Finpop går ner sig med bröderna Dardenne

Belgien. Ett land som får mig att tänka på Tintin, pommes, våfflor och jordgubbar och annat mys. Jag åkte ner till Bryssel några dagar för två år sedan och hade det riktigt trevligt. Mitt intryck av Belgien var alltså ganska sorglöst och mysigt. Bilden man får av Belgien när man tittar på belgisk film är raka motsatsen. Belgarnas bidrag till den senaste Oscarsgalan, dramat Bullhead, är exempelvis en otroligt rå och obehaglig film och innehåller en av de värsta scenerna som jag någonsin har sett i en spelfilm. The Misfortunates från 2009 är en annan jobbig belgisk film med många fula och snuskiga, men också ganska underhållande, scener och en av de mest tragiska barndomsskildringar som jag har sett. De mesta kända belgiska filmskaparna är förstås bröderna Dardenne. Jean-Pierre och Luc Dardenne föddes i början av 50-talet i den östbelgiska industristaden Liège och är några av världens mest prisade filmskapare. De började göra dokumentärfilmer tillsammans på 70-talet men sedan mitten av 90-talet har de skrivit, producerat och regisserat spelfilmer tillsammans. Alla deras filmer skildrar utsatta och fattiga människor ur underklassen som hamnar i extrema situationer där deras, och publikens, moral och värderingar prövas. Filmerna har ett tydligt samhällsperspektiv och brödernas vänstersympatier är alltid tydliga. Bröderna Dardenne gör avskalade och enkla filmer, med handkameror och tillgängligt ljus, och använder (nästan) aldrig pålagd musik. Vi får sällan några förklaringar till hur människorna de skildrar har hamnat där de hamnat och tittarna tvingas hela tiden tänka själva. Skådespelarna är inga snygga Hollywoodskådisar utan känns helt trovärdiga i sina roller. Miljöerna är fattiga belgiska industristäder med hög arbetslöshet och svåra levnadsförhållanden, som den nu nedgångna staden Liège där bröderna växte upp. Dardennebröderna är oöverträffade när det gäller angelägen socialrealism och deras filmer får alltid mig som tittare att tänka till och försöka sympatisera med de utsatta huvudpersonerna.

Det här med socialrealism är svårt. När jag var yngre hatade jag verkligen socialrealism och tyckte det var jobbigt att ställas inför jobbiga saker från verkligheten på ett så direkt sätt. Det är tusen gånger otäckare än alla världens skräckfilmer när det man ser faktiskt är på riktigt. Sen, någon gång i början på gymnasiet, såg jag Ken Loachs fantastiska Sweet Sixteen och insåg att socialrealism faktiskt kan vara riktigt bra och när den är lyckad också kan beröra mer än vilket tillrättalagt Hollywooddrama som helst. De senaste åren har mitt intresse för socialrealism ökat ordentligt och med många filmer om samhällsproblem och trasiga människor i bagaget har jag insett vad som gör bra och dålig socialrealism. Dålig socialrealism frossar i misär och tragiska händelser på ett nästan pornografiskt sätt utan att lyckas adressera några samhällsfrågor, diskutera några problem eller beröra, annat än att äckla. Regissörer som har noll känsla för människor och inte riktigt vet vad de vill berätta ska inte försöka sig på socialrealism. Det blir bara otäckt och genomskinligt. Bra socialrealism får tittaren att tänka kring samhällsfrågor och politik, utan att agera för pekpinneaktigt, och presenterar en historia och karaktärer som känns mänskliga och gripande. På senare år är brittiska Fish Tank och This Is England lysande exempel på det som jag anser vara fulländad socialrealism. Ni förstår säkert vart jag vill komma, nämligen till att bröderna Dardenne också är socialrealistiska mästare.

Min första Dardennefilm var Barnet (L’enfant) från 2005 och jag såg den, lite motvilligt, tillsammans med mina föräldrar kort efter att den hade kommit på DVD. Jag minns att jag blev imponerad av den avskalade filmtekniken och berördes av den tragiska historien om en ung pappa som säljer sin nyfödda son till några kriminella. Trots att han beter sig som ett stort svin mot sin son och flickvän är Barnet filmad och berättad på ett sätt som får oss att känna med den kringdrivande kriminella pappan. Bröderna Dardenne varken ger några förklaringar eller ursäkter men låter tittaren komma nära inpå huvudpersonerna och deras tankar. Skådespelarna i Barnet är lysande och storyn är berättad på enkelt och effektivt sätt, hela tiden jordnära och med ett outtalat budskap som hela tiden ligger och gnager i bakgrunden till allt vi ser. Trots att Barnet imponerade dröjde det länge innan jag såg nästa Dardennefilm.

