Finpops skivkavalkad

Ibland är det tufft att vara popnörd. Man letar ständigt efter ny musik men ibland känns det som att det inte dyker upp något kul på veckor, ibland månader, och man blir lite less och tycker att sökandet mest känns som ett enda stort slöseri med tid. Men ibland har man flyt och det känns som att det dyker upp nya roliga band och skivor överallt, hela tiden, och då förstår man varför man envisas med att leta efter musik överhuvudtaget. De senaste dagarna har varit otroligt givande vad det gäller nya musikfynd. För en gång skull känns det som att tiden knappt räcker till för att lyssna på allt jag vill höra. När jag var i Istanbul förra veckan lyssnade jag knappt på någon av min vanliga pop- och rockmusik, vilket är väldigt olikt mig, det går inte en dag utan att jag lyssnar några timmar. Men i Istanbul kändes det inte som att jag behövde popmusiken, det gick bra att andas och leva ändå och jag nöjde mig med min kompis usla blandskivor med gamla one-hit-wonders som han envisades med att pumpa i sin bilstereo. Hemma i Sverige igen, med nyladdade batterier, var jag dock sugen på lite ny musik och jag har alltså haft en väldigt trevlig vecka på den fronten.

Musikveckan började med Dr Johns senaste skiva Locked Down som min pappa tipsade mig om. För er som inte känner till Dr John är han New Orleans mest kända r’n’b-ambassadör och har spritt sitt budskap om svängig voodooglädje de senaste 40 åren. Alla som är bekanta med New Orleans musikscen har något slags förhållande till Dr John. Personligen har jag aldrig varit något större fan. Av all grym musik som har spelats in i New Orleans är det den gammeldags r’n’b-musiken som jag håller allra högst, med sitt säregna sväng och medryckande grooves, men det finns flera artister som jag skulle ranka högre än Dr John, även om han alltid har varit en kompetent musiker. Dr John är 71 år gammal men spelar fortfarande in skivor. Han är en riktig gubbe och jag upplever honom snarare som ett mossigt och dammigt museiföremål än en intressant artist. Jag har till och med sett honom live, för två år sedan i New Orleans, och även om det självklart var kul och häftigt att se honom på hemmaplan minns jag det inte som någon särskilt minnesvärd spelning. Han var lika tråkig och ointressant som han brukar vara på skiva. Mina förväntningar på Locked Down var således låga och hade jag inte blivit tipsad om skivan hade jag nog aldrig lyssnat på den. Men fan vilken överraskning den är! Locked Down är en helt fenomenal skiva, fullpackad med bra och svängiga låtar med ett fräscht och spännande sound och hyggliga texter. Så vad har hänt med Dr John? Hur kan han plötsligt låta så angelägen och cool? Svaret är nog att ingenting har hänt med Dr John egentligen utan att en skicklig producent kan rädda nästan vilken artist som helst. I det här fallet heter producenten Dan Auerbach och många musikintresserade är säkert bekanta med honom sedan tidigare då han spelar i bandet The Black Keys, har spelat in en trevlig soloskiva och legat bakom ett av de senaste årens mest intressanta hiphopprojekt, Blakroc. Dan Auerbach verkar vara expert på all amerikansk musik som svänger och det är således inget konstigt att han är ett Dr John-fan. På Locked Down har han både producerat och spelat gitarr på låtarna. Han får Dr John att låta bättre än vad han gjorde under sina glansdagar under det tidiga 70-talet. Det är en beundransvärd och överraskande bedrift och jag har svårt att tro att det faktiskt är samma artist som jag såg en trött livespelning med för två år sedan som sjunger låtarna på skivan. Med Dan Auerbachs hjälp låter Dr John som en av vår tids svängigaste artister och Locked Down är utan tvekan ett av årets hittills starkaste album. Det imponerar på alla sätt och blir bara bättre och bättre för varje lyssning.

