För två veckor sedan fick jag reda på att Bright Eyes skulle spela på Debaser den 16e februari. Då var spelningen redan slutsåld. Jag blev ganska besviken. I vanliga fall har jag rätt bra koll på vilka som ska spela och när, och det kändes tråkigt att jag helt hade missat att Bright Eyes skulle spela i Sverige. Jag har bara sett dem en gång tidigare, på Accelerator 2007, och jag minns det som en riktigt bra spelning som på allvar triggade mitt intresse för Conor Oberst och hans musik. Oberst har en speciell närvaro på scen och det känns mycket roligare att gå och se honom än många andra artister. Med lite tur lyckades jag få tag på en biljett från en schysst kille på last.fm som inte kunde gå själv. Så jag fick se Bright Eyes i alla fall. Och det är jag väldigt glad för.Den senaste veckan har jag hetslyssnat på Bright Eyes för att komma i rätt stämning inför spelningen. Jag har lyssnat igenom de flesta skivorna några gånger, men framförallt har jag spelat det senaste albumet The People’s Key, som jag skrev om förra veckan. Jag tycker faktiskt att det är en riktigt bra skiva – tvärtom de flesta recensioner som jag har läst – och den har växt lite för varje lyssning. Ladder Song känns som en av de bästa låtarna som Conor Oberst någonsin har skrivit och de poppiga spåren med hitkänsla vägrar att släppa taget. Det är alltid kul att se ett band som precis har gett ut ett bra album och den här kvällen lägger Bright Eyes fokus på den nya skivan, men under de två intensiva timmar som de håller på hinner de förstås med mycket annat också. Det mesta är fantastiskt, men tyvärr blir det precis som på skiva lite ojämnt emellanåt.
Innan Bright Eyes går upp på scenen får svenska First Aid Kit agera förband. Att låta några andra vara förband när Bright Eyes spelar i Sverige hade varit kriminellt. First Aid Kit-tjejerna avgudar uppenbarligen Oberst och det är kul att de får öppna för honom. Jag lyssnade mycket på First Aid Kits debutalbum när det kom för något år sedan. Det var en skiva med många fina låtar och de fungerar mycket bra live. Särskilt bra blir det när de backas upp av tre rockiga killar, för när det bara är de två tjejerna ensamma på scen tenderar det att bli lite långsamt och segt. Ett slutsålt Debaser innebär otäckt låga syrenivåer och när musiken går ner i tempo blir den extrema värmen och svettlukten mer påtaglig och feberkänslorna är inte långt borta. Men när de rockar är de som sagt sjukt bra. När Conor sedan låter tjejerna komma upp på scenen och göra Lua tillsammans med honom är det omöjligt att inte le av lycka. Cirkeln känns sluten.
Conor Oberst och hans kompisar i bandet har ägnat hela sina liv åt musiken. Det hörs. De låter väldigt kompetenta och tighta. Men det är framförallt Conors speciella röst, nästan alltid på gränsen till en gråtattack oavsett vilket humör han verkar vara på, som gör Bright Eyes intressanta. Den här kvällen verkar han glad. Han är faktiskt rolig i mellansnacken och verkar både ödmjuk och sympatisk. Men det finns en sak som drar ner bandet ordentligt och det är det nya soundet. När jag såg Bright Eyes 2007 var Cassadaga nyutgiven och Conor hade fulländat sitt folkrocksound. Det lät fantastiskt. Jag förstår att man kan tröttna på att göra samma grej hela tiden och jag har egentligen inget emot soundet på The People’s Key. Men de lyckas inte få till samma sound live som på skiva. På scenen blir det mest skramlig indierock av ett ganska tråkigt och opersonligt slag, även om de har ovanligt mycket folk på scen. Trots att bandet onekligen är skitbra på det de gör blir det bara Conors röst och de fina texterna som särskiljer Bright Eyes från andra amerikanska rockband. Spelningen avslutas med att Conor, som verkar helt euforisk, hoppar från scenen i en imponerande stagedive – och misslyckas! Han hamnar på golvet och i 30 sekunder kunde jag inte se honom. Men han reser sig – som alltid – och går ut från scenen med näven knuten högt i luften. Bright Eyes kommer alltid tillbaka.
DN, SvD
Inlägg
4 kommentarer:
Jag gillar att göra dumdristiga analyser av publiken när jag är på spelningar. Bright Eyes-publiken är särskilt kul att analysera eftersom de överraskar på flera sätt. En fulare och mer ohipp Stockholmspublik har jag aldrig sett. Jag får känslan av att många av de yngre svenska Bright Eyes-fansen har varit Broder Daniel-kids några år tidigare. Kanske är inte Conor Obersts musik särskilt långt borta om man vill ta steget vidare från Henrik Berggren. Precis som Broder Daniel är de här ungdomarna för unga för att ha varit med när det begav sig för Bright Eyes och de måste alltså ha hakat på trenden på senare år, efter att Conor slutat vara särskilt deppig. Jag undrar hur det går till. Introducerar de äldre deppbarnen de yngre till vissa artister? Det hela är mycket fascinerande. Medelåldern framme vid scenen känns i alla fall pinsamt låg, trots att man ska vara 18 för att få komma in. Många har fruktansvärda frisyrer som jag hade hoppats slippa se efter 2005. De äldre fansen är en heterogen grupp, men ganska fula de också. Bra musiksmak har de i alla fall. Många kan nästan alla låttexter utantill och de överröstar nästan Conor när de skriker sig hesa. Det är onekligen en intressant upplevelse att få höra We are nowhere and it’s now i huliganversion. Om jag låter bitter är det kanske för att jag inte gillar att dela Bright Eyes med andra människor. Conor Oberst är en kille som man helst vill umgås med utan sällskap av andra.
Jag var också där. Det var fantastiskt. Som vanligt. Tror det var femte eller sjätte gången gillt, för mig.
And everytime - a hummingbird in my chest.
Och jag hör till dem som är sjukt avundsjuka på er som fick biljett! Jag hade också lyckats missa att de skulle komma, och upptäckte det tyvärr för sent. Lyckostar!
Åh, vad härligt att du fick tag i en biljett! Själv såg jag dem 2005 på Mejeriet i Lund, och som du säger, det var en fantastisk upplevelse. Går inte att jämföra med någon annan spelning. Conor Oberst är verkligen något speciellt.
Skicka en kommentar