lördag 15 december 2012

Årets bästa skivor, 2012 års upplaga

Hundåren rullar fort. Jag fyllde 25 år i somras, är väl vuxen nu, och det känns inte som längesedan jag satt och skrev förra årets ”bästa skivor”-lista. Mycket kan sägas om 2012, både bra och dåligt förstås, men musikåret har faktiskt varit riktigt bra. Betydligt bättre än förra året, då jag bara förmådde mig att lista fem skivor som jag tyckte var riktigt bra. Jag har som vanligt varit på jakt efter ny musik mest hela tiden. Mitt missbruk av Pitchfork har bara blivit värre, jag är lite osäker på den sajtens ställning hos andra svenska musiknördar men jag måste säga att jag verkligen älskar den. Pitchfork är, åtminstone för mig, det bästa som har hänt den seriösa popmusiken de senaste åren. Mycket av musiken ni hittar på den här listan är sådan som inte har fått någon uppmärksamhet i svenska medier, som jag ofta har snappat upp från just Pitchfork, och jag tycker det visar på de stora hål som svensk musikjournalistik lidit av de senaste åren. Allt blir alltmer likriktat och tråkigt, så även popmusiken. I år har jag haft svårare än någonsin tidigare för den kommersiella musik som dominerar radio, tidningar och TV. Jag mår fan illa, båda fysiskt och psykiskt, av all skit som folk i allmänhet förväntas gilla. De bästa poplåtarna skrevs redan på 60-talet och vad som är den största behållningen med ny, modern musik är det personliga tilltalet. Men tar man bort det personliga, och börjar skapa generisk och identitetslös musik, vad finns då kvar? När jag har gjort den här listan har jag försökt tänka lite extra på det personliga i musiken. Alla skivor på listan är gjorda av artister med en tydlig och egen identitet, som har något att säga. Jag hade tänkte nöja mig med tio, men det fanns några till som jag kände var värda att nämna, så det fick bli femton ”årets bästa skivor”. Jag har också satt ihop en Spotifylista med mina favoriter från de femton skivorna och därifrån kan ni klicka er vidare till respektive album.

1
27 år efter den sista Dexys Midnight Runners-skivan kom Kevin Rowland tillbaka med sitt nybildade band Dexys, kort och gott, och levererade, helt oväntat, årets bästa skiva. Jag golvades direkt och har inte kunnat sluta lyssna. One Day I’m Going To Soar är årets mest personliga skiva, nästan överladdad med känslor och liv, och framstod efter några lyssningar som den bästa temaskivan som någonsin har gjorts om att vara en vilsen gubbe. Kevin Rowland fyller 60 nästa år men 2012 kändes han mer vital än någon annan artist, med mer och viktigare saker att säga. One Day I’m Going To Soar berör mig från början till slut, med sina svängiga låtar och gripande texter, och även efter dryga 40 lyssningar har jag inte tröttnat. Den här skivan gjorde också att jag till slut grävde ned mig i de tre tidigare Dexys Midnight Runners-skivorna på allvar, och sammantaget är det årets överlägset mäktigaste musikupplevelse. Det fanns ingen som ens kunde komma i närheten av Kevin Rowland det här året.

Chromatics är ett av de där fantastiska banden som svenska medier helt har ignorerat under året. Det är synd, för fler borde upptäcka deras filmiskt dystopiska pop. Kill for Love börjar med tidernas starkaste Neil Young-cover och fortsätter med några fantastiskt vemodiga poplåtar, för att sen övergå i ett gäng instrumentala spår som gör att helheten känns väldigt mycket som ett soundtrack till världens coolaste 80-tals-scifi-noirfilm. Ruth Radelets röst är otroligt vacker och fängslande, och hon hade mig i ett fast grepp från det att jag hörde henne öppna munnen. Kill for Love är ett väldigt långt album och jag har sällan orkat lyssna på hela skivan från början till slut, medan de fem första låtarna (som alla är perfekta i sin avskalade enkelhet) har spelats väldigt ofta. Chromatics är storslaget sorgsna och väcker många känslor med väldigt små medel. The xx, som inte fick plats på listan, är stora fans och hade det funnits någon rättvisa i popvärlden hade självklart Chromatics varit större än dem.


3      3. Bat for Lashes – The Haunted Man
Jag hade lyssnat på Bat for Lashes tidigare men det var först med höstens The Haunted Man som jag verkligen förstod hennes storhet. The Haunted Man är en fascinerande skiva som tål, och kräver, att lyssnas på många gånger. De kryptiska texterna och de vackra melodierna tar några lyssningar att fastna för men sen blir det verkligen den perfekta skivan att förlora sig i. Natasha Khan poserade naken på omslaget, årets kanske snyggaste, och gjorde en skiva som sannolikt kommer leva vidare som en modern klassiker. Allt med The Haunted Man känns tidlöst och så avskalat att den nog alltid kommer kännas fräsch för de som upptäcker skivan.

