lördag 16 juni 2012

Dexys oväntade revansch

Come On Eileen är en av mina absoluta favoritlåtar. Det är verkligen en helt fantastisk låt, ren popperfektion från början till slut. Oavsett humör lyckas ”Eileen” få mig att le. Det är omöjligt för mig att inte bli glad när jag hör den låten. Jag blir full i skratt av det effektiva ”too-rye-ay”-partiet, tankarna på den lustiga videon och hur låten användes i ett avsnitt av den brittiska komediserien Spaced. ”Eileen” är en av få låtar som har förmågan att vända på en dålig dag. Jag älskar verkligen den där låten och då den var min första kontakt med bandet Dexys Midnight Runners blev mina förväntningar på resten av bandets katalog orimligt höga och jag lyckades aldrig fastna för dem på samma sätt som jag har förlorat mig själv i många andra brittiska band från skarven mellan 70- och 80-talet (som tillsammans med andra hälften av 60-talet måste betraktas som pop- och rockmusikens verkliga guldålder). Därför är det lite oväntat att bandets senaste skiva, den första på 27 år, är bland det bästa som jag har hört i år. Det är faktiskt möjligt att det är årets bästa album. One Day I’m Going To Soar, som skivan heter, är en musikalisk revansch för bandets frontman Kevin Rowland som nästan är lika stark som Johnny Cash och Joe Strummers återkomster. Skulle han dö nu kan han dö som en pophjälte på topp, utan att behöva bli ihågkommen som en föredetting. Oavsett vad som har hänt tidigare, och som kommer att hända, är det den här skivan som vi kommer minnas.

Kevin Rowland bildade Dexys Midnight Runners tillsammans med en kompis 1978 i Birmingham. Bandnamnet refererar till effekten som dexedrin (amfetamin) gav på northern soul-dansgolven i slutet av 70-talet. Som oskuldsfull och naiv svensk trodde jag först att bandet valt namnet för att det lät coolt och häftigt och att Dexys var smeknamnet på Kevin Rowland, men så var det alltså inte. Bandet släppte tre album, det sista 1985, och hade några hits, varav den största självklart var Come On Eileen som låg först på topplistorna både i England och USA. Dexys Midnight Runners hade ett speciellt och väldigt brittiskt sound där rock mötte soul och folkmusik. Efter 1985 har det varit hyfsat tyst från både Kevin Rowland och Dexys Midnight Runners. Jag är inte särskilt påläst om Rowlands liv under de senaste 27 åren men har dragit slutsatsen att han inte har haft det särskilt lätt och att det ofta har varit tungt, jobbigt och på väg utför för honom, vilket gör den nya skivan One Day I’m Going To Soar till en ännu större bedrift. För det är en skiva som inte är bra på samma sätt som när man säger att Beach Boys, New York Dolls eller Rolling Stones gjort en bra skiva, när man mest är förvånad över att det fortfarande låter okej och ger dem kredd för att de fortfarande klarar av att stå på benen och leverera, utan en skiva som är bra på riktigt. One Day I’m Going To Soar känns hela tiden som ett klassiskt album av den typ som vi sällan får höra idag. Jag tycker Kevin Rowland låter bättre nu än någonsin tidigare. Varje låt både svänger och berör och jag kan inte sluta lyssna.

