Wes Anderson
är tillbaka och det är bara att kapitulera inför den charmiga storyn, de mysiga
detaljerna och de fantastiska scoutuniformerna i Moonrise Kingdom. Det är fem
år sedan som vi senast fick se en spelfilm, Darjeeling Limited, från Wes
Anderson och många har säkert väntat otåligt och entusiastiskt på något nytt
med Bill Murray och Jason Schwartzman i lustiga roller. Efter ”Darjeeling” gjorde
Wes den fantastiska dockfilmen Fantastic Mr. Fox baserad på Roald Dahls
klassiska barnbok med samma namn. Lite oväntat blev det en av hans allra bästa
filmer. Även om storyn var lite enklare än vanligt var den otroligt snygg,
charmig och lyckad på alla sätt. Jag tycker bara att genombrottsfilmen Rushmore
är bättre. I Moonrise Kingdom får alla Wes Anderson-fans vad de vill ha. Filmen
överraskar egentligen inte på något sätt och Wes fortsätter att bygga sitta
starka varumärke. Han har utvecklat sitt eget bildspråk till perfektion och
även om man skulle kunna ha invändningar om att det blir lite ytligt ibland känns
det skönt och tryggt att se en typisk Wes Anderson-film. Jag gillar Wes
Anderson och tycker att det är fint att han aldrig har sålt sig. Han har nått
sin position på sina helt egna villkor och fortsätter göra filmer på sitt eget
mysiga sätt. Wes Anderson är väldigt älskvärd (till skillnad från hans mest
inbitna fans, men jag har lovat mig själv att inte gnälla på dem den här
gången) och har med Moonrise Kingdom levererat årets mysigaste bioupplevelse.
Till
skillnad från de tidigare Wes Anderson-filmerna är det barn som står i centrum
den här gången. Storyn är enkel och rak och säger egentligen inte särskilt
mycket om någonting. En föräldralös scoutpojke rymmer från scoutlägret på ön i
New England tillsammans med en söt tjej med en massa personliga problem och en
resväska full av stulna biblioteksböcker. Föräldrar, poliser och scoutledare
letar efter de unga älskande medan en stor storm närmar sig ön. Har man sett Wes
Andersons tidigare filmer vet man vad man har att vänta. Som vanligt känns det
som Hal Ashby-light med fantastiska detaljer och mästerligt kameraarbete. Det känns varken som en djup, smart eller
viktig film. Istället är den charmig och mysig hela tiden och det räcker lång
våg. Kärlekshistorien är söt och de två barnen är väldigt duktiga och gulliga
tillsammans. Det känns som att de hör ihop och tankarna går både till fina Hugo
från tidigare i år och svenska klassikern En kärlekshistoria. I de vuxna
rollerna syns Bill Murray, Edward Norton, Bill Murray, Jason Schwartsman, Frances
McDormand och flera andra riktigt stora skådespelare. Ingen av dem gör någon
särskilt minnesvärd eller övertygande prestation men de funkar i sina roller
och har säkert haft det kul under inspelningen. Scoutgänget, med Edward Norton i spetsen, ser fantastiska ut i sina gulliga scoutuniformer. Soundtracket är som
vanligt genomtänkt och filmen innehåller bland annat busig dans till en av Francoise
Hardys (den lilla tjejens favoritartist!) finaste låtar.
Wes Anderson
blir allt säkrare bakom kameran för varje film han gör. Hans filmer blir bara
snyggare och snyggare och Moonrise Kingdom ser helt fantastisk ut. Färgskalan
går i brunt och gult, liksom scouternas uniformer, och nästan alla
bildlösningar känns genomtänkta och smarta. Filmen är filmad på ett finurligt
och roligt sätt från början till slut. Ofta ser det ut som att man tittar på
Fantastic Mr. Fox, fast med riktiga människor istället för dockor. Jag har sett
varenda en av Wes Andersons filmer på bio sedan The Royal Tenenbaums och precis
som hans andra filmer känns Moonrise Kingdom som en film som bör ses på bio. Det
finns de som gnäller på att Wes Anderson är ytlig, och det stämmer ju till viss
del, men i hans fall spelar det faktiskt ingen roll. Det finns få regissörer
som gör så snygga filmer. Wes Anderson verkar vända moderna trender som 3D och
dyra specialeffekter ryggen och satsar istället på att göra snygga filmer på ett
klassiskt och gammeldags sätt. Det finns ingen i Hollywood som kan mäta sig
med hans fingertoppskänsla för snygga bilder som i Moonrise Kingdom ligger närmare perfektion än
någonsin tidigare.
1 kommentar:
Kul att läsa en längre recension av filmen. Jag gillade filmen och skrev själv en recension av den.
Jag håller med dig på punkten om att Wes Anderson "ger folk vad de vill ha". Fick den uppfattningen när jag såg den också. Det är ofta väldigt uppenbart vad man ska titta. T ex att det mesta sker frontalt.
Tror att det kan funka för den här gången. Men personligen skulle jag vilja se att han gjorde något annat nästa gång.
Skicka en kommentar