Fluffy – Simone Lia

Jag gillar söta saker. Jag har aldrig försökt framställa mig som hård eller cool här på bloggen och därför känns det inte särskilt jobbigt att erkänna att jag, trots mina 24 år och manliga frisyr, alltid har varit väldigt svag för söta grejer. Mitt hjärta har alltid slagit hårt för gulliga djur (särskilt ekorrar!) och söta barnboksfigurer. När man är liten blir man överöst med söta och gulliga grejer i filmer och böcker, men när man har blivit lite äldre blir det svårt att hitta vettig populärkultur med söta inslag. Det är befängt att småbarn ska ha monopol på allt som är sött. Om man som vuxen har vissa kvalitetskrav på den söta populärkultur som man konsumerar är man mer eller mindre begränsad till att läsa muminböckerna tusen gånger. Därför blev jag otroligt glad när jag upptäckte seriealbumet Fluffy av Simone Lia som handlar om en liten kanin med samma namn och hans ångesttyngda ”pappa” Michael Pulcino.

En människa kan inte vara pappa åt en kanin, det förstår vem som helst. Förutom Fluffy. Han har svårt att acceptera att han är en kanin och fortsätter ihärdigt att kalla Michael ”pappa”, trots Michaels protester. Vi får aldrig veta var Fluffy kommer ifrån. Seriealbumet börjar med att vi får se Fluffy ligga och sova i en kartong i Michaels vardagsrum och det verkar som att Fluffy och Michael har hängt ihop ett bra tag. Simone Lia har uppenbarligen inte för avsikt att berätta var och hur Fluffy gjorde entré i Michaels liv och det skänker den gulliga berättelsen en slags absurd mystik. Fluffy är en otroligt charmig liten kanin som alltid är redo för bus. Han har en stor fascination för traktorer och drömmer om att bli lantbrukare när han blir stor. Fluffy är glad och full av energi. ”Pappan” Michael är dock en ganska deprimerande figur som befinner sig mitt i en allvarlig livskris. Han är stalkad av Fluffys dagisledare och för att slippa henne så bestämmer han sig för att ta med sig Fluffy till hans familj på Sicilien. Michael har dock allvarlig flygskräck och resan från London, där han och Fluffy bor, måste därför ske med tåg. Väl framme på Sicilien presenteras vi för Michaels familj där alla familjemedlemmar har sina egna problem och egenheter. När det visar sig att den stalkande dagiskvinnan har förföljt Michael ända till Sicilien blir det plötsligt uppenbart att man inte kan fly från sina problem för evigt.

Fluffy är inte en serie för barn. Simone Lia skriver nämligen om ganska tunga grejer. Det är mycket ångest och existentiella frågor som tas upp. Ändå ser det ut som en barnserie. Lias stil är charmigt avskalad och enkel, och påminner om illustrationerna från en snygg barnbok. Fluffy är väldigt söt och gör otroligt gulliga grejer hela tiden. Den lilla kaninen – som mest bryr sig om traktorer och milkshakes när alla vuxna människor runt honom är på väg att gå under - är en barnboksfigur placerad i en vuxen värld. Det gör Fluffy till något unikt och speciellt, åtminstone i västvärlden. I Japanska serier är det inte ovanligt att man slänger in supersöta figurer i vuxna sammanhang, men där brukar inte berättelserna vara lika vardagligt melankoliska som i Fluffy. Simone Lia har också gjort flera barnböcker, och här lyckas hon kombinera estetiken och det söta från barnböckernas värld med allvaret i vuxenserier på ett otroligt lyckat sätt. Fluffy är en serie som gjorde mig väldigt glad och entusiastisk och jag hoppas verkligen att Simone Lia kommer fortsätta göra serier.