Ordet ”soul” används sällan för att beskriva ny musik nuförtiden. När det används är det mest för att beskriva någon gammal soulsångare på pensionärsturné med ny skiva i bagaget eller någon yngre kopia av de gamla soulsångarna, som Michael Kiwanuka som blev ordentligt hajpad i våras för en visserligen ganska lyckad skiva. Kanske har mycket av den själ och autenticitet som präglade många av pophistoriens största hjältar gått förlorad i en tid då musik ofta handlar om andra saker än att vara äkta och trovärdig, men för att beskriva Dexys nya skiva kan jag inte komma på ett bättre ord än ”soul”. Den snart 60-åriga Kevin Rowlands musik är definitionen av soul, både musikaliskt och textmässigt. När det gäller den musikaliska biten är One Day I’m Going To Soar helt perfekt. Varje låt svänger och bandet låter otroligt bra. Produktionen är fantastisk och bandet har lyckats hitta en utmärkt balans mellan perfektion och skevhet. Kevin Rowland sjunger bättre än någonsin. Han vågar leka med sin röst och provar på olika sångstilar, och lyckas verkligen med allt som han åtar sig. Nuförtiden kallar han bandet Dexys kort och gott, eftersom det inte riktigt är samma band som tidigare, och de gamla och nya bandmedlemmarna verkar fungera perfekt ihop. Sångerskan Madeleine Hyland gästar på några av skivans bästa låtar och hennes brittiska sångröst bidrar ytterligare till att göra skivan till det mästerverk som det är. Framförallt är det Kevin Rowlands fantastiska texter som gör att jag inte kan sluta lyssna på albumet. De känns uteslutande väldigt personliga och Kevin låter oss komma väldigt nära. Som han sjunger i en av låtarna, den avslutande It’s O.K. John Joe, är han tillbakadragen i vardagliga situationer men öppnar sig totalt i sin musik. Hela tiden känns det väldigt ärligt och uppriktigt, han vill verkligen dela med sig av sina personliga erfarenheter och syn på olika saker, och det gör skivan väldigt drabbande och gripande. Det finns ingen artist som har berört mig lika mycket som Kevin Rowland i år. Hans texter är både tröstande och melankoliska och det känns väldigt speciellt och intimt att höra den här 58-åriga gubben (Kevin Rowland är två veckor yngre än min pappa) sjunga om hur han fortfarande känner sig vilsen, inte kan känna sig hemma någonstans och sin oförmåga att älska. Ibland låter Kevin som en väldigt trasig människa men till slut lyckas han ändå övertyga mig om att allt kommer bli okej och på så sätt är det i slutändan ett väldigt upplyftande album.

One Day I’m Going To Soar känns som en modern klassiker, trots att jag ofta hävdat att klassikernas tid är över. Skivan ger en unik inblick i en väldigt intressant människas liv och som album är det bättre sammanhållet och mer enhetligt än det mesta som släpps idag. Trots att de flesta låtarna är helt lysande och klarar sig perfekt på egen hand (börja med I’m Always Going To Love You!) känns det som ett album menat att lyssna på från början till slut. Jag älskar den här skivan av hela mitt hjärta och nu måste jag nog utforska Dexys Midnight Runners tidigare skivor mer noggrant än vad jag hittills gjort. One Day I’m Going To Soar är årtiondets revansch och jag hoppas verkligen att Kevin Rowland kommer spela in mer med Dexys.   

11 kommentarer:

Henrik Valentin sa...

Mysig BBC-intervju med Kevin Rowland om nya skivan:
http://www.youtube.com/watch?v=Isfw2-7RFws

P.J. sa...

Gillar deras tidigare. Har inte lyssnat på denna än, då jag såg något liveklipp från 2012 som inte var så tilltalande.


I övrigt, en slumpartad fråga:

har inte du studerat i Uppsala?

Jag ska förmodligen studera där i höst.

Henrik Valentin sa...

Ge skivan en chans åtminstone! Jag tycker den är sjukt bra. Det känns nästan som ett temaalbum och låtarna följer varandra på ett snyggt sätt så ta en timme och lyssna in dig :)

Jepp, jag har pluggat i Uppsala och bor där fortfarande. Jag antar att du har problem att hitta boende? Så var det för mig och de flesta andra som kommer utifrån och inte har svinrika föräldrar. Jag skulle rekommendera att du går med i Östgöta Nation och försöker fixa ett av deras korridorsrum. Jag bodde så under större delen av studietiden. Kan också vara idé att bo inneboende eller liknande första månaderna så att du får en känsla för staden och var du vill bo. Fråga om du undrar över något :)

Vad ska du läsa? Litteraturvetenskap? :)

P.J. sa...

Självklart ska jag låta den snurra ett par varv. Jag har läst många fina omdömen och att ett album faktiskt är menat att vara ett album istället för ett gäng singlar är alltid trevligt...


Jag undrar mest hur det är överlag i universitet och stad, men som du skriver är det rätt tröstlöst när det kommer till att hitta bostad. Jag ska ta och titta närmare på Östgöta Nation. Hur är rummen?

Ja, det blir litteraturvetenskap. Allt jag vill och kan är sådant som inte riktigt ger något jobb, men vi får se vad som händer. Valde fristående kurs till att börja med, istället för att välja ett program på 2+ år och sedan ångra mig. Vad studerade du?

