Finpop tycker till om Håkans nya skiva

Det kommer aldrig va över för mig. Och så är det nog. Det är snart 13 år sedan jag hörde Håkan Hellström för första gången och sedan dess har han gått från klarhet till klarhet. Lysande album utan svaga låtar, fantastiska livespelningar och en skön personlighet har gjort honom till Sveriges enda riktiga rockstjärna. Periodvis har hans musik betytt väldigt mycket för mig och enskilda textrader har lyft och burit mig genom jobbiga dagar. Den absoluta höjdpunkten var skivorna Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss där Håkan nådde oväntade höjder både textmässigt och musikaliskt. Kolikbarnet står sig som det bästa svenska rockalbumet någonsin, i jämn konkurrens med Thåströms Skebokvarnsv. 209. Jag dyrkar Håkan på alla sätt och därför känns det lite konstigt att yttra sig om hans nya skiva. Det känns nämligen obekvämt att erkänna att jag inte alls tycker att den håller samma nivå som hans tre senaste album. Att den inte, vare sig när det gäller texterna, sångerna eller melodierna, får mig att känna på samma sätt som de tidigare skivorna. Att jag kanske håller Hästpojkens nya skiva närmare hjärtat. Det känns som förräderi att ens påstå något sådant.

När jag fick tag på 2 steg från paradise, via en Flashback-länk sent på kvällen innan releasedagen, upplevde jag känslor av fullständig lycka. Jag stannade uppe halva natten, hoppade i sängen och lyssnade på skivan om och om igen. Det kommer aldrig va över för mig framkallar inte samma känslor, vilket visserligen inte är särskilt oväntat. Det senaste året har jag inte lyssnat lika mycket på Håkan som tidigare. Texterna berör mig inte riktigt på samma sätt som de gjorde för några år sedan. Kanske har jag blivit vuxen, kanske har musiken spelat ut sin roll. Att förhålla sig till Håkans nya skiva är svårt. Det är en riktigt bra skiva, men med Håkan Hellström måste man säga mer än så. Jag känner inte att jag kan slentrianhylla skivan på samma sätt som nästan alla kritiker har gjort. Som med alla stora artister som hållit på ett tag är det oundvikligt att inte jämföra allt Håkan gör med det som han gjort tidigare, och det är då jag börjar se svagheter med det nya albumet.

Mitt största problem med Det kommer aldrig va över för mig är soundet. Det är som Håkan bytt favoritband. Det sound jag älskade, och förknippade med honom – Eldkvarndrivet, Springsteeneuforin och Dylanskevheten – dominerar inte längre. Istället är det mer producerat, och därmed fulare och tråkigare, än tidigare. Jag trodde att Håkan och jag hade ungefär samma uppfattning om hur bra musik skulle låta men på förvånansvärt många låtar på nya skivan vänder han de gamla rockidealen ryggen och prövar något nytt. Det är inte dåligt, han har aldrig gjort en dålig låt, men kan omöjligt mäta sig med de tidigare skivornas rockperfektion. Istället för drivande melodier och medryckande rytmer är det synthar, tråkiga trummor och 80-talets mest hemska damkörsång som gäller den här gången. När Dylan gjorde Empire Burlesque kunde han skylla på det rådande 80-talet, och det vansinniga musikklimat som också drog ned Springsteen och Leonard Cohen i skiten, men vad ska Håkan skylla på? Tillfälligt hjärnsläpp? Jag saknar nerviga låtar som Dom där jag kommer från från förra skivan, och i brist på annat har mina favoritlåtar på Det kommer aldrig va över för mig blivit titelspåret och den syntiga Pistol, just för att de har rytm och driv. Det finns några låtar som hade kunnat passa in på Kolikbarnet eller Edelweiss men varken musikaliskt eller textmässigt håller Valborg eller Det tog så lång tid att bli ung samma nivå som Håkanklassiker som Jag har varit i alla städer och Gårdakvarnar och skit. Kanske är det orättvist att jämföra, men det är tyvärr oundvikligt.

En av många anledningar att älska Håkan Hellström är hans fantastiska texter. Trots alla klassiska ingredienser – tvivel, ångest, dåligt självförtroende och korta men intensiva lyckorus – når han inte samma nivåer som tidigare på det området heller, även när han namedroppar Morrissey och min lillebrors idol Kaspar Hauser. Vanligtvis gör hans låtar ett direkt och kraftigt intryck på mig, vissa fraser fastnar omedelbart och växer till odödliga citat. Sådana textrader finns på Det kommer aldrig va över för mig också – ”Ett år går fort mellan höghusen, men det kommer gå fint om du hänger med.” – men de är inte lika ofta förekommande och starka som på de tidigare albumen. Jag tycker uppenbarligen att det här är Håkans sämsta album, vilket inte är kul att konstatera, särskilt inte när det ändå är en bra skiva. Håkan är fortfarande Sveriges största artist och jag kommer lyssna på den här skivan resten av våren. Inför nästa album hoppas jag dock att han går tillbaka till ett rockigare sound och hittar ny inspiration till sina låttexter. Kanske kan han ta intryck av Thåströms Skebokvarnsv. 209 och Eldkvarns Limbo och börja skriva lite vuxnare och mer reflekterande låtar. Håkan har trots allt växt upp, en gång för alla, och det ska bli spännande att se hur han hanterar att passera 40.