söndag 3 april 2011

Number9dream – David Mitchell

Om jag skulle rekommendera dig en författare att stifta bekantskap med den här våren hade jag definitivt föreslagit David Mitchell. Han är den författare som har gjort starkast intryck på mig under det senaste året, och de fyra böcker jag har läst av honom har alla varit intressanta och välskrivna. Än finns han inte översatt på svenska, och hans livfulla engelska kanske inte alltid är helt lätt att forcera, även för de som är vana att läsa skönlitteratur på engelska, men jag har fått ut så mycket av hans böcker att jag ändå skulle rekommendera alla att ge honom en chans. Efter besvikelsen med Haruki Murakamis senaste roman 1Q84 kände jag för att läsa något som kunde återge min läslust. David Mitchells andra roman Number9dream från 2001 hade legat på nattygsbordet ett bra tag, och många andra böcker hade fått gå före, men för att komma över Murakamidepressionen kändes Mitchell helt rätt. Alla hans böcker verkar vara smått inspirerade av Murakami och Number9dream är en bok som både i handling, budskap och upplägg påminner om en Murakamiroman. Den utspelar sig i Japan, där Mitchell bodde och undervisade i många år, huvudpersonen läser Murakamis Fågeln som vred upp världen och liksom Murakamis Norwegian Wood har Number9dream fått sin titel från en låt skriven av John Lennon. Drömmar och drömvärldar är ett av bokens centrala teman, men ändå har David Mitchell skrivit en väldigt jordnära och rak bok jämfört med Murakami. Karaktärerna är sympatiska, berättandet är färgstarkt och spännande, och vi slipper tröttsam prettofilosofi. Number9dream är framförallt en bra berättelse om att hitta sig själv. Och den är oändligt mycket bättre än 1Q84.

Eiji Miyake är 19 år och kommer till Tokyo för att leta efter sin pappa som han aldrig har träffat. Han vet var han ska börja leta, men det verkar inte som att pappan vill bli hittad. Men Eiji fortsätter envist att leta och sökandet går genom bordeller i Shibuya, pizzaställen, arkadhallar och drömmar. På vägen mot sanningen får Eiji uppleva våldsamma yakuzagängstrider, kärlek och desperation och till slut är det honom själv, mer än något annat, som han har hittat. Eiji är en mycket sympatisk huvudperson. David Mitchells karaktärer är mycket mer levande och närvarande än de Murakami brukar skriva om. Eiji har en jobbig uppväxt bakom sig och det är svårt att inte älska honom från första kapitlet, där han sitter på ett kafé och i sitt huvud går igenom olika scenarier av hur det kommer gå till när han får träffa sin pappa. Skildringen av Tokyo är rolig, färgstark och intensiv och på något märkligt sätt känns Number9dream mer japansk (eller kanske exotisk) än någon av Murakamis romaner. Storyn är enkel och rak. En klassisk coming of age-historia med mycket hjärta. David Mitchell skriver som vanligt sjukt bra. Varje kapitel har en ny dröm, eller alternativ verklighet om man pratar Murakami-språk, som kapitlets berättande kretsar kring. Det är inte det minsta flummigt, utan bara ett roligt och intressant grepp av Mitchell som gör att boken känns unik och spännande. I en av drömmarna säger John Lennon att den nionde drömmen börjar efter varje slut, och bokens nionde och sista kapitel är tomt. De olika drömmarna går aldrig ut över berättandet eller påverkar storyn i någon högre grad utan finns bara där för att ge boken en särskild struktur. Det är omöjligt att inte imponeras av David Mitchell. Finns det någon rättvisa borde han bli lika stor som Haruki Murakami. Vad som är spännande med Mitchell är också att han fortfarande är ganska ung, 42 år, och i ett ganska tidigt skede av sin författarkarriär. Hans romaner påminner inte om varandra och det känns som att han fortfarande utvecklas i sitt författarskap. Mitchells två senaste romaner, Black Swan Green och The Thousand Autumns of Jacob de Zoet, hör till de starkaste och bästa böcker som jag har läst de senaste åren. Så om jag får tipsa dig om en författare, och bara en, skulle det alltså vara David Mitchell.

1 kommentar:

sverigessämstaband sa...

Det där får man kolla upp!