Henrik Valentin sa...

Som stad är Uppsala helt OK. En del fina ställen och flera bra bokhandlar och hyfsat biografutbud (sånt som räknas i min värld). Universitet är också bra. Tyvärr kretsar det mesta kring studentlivet och som ung i den här stan är man ganska begränsad till det som händer på nationerna - det finns inte så många andra alternativ. Om man ska trivas beror mycket på hur "festlig" man är och jag har aldrig känt mig hemma i studentlivet. Det känns ytligt, tråkigt och svennigt och de personer som dominerar på nationerna är ofta sådana som jag kan gå omvägar för att slippa. Något direkt kulturliv finns inte, men som tur är ligger ju Stockholm nära. Att bo i korridor är helt OK men man ska vara beredd på att köken nästan alltid är sanitära helveten. Fördelen med Östgöta nations bostäder är framförallt att de ligger väldigt centralt, vilket förstås är kul och praktiskt.

Litteraturvetenskap är nog kul! Tror det är en bra idé att pröva sig fram lite i början, man har råd att testa lite olika grejer. Själv har jag pluggat kemi hela tiden. Det har aldrig varit superkul, men jag har inte kunnat motivera ett byte av inriktning och fortsatt på gott och ont. Du lär nog träffa roligare folk när du pluggar litteratur än på naturvetenskapliga fakulteten iaf. Man får träffa mycket lustigt (och mindre lustigt) folk när man pluggar i Uppsala, vilket kan vara både kul och skitjobbigt.

P.J. sa...

Förutom litteratur, film och dylikt, värdesätter jag kafé/fik någorlunda. (om jag ska värdesätta något över annat i en stad.) Finns det något godkänt kafé?

Jag kan ju säga direkt att jag inte är ett dugg festlig om man bedömer det efter hur mycket man går ut, dricker osv. Jag dricker helst till middag, istället för att bara dricka. Sedan finner jag större nöje i att damma av någon bortglömd soulskiva och därefter måla till dess toner, när det kommer till fest... och på så sätt är jag väl osocial enligt många, men så länge intressanta samtalsämnen förs är jag på.

Att jag föredrar ensamhet till viss grad kanske kan märkas i valet av litteraturvetenskap. Jag tror och hoppas att det blir roligt. Litteraturvetenskap hade jag i gymnasiet och läraren hade ju själv pluggat litteratur, så jag vet nog vad som väntar innehållsmässigt. Men precis som umgänget har stor del i hur rolig en fest blir, spelar lärare och kurskamrater en roll i hur rolig kursen i fråga blir.

Henrik Valentin sa...

När det gäller kaféer är Uppsala riktigt schysst faktiskt. Finns många olika ställen att välja på med lite olika profiler - det är bara att leta sig fram till sin favorit. Det lär ju bli en hel del kaféhäng om du pluggar litteratur, verkar ju vara galet mycket självstudier så bra att ha något annat ställe än hemmet att plugga på. Tror grundkursen i litvetenskap kan vara ganska bra om man vill prova på Uppsala och universitetslivet. Fått känslan att många som inte riktigt vet vad de vill göra, eller vill göra något kul innan de gör något tråkigt, läser den.

Det är lätt hänt att man blir lite isolerad om man inte är superparty här i Uppsala och det kan nog ta ett tag innan man trivs riktigt bra (talar av egen erfarenhet här), men det bästa är nog att göra sin egen grej och inte hetsas av andra. Det vinner man på i längden.

P.J. sa...

Förresten, för att återgå till ämnet, så är ju One Day I'm Going to Soar "tillgängligt i Sverige"/spotify. Får hoppas att det blir det inom en snar framtid.

P.J. sa...

*inte tillgängligt...

Henrik Valentin sa...

Större delen av skivan finns där, men två grymma spår saknas. Den avslutande låten är en av de bästa på skivan och sammanfattar det hela på ett snyggt sätt. Antar att det kommer bli allt vanligare att det dyker upp skivor där en eller flera låtar saknas på Spotify för att tvinga de som verkligen gillar det de hör och vill höra helheten att hosta upp lite cash. Skivan finns dock tillgänglig via andra kanaler, för den som är intresserad.

P.J. sa...

Jaså. Själv kan jag inte höra ett endaste spår...