För några månader sedan såg jag brödernas senaste film Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) och blev fullständigt knockad. Filmen är nog bröderna Dardennes snällaste hittills och den enda som innehåller pålagd musik. Den innehåller visserligen mycket sorg och tragik men slutet är förhållandevis optimistiskt och lämnade åtminstone mig ganska hoppfull och glad. Filmen handlar om en 12-årig pojke – suveränt spelad! – som blir övergiven av sin pappa och lämnas på ett barnhem. Sveket mot pojken är enormt och det gör ont i hjärtat när man får följa hur han försöker acceptera att han inte längre är önskad. Till skillnad från de andra Dardennefilmerna innehåller dock Pojken med cykeln en motvikt till allt som gör ont, nämligen en snäll och älskvärd hårfrisörska som oväntat tar sig an pojken. Det gör filmen till en fin och värmande historia och ger hopp om att det trots all misär och elände ändå kan dyka upp räddande ljus ibland.

Pojken med cykeln var så bra – faktiskt en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – att jag bestämde mig för att se resten av bröderna Dardennes filmer. Filmklimatet har varit fruktansvärt tråkigt de senaste åren och jag är obotligt trött på all meningslös Hollywoodskit som bombarderar de svenska biograferna varje vecka. Det känns som att filmbranschen är i en svår kris och dagens Hollywoodfilmer är mer innehållslösa, intetsägande och platta än någonsin tidigare. Bröderna Dardennes filmer är en uppfriskande motpol till allt vad Hollywood heter och jag har – trots de jobbiga ämnen som filmerna behandlar – haft oavbrutet trevligt när jag sugits in i deras filmvärld.

Bröderna Dardennes stora genombrott kom med filmen Ett löfte (La promesse) 1996. Tidigare hade de som sagt mest ägnat sig åt dokumentärer, men de ska också ha gjort några (enligt de själva) misslyckade försök med spelfilm. Med Ett löfte pissade bröderna in sitt revir ordentligt och visade verkligen vart skåpet ska stå. Redan då hade de sin typiska estetik och metodik genomtänkt och utarbetad. Filmen påminner starkt om de övriga Dardennefilmerna, men känns trots mycket mörker och tragik ändå ganska hoppfull. Ett löfte handlar om en ung kille som tillsammans med sin pappa utnyttjar illegala invandrare och flyktingar genom att erbjuda dem boende och arbete i utbyte mot pengar. När sonen ger ett löfte till en av flyktingarna ställs han i en situation där han måste trotsa sin pappa, som han står väldigt nära, och tvingas ifrågasätta sig själv och sin moral. Den unge killen spelas av Jérémie Renier som senare har synts i många av brödernas filmer, bland annat som huvudrollen i Barnet. Han måste vara bröderna Dardennes favoritskådespelare och jag föreställer mig att de har ett förhållande liknande det som Tim Burton har med Johnny Depp. Men Renier är en galet mycket bättre skådespelare än Depp någonsin har varit. Varenda roll han gör är så känsligt gestaltad och trovärdig att det uppstår en sällsynt intensitet mellan mig som tittar och skådespelaren i teven. I Ett löfte gjorde han sin filmdebut och redan där var han helt fantastisk. Ett löfte står sig som en av brödernas starkaste filmer och tillsammans med Pojken med cykeln är det nog den Dardennefilm som berört mig mest. Den tar upp intressanta frågor om moral och värderingar och får en att tänka på vad man skulle vara beredd att göra för en annan människa.

Efter Ett löfte gjorde bröderna Dardenne filmen Rosetta, som välförtjänt tog hem Guldpalmen i Cannes 1999. Rosetta är nog brödernas mest drabbande och förkrossande film. Den kretsar kring en stark 17-årig tjej – fantastiskt gestaltad av Émilie Dequenne som gör en enormt imponerande prestation – som bor på en sliten husvagnsparkering med sin alkoholiserade mamma och jobbar hårt för att hon och mamman ska kunna ta sig därifrån. Hon är beredd att göra mycket för ett jobb och när hon lär känna en kille, som verkligen verkar bry sig om henne, ställs hon inför jobbiga dilemman. Rosetta är en hård och skitig film som tydligare än någon annan Dardennefilm tar en politisk ställningspunkt. Det är en film som alla moderater med åsikten att alla arbetslösa är lata och att det finns jobb för alla som är villiga att arbeta borde tvingas att se. Rosetta visar hur hårt livet kan vara för människor som ofrivilligt hamnat utanför det västerländska samhällets alla trygghetssystem. Det är en hopplös och förnedrande tillvaro som målas upp och filmen väcker många ilskna tankar om samhällets jävlighet.

