blir snarare imponerad och fascinerad av hans bredd och det enkla sättet att skriva. Alla kan läsa och uppskatta en Hornbyroman. Juliet, Naked är också ett porträtt av en rockstjärna som varken kan eller vill leva upp till myten om sig själv. Från att ha varit en dyrkad idol i bokens inledning blir Tucker Crowe en mänsklig karaktär som framåt slutet står i handlingens centrum. Juliet, Naked är en riktigt bra bok. Om du gillar Nick Hornby kommer du inte att bli besviken. Det bästa stycket handlar om hur det är att gå på konsert. Att om man inte blir helt tagen av musiken som spelas – och hur ofta händer det? – finns det inte mycket annat att göra än att tänka. Och de tankarna som snurrar runt i huvudet när man står där på konsertgolvet är mer intensiva än de man annars brukar ha. Musiken finns bara i bakgrunden även om står framme vid scenkanten. I huvudet händer något helt annat, och man blir mer inåtvänd än vad man brukar vara. Det är så självklart att det känns märkligt att ingen har skrivit om det tidigare. Men jag antar att det krävs en kille som Nick Hornby för att se det enkla och självklara.