4      4.  Love Antell – Gatorna tillhör oss
Gatorna tillhör oss är årets bästa svenska skiva. Varken Thåström, Markus Krunegård eller Jens Lekman hade någon chans på Love Antell när han gjorde sitt första album under eget namn. Det finns ingen person i musiksverige som jag gillar lika mycket som Love. Dels bottnar det förstås i den fantastiska musiken, med sitt ärliga och raka tilltal och den nakna sången. Men framförallt handlar det om att Love Antell vågar ta ställning. Sverige är ett land med en oerhört stark popscen där de flesta stora namn verkar vara lite diffust vänster, men det finns nästan ingen som vågar säga vad de tycker. Vi lever i tuffa tider, Sverige är ett dystert land, och en av de få saker som livar upp tillvaron och får oss att orka genom vardagen är bra musik. Då känns det också rimligt att artisterna och banden borde ta upp politiska frågor i sina låtar. Vill man lyssna på yngre politisk musik idag är man förpassad till hiphop där samhällskritiken blandas med lika delar haschromantik. Love Antell är den enda som vågar vara öppet politisk i sin musik, och för det älskar jag honom. Gatorna tillhör oss är en fantastisk skiva, något mer personlig än de skivor Love gjort med Florence Valentin, och en lysande rapport från dagens Sverige. Skivan blir bara bättre för varje lyssning och jag har inte tröttnat än. Love Antell är också en fantastisk liveartist. Jag har sett honom live tre gånger i år och det har alltid varit energiska och sympatiska spelningar, med skönt mellansnack och trevlig stämning. ”Kan du inte stå för nåt, kan du falla för vad som helst”.

5      5. The Walkmen – Heaven
The Walkmen borde vara världens största rockband. De borde, men är inte. Vore världen logisk, vilket den ju uppenbarligen aldrig har varit, hade The Walkmen blivit omfamnade som vår tids Rolling Stones. Det finns inget annat modernt band som låter lika självklara och samspelta som The Walkmen och Heaven är deras hittills bästa skiva. På Heaven föll alla bitar på plats och bandets sound fulländades. The Walkmen är dessutom ett av världens mest sympatiska band och jag ler varje gång jag lyssnar på Heaven. De är sorgligt överblickade här i Sverige men jag hoppas de kommer hit snart, då de är ett av de band som jag helst skulle vilja se live.   

Frankie Rose var tidigare trummis i Vivian Girls och Dum Dum Girls men när hon nu gör sin egen musik får hon verkligen briljera. Interstellar är en skiva som har följt med i hörlurarna nästan hela året. Det är en skiva full med självklara melodier, vacker sång och starka texter. Frankie Rose gör musik enligt ett väldigt enkelt recept, hon verkar tänka som en trummis när hon bygger sina låtar, och resultatet blir alltid väldigt bra. Interstellar är en av årets mysigaste skivor och jag är övertygad om att jag kommer fortsätta lyssna på den ibland.


Markus Krunegårds fjärde soloskiva var den skiva som jag längtat mest efter i år. Och Mänsklig värme levde verkligen upp till de höga förväntningarna. Den är inte lika bra som hans tidigare album men innehåller enbart starka låtar och stora doser av Markus signum, hans outsinliga värme. Markus fortsätter att vara en av Sveriges allra mysigaste och mest sympatiska artister. På promenaden är, tillsammans med Eldkvarns Alice, den finaste låten som någonsin skrivits om Norrköping, vår gemensamma hemstad. Jag älskar Markus och hans musik, vilket jag inte är ensam om. Jag har sett honom live två gånger i år och har sett en förändring åt det sämre hållet, jämfört med tidigare turnéer. Markus har blivit mer populär vilket märks på den större publiken, som består av oroande mycket svennar. Misstolka mig rätt, självklart är det bra om vanligt folk lyssnar på Markus istället för Swedish House Mafia, men det kommer alltid kännas fel att stå bredvid någon som ser ut att kunna rösta på moderaterna och digga en av mina favoritartister. Livesoundet har också blivit klart sämre då de flesta låtar kläs i någon slags folklig arenarock-skrud när de spelas live. Jag gillar alltså inte riktigt utvecklingen, men unnar självklart Markus alla nya fans. 

