Författarna bakom The Wire

En stor del av styrkan i TV-serien The Wire, som jag nyligen har sett klart och skrivit om här på bloggen, ligger i de välskrivna manusen. Serien är skriven på ett sätt som liknar en invecklad roman i högre utsträckning än de flesta andra TV-serier. Karaktärerna är väl sammansatta och även om de inte har mycket tid framför kameran var för sig känns det som att man får en bra känsla för deras personligheter och drivkrafter, även om de bara skulle ha några få repliker. The Wire står och faller med den starka dialogen och det känns som att alla som har varit inblandade i manusarbetet har en perfekt känsla för hur de olika karaktärerna pratar och beter sig. Seriens skapare David Simon är tidigare journalist och har spenderat mycket tid ute på Baltimores gator och med stadens poliser och till sin hjälp att bygga storyn hade han den tidigare polisen och skolläraren Ed Burns. De använde sina erfarenheter för att skriva en trovärdig och realistisk serie. Även om David Simon lär ha hållit hårt i tyglarna när det gäller storyn genom hela The Wire och bestämt det mesta själv har han inte skrivit manus till samtliga avsnitt. Jag vet inte om det finns någon amerikansk dramaserie där samma person står bakom manus till samtliga avsnitt och David Simon tog hjälp av flera duktiga författare för att få till The Wire. Det känns som att de olika manusförfattarna valdes ut med stor noggrannhet utifrån deras tidigare arbete och de flesta av dem har tidigare jobbat som journalister eller författare.

Den mest kända av manusförfattarna till The Wire är förmodligen Dennis Lehane som skrivit flera kända romaner varav flertalet har blivit riktigt lyckade filmer. Lehane står bakom böckerna Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island som alla blivit suveräna filmer regisserade av tunga regissörer som Sean Penn och Martin Scorsese. Jag har läst några av Lehanes böcker och håller hans mäktiga Ett land i gryningen (The Given Day) högst av de som jag har läst. Som de flesta andra av Lehanes böcker utspelar den sig i Boston men är mer ambitiös än de andra böckerna då det är en historisk roman som utspelar sig strax efter första världskrigets slut och tar sig an stora frågor om ras, klass och samhälle. Dennis Lehane är en intressant och duktig författare som alltid känns väldigt sympatisk och han passar perfekt som manusförfattare till The Wire. Faktum är att det var hans inblandning i serien som var en av de bidragande faktorerna till att jag till slut bestämde mig för att börja se The Wire. Hans böcker utspelar sig ofta bland fattiga och utsatta människor i Bostons fattigare områden vilket gör att han klarar av att skriva den dialog som behövdes i The Wire på ett trovärdigt och äkta sätt.

Förutom David Simon och Ed Burns är den författare som har skrivit flest avsnitt av The Wire deckarförfattaren George Pelecanos. Som svensk och litteraturintresserad är jag ytterst misstänksam mot deckare och skyr de flesta svenska deckare. Ofta ser jag ner på de svenska deckarförfattarna och deras böcker och är av åsikten att det de skriver inte är ”riktig litteratur”.  Jag har alltså väldigt svårt för deckare men har egentligen inget emot mer renodlad kriminallitteratur så länge författarna har större ambitioner än Camilla Läckberg. Ibland händer det att jag läser deckare men då är de nästan aldrig skrivna av svenska författare och ska ha fått väldigt bra kritik och gärna ha en stor portion socialrealism. Efter att ha fastnat för The Wire fick jag således upp ögonen för George Pelecanos och började försiktigt närma mig hans författarskap. Jag plockade upp en av hans senare romaner, Nattlig skörd (The Night Gardener), på biblioteket och till en början tyckte jag den var riktigt bra, trots att det inte riktigt kändes optimalt att läsa en sådan författare som Pelecanos som skriver hårdkokt dialog med mycket slang i svensk översättning. Där David Simon har Baltimore och Dennis Lehane har Boston har Pelecanos Washington D.C. och omedelbart känner man igen många av miljöerna och karaktärerna från The Wire trots att det handlar om en annan stad. I Nattlig skörd skildrar Pelecanos uppgivna poliser, ungdomar på glid, kriminella utan valmöjligheter och kommunala skolor från helvetet. Det börjar bra och starkt och karaktärerna känns riktigt intressanta och väl sammansatta, men ungefär halvvägs in i boken inser man att det inte är något litterärt mästerverk man har att göra med. Intrigen börjar alltmer likna en klassisk deckare och historien tar kanske inte den riktning den borde ha gjort för att riktigt beröra och gripa tag. Pelecanos är betydligt snällare än David Simon och trots att det är en ganska mörk och rå bok med flera otäcka händelser och tragiska människoöden är karaktärerna mer sympatiska och lättare att tycka om än de ofta splittrade personerna i The Wire. Nattlig skörd är en bra och välskriven deckare för de som gillar The Wire och är ute efter en deckare med lite mer bett och innehåll än vanligt och rekommenderas till alla som vill ha något lättläst med bra flyt att läsa i sommar.