Efter de tunga Ett löfte och Rosetta hade man kunnat tro att bröderna Dardenne skulle vilja göra något muntrare, men nej, de jobbar inte så. Nästa film efter Rosetta blev således den nästintill plågsamma Sonen (Le fils) från 2002. Här gör Olivier Gourmet, en annan Dardennefavorit som dykt upp i flera av brödernas filmer, huvudrollen och fick priset för bästa skådespelare vid Cannesfestivalen samma år. Sonen är ett moraldrama om en snickare som tar sig an ungdomar som lärlingar. När filmen börjar beter han sig mycket märkligt när han tar emot en ny elev. Vi får snart reda på att den nya eleven, en riktigt udda kille (också han otroligt välspelad), har dödat snickarens lille son fem år tidigare. Eleven är dock inte medveten om att det var lärarens son han hade ihjäl och börjar se upp till snickaren, som låter honom tro att han bara är en välvillig mentor. Scenerna mellan lärlingen och snickaren, som utgör grundstommen i filmen, är otroligt spända och laddade. Man vet aldrig vad som ska hända och man är alltid tveksam över vad som är rätt och fel, vad som är ondska och vad som är godhet. Sonen känns ibland som en psykologisk thriller och skiljer sig på så sätt från brödernas övriga filmer, men den röda tråden som går genom resten av deras produktion är ständigt tydlig här också. Det är en intressant och gripande film och man funderar hela tiden på vad man själv skulle ha gjort om man hamnat i en liknande situation. Det är också en av styrkorna med bröderna Dardennes filmer, att vi som tittar får uppleva extrema situationer som vi aldrig kommer hamna i själva och får fundera kring dilemman där vår moral och värderingar ständigt ställs till sin spets.

2005 var det alltså dags för Barnet och bröderna Dardenne fick sin andra Guldpalm för den filmen och blev därmed några av världens officiellt mest kreddiga filmskapare. Brödernas nästa film därefter var Lornas tystnad (Le silence de Lorna) som kom 2008. Återigen adresserades tunga och jobbiga frågor. Lorna är en ung albansk kvinna med stora drömmar men få möjligheter. Hon står utanför samhället och tvingas ta till hemska metoder för att nå sina mål. För att få belgiskt medborgarskap ingår Lorna ett skenäktenskap med en missbrukare (återigen den duktiga Jérémie Renier som gör ett väldigt rörande och hudnära porträtt av en trasig ung man). Snart ska de skiljas så att Lorna, med hjälp av sina kriminella bekanta, ska kunna gifta sig med utlänningar som också är ute efter belgiskt medborgarskap, i utbyte mot stora pengar. Lornas gangsterkumpaner vill dock skynda på skilsmässan och vill döda Lornas nyblivna make genom att ge honom en överdos. Detta försätter Lorna i en svår situation och det är uppenbart att vad hon än gör kan det omöjligt sluta lyckligt. Lornas tystnad är en riktigt bra film, men jämfört med de övriga Dardennefilmerna framstår den som den svagaste, med en mycket bättre första hälft och ett ojämnt slut. Bröderna jobbar hårt enligt sina principer och filmen är rak och enkel, men för första och enda gången tar de ut berättarsvängarna. Genom att hoppa framåt i tiden och på olika sätt göra tittaren osäker på vad som händer och sker försöker de skildra hur Lorna hanterar sin väldigt pressande livssituation och hur hon sakta börjar förlora fattningen. Det är skickligt gjort och väldigt övertygande, men blir aldrig riktigt lika gripande som de övriga Dardennefilmerna. Efter Lornas tystnad var bröderna Dardennes nästa film Pojken med cykeln och med det är vi framme idag.

Genomgående jobbar bröderna Dardenne med väldigt enkla medel. De använder gärna handkamera och låter oss ta del av sina rollfigurers liv i detalj. Det hade kunnat vara segt, men filmerna är aldrig särskilt långa och varje scen känns fullt motiverad. Skådespelarna är uteslutande fantastiska och helt trovärdiga i sina roller och oavsett vad de gör framför kameran känns det viktigt och angeläget även om det skulle vara helt vardagliga sysslor. Varje sekund har en mening och på något konstigt sätt förblir jag helt fokuserad från början till slut när jag ser brödernas filmer. Trots den totala avsaknaden av filmmusik, effekter eller häftiga kameraåkningar sugs jag in totalt vilket ju är ett tecken på att bröderna Dardenne verkligen vet vad de gör. De lyckas få till en nästintill dokumentär och väldigt hudnära känsla men man inser hela tiden hur noggrant allt är planerat – det känns inte som att något har lämnats åt slumpen. 

Bröderna Dardenne öppnar en sällan öppnad dörr och låter oss beskåda de människor som nästan aldrig skildras på film – och de gör det på ett fascinerande och ständigt angeläget sätt. Genom att låta oss som tittar ta del av hur utsatta och utlämnade människor hanterar de extrema situationer som de ställs inför får vi rannsaka oss själva och verkligen tvingas tänka på våra värderingar och våra roller i samhället. Det finns ingen i Hollywood som vågar ställa samma frågor som bröderna Dardenne och när det känns som att resten av världen blundar för verkligheten känns det tryggt att veta att det fortfarande finns de som vill diskutera det som faktiskt betyder något.