Efter att ha förvånats och glatt mig åt den återuppståndne Dr John förälskade jag mig i bandet Chromatics som för tillfället är mina absoluta favoriter. Mitt första möte med Chromatics var, som för många andra, på soundtracket till Drive, en av förra årets snyggaste filmer, och när jag fick se det tilltalande omslaget till deras nya skiva Kill For Love kände jag mig genast sugen att lyssna. Skivan börjar med en fenomenal cover på Neil Youngs Hey Hey, Ma Ma (Into the Black), en legendarisk lovsång till den romantiserade självdestruktiva rock’n’roll-livsstilen som Kurt Cobain sedermera citerade i sitt odödliga självmordsbrev. Chromatics version av låten är avskalad och vackert framförd och texten hamnar omedelbart i fokus och kommer väldigt nära. Det är en cover som tillför något till originalet och fungerar alldeles utmärkt för att öppna albumet. I den andra låten, titelspåret Kill For Love, får vi bekanta oss med Chromatics egna sound som känns bekant från Drive. Det låter mycket 80-tal, men ändå inte, då det hela tiden känns fräscht, spännande och eget. Sångerskan Ruth Radelet har en speciell och cool röst som förtjänar all uppmärksamhet. Skivans första fem-sex låtar är fantastiska poplåtar som klistrar sig fast efter några lyssningar och kräver att höras om och om igen. Chromatics musik känns väldigt filmisk och de kryptiska texterna i kombination med det härliga soundet frammanar många coola bilder och känslor av städer om mörka nätter, lycka och melankoli. De gör cool musik som vem som helst skulle vilja ha som soundtrack till sitt liv. Kill For Love är ett ovanligt långt album och efter de första spåren, som är relativt raka poplåtar med catchiga refränger och smittsamma melodier, tar bandet ut svängarna ordentligt med långa, instrumentala spår som känns hämtade från något filmsoundtrack. Skivan får mig att tänka på 80-talets häftigaste scifi-filmer som Blade Runner och Flykten från New York och skulle jag filma bandets musikvideor hade jag självklart valt att filma bandet på någon skitig bakgata i en regnig storstad med 80-talsfuturistiska kläder och grynig VHS-bild. Chromatics har all potential att bli något riktigt stort inom indievärlden och de förtjänar ett stort genombrott med den här skivan.

I onsdags släpptes en av mina mest efterlängtade svenska skivor, nämligen Frida Hyvönens To the Soul. Hennes senaste album Silence Is Wild från 2008 är en fantastiskt stark skiva som jag har spelat regelbundet sedan dess. Bland svenska popkvinnor saknar Frida motstycke, det är nog bara Anna Järvinen som kommer upp i samma höjder ibland. Både Anna och Frida är störande pretentiösa, vilket gör intervjuer med dem totalt outhärdliga och plågsamma, men lyckligtvis är deras musik för det mesta fullt njutbar. Under de senaste månaderna har jag spelat förstasingeln från To the Soul, den briljanta popdiskopärlan Terribly Dark, på repeat. Det är en sjukt bra låt och tillsammans med Markus Krunegårds På promenaden är det lätt årets hittills bästa svenska låt. Terribly Dark har trissat upp mina förväntningar på Fridas nya skiva rejält. Därför kändes den under första lyssningen som en ganska rejäl besvikelse. Det är egentligen bara Terribly Dark som sprudlar av energi och liv, resten av skivan är mer tillbakahållen och påminner mer om den Frida Hyvönen som jag är van vid sedan tidigare. Det stora problemet med To The Soul är förstås att Fridas förra skiva Silence Is Wild var ett så fulländat album med starka texter, bra melodier och inlevelsefull sång. Utan Silence Is Wild hade jag kunnat bedöma To The Soul på ett annat sätt och nu, efter ett antal lyssningar, börjar jag kunna se skivan för vad den är. Och det är faktiskt ett helt okej album. Jämfört med Silence Is Wild känns det mesta svagare. Tråkigare texter, sämre melodier och lite tristare produktion. Men ändå, Frida Hyvönen är fortfarande Sveriges popdrottning och jämför man med andra artister känns helheten riktigt övertygande. Frida skriver bra låttexter som betyder något och sjunger med så mycket känsla att hon aldrig skulle få vara med i Melodifestivalen. Det riktigt stora genombrottet kommer nog aldrig komma för henne. Hon kommer aldrig nå längre än till musiknördarna och kulturtanterna eftersom hon är lite för svår för sitt eget bästa – vanligt folk som inte bryr sig så mycket om vad de lyssnar på kommer aldrig förstå hennes storhet. Och det kanske är bra så, Frida Hyvönen kommer nog fortsätta skriva och spela in låtar många år till. Det ska bli kul att se hur hon låter och vad hon sjunger om som gammal tant.

