Divided Soul: The Life of Marvin Gaye – David Ritz

Trots att What’s Going On är en av mina absoluta favoritskivor har jag aldrig vetat mycket om Marvin Gaye. Jag visste att han hade blivit skjuten till döds av sin egen pappa, men annars har det mesta om Marvin och hans tragiska liv undgått mig. Det är faktiskt lite konstigt att man inte matas med Marvin Gayes livshistoria när man som musikintresserad inte kan undvika filmer och böcker om Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain. Snart kommer vi veta allt om Amy Winehouse. Kanske är det för att Marvin Gaye var svart som vi inte får veta så mycket om honom. Eller så var hans liv och död så sorglig och fruktansvärd att man helt enkelt har försökt tysta ner allt kring Marvin och istället försökt måla upp honom som någon slags märklig sexsymbol. Vanligtvis skyr jag musikbiografier som pesten. Nuförtiden kan man lätt hitta biografier om nästan alla kända musiker. Ofta är de hastigt skrivna med det enda syftet att dra in pengar. Men när jag nyligen fick höra talas om Divided Soul, David Ritz biografi om Marvin Gaye från 1984, blev jag väldigt intresserad av att läsa den. Främst för att den handlar om Marvin Gaye, den svarta musikens kanske viktigaste frontfigur, men också för att boken är känd och omtalad som en av de bättre musikbiografier som har skrivits. Och Divided Soul visade sig mycket riktigt vara en otroligt fängslande bok, om en väldigt sorglig och annorlunda människa som levde ett splittrat och tragiskt liv. Tillsammans med Nick Tosches fantastiska Skärseld (Hellfire) om Jerry Lee Lewis är Divided Soul den bästa musikrelaterade bok som jag någonsin har läst.

Divided Soul är lysande musikbiografi, och innan jag går in på boken i sig hade jag tänkt dela med mig av mina tankar kring biografier om artister och musiker i allmänhet. Som sagt kan man hitta biografier om nästan alla band och musikaliska rörelser, åtminstone om man är villig att läsa böcker på engelska. De flesta av dessa biografier är fullständigt värdelösa. Ofta är de illa skrivna, ointressanta och tillför inte musiken något. Förlagen och författarna vet att musikbiografier drar in lättförtjänta pengar. Fansen kommer köpa böckerna och ingen har egentligen några krav på att en biografi ska vara bra. Efter att ha läst några standardbiografier om rockstjärnor känns det som att man har läst dem alla och även om det skulle dyka upp biografier om The Zombies eller Television kommer man inte ha någon lust att läsa dem, för man vet vad man får. Bra musikbiografier är ovanliga och därför blev jag otroligt glad och entusiastisk över Divided Soul. Egentligen har jag svårt att tänka mig ett mer tacksamt ämne att skriva om än stora musiker. Skrivs en biografi med de rätta ambitionerna och avsikterna finns det inga gränser för hur bra det kan bli. Och Divided Soul känns ofta som ett mästerverk.

David Ritz skriver väldigt bra, med ett flyt som gör det svårt att släppa Divided Soul. Det är uppenbart att han har stora litterära ambitioner, och han refererar ofta och gärna till Dante, Shelley, T.S. Eliot, Nietzsche och andra stora tänkare. På 70-talet skrev Ritz en biografi tillsammans med Ray Charles som fick väldigt bra respons. Marvin Gaye ville också ha en biografi om sig själv och anlitade Ritz för jobbet. Ritz tillbringade därför mycket tid tillsammans med Marvin under dennes sista tumultartade år. Han var med och skrev Sexual Healing, Marvins sista hit, och de många och långa intervjuerna som han gjorde med Marvin ligger till grund för Divided Soul. Titeln, Divided Soul, är genial och talar för både boken och Marvin Gayes liv och musik. I boken får man som läsare komma väldigt nära Marvin och man inser omedelbart att han var en otroligt splittrad och trasig människa, redan i barndomen. Hans liv och personlighet präglades av paradoxala motsägelser. Marvins liv var inget typiskt rockstjärneliv och inget av det som beskrivs i Divided Soul kan kallas normalt eller trevligt. Det är en extrem berättelse, och du har garanterat aldrig läst eller hört något liknande. Det är en bok om en på många sätt sjuk och äcklig människa, som på något sätt lyckades göra en hel del fantastisk musik.

David Ritz lyckas med skildringen av Marvin eftersom han aldrig smickrar eller romantiserar Marvins liv och elände. Boken släpptes ett år efter Marvins död, och är en saklig och rak skildring av en man som på många sätt förstörde sitt eget liv. Ritz respekterar, och älskar, Marvin Gayes musik men låter inte den kärleken överskugga eller prägla skildringen av personen Marvin Gaye. Hans bok är lika långt från kvällspressens skandalrubriker som från de blinda fansens kärleksfulla hyllningar. Det är oavbrutet fascinerade, läskigt och sjukt bra. Ritz börjar med att skildra Marvins barndom i Washington och relationen till fadern som till slut skulle ta hans liv. Ritz får Michael Jacksons pappa att framstå som en ängel jämfört med Marvins märkliga pappa. Sen handlar det mycket om hur Marvin fastnade för musiken och hur han började spela in för Motown. På många sätt är Divided Soul en historik över svart musik från 50-talet fram till 80-talet och man får lära sig mycket om Motown och många av de stora artisterna som spelade in där. Ritz är en lysande musikjournalist med stor förståelse för musiken och dess betydelse, och han låter musiken ta en stor plats i Divided Soul. Genomgående beskriver han Marvins olika skivor, soundet och tankarna och budskapen bakom låtarna på ett sätt som faktiskt tillför något till musiken. Ritz skänker exempelvis en extra dimension till den redan djupa och fascinerande What’s Going On som gör att man lyssnar lite annorlunda på skivan.

Divided Soul handlar dock mest om privatpersonen Marvin Gayes och det personliga helvete som han levde i under större delen av sitt liv. Det är mycket (mycket!) kokain, tvångstankar, komplex och galet beteende. Marvin Gaye var en ovanligt begåvad musiker som inte hade förmågan att hantera varken pengar eller berömmelse. Han var otroligt egocentrisk, samtidigt som han hatade sig själv och gärna förstörde allt som var positivt och fungerade i sitt liv. Divided Soul är en lika jobbig som gripande läsupplevelse och man får känslan av att Marvins hela karriär var ett långt utdraget självmord. Det tragiska slutet var oundvikligt, alla i hans närhet väntade sig att han skulle dö närsomhelst, och på många sätt hade nog Marvin sett det som sin befrielse att inte behöva ta sitt eget liv. Kanske är Marvin Gayes liv omöjligt att romantisera, han var varken en charmig pundare eller en svinig machoman, och kanske är det därför som man inte får veta så mycket om honom. Det går helt enkelt inte att måla upp honom på ett smickrande eller älskvärt sätt. Det skulle inte gå att göra en Ray eller Walk The Line om Marvin Gaye. Man kan inte göra en Hollywoodfilm om en sådan människa på ett trovärdigt sätt. Inte om man samtidigt vill kunna sälja skivor. För alla som vill veta mer om Marvin Gaye borde Divided Soul vara given läsning. Även om man inte gillar Marvins musik kan jag rekommendera boken. Den skildrar ett intressant människoöde och har uppenbara litterära kvaliteter. Det är svårt att hitta en bättre musikbiografi än Divided Soul.