När jag kollade igenom listan på manusförfattarna till The Wire fastnade jag framförallt för ett namn - Richard Price (bilden). Han verkade ha skrivit flera intressanta böcker med många olika teman och verkade vara den som låg The Wire närmast i sitt författarskap. Romanen Clockers från 1992 kändes som den naturliga ingångspunkten då omslaget pryddes av David Simon-citatet ”The Wire wouldn’t exist without Clockers”. Och visst, man känner igen sig omedelbart i den hårda skildringen av livet på gatan. Clockers känns som The Wire i bokform och trots att boken är runt 600 sidor lång och går ganska långsamt att läsa är den svår att släppa ifrån sig. Boken utspelar sig i den fiktiva staden Dempsey i New Jersey och behandlar klassiska The Wire-teman. Vartannat kapitel handlar om den deprimerade medelålders polisen Rocco Klein som har blivit desillusionerad av jobbet och drömmer om andra, större saker samtidigt som han dricker för mycket och tillbringar för lite tid med sin betydligt yngre fru och deras lilla dotter. Vartannat kapitel handlar om den 19-åriga knarklangaren Strike som knappt klarar av stressen från det otrygga jobbet på parkbänkarna och pressas av en manipulerande äldre knarkboss. Deras öden kommer förstås korsas varpå alla typiska teman i The Wire kommer diskuteras och behandlas. Clockers är en fantastisk bok, förmodligen den bästa kriminalroman som jag har läst och någonsin kommer läsa. Dialogen är suverän och handlingen är både spännande och intressant. Här finns ingen klassisk deckarintrig utan boken känns mest som en tät och intensiv skildring av de ganska tunga liven för de två huvudpersonerna. Richard Price känns som en oerhört sympatisk författare och Clockers är en väldigt insiktsfull och smart bok. Trots att den är 20 år gammal känns den inte det minsta föråldrad. Det gör däremot den filmatisering av boken som gjordes 1995 av Spike Lee, som jag försökte se häromkvällen efter att ha läst klart boken. Den var så osammanhängande, ryckig och märkligt 90-talsaktig att jag tvingades stänga av halvvägs. Den stora skillnaden mellan The Wire och Clockers är att vi i Clockers får lära känna karaktärerna på ett helt annat sätt. Dels finns det bara två huvudpersoner i boken jämfört med myllret av karaktärer i TV-serien och dels låter Richard Price oss komma karaktärerna nära och ta del av deras tankar till skillnad från i The Wire där vi aldrig släpps nära inpå karaktärerna och den dokumentära känslan dominerar. Det gör att Richard Prices huvudpersoner känns mer älskvärda och sympatiska än någon av The Wire-karaktärerna. Det är förstås både på gott och ont, men ska jag orka följa romanfigurer genom långa böcker vill jag helst tycka om dem och det gör man verkligen i Clockers. Richard Price låter oss förstå orsakerna till varför saker är som de är, men liksom David Simon ger han inga lösningar. Price är en trevlig ny bekantskap och jag kommer definitivt läsa fler av hans böcker. För er som saknar The Wire är Clockers given sommarläsning.