En annan gammal favorit som har släppt en ny skiva är M. Ward. A Wasteland Companion är hans sjunde soloalbum. Senast han släppte en egen skiva under eget namn var 2009 med Hold Time som jag håller som hans allra bästa album. När jag började lyssna på M. Ward runt 2006 kändes han ganska svår och det var lite svårt att fastna för hans musik. Jämfört med kompisen Bright Eyes kändes han väldigt inåtvänd och för mig var det oklart vad han ville säga med sin musik, även om jag självklart hittade bra låtar i hans hyfsat stora katalog. 2008 skulle bli året då M. Ward tog steget ut i strålkastarna och blev mer öppen med sin musik. Det var då han, tillsammans med den då älskvärda Zooey Deschanel (jag har tröttnat ganska kraftigt på henne de senaste åren), bildade duon She & Him och släppte en otroligt fin liten skiva med retrodoftande gladpop. När han året efter släppte Hold Time kändes det som att han blivit betydligt gladare och ville nå ut till en större publik med sin musik. Hold Time kändes på många sätt som M. Wards mästerverk. När han nu tre år senare släpper en ny skiva känns han inte det minsta obskyr och svår längre. Jag väntar mig nästan att höra hans musik i vilken Hollywoodfilm eller HBO-serie som helst. Med A Wasteland Companion kommer M. Ward hitta en ännu större publik. Jag tycker att det är en bra skiva och den kommer nog spelas flitigt i mina hörlurar under våren, men ibland kan jag tycka att M. Ward har varit lite för feg den här gången och att låtmaterialet inte är lika starkt som på Hold Time. Jag kommer nog alltid gilla M. Ward och hans grubblande musik och lite buttra röst och ibland känns det skönt att lyssna på något tryggt och bekant. Men nästa gång hoppas jag att han tar ut svängarna lite mer.

Har man inte tröttnat på grubblande singer-songwriters efter M. Ward kan jag också rekommendera den kanadensiska Joe Nolan som jag snappade upp via Gaffa, Sveriges utan tvekan bästa musiksajt och det närmsta man kommer Pitchfork på svenska. På omslaget till albumet Goodbye Cinderella ser Joe Nolan ut som en väldigt kompetent musiker med mycket att säga, med en Bob Dylan-kalufs och ögon som verkar vilja berätta angelägna berättelser. Mycket riktigt är han en mycket skicklig musiker. Hans musik låter precis som man kan vänta sig efter att ha sett albumomslaget – bra och kompetent. Inget speciellt, visserligen, men är du inte ute efter något nytt och speciellt utan bara vill lyssna på en ung och duktig singer-songwriter är Joe Nolan ett säkert kort.

Om inte Joe Nolan är tillräckligt ung för ens smak tycker jag man ska lyssna in sig på Little Marbles – de två tjejerna med de konstiga kläderna från Norrköping – som precis har släppt en ny skiva med titeln Vi kan göra det hur du vill. Jag har skrivit om Little Marbles på Finpop tidigare och efter att ha tvivlat på tjejerna i många år har jag de senaste åren vänt totalt och tycker numer att de både är charmiga och duktiga. Den smittsamt catchiga singeln Du är på repeat har spelats flitigt på P3 under våren och den nya skivan är full av låtar med titlar och texter som alltid ligger på gränsen mellan idiotiskt och genialt, men nästan alla faller över på den geniala sidan. Little Marbles är speciella och nu när de börjar växa upp ordentligt ska det bli intressant att se hur de ska fortsätta med sin musik. En del av charmen med Little Marbles har alltid varit att de känns lite barnsliga och unga i sitt tonfall och sina låtar och det är ju något som de omöjligt kan hålla kvar vid utan att det ska kännas löjligt. Men Little Marbles verkar vara proffs på att undvika det löjliga och de kommer säkert fortsätta leverera bra musik.

Det var alla skivor för den här gången.