Att leva och dö som Joe Strummer – Marcus Birro

Jag gick det första året på De Geer-gymnasiet i Norrköping. De som var intresserade – det var inte så många, aulan var nästan folktom – kunde slippa eftermiddagens lektioner för att lyssna på poeten Marcus Birro. Han stod på den lilla scenen och snackade om samma saker som han alltid har snackat om. Som 16-åring tyckte jag att han var ganska tröttsam. En förvuxen låtsasrebell med en otroligt god förmåga att marknadsföra sig själv. Jag föredrog brorsan Peter Birro, som jag tyckte hade belägg för sitt beteende. När Marcus stod där i aulan vet jag inte riktigt vad han tänkte. Han var nyinflyttad i Norrköping. Snart skulle han ha lyckats uppfylla alla sina drömmar. Han skulle synas överallt, men det visste han förstås inte då. Där och då var det aulan på De Geer som gällde. Jag tror det var kärleken som tog honom till Norrköping. Han blev tillsammans med en av mina gamla teaterledare och några år senare kunde man läsa rätt mycket om dem och deras kamp att få ett barn i kvällstidningarna. Jag är splittrad till Marcus Birro. Jag har läst hans ganska meningslösa bloggar emellanåt, jag har förvånats över hans vilja att synas tillsammans med Kristdemokraterna, jag har kallat honom mediahora, jag har gillat honom för att han har pratat gott om Norrköping och jag har tyckt att han har sagt sköna saker. Och det är omöjligt att hata någon som älskar Thåström. När Marcus för några år sedan berättade att hans nästa bok skulle heta Att leva och dö som Joe Strummer blev jag misstänksam. Jag älskar Joe Strummer. Han är en av mina största hjältar och att missbruka hans namn är uppenbarligen inte OK. Därför har jag hållit ögonen på Marcus Birro lite extra och jag kastade mig över Att leva och dö som Joe Strummer så fort jag fick möjlighet. Jag bestämde mig för att försöka läsa boken utan några förutfattade meningar. Till min stora förvåning är den faktiskt ganska bra.

Att kalla en bok Att leva och dö som Joe Strummer är lite konstigt, och i sammanhanget inte helt lyckat. Det är en titel som garanterat kommer locka läsare, och jag hade förmodligen inte läst den om det inte vore för titeln. Och jag är glad över att jag har läst den. För Marcus Birro har en del vettigt att säga, och han får det sagt på ett bra sätt. Men samtidigt har inte boken så mycket med Joe Strummer och hans leverne att göra. En av bokens centrala karaktärer dör av ett medfött, men icke känt, hjärtfel - precis som Joe Strummer. Och där tar likheterna slut. Marcus Birro kommer nog alltid lämna mig splittrad. Bortsett från titeln är det ändå en rätt bra roman vi har att göra med här. Birro skriver som den bloggare han är. Ibland känns det slappt och ogenomtänkt. Som ett kåseri. Men samtidigt är det omöjligt att förneka flytet. Jag läser boken i två sittningar och får rätt mycket utbyte av läsningen. Huvudpersonen och berättaren är bosatt i Norrköping. Han kommer från Göteborg och är i 40-årsåldern. De senaste tio åren har han varit på flykt från hemstaden och det förflutna. Han försöker isolera sig och på så sätt stanna tiden. Han lever på socialbidrag, dagarna går långsamt och han uppnår något slags halvbehagligt vakuum där han slipper tänka på någon eller något. När en av hans gamla vänner dör Joe Strummer-döden bestämmer han sig för att åka tillbaka till Göteborg för att närvara på vännens begravning. Resan tillbaka till hemstaden är också en resa genom minnena från ungdomen. Marcus Birro skriver mer eller mindre om sig själv. Huvudpersonen är någon han hade kunnat vara och det förflutna är definitivt självupplevt. Mycket av boken kretsar kring Göteborgs underjordiska klubbscen i skarven mellan 80- och 90-talen. Marcus Birro verkar hata 40-talister och tycker att hans ungdoms band är lika viktiga som 60-talets ikoner. Det är givetvis skitsnack, men också typiskt Birro. Den fylla, förvirring och tråkiga rockmusik som får mycket utrymme här kanske ter sig kul i backspegeln men jag tycker mest det känns sorgset och meningslöst. Bortsett från vurmandet för det förflutna är Att leva och dö som Joe Strummer en ganska vettig bok. Marcus Birro har tänkt mycket på de svåra frågorna genom åren och jag tycker att han känns väldigt insiktsfull och smart emellanåt. I ena stunden verkar han vara en fullständig idiot men i andra stunder verkar han onekligen vara farligt nära sanningen. Att leva och dö som Joe Strummer är en bok om hur man hanterar det förflutna och hur man kan gå vidare. En liten handbok i levandets ädla konst, med ett lite olyckligt val av titel. The future is unwritten.