Strychnine Dandelion

Jag konsumerar enorma mängder populärkultur. Det är nya filmer, skivor, böcker och TV-serier som ska tillgodogöras hela tiden. Emellanåt blir jag dock trött på Allting. Det känns som att jag har sett varje film och hört varje låt många gånger tidigare. Jag får känslan av att det inte finns några nya berättelser att berätta. Ändå fortsätter jag, lite halvhjärtat, att leta efter ny pop. December och januari är bra månader för eftertanke för alla popnördar, mest för att det i princip inte kommer några nya grejer. Jag sitter och tittar på gamla Cassavetesfilmer, tar mig igenom småroliga An Idiot Abroad och lyssnar på de skivor som jag missade förra året. Bandet The Parting Gifts får mig att inse vad jag egentligen gillar med musik. Utan att egentligen göra något revolutionerande. Deras första skiva Strychnine Dandelion gavs ut lite anonymt i slutet av 2010 och överskuggades ganska ordentligt av alla årsbästalistor. Jag brukar vanligtvis inte lyssna på musik från det föregående året redan i januari – ”ut med det gamla, in med det nya!” – men det finns flera anledningar att lyssna på The Parting Gifts.

The Parting Gifts musik är så långt bort från Kanye West och uschliga Robyn som man kan komma. Och det känns rätt befriande att få börja 2011 på det sättet. The Parting Gifts är ett destillat av den bästa pop- och rockmusiken från 60-talet. Låtarna är korta, raka och effektiva. Speltiden sträcker sig sällan längre än två minuter och texterna är lika enkla som självklara. Jag hör ekon av såväl Rolling Stones som Shangri-Las. Några av spåren får mig att tänka på The Hives i deras nervigaste stunder. Det är helt enkelt riktigt trevlig musik. Stark och fri från pretentioner. Att bandet dessutom har både en manlig och kvinnlig röst - Greg Cartwright och Coco Hames – som klarar av hela rockspektrumet gör det hela ännu bättre. Strychnine Dandelions blir aldrig en tråkig skiva och den enkla musiken känns alltid tillräckligt varierad. De 15 låtarna sträcker sig över 35 mysiga minuter och de känns alla väl avvägda och snärtiga. Det är uppfriskande att börja musikåret med lite klassisk rockmusik i sällsynt fin tappning. Om man gillar The Parting Gifts finns det dessutom mycket mer att upptäcka. Både Greg Cartwright och Coco Hames har gjort grym musik tidigare. Greg har bland annat frontat det rockigare Reigning Sound och han hjälpte Shangri-Las-sångerskan (!) Mary Weiss med hennes comebackalbum Dangerous Game. Och Coco sjunger i det supertrevliga bandet The Ettes. Det känns som att det finns bra musik från de här två att lyssna på i flera veckor. Jag har ingen aning om hur 2011 kommer låta – även om jag misstänker att mycket kommer bli Kanyemäktigt, pampigt och elektroniskt – men att tillbringa några timmar i Greg Cartwright och Coco Hames fina sällskap är ett bra sätt att nollställa sig själv och sina förväntningar. Lita på att Finpop kommer fortsätta rapportera om den senaste och bästa pop- och rockmusiken även 2011.