söndag 9 september 2012

Dylan och Lekman

Och så var det höst igen. Den (åtminstone vädermässigt) sämsta sommaren i mitt liv är över och det är dags att ta nya tag igen. Jag har varit tillbaka på jobbet några veckor och de långa pendelresorna dit och hem hade varit outhärdliga utan bra böcker och trevlig musik i hörlurarna. Den här veckan har jag framförallt lyssnat på två halvt efterlängtade, men överraskande bra, album från två legender - Bod Dylans 35e album Tempest och Jens Lekmans tredje skiva I Know What Love Isn’t.

Vi kan börja med Dylan, han kommer alltid komma först i sådana här sammanhang. Alla som känner mig vet att jag älskar Bob Dylan och hans musik. Jag håller honom som tidernas bästa artist och textförfattare. Jag har bra koll på större delen av hans diskografi, åtminstone fram till slutet av 70-talet och början på de kristna utflykterna. Hans fem bästa skivor är, i tur och ordning, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde, Blood on the Tracks, Desire och John Wesley Harding. Jag lär ha spenderat månader med hans musik. Därför är det tråkigt och lite sorgligt att jag har ett så splittrat förhållande till den nutida Bob Dylan. För dels är han den där charmiga gubben som fortfarande levererar (Modern Times är exempelvis en suverän skiva), gör härligt entusiastisk radio och spelar in knasiga musikvideor. En skön gubbe helt enkelt, precis som han borde vara, med den karriär som han har bakom sig. Men samtidigt är han också den där snikna skitgubben som turnerar världen runt och ger skrattretande dåliga spelningar som känns som ett direkt hån mot publiken. Jag har sett Dylan live två gånger de senaste fyra åren och båda gångerna har jag blivit förvånad över hur arrogant och sur den lilla gubben långt borta på scenen har känts. Han fyller stora arenor med folk som betalar stora pengar för att se sin hjälte spela men istället för att vara glad och tacksam över att folk fortfarande bryr sig står han som förstenad på scenen (trots de enorma arenorna verkar han vägra storbildsskärmar så man vet inte ens om det är Dylan man ser på scenen) och harklar sig igenom knappt igenkännbara hits. Det är både sövande och oförståeligt, och gör mig lite förbannad. Man kan undra varför han överhuvudtaget envisas med att turnera när han uppenbarligen inte gillar att spela för publik? Är det för att håna alla ”idioter” som tycker han är bra? Eller lider han av samma sjukdom som Woody Allen och tror att han kommer dö om han skulle ta det lugnt en vecka eller två?

Efter den katastrofspelning som jag fick bevittna med Dylan i november förra året var jag inte direkt förväntansfull inför Tempest ( vars officiella release är imorgon, måndag), men laddade pliktskyldigt ned den och började lyssna. Och det visade sig att skivan är oväntat bra och slagkraftig. En riktig överraskning, på flera plan. En del kritiker har nämnt att skivan känns mörk men det är inget som jag känner av. Snarare känns den stark och livfull. Det låter som Dylan borde låta, med förvånande mycket energi och pondus. Här låter det som att Dylan har det ganska kul i studion och som att han gillar det han gör. Det känns som en helt annan person än den man kan se live. Tempest är en riktigt bra skiva. Inte lika bra som Modern Times, men den kommer han nog aldrig kunna toppa. Precis som han har gjort de senaste 20 åren ägnar han sig åt ett gammaldags sound, som låter som något som var på modet innan Dylan ens hade blivit Dylan. Ett sound som var populärt innan rock’n’rollen och popmusiken. Dylan fortsätter gräva i den amerikanska musikhistorien och framstår återigen som en musikalisk arkeolog. Tempest är full av bra låtar. Jag har inte orkat sätta mig in i texterna helt än, men efter ett tiotal lyssningar känns det inte som att skivan har några uppenbart svaga spår. Ett bedöma en ny Dylanskiva är svårt. Dels har han så mycket fantastiska låtar bakom sig att det blir orättvist att jämföra med tidigare skivor och dels är han så pass gammal att det är ett smärre mirakel att han fortfarande gör musik. Men Tempest står sig faktiskt bland de andra skivorna i hans katalog. Det är inget mästerverk och av de 35 skivorna kan den nog inte rankas som en av de 20 bästa, men jag måste ändå säga att jag är imponerad. Dylan fortsätter att leverera och med Tempest blir det uppenbart att hans karriär är långtifrån slut. Dylan kommer fortsätta göra musik livet ut. Kanske är det musiken som får honom att stå på benen vilket skulle kunna berättiga det eviga turnerandet, även om jag önskar honom ett skönt och avslappnat liv där han bara kan fokusera på det som faktiskt är kul och meningsfullt. Together Through Life var en skiva som jag snabbt glömde bort och aldrig har återvänt till men Tempest känns faktiskt som en skiva som jag kommer fortsätta lyssna på ibland, trots att det alltid kommer finnas mer uppenbara val när man vill ha sig en Dylandos.


