Januaripop

Musikåret 2011 har börjat bra, med riktigt skön pop som får mitt pophjärta att slå dubbla volter. Jag gör min sista termin på universitet och ägnar dagarna åt ensamarbete där popmusiken blir mitt främsta sällskap. Då är det viktigt med bra skivor. Och det verkar som att 2011 inte kommer göra mig besviken på den fronten. Den här veckan är det framförallt två skivor som har gjort mig glad.

The Decemberists – The King Is Dead
Ibland inser man inte hur mycket man har saknat någon förrän man återförenas. Sedan jag låg på min säng och lyssnade på The Hazards of Love våren 2009 har jag inte ägnat The Decemberists många tankar. Men nu är de tillbaka, och efter en vecka tillsammans med den nya skivan The King Is Dead inser jag hur mycket jag verkligen älskar The Decemberists. Det känns riktigt bra att ha Colin Meloys fantastiska röst tillbaka i mitt liv. Rockoperan The Hazards of Love var en väldigt bra skiva och jag imponerades verkligen av hur bra albumet höll ihop. Det var en skön skiva att lyssna på. Men att The Decemberists nya skiva är ett klassiskt rockalbum gör mig faktiskt gladare än vad jag hade blivit om bandet bestämt sig för att göra ännu ett temaalbum. På The King Is Dead satsar Colin och de andra på att göra riktigt starka låtar. Det finns verkligen inga svaga spår och det sjungs och spelas med en ovanlig intensitet och glöd. The Decemberists musik har alltid känts väldigt levande, och för mig är det omöjligt att inte ryckas med fullständigt i de här nya låtarna. Det är tveksamt om The Decemberists någonsin har låtit bättre. Att January Hymn är månadens låt borde vara uppenbart för alla.

Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns har med Dye It Blonde gjort en skiva som få kommer kunna bräcka det här året. Det låter så sjukt jävla bra att det känns som att det är de här låtarna som borde definiera begreppet ”bra musik”. Förra gången Smith Westerns var i farten brydde jag mig inte särskilt mycket. Den självbetitlade debuten innehöll skramlig lo-fi som inte kändes överdrivet intressant. Bandmedlemmarna var alla yngre än kidsen i The xx och jag tror inte att det fanns någon som kunde ana vad bandet skulle prestera bara ett år senare. Dye It Blonde är en helt fantastisk skiva, med en förvånansvärt ren ljudbild. Smith Westerns har tydligen haft möjligheten att spela in ett mycket dyrare album än senast och de bevisar det vi alla redan visste – att lo-fimusiker har förstått meningen med musik bättre än några andra. Varenda låt är helt fantastisk. Det är rockigt storslaget, men samtidigt inåtvänt och reflekterande, och hela tiden oerhört gripande. All bra rock och pop som någonsin har gjorts finns samlad i bandets uttryck men samtidigt känns det som att de gör något nytt. Jag tycker att de står över alla jämförelser och istället för att söka tråkiga liknelser rekommenderar jag dig helt enkelt att lyssna istället. Smith Westerns får mig att tro på varje ord i låttexterna och jag kan inte sluta lyssna. Just nu känns det som att det här är ett av de absolut bästa rockalbum som har släppts de senaste åren. Om Dye It Blonde inte får en topplacering på årsbästalistorna i december kommer 2011 ha varit tidernas bästa musikår. För mycket bättre än så här blir det inte. Årets bästa album är alltså redan här.