The Men Who Stare at Goats

En långhårig Jeff Bridges, en skön titel och en tvålfager Ewan McGregor gjorde mig genast sugen på att se The Men Who Stare at Goats. Trailern var rolig och lagom utflippad och när jag fick reda på att boken som filmen bygger på var baserad på verkliga händelser var det inte längre något som kunna hålla mig från att se filmen. The Men Who Stare at Goats är bättre än vad jag hade väntat mig. Skådespelarna är grymma, humorn är skön och handlingen är oväntat bra och pårökt. Att något som försiggår här skulle ha någon som helst förankring i verkligheten känns osannolikt och otroligt. Direkt efter att jag kommit hem från biografen lade jag en beställning på boken