Efter Dylan tar vi oss an Jens Lekman, en artist som inte har särskilt mycket gemensamt med den store Bob, även om hans nya skiva I Know What Love Isn’t skulle kunna ses som hans Blood on the Tracks (Dylans legendariska skilsmässo- och uppbrottsskiva från 1975). Annars brukar Jens snarare jämföras med Jonathan Richman och Paul Simon. Jag fastnade för Jens Lekman hösten 2007, för fem år sådan, när hans andra album Night Falls Over Kortedala släpptes. Tidigare hade jag mest flinat åt hans töntiga artistnamn Rocky Dennis och inte gett hans musik någon ärlig chans. Men Night Falls Over Kortedala blev en betydelsefull skiva för mig. Jag älskade Jens sorgset roliga texter och hans svängigt föråldrade schlagersound. Trots att han sjöng på engelska och gick hem även utanför Sverige fanns det något otroligt svenskt över honom. Ofta brukar jag tycka att det är en svaghet när svenska artister envisas med att sjunga och skriva på engelska men för Jens Lekman har det alltid känts som det enda alternativet. Efter Night Falls Over Kortedala flyttade Jens till Melbourne. Jag har alltid upplevt Australien som ett av världens mest ointressanta länder och brukar ofta döma ut de som åker dit som ytliga och ointelligenta, så jag fattade aldrig vad Jens hade där att göra. Ibland har man fått små livstecken från Jens. Förra året släppte han en schysst EP men det har varit lite för lite nyheter från honom för att jag skulle orka hålla intresset uppe under de här fem åren. Så nu när det äntligen kom en ny skiva i veckan var jag inte supersugen. De första gångerna jag lyssnade igenom I Know What Love Isn’t kändes den inte jättekul, men efter några lyssningar lossnade det och jag var redo att välkomna Jens med öppna armar.

På I Know What Love Isn’t får vi återstifta bekantskapen med Jens Lekman. Jag har saknat honom, men inser snabbt att det inte riktigt är samma kille som vi har att göra med den här gången. Han känns inte lika glad och skämtsam. Även om han bjuder på stolliga textrader och knasiga låttitlar finns det ett ganska mörkt vemod över hela skivan. Jens har varit lycklig och kär, men nu har han förlorat kärleken och verkar må ganska dåligt. ”You don't get over a broken heart, you just learn how to carry it gracefully”, heter det tydligen. Hela skivan handlar om det där – att gå vidare efter ett jobbigt uppbrott som gör ont i hela kroppen och själen. Men Jens tar sig upp ur skiten med stil. Och lär sig att göra 100 (!) armhävningar på kuppen. I Know What Love Isn’t är den av hans skivor som känns mest som ett album, ämnat att lyssna på från början till slut. Det är sammanhållet och ganska nedtonat jämfört med den förra skivan. Den är inte lika kul att lyssna på, men vemodet klär onekligen Jens bra. Den avslutande Every Little Hair Knows Your Name är en av hans starkaste låtar och sammanfattar skivan på ett fint sätt. Nu hoppas jag att Jens antingen finner sig till rätta i ensamheten eller att han hittar en ny tjej att dela livet med och att han inte tar fem år på sig med nästa skiva. Det är jobbigt att vänta så länge.  
    

