Finpop tar en titt på det tidiga filmåret

Med risk att låta tjatig måste jag än en gång konstatera att 2010 var ett hemskt filmår. Ett år med få ljusglimtar och förmodligen det sämsta sedan jag på allvar började intressera mig för film. Men nu är vi alltså inne på 2011 som förhoppningsvis blir bättre. Tyvärr kan vi inte lägga 2010 bakom oss än eftersom vi har alla stora filmgalor kvar. Som vanligt går många av de mest intressanta filmerna upp på bio vid slutet av året i USA för att de ska vara färska i minnet när Oscarssnacket drar igång. I Sverige får vi alltid se filmerna några månader senare (eller ett halvår, ett år eller inte alls). De senaste åren har det dock varit lätt att få tag på de här filmerna då det alltid brukar dyka upp ”screeners” av varierande kvalitet omkring årsskiftet. ”For award considerations only”. När Oscarsgalan går av stapeln är det inte sällan man har sett de flesta av de nominerade filmerna, vare sig de har gått upp på svensk bio eller inte. Jag tänkte börja bloggåret med fyra korta recensioner på filmer som vi förmodligen kommer höra mycket om de kommande månaderna. De fyra filmerna är alla mycket sevärda och du hittar dem där du vanligtvis hittar film.

True Grit
Jag har svårt för bröderna Coen. Jävligt svårt. De har gjort en av mina absoluta favoritfilmer, The Big Lebowski, men annars tycker jag att de väldigt sällan har varit övertygande i sitt filmskapande. Deras två senaste filmer Burn After Reading och A Serious Man var inte några bra filmer. Inte alls. De är lika produktiva som Woody Allen och bajsar ut filmer nästan varje år. Kanske borde de tänka efter lite innan de gör sina filmer? Det var alltså inte med några stora förväntningar som jag satte mig för att se brödernas nya film True Grit. Filmen är en filmatisering av en westernroman från 60-talet som har filmatiserats tidigare med John Wayne i en av de stora rollerna. Jag har inte sett den gamla filmen men det känns inte som att man tittar på en remake när man ser True Grit, och det är åtminstone positivt. Storyn är förvånansvärt enkel och rak. En 14-årig flicka anställer en ovanligt hård Jeff Bridges med ögonlapp för att leta upp hennes pappas mördare. De ger sig ut i vildmarken och vi får också träffa Matt Damon och Josh Brolin i fulsköna frisyrer och med dåliga tänder. Skådespelet övertygar och eftersom storyn är så simpel gör det inte mycket att man knappt hör vad någon säger, det gör bara filmen roligare. True Grit är en brutal och snygg film och för en gångs skull tycker jag att bröderna Coen gör något imponerande. Den här gången gör de inte några tråkiga utsvävningar utan håller sig istället till genrens ganska strikta ramar. True Grit är en westernfilm av den gamla skolan: småseg och mäktig. Jag kommer garanterat gå och se den när den går upp på de svenska biograferna, inte för att storyn är särskilt bra eller gripande, utan för att filmen är så pass snygg och vacker. Bröderna Coen har inte utnyttjat naturen på samma sätt sedan de gjorde Fargo och True Grit är en film som förtjänar att ses på en så stor duk som möjligt.

The Fighter
Boxning är en sport som är laddad med symbolik. Jag gillar inte sporten i sig, utan tycker mest att det känns obehagligt och onödigt brutalt när jag ser en boxningsmatch, men jag måste säga att jag uppskattar symbolismen. Det går att göra riktigt bra underdogfilmer om boxare, vilket det finns flera klassiska exempel på. Det är något speciellt med boxare och när det gäller boxare på film kommer de nästan alltid från den absoluta botten. Jag kan inte föreställa mig en boxningsfilm som skildrar en boxare från överklassen, då skulle all symbolism i sporten gå förlorad. The Fighter tar också avstamp från botten. Filmen, som förstås bygger på verkliga händelser, handlar om två bröder från den irländsk-amerikanska arbetarklassen. Den ena av bröderna, lysande gestaltad av Christian Bale i en av sina bästa roller, misslyckades med sin boxarkarriär och lever nu som crackmissbrukare. Den andra brodern, som spelas av en övertygande Mark Wahlberg, har länge levt i brorsans skugga men är också en lovande boxare. Filmen skildrar brödernas relation till varandra, och på sina ställen blir den riktigt rörande. Den främsta anledningen att se filmen är det imponerande skådespelet, för storyn som sådan känns varken ny eller särskilt spännande. En annan anledning att se filmen är de ruffigt snygga miljöerna och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet får man också ta del av autentiskt fula 80-talsfrisyrer och riktigt fula kläder. Det är sådana småsaker som livar upp den mörka crackmisären.

Rabbit Hole
Av de fyra filmer som jag skriver om här är Rabbit Hole den som jag gillar mest. Det är en av de bästa filmerna som jag såg under 2010 och jag hoppas verkligen att den får den uppmärksamhet som den förtjänar. Men risken är stor att den försvinner bland de andra filmerna som jag skriver om här. Trots att den är bättre. Handlingen är enkel och drabbande. Nicole Kidman och Aaron Eckhart har förlorat sin fyraåriga son och filmen handlar om hur de hanterar sorgen. Regissören John Cameron Mitchell har tidigare gjort två filmer som jag verkligen avskyr, Shortbus och Hedwig and the Angry Inch, men med Rabbit Hole knockar han mig totalt. Han jobbar med små och enkla medel och låter skådespelarna briljera. Jag har haft svårt för Nicole Kidman de senaste åren, men i Rabbit Hole är hon verkligen fantastisk. Hon gör rollen som den förstörda mamman på ett väldigt övertygande och gripande sätt. Ingen skådespelerska har varit i närheten av en sådan rolltolkning under 2010. Om Kidman inte får en Oscar kommer jag att bojkotta Oscarsgalan en gång för alla. Aaron Eckhart gör också han en riktigt bra roll, och dessutom gör Dianne West och det unga stjärnskottet Miles Teller starka insatser. En bra film helt enkelt.


Black Swan
Med sin senaste film The Wrestler fick Darren Aronofsky mig att ändra uppfattning om honom som regissör. The Wrestler var rak, ärlig och gripande, till skillnad från Aronofskys tidigare prettofilmer. Hans nya film Black Swan påminner inte mycket om det råa och enkla i The Wrestler utan är mer konstnärlig och svår. Natalie Portman spelar en balettdansös med överdrivna ambitioner och en skitjobbig morsa. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig och blev därför extremt rädd. Black Swan är en psykiskt jobbig filmupplevelse och jag har inte varit så rädd sedan jag såg The Shining och Repulsion. Jag satt och vred på mig hela tiden jag såg filmen och väntade mest på att lidandet skulle upphöra. Det var nästan så jobbigt att det började göra fysiskt ont också. Black Swan är alltså en film som berör. Visserligen på ett jobbigt sätt, men ändå, det är inte många filmer som alls har berört under 2010. Det är också en mycket snygg film. Aronofsky gör ett bra jobb med regin. Hans största bedrift är att han för första gången får Natalie Portman att kännas som en otäck person. Annars brukar hon alltid vara söt och beskedlig. En drömtjej för de intellektuella. Men i Black Swan känns hon aldrig attraktiv. Bara otäck. Hon gör en strålande prestation och även om handlingen i Black Swan inte är särskilt intressant är den värd att se bara därför att Natalie Portman gör något som hon aldrig har gjort tidigare. Aronofskys nästa jobb blir att regissera filmatiseringen av de Wolverineserier där Järven går loss i Japan. Det kommer förmodligen bli en lysande superhjältefilm.