8      8. Mac DeMarco – 2
Mac DeMarco är en ung och charmig kanadensare som gillar Jonathan Richman och har en väldigt slapp och skön stil. Han vill ge intrycket av att vara en väldigt avslappnad kille, vilket han säkert är, men samtidigt är han väldigt produktiv och har släppt två skivor i år. ”2” som släpptes i höstas är den klart bättre av de två, full av sköna gitarrdrivna låtar med trevliga texter. Mac DeMarco är en riktig begåvning och någon att hålla ögonen på. Jag såg honom live i Stockholm för några veckor sedan och han var otroligt bra och säker på scenen. När det gäller nordamerikanska indieband, som brukar vara dryga och publikfrånvända medan Mac snarare var den raka motsatsen, är det helt klart en av de bättre spelningar som jag har sett.

9      9. Bob Dylan – Tempest
Live är han en skittråkig gubbstrutt men på skiva kan Bob Dylan fortfarande briljera. Tempest är hans 35e album och jämfört med hur han beter sig på scen låter han förvånansvärt bekväm, avslappnad och glad i studion. På Tempest får vi höra Bob Dylan som han borde låta, som den 71-åriga legend han är. Tempest är på riktigt, bra musik från början till slut. Det är beviset på att Dylan fortfarande kan, trots en del tvivel från min sida, leverera när han verkligen vill. Jag skulle inte bli ledsen om Dylan slutade att turnera helt och bara fokuserade på att göra bra album, på sina egna villkor.  

The Only Place är ingen fulländad skiva. Musikaliskt är den inte särskilt spännande, och jämfört med debuten Crazy For You hade den inte alls samma kraft och energi. Ändå är det en av de skivor som jag har tillbringat mest tid med i år. Trots de enkla låttexterna och de väldigt raka och simpla rocklåtarna har jag inte kunnat sluta lyssna. Och det beror förstås på att jag är väldigt svag för Bethany Cosentino, som bär hela Best Coast på sina tatuerade axlar. Allt handlar om henne och att lyssna på Best Coast är som att få en inblick i hennes vardag och ta del av hennes problem och glädjeämnen. Cosentino är charmig och sympatisk, omöjlig att ogilla, och jag kommer följa hennes karriär många är framöver. Hon är en av de där artisterna som börjar kännas som en kompis efter ett tag, och det gör att Best Coast alltid kommer kännas angelägna.

1      11.   Lana Del Rey – Born To Die
Jag var länge skeptisk till Lana Del Rey. Hon framstod som en dryg överklassbrud med ytliga låtar. Men när jag väl tog mig tid att lyssna fastnade jag för hennes fascinerande personlighet och lättlyssnade musik. Lana Del Rey må vara en svinrik överklasstjej, men hon har mer innanför pannbenet än de flesta artister som också spelas på radio. Hon använder den kommersiella poplåten, dock med ganska smakfull och tidlös produktion med en del modernare inslag, och gör något eget av det sönderspelade formatet. Partylåtarna känns ironiskt vemodiga och den allmänt dystra stämningen som ligger över hela skivan får Lana Del Rey att framstå som en smart och djupsinnig skildrare av det amerikanska samhället och den amerikanska kulturen. Hennes musik är lika catchy som tankeväckande och hon är nog den enda artist som klarar av att öppna en låt med orden ”My pussy tastes like Pepsi cola” och fortfarande behålla värdigheten.


1      12.   Purity Ring – Shrines
Purity Ring var årets coolaste band. De kommer från Montreal, ser tuffa ut och sångerskan Megan James har en väldigt speciell utstrålning. Hon är småmullig med burrigt hår och när hon sjunger låter hon lika mjuk som uppkäftig. Purity Ring har ett väldigt speciellt sound och de byggde varje låt på hela skivan kring det soundet. Först fastnade jag mest för den fenomenala Fineshrine, men allteftersom månaderna har gått sedan skivan släpptes har jag lärt mig att älska helheten. Purity Ring känns som ett piggare alternativ till xx eller ett fräschare jj, och det ska bli kul att se vad de gör härnäst.   

1      13.   Dr. John – Locked Down
Ett år äldre än Bob Dylan gör Dr. John äldst på den här listan. Trots att han är en av New Orleans största har jag aldrig varit något större fan av doktorn, och så här på ålderns höst hade jag räknat ut honom totalt. Jag såg honom live i New Orleans för tre år sedan, och även om det förstås var en speciell upplevelse, var det en väldigt sömnig spelning. Därför blev jag totalt knockad av Locked Down som är en av årets allra svängigaste skivor. Anledningen till att Dr. John låter så vital och groovy på Locked Down är inte att han har föryngrats sedan sist och hittat någon gömd livsgnista utan att han har samarbetat med geniet Dan Auerbach från The Black Keys som verkligen plockat fram det bästa ur gubben. Med Auerbach bakom sig gjorde Dr. John sin bästa skiva någonsin.

