söndag 29 augusti 2010

Det är inte jag, jag svär!

Finpop är en blogg där jag skriver ganska långt och uttömmande om skivor, böcker och filmer. Jag skriver bara när jag känner att jag har något att säga. Det är sällan jag har skrivit om saker som jag inte älskar. Jag försöker ha målsättningen att fylla ett A4 med text inför varje blogginlägg. Det är mer än nästan alla andra bloggar jag läser. Ibland känns det dock inte som att jag har riktigt så mycket att säga. Jag ser, lyssnar och läser en hel del som jag aldrig tipsar om här - bara därför att jag inte förmår mig att skriva riktigt så mycket som jag har gjort till standard. Det är fånigt. Det här är en blogg och egentligen ska det inte finnas några regler. Jag måste kunna styra fritt. Och därför har jag bestämt mig för att skriva kortfattade (med Finpop-mått mätt) recensioner och tips emellanåt. Syftet med Finpop är ju framförallt att få tipsa om bra filmer, böcker och skivor som annars hade gått er förbi. Hädanefter kommer jag varva de längre texterna med kortare inlägg. Det kan vara bra träning för mig att uttrycka mig någorlunda kortfattat. Förhoppningsvis kommer det också innebära att bloggen kommer uppdateras mer regelbundet än vad jag har gjort det senaste året. Här följer det första korta Finpop-inlägget!

Det är omöjligt att förstå vilka utländska filmer som får distribution i Sverige. Det är onekligen rätt mycket skit som går upp på biograferna medan många lysande filmer aldrig tar sig hit. Ikväll såg jag en riktigt bra film som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Den heter C'est pas moi, je le jure! (It's Not Me, I Swear! på engelska) och har aldrig visats i Sverige. Inte ens på filmfestivaler. Det är obegripligt, eftersom det är en av de absolut bästa filmer som jag har sett de senaste åren. Någon vänlig själ (veckans hjälte!) har dock översatt filmen till svenska och spridit den på nätet. C'est pas moi, je le jure! är en kanadensisk film som utspelar sig i en förort någonstans i Québec på 60-talet. I fokus står en tioårig kille som växer upp i en väldigt dysfunktionell familj. Det är uppenbart att killen inte mår särskilt bra av familjeförhållandena. Han försöker gång på gång ta livet av sig. Han fördriver sitt sommarlov med att göra inbrott hos grannarna i vars hus han gör en hel del utflippade grejer. När mamman lämnar familjen blir allt ännu värre. C'est pas moi, je le jure! är fantastisk. Barnskådespelarna är de bästa jag har sett på flera år och storyn känns annorlunda och väldigt angelägen. Det är en smart och viktig film som verkligen tar barn på allvar. Särskilt rörande tycker jag det är att se storebrodern i familjen, som kämpar för att allt ska vara som vanligt. Jag kan delvis identifiera mig med honom. Dessutom är det en otroligt snygg film, med imponerande kameraarbete och en vacker färgpalett. C'est pas moi, je le jure! är en stark och gripande film som jag tycker alla borde se. Du hittar den efter en enkel Google-sökning.

3 kommentarer:

Petter sa...

Du och din blogg är grymma!

Henrik sa...

Tack för tipset, vilken pärla till film!

Anonym sa...

Åh den var så himla fin!