11 kommentarer:

Thorsten sa...

Ball video till
"Duquesne whistle".

http://www.youtube.com/watch?v=mns9VeRguys

P.J. sa...

Jag skulle säga att det mörka ligger i sångtexterna, som kan tolkas okänsliga och smutsiga. Om jag ska ta från minnet, så minns jag att han bland annat nämner ord som "wench", "bitch", "hag" och "whore". Och han har inte sett sin familj på 20 år; de kan lika gärna vara döda. Och så vidare.

Personligen tycker jag att Tempest är Dylans bästa album sedan Love and Theft. Men det kanske är för att jag inte hade några direkta förväntningar. Den faller mig mer i smaken än exempelvis Modern Times, även om jag inte riktigt tycker att titelspåret - vilken också är den längsta låten - passar in rent instrumentalt. Och den säger mig inte så mycket i övrigt. Pay in Blood och Scarlet Town är favoriterna.

Fint att du tycker att John Wesley Harding är en av Dylans bästa album förresten. Jag håller med. Den underskattas ofta. Håller även med angående konserterna. Såg honom 2009. Fast egentligen såg jag honom mest för att ha sett honom, då jag förstod att det fanns en risk att det inte skulle bli suveränt.


Gillar även I Know What Love Isn't. Som du säger känns den som ett album och det gillar jag alltid. Det är en jämn skiva där låtarna inte bara har samma kvalité, utan också samma tema.


Annars diggar jag St. Vincent & David Byrne - Love This Giant just nu. Älskar båda med sina enskilda projekt och gillar deras gemensamma projekt riktigt, riktigt mycket.

Henrik Valentin sa...

@Thorsten: Det är en ganska galen video det där! Man undrar vad Dylan tänkte när han spelade in den...

@P.J.:Dylan har väl aldrig varit världens gladaste kille och mörkret har väl nästan alltid varit närvarande på hans skivor? Förstår inte varför den här skulle vara så mycket värre...men "flat chested junkie whore" är en ganska festlig formulering, måste jag medge. Men som sagt har jag inte smält texterna helt än, så jag kanske har en uppenbarelse framför mig. Tycker han låter alldeles för pigg och energisk - liksom den oftast svängiga musiken - för att jag ska märka av något mörker. Får lite känslan av att kritiker måste ha något nytt att säga om Dylan och drar till med nåt sånt...avslutande Roll On John känns också lite för mycket mysfarbror för att avsluta en "mörk skiva".

Jag visste inte att Love This Giant redan hade kommit, men har hämtat hem den nu. Tack för tipset! Har sett omslaget tidigare och tyckte det kändes ganska häftigt eftersom jag inte insåg vad som var fel först och sen kändes det mest lite obehagligt. St. Vincent är en favorit (tokgillade förra årets skiva!) medan jag inte hört mer från David Byrne än Talking Heads-grejerna, som förstås är legendariska och skitbra. Ska lyssna in mig på skivan imorgon! :)

P.J. sa...

Dylan är en av de som jag har lätt att skratta åt, eller med, vad gäller texter. Fast visst handlar det oftast om 60-talet då, som på albumen Another Side of Bob Dylan och Bringing it All Back Home. Han lade oftast till en humoristisk sida på mycket av det mörka, bortsett från protestsångerna. Men jag har även skrattat, på ett positivt sätt, åt textrader på Tempest, så den är inte jättemörk till skillnad från tidigare album, nej.


Jo, jag har streamat den på radiokanalen NPR:s hemsida och nu finns den på spotify. Själv hämtar jag ju knappt hem sådant, av antingen feghet eller inbillad teknisk oförmåga, så streaming-tjänster och fysiska album får duga för tillfället.

Tycker att det är kul att de hittade varandra. De verkar ha lika personligheter, vilket kanske främst - rent musikalsikt - kan märkas i låtskrivandet. Lätt surrealistiskt, som sig bör. David Byrne är ju för övrigt en av dem vars röst inte har förändrats nämnvärt genom åren.

P.J. sa...

*i jämförelse med andra album.

Henrik Valentin sa...

