Kaputt

Jag vet inte var ni hittar musiken som ni lyssnar på nuförtiden. När all musik som någonsin spelats in blev tillgänglig för vem som helst borde alla haft möjlighet att utveckla sin egen, unika musiksmak. Men det blev inte så. Förmodligen är vi för uttråkade och omotiverade för att orka leta efter ny och spännande musik själva. Resultatet är att de flesta verkar ha tråkigare musiksmak än någonsin tidigare. Som någon slags motreaktion på den enorma tillgängligheten. Jag brukade älska att läsa skivrecensionerna i de svenska dagstidningarna. Men det känns som att de svenska kritikerna är lika uttråkade som resten av det här landets befolkning. De senaste åren har jag hittat nästan all rolig musik via den amerikanska sajten Pitchfork. Jag älskar verkligen Pitchfork. De får alla musiktidningar och bloggar att kännas överflödiga. När det känns som att resten av världen inte bryr sig publicerar Pitchfork dagligen intressanta och uttömmande nyheter, recensioner och intervjuer. På Pitchfork kan man snappa upp alla trender och hajper långt innan de når den svenska pressen. För mig handlar det inte om att vara hipp. Det har aldrig handlat om det. Vad det handlar om är kärleken till musiken; att alltid vilja höra det senaste, när det senaste fortfarande är nytt. Pitchfork är lite av min bibel och när de sorterar en ny skiva under ”best new music” känns det som att det är min plikt att lyssna. Det är inte alltid jag fastnar för de skivor som hyllas av Pitchforkfolket men det är uteslutande intressanta skivor som får bra recensioner där. Den senaste skivan som har blivit belönad med en ”best new music”-stämpel är det kanadensiska bandet Destroyers nionde album Kaputt. Det är ett album som har växt enormt mycket för mig den senaste veckan.

Utan Pitchfork hade jag nog aldrig lyssnat på Destroyer. Först och främst för att Destroyer låter som bandnamnet på ett tråkigt hårdrocksband. Vid första lyssningen lät inte Kaputt särskilt kul, ungefär som motsatsen till hårdrock. Det kändes som en rätt tråkig skiva, med sövande sång och trista melodier. Men om Pitchfork hyllar något tvingar jag mig själv att lyssna mer än en gång. Sakta blev skivan bättre för varje lyssning för att slutligen, efter en dryg vecka tillsammans med albumet, börja kännas helt fantastiskt bra. Man kan undra om jag tvingar mig själv till att gilla Pitchforkhajpad musik eller om den verkligen är bra på riktigt? Idag har jag hursomhelst lyssnat på Destroyer nästan oavbrutet. Det är framförallt texterna som jag har fastnat för. De första gångerna kändes de inte det minsta speciella. Men nu känns det som att de innehåller väldigt mycket och de ger upphov till intressanta tankar. Sångaren Dan Bejar sjunger på ett försiktigt, men otroligt övertygande, sätt som får orden att fastna. Det känns som låttexter med djup och innehåll, och det är något mycket ovanligt i dessa tider. Musikaliskt är det väldigt varierat, oftast luftigt och fint, och influenserna är många. Jag får starka associationer till Belle & Sebastian när jag hör Dan Bejar sjunga. Destroyers musik är varken spännande eller direkt medryckande. Men den lyckas ändå kännas angelägen och viktig. Kaputt är en riktigt bra skiva. Jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till den gråa februarimånaden som pågår utanför våra fönster.