Alice slår tillbaka

Det finns ganska få TV- och dataspel som jag har några känslor för. De flesta spel är slit-och-slängprodukter som är roliga så länge de varar men så fort eftertexterna börjar rulla börjar minnena av spelupplevelsen försvinna. Sen finns det förstås undantag, spel som man aldrig riktigt kan släppa och som dyker upp i tankarna trots att det vara många år sedan man spelade dem. För mig kommer exempelvis Zelda: A Link to the Past och Chrono Trigger alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Ett annat spel som jag omöjligt kan glömma och som alltid frambringar varma känslor är American McGee’s Alice från år 2000. Inte för att det nödvändigtvis var ett bra spel, men för att det var så fascinerande och häftigt. När jag första gången, som 13-åring, fick testa American McGee’s Alice var min enda relation till Lewis Carrolls klassiska barnbok Alice i Underlandet den skittråkiga Disneytolkningen och jag hade ingen aning om bokens storhet. Därför kom spelet som en chock. Det var det sjukaste som jag någonsin jag hade testat i spelväg och det kändes så coolt och vackert att jag knappt kunde tänka på annat under några dagar. Tyvärr var min kompis Andreas den enda i min bekantskapskrets som hade en tillräckligt kraftfull dator för att kunna spela det krävande spelet och det var med illa dold avundssjuka som jag hörde honom berätta om sina många spännande äventyr med Alice i det vansinniga Underlandet. Det dröjde flera år innan jag fick möjlighet att spela igenom American McGee’s Alice själv och då kändes spelet både tråkigt och föråldrat, men fortfarande märkligt förtrollande. Hade det inte varit för speldesignern American McGee hade jag kanske aldrig läst Alice i Underlandet och jag håller fortfarande hans tolkning av Underlandet som den bästa och trognaste tolkningen av Lewis Carrolls fantasier. Ingen har framgångsrikt lyckats filmatisera Alice i Underlandet men American McGee lyckades där Tim Burton och alla andra som har försökt att tolka boken misslyckats så katastrofalt. När det tidigare i somras kom en uppföljare till American McGee’s Alice, efter mer än tio år, var jag självklart tvungen att spela det nya spelet.

Handlingen i det nya Alicespelet, Alice: Madness Returns, är i princip den samma som handlingen i det första spelet, men mer utvecklad och komplicerad. American McGee låter oss lära känna en vuxen Alice, med allvarliga psykiska problem. Grundidén med spelet är att den unga Alice använde Underlandet som en tillflykt från vardagen och att Underlandets många konstiga invånare var hennes fantasivänner, och att när hon i vuxen ålder ställs inför jobbiga och mentalt krävande situationer flyr till sina gamla fantasier. Men Underlandet präglas av Alice psykiska tillstånd och är betydligt mörkare och mer ogästvänligt än i boken. Alice har varit med om jobbiga och otäcka händelser och Underlandet har också påverkats av dessa. För att reda ut sina problem måste Alice kämpa sig genom Underlandet. När hon slåss mot fiender i spelet bekämpar hon sitt eget psyke.

En anledning till att Alice i Underlandet är så svår att filmatisera är att det inte finns någon tydlig story i boken. Det är en bok där de konstiga händelserna och de bisarra karaktärerna byter av varandra i ett rasande tempo, men där en röd tråd ofta saknas, lite som ett TV-spel faktiskt. Därför blir det nästan alltid tråkigt och ihåligt när filmen ska filmatiseras. Det som fungerar i boken fungerar inte alls på filmduken. Därför är det genialt att American McGee har utvecklat storyn och hittat på sin egen historia. Till skillnad från Tim Burton, som ju försökte göra samma sak med ett pinsamt resultat, är American McGee väldigt trogen Lewis Carrolls förlaga och jag har svårt att se hur några Carrollfans skulle kunna vara missnöjda med hur Alice och Underlandet skildras i spelet. Även om Alice har mörkt hår och ständigt attackeras av våldsamma fiender. Alice: Madness Returns innehåller en fungerande story, finurligt språk och trovärdigt återgivna karaktärer från böckerna, i en något mörkare och mindre oskyldig tolkning.

Den främsta anledningen att spela Alice: Madness Returns är det fantastiska konceptet och den otroligt snygga designen. Spelmässigt är inte Alice: Madness Returns ett revolutionerande spel på något sätt. Faktum är att det ofta känns lite daterat, med en hel del styltiga strider, alldeles för mycket plattformshoppande (vilket inte förekommer i några moderna actionspel) och pussel och problemlösning som känns väldigt mycket 90-tal. Men Underlandet ser så fantastiskt ut att det är omöjligt att sluta spela. Det är sällan man spelar ett spel nuförtiden som verkligen känns eget och speciellt, och även om Alice liknar många andra spel vad det gäller gameplay känns det hela tiden som att man är med om något väldigt speciellt när man hoppar och slår sig fram genom Underlandet. Miljöerna och karaktärerna är vackra och fascinerande och det finns inget annat kommersiellt spel på marknaden som kan matcha Alice: Madness Returns på det planet. Jag kan stå ut med haltande spelmekanik när jag slipper tråkig spelsexism och utdragna eldstrider mot utomjordingar och gangsters. Det var väldigt länge sedan som jag stannade upp i ett spel och bara såg mig omkring, men när jag spelar Alice: Madness Returns händer det hela tiden att jag bara går omkring och detaljstuderar de häftiga miljöerna. När jag, efter dryga 14 timmar, var klar med Alice: Madness Returns och såg eftertexterna rulla förbi var det med glädje och en liten klump i halsen. Alice: Madness Returns är ett spel som fick mig att känna, och som fick mig att minnas hur spel egentligen borde vara.