onsdag 29 augusti 2012

Samaritan – Richard Price

Bokrecensionerna är uppenbarligen det minst populära inslaget här på Finpop. Det är sällan någon som kommenterar dem och jämfört med de andra saker jag skriver om verkar böcker ligga väldigt lågt i kurs bland läsarna. Det är inte särskilt överraskande egentligen, vem bryr sig om böcker nuförtiden? Samtidigt tycker jag att bokrecensionerna är bland det roligaste att skriva. För de böcker jag skriver om är ofta böcker som sällan eller aldrig får någon uppmärksamhet i svenska medier. Det är ofta romaner på engelska som inte kommer översättas till svenska och självklart finns det ett mycket begränsat intresse för sådana bland svenska bloggläsare. Men alla böcker jag skriver om är värda att läsas och själv tycker jag att en av de mest värdefulla saker en blogg av den här typen kan bidra med är att tipsa om böcker som de flesta aldrig har hört talas om.  Finpop ska vara bloggen som jag själv vill läsa och därför kommer jag inte sluta recensera böcker. Den här gången är det en nio år gammal roman av Richard Price med titeln Samaritan som recenseras.

Det var bara några månader sedan jag skrev om Richard Price senast. Efter att ha tagit mig igenom TV-serien The Wire ville jag ha mer och läste ett gäng böcker av några av de författare som skrivit manus till serien. Den som jag gillade mest var Richard Price. Han golvade mig totalt med romanen Clockers om en ung knarklangare och en deppig medelålders polis som utreder ett mord som knarklangaren tros vara skyldig till. Det var en otroligt välskriven bok, fullständigt trovärdig och alltid angelägen, och förmodligen den bästa kriminalroman som jag har läst. Efter Clockers såg jag den fantastiska gängfilmen The Wanderers från 1979 som baseras på Prices debutroman – en intensivt galen 60-talsskildring om några vilda ungdomar i New York, ungefär som en mångbottnad The Warriors. Jag läste också Prices senaste roman, Lush Life från 2008, som trots många gemensamma drag med Clockers och ett fint flyt i språket inte riktigt lyckades beröra mig. När jag fyllde år fick jag Prices roman Samaritan från 2003 av min flickvän och den lever däremot upp till de förväntningar som Clockers satte och får Richard Price att alltmer framstå som ett litterärt geni.

Ray och Tweetie växer upp i samma fattiga höghusområde i Dempsy, samma påhittade New Jersey-stad där Clockers utspelar sig, på 60-talet. Som vuxen är Ray en misslyckad pappa som kör taxi och lever med ett svårt kokainmissbruk. Han har alltid velat skriva och en tacksam slump gör att han tar sig till Los Angeles, blir fri från knarket och börjar skriva manus för en framgångsrik TV-serie. Några år senare återvänder han till Dempsy för kunna umgås mer med sin dotter och leder en skrivkurs för struliga ungdomar på sin tidigare skola. Tweetie blir, trots sin jobbiga bakgrund med en familj med mycket kriminalitet och missbruksproblem, en hyfsat framgångsrik polis. Hon ska snart gå i tidig pension och ser fram emot att lämna jobbet bakom sig och ta med sig sin halvt misslyckade son till Florida. Hon har bara ett fall kvar. Det visar sig vara Ray, som hon inte har sett sedan hon var 13, som blivit svårt misshandlad i sitt eget hem men vägrar peka ut någon skyldig. Tweetie som känner att hon står i tacksamhetsskuld till Ray efter något som hände i deras barndom bestämmer sig för att satsa allt på att lösa fallet, trots hans envisa tystnad.

Storyn i Samaritan är förrädiskt enkel. Här finns ingen klurig mordgåta och inte särskilt mycket spänning. Det känns inte alls som en typisk kriminalroman och det brott som handlingen kretsar kring finns mest där för att ha något att bygga upp romanen kring. Richard Price har uppenbarligen inte varit intresserad av att skriva en spännande thriller. Istället är det människorna som står i centrum. Samaritan har mycket gemensamt med Clockers. Upplägget med två huvudpersoner och de skiftande perspektiven är detsamma och precis som i Clockers är det socialrealism som gäller. Det känns som en snällare och mer sympatisk version av The Wire. Richard Price skriver om samhällsproblem, fattigdom och missbruk utan att förlora hoppet och bli alltför pessimistisk. Det han gör allra bäst är att skriva dialog och lyckligtvis består stora delar av romanen av täta samtal. Han har ett fantastiskt flyt i språket och får varje ord som hans karaktärer säger att kännas fullständigt trovärdiga. Några av bokens bästa passager är när Tweetie besöker Ray på sjukhuset och delar med sig av långa historier från uppväxten. Trots att det ofta handlar om jobbiga saker blev jag glad och hoppfull av Samaritan. Richard Price verkar vara en ytterst sympatisk författare med en väldigt vettig människosyn. Jag antar att manusförfattaren Ray är löst baserad på Price själv, som tydligen också ska ha haft kokainproblem. Det är Ray som är samariten som titeln syftar på, han som är alldeles för snäll för sitt eget bästa och alltid tror det bästa om andra människor, men också är beroende av andra människors uppskattning. Samaritan är en bok där handlingen mest är en ursäkt för att vi ska få lära känna några fantastiska människor och ta del av deras liv. Fler böcker borde skrivas så.   
  

1 kommentar:

Gammelmamman sa...

Hej Henrik, hur kommer jag i kontakt med dig via mail? Skicka mig gärna ett mail till birgitta.haller@bigispromotion.se om du är intresserad av att få löpande info och pressreleaser om musik.
Vänliga hälsningar
Birgitta