lördag 22 december 2012

Till minnet av Joe Strummer

Idag är det tio år sedan Joe Strummer gick bort, 50 år gammal, till följd av en plötslig hjärtattack. Han dog ingen klassisk rock’n’roll-död utan dog hemma i fåtöljen i den lilla Somersetbyn, en stilla morgon några dagar innan jul. Ingen visste att han hade ett medfött hjärtfel. Idag kommer Joe Strummer minnas av tusentals människor världen över. Han är en av de starkast lysande rockstjärnorna någonsin och min största musikaliska hjälte sedan jag för första gången bekantade mig med The Clash som fjortonåring. The Clash har varit en central kraft i mitt liv i mer än tio år och präglade hela min ungdom. De bär upp hela mitt musikintresse och kommer alltid vara min definition av ”bra musik”. Min relation till The Clash och Joe Strummer är väldigt personlig och därför hade jag tänkt minnas honom med ett ytterst personligt blogginlägg. Det kommer handla om mig i förhållande till Joe Strummer, och kommer varken behandla hans liv eller musik, men förhoppningsvis lyckas jag spegla det som gör The Clash till så mycket mer än ett vanligt band.

Första gången jag hörde The Clash var sommaren 2001. Jag hade nyss fyllt fjorton och jag och resten av familjen hade tagit oss ned till Motala ström, mitt i Norrköping, där det visades film utomhus några kvällar i veckan (Utomhusbion i Norrköping är numer en etablerad del av stadens kulturliv, förevig av Markus Krunegård i låten Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, ”Gratis bio nere vid Palace, alla var där vid strömmen i drömmen. Vi ville bli nåt, glöm inte bort oss”.) Filmen som visades var Billy Elliot, som på den tiden var typ det bästa som jag någonsin hade sett, och i en scen av filmen, när Billys brorsa blir jagad av polisen, spelades London Calling. Jag tycker fortfarande att det är världens bästa låt, och jag minns hur cool jag tyckte den var när jag hörde de där gitarrerna och den där råa sången för första gången.

Senare samma år, när jag var ensam hemma en eftermiddag (för ovanlighetens skull, jag var i princip aldrig hemma själv under min uppväxt), gick jag igenom mina föräldrars skivsamling och hittade två Clash LPs; London Calling och b-sidesamlingen Black Market Clash. Jag satte på London Calling och visste omedelbart att jag lyssnade på världens bästa band. Inget skulle någonsin kunna låta lika bra igen. Tidigare hade jag fastnat för Thåström och Ebba Grön (vilka jag senare förstod var en svensk motsvarighet till The Clash, med i princip samma musikaliska utveckling) och vid den tiden var jag väldigt inne på reggae vilket gjorde The Clash till det ultimata bandet. Jag tog av mig på överkroppen och skruvade upp volymen. Rock’n’roll.

Vi skaffade inte bredband förrän 2005, när jag var 17, och idag känns det svårt att föreställa sig hur det var att skaffa musik innan internets - och den ständiga uppkopplingens - stora genombrott. Mina första år som Clashfan lånade jag hem skivor från stadsbiblioteket och lät kompisar bränna dem åt mig. Dessutom hade jag ett vhs-band med inspelade musikvideos (ZTV körde en timmes kombinerad Clash och Stone Roses-special någon gång hösten 2001, vilket gav mig ytterligare ett nytt favoritband) som lärde mig att The Clash var mycket mer än bara musik. Clash var ett helt livsstilspaket med kläder, politiska åsikter och en väldigt tuff attityd.

Två dagar innan julafton 2002 kom så nyheten om att Joe Strummer hade gått bort. Det fanns flera rockstjärnor som hade dött under min livstid, men det här var första gången jag hade någon relation till den bortgångna artisten. När en artist dör kommer alltid intresset hos allmänheten öka enormt, på gott och ont, och hade Joe Strummer fortfarande levt hade han knappast vara lika hyllad och ihågkommen som han är idag. För mig triggade hans död mitt Clashintresse ytterligare och jag började idolisera Strummer och försökte ta till mig hans låttexter i högre grad. Såhär i efterhand känns det såklart sorgligt att han dog, hans karriär hade kommit igång på allvar igen och jag tror att han hade flera bra skivor kvar att göra, men samtidigt känns det som att han verkligen dog på rätt sätt. Han dog en hedervärd död, med ny bra musik bakom sig och på en bra plats i livet. Han är som Johnny Cash på det sättet, som också hade lyckats ta sig tillbaka till musiken efter en längre jobbig period, och det känns bättre att hylla personer som dog på topp än i sina egna spyor efter en överdos.

Andra året på gymnasiet fick vi till slut bredband hemma och mitt Clashintresse kunde blomstra på allvar. Nu fick jag plötsligt fri tillgång till bootlegs, udda singelsamlingar och alla de skivor som Joe Strummer gjorde efter The Clash. Jag upptäckte fler sidor av bandet och började på allvar förstå deras storhet och bredd. Men det skulle dröja ytterligare flera år innan jag på allvar kunde tillgodogöra mig hela Clashproduktionen.  

År 2006 flyttade jag från Norrköping för att börja plugga i Uppsala. Efter några ganska deppiga månader i en äldre kvinnlig akademikers källare fick jag till slut ett korridorsrum i centrala Uppsala. Jag hade nästan inga kompisar och spenderade de flesta kvällar och helger i ensamhet, med mängder av filmer och musik. Det var en lika deppig som lycklig tid, väldigt inåtvänt och isolerat men också ögonöppnande och givande. Mitt musikintresse utvecklades snabbt och det var under den tiden som jag blev den Clashnörd som jag är idag. Jag snöade in på de mer udda låtarna och lyssnade på Sandinista! på repeat. Ju mer jag lyssnade desto mer övertygad blev jag om att The Clash var världens bästa band någonsin. På musikcommunityn Last.fm lärde jag känna flera andra hängivna Clashfans som jag hade långa och givande diskussioner med.

År 2007 var ett fantastiskt år för alla Joe Strummer-fans eftersom vi belönades med både en suverän dokumentär, The Future Is Unwritten regisserad av Julien Temple (som är pappa till den lika udda som charmiga Juno Temple), och en väldigt uttömmande bok, Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer av Chris Salewicz, om Strummers liv. När jag fått lära mig mer om Strummer, och fått en inblick i hans sämre och mindre charmiga sidor, hade jag svårt att idolisera honom på samma sätt som tidigare. Jag tvingades inse att det inte finns några hjältar som man kan dyrka som förebilder bland de stora rockstjärnorna (med det möjliga undantaget Paul Simon). De har alla knarkat sönder sina vuxna liv, knullat runt och utnyttjat och svikit människor i deras närhet. Joe Strummer är tyvärr inget undantag. Jag hade gärna sett honom som den fulländade rockguden, en personifiering av hans mest idealistiska låttexter, som man kunde avguda ur alla aspekter. Samtidigt var aldrig Joe Strummer värre än någon annan rockstjärna. Visst, han var ofta osympatisk och oschysst, men jämfört med de flesta andra rockstjärnor man läst om känns han ändå ganska hygglig och skötsam.


Våren 2009 bestämde jag mig, efter en längre tids velande, för att klippa av mitt långa, slitna rockhår. Jag gick till en ”punkig” frisör på Söder i Stockholm, som jag hade läst om i DN, och pungade upp 600 spänn (!) för att han skulle klippa av mig eländet. ”Klipp mig som Joe Strummer”, instruerade jag och det visade sig att frisören hade träffat Strummer som hastigast någon gång i sin ungdom. Världen är bra liten ibland. Ett år senare traskade jag runt i New York på egen hand och gick till minnesmålningen av Joe Strummer, som gjordes i samband med inspelningen av Redemption Song-videon, vid Tompkins Square Park i East Village. Det känns som att The Clash och Joe Strummer alltid har varit närvarande i mitt liv under de senaste tio åren och de fortsätter att fylla en viktig plats och funktion. De kommer alltid vara det enda bandet som verkligen betyder något för mig.
 


Jag har skrivit om The Clash flera gånger tidigare på Finpop. Mina personliga favoritinlägg om bandet är ”The Clash på film” och ”A Beginner’s Guide to Sandinista!”, men det är bara att använda sökfunktionen om du vill läsa allt.

Om du vill minnas Joe Strummer med mig kan du lyssna på den här Spotifylistan bestående av tio låtar som jag tycker speglar hans olika sidor på ett bra sätt.     

5 kommentarer:

P.J. sa...

Förstod att du skulle skriva ett inlägg om Joe Strummer idag. Själv hann jag bara med en möjligen opersonlig och obalanserad The Clash-lista. Nåja, döm själv:
http://sisyfos.tumblr.com/post/38574268997/fran-en-telecaster-ikon-keith-richards-till-en

Henrik Valentin sa...

Bra lista, tycker jag. Har man med några sköna låtar från Sandinista! blir det omedelbart balanserat och bra, per automatik.

Anonym sa...

Härligt att höra att du också influerats av Joe Strummer och The Clash. För mig har de betytt otroligt mycket under min uppväxt och de var dom som lärde mig att lyssna på låttexter. Älskade deras blandning av punk och reggae och även deras experiment på trippelalbumet Sandinista. Har sett dem live i Scandinavium tre gånger och även fått ett backstagepass så jag och mina kompisar kunde prata med dem efter en av konserterna. Fick till och med en puss på handen av Joe när han skrev sin autograf på en bit papper. Då kändes det helt naturligt. Nu känns det rätt overkligt eftersom de blivit cult-förklarade.

Henrik Valentin sa...

Måste ha varit häftigt att se dem live (som Thåström sjunger, "Jag såg The Clash på stora hotellet i Örebro, sen blev det aldrig bättre än så")!

Hade gett mycket för att se dem live men jag är ju tyvärr född i fel tid, men när tidsmaskinen blivit uppfunnen är det definitivt det första jag gör :)

Tack för din Clash-historia och välkommen till Finpop! :)

Wilhelm Stjernman Agell sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.