1      14.   Joel Alme – A Tender Trap
Joel Alme är en personlig favorit och jag har lyssnat mycket på alla hans skivor. A Tender Trap var inte lika bra som hans två tidigare album, men innehåll tillräckligt många fantastiska låtar för att jag återigen skulle fastna. Soundet är trevligt och Joel sjunger fantastiskt, samtidigt som han befäster sin position som en av Sveriges mysigaste och mest sympatiska artister. Jag kommer alltid gilla honom.

Det tog lång tid för Jens Lekman att komma tillbaka och I Know What Love Isn’t var kanske inte den skiva som alla hans beundrare hade väntat på i fem år. Istället för att göra gammeldags svängiga låtar med Jonathan Richman-roliga texter var det ett ganska vemodigt temaalbum om Jens brustna hjärta. Men vemodet klär honom lika bra som de tidigare lustigheterna och under hösten har skivan växt med varje lyssning. I Know What Love Isn’t är en riktigt bra skiva som känns mer personlig än något Jens Lekman har gjort tidigare.

8 kommentarer:

Stekspaden sa...

Off topic: Ett boktips om en massa bra tv-serier som förändrade tv-branschen -

http://www.amazon.co.uk/The-Revolution-Was-Televised-Slingers/dp/0615718299/ref=sr_1_2?ie=UTF8&qid=1355583616&sr=8-2

Finns även i Kindle-version.

Henrik Valentin sa...

Hej och tack för tipset! Den verkar ju riktigt intressant, lägger den i listan av böcker att inhandla framöver :)

Funderar lite på att skriva en lista över årets bästa TV, men det lär nog dröja en vecka eller två...

varldensbastamusik sa...

Bra researchat, och en sympatisk årslista.
Keep it up, du är ännu ung.

/Kobracai

ada sa...

genom din blogg hittade jag mac demarco för ett tag sedan. så tack för det!
Har du sett den här ryske killen dansa till Macs låt Dreaming? Tycker det var lite koolt :)
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=fyL28kfgCV8

angående krunegård så tyckte jag jättemycket om markusevangeliet och en del av dubbelalbumena men det senaste albumet verkligen inte. det blir bara sämre och sämre..

Henrik Valentin sa...

Haha, det var lite oväntat, men coolt, ja :)

På tal om ryssar som dansar måste jag ju också tipsa om höstens sensation "den ryska nakna piraten" som (åtminstone de tio första gångerna) alltid lyckas få mig på gott humör. En vansinnig video som spränger gränsen för vad som är smaklöst och stundtals når höjder av svårdefinierad genialitet.

http://nakedrussianpirate.com/

Man måste respektera hans entusiasm och ihärdiga höftrörelser!

Jag gillar ju som sagt senaste Markus-skivan, annars hade den inte fått vara med på listan. Finns några halvsvaga spår där, men helheten är faktiskt riktigt bra. Däremot har jag, åtminstone inledningsvis (nu börjar den fastna också!), haft jävligt svårt för hans senaste singel. Tycker han sänkte sig ordentligt när han skrev någon slags haschromantisk fjortistext. Känns smått patetiskt när vi har med en 33-årig familjefar att göra. En annan sak som gör mig konfunderad över Markus är de omogna och oläsliga (fulla av stav- och språkfel) meddelanden han lägger upp på sin Facebooksida ibland. Känns som att det är någon annan än den som skriver de där tänkvärda låtarna som skriver det där (och det kanske det är?)...

P.J. sa...


Mitt spontana intryck är att 2011 var bättre, fast det kanske beror på att jag började lyssna på fler nya genrer och mer kändes fräschare just därför. Förra året lyckades jag ju inte göra någon lista, då jag tyckte att det blev för svårt. De minsta valen tycks vara de mest ångestfyllda ibland, för mig, löjligt men sant. Mitt liv kanske består av för få avgörande val.

2012 ska dock få sina listor beståendes av eventuellt 50 LP och 5 EP. Jag har utkast, men de kommer troligtvis vara klara i början av januari och bör återfinnas på min tumblr. Vet inte om jag ska skriva något ytterligare, som du har gjort, vi får se.

Henrik Valentin sa...

Kör hårt P.J.! Klart du ska göra en lista med lite schyssta motiveringar (åtminstone för de tio första, om du ska ha hela 50 skivor på listan blir det nog sjukt jobbigt att slutföra den):)

Anonym sa...

2012 känns som ett svagare år jämfört med både 2011 och 2010.

Men en av årets höjdare är Lace curtains och deras Velvet underground-doftande the garden of joy and the well of loneliness. Michael Coomers gamla band Harlem var aldrig i närheten.

Woods, La sera, Tennis och Allo darlin släppte annars justa vax.