Alla klarar av att ladda ned allt möjligt ;) Ibland använder jag dessutom ett program som heter Replay Music för att spela in musik från Spotify i realtid för att få låtar därifrån som mp3:or. Fungerar ganska smidigt :)

Antar att du sett den här intervjun med St.Vincent och David Byrne, http://pitchfork.com/features/interviews/8912-david-byrne-and-st-vincent/? Kan vara värd att läsa annars :)

Har du sett filmen This Must Be the Place med Sean Penn (http://www.imdb.com/title/tt1440345/)? Jag tyckte inte om den så mycket, men den fick rätt bra kritik och David Byrne är med rätt mycket :)

niclas sa...

Jag såg Dylan på Peace & Love förra året och då verkade han faktiskt vara på bra humör. Han tackade publiken och log till och med mot oss. Det som däremot känns lite larvigt är att detta enligt Dylanologer ska uppfattas som någonting stort, som en riktig upplevelse. Att Dylan är på bra humör? Och sen är det ju det där med sången som inte alls låter bra.

Henrik Valentin sa...

@Niclas: Haha, jag känner till det där märkliga fenomenet! Båda gångerna jag sett Dylan har han stått helt stilla större delen av spelningarna och sett skitsur ut (man kan visserligen inte se hans ansiktsuttryck på arenaspelningar, men hela hans uppenbarelse lyser "surgubbe")- men några gånger har han närmat sig scenens mitt (annars står han stadigt långt in på scenen, långt åt sidan med den stora pimphatten som skymmer ansiktet) för några klumpiga danssteg (i brist på bättre ord) varpå publiken blivit helt till sig. Folk får nästan glädjetårar i ögonen och börjar jubla över att deras hjälte är på så "bra humör" och vilken tur de har att se honom när han är så glad och positiv. Publikreaktionerna på detta showande har dock varit spelningarnas höjdpunkter eftersom det är storslagna WTf!?-ögonblick. Det finns nog ingen artist som har mer överseende och tacksamma fans än Bob Dylan.

Anonym sa...

Hej Henrik!

På tal om ett mycket äldre inlägg.

Vilka är de fyra bästa/viktigaste standard-Eldkvarn-skivorna?

Typ Kungarna från Brodway och x, y och z.

/Niklas

Henrik Valentin sa...

Tjenare Niklas!

Eldkvarninläggen är faktiskt de allra populäraste här på bloggen och jag antar att jag, när jag delade med mig av mina favoritlåtar, hintade om vilka skivor jag gillar mest. Mina fyra favoriter är hursomhelst:

1. Himmelska dagar - Den är given! Eldkvarns mästerverk full av fantastiska och medryckande låtar, med deras kanske bästa texter.

2. Limbo - Den skiva där det pånyttfödda Eldkvarn trädde fram och satte agendan för vad som komma skulle. Ett melankoliskt mästerverk fullt av sorgset tänkvärda låtar. Skrev ett inlägg om skivan för några år sedan: http://finpop.blogspot.se/2009/04/mina-foraldrars-favoritalbum.html

3. Pojkar, pojkar, pojkar - Den bästa new wave som gjorts på svenska! Ungt, energiskt och mestadels jävligt bra. Visst, det finns lika många tveksamma låtar med skumma texter som det finns mästerverk, men det ökar bara charmen. Titelspåret, Romantik och framförallt Gatan fram står sig som några av Eldkvarns allra bästa låtar.

4. Kungarna från Broadway - Behöver knappast någon motivering. Innehåller flera odödliga låtar och har bandets kanske snyggaste omslag.

(Bubblare: Utanför lagen)

Tror nog att mina föräldrar (som tokdiggat Eldkvarn i över 30 år) skulle hålla med om de här skivorna också. Möjligtvis skulle min farsa ha plockat in Svart blogg också.

Hoppas det hjälpte!

Anonym sa...

Stort tack!

Vad skönt att ha någon slags kanon fastslagen. Ska börja där, efter att ha försökt gå som en man...

Bra också med introduktion till varje skiva.

Svart blogg nämns lite här och var så jag ska försöka kolla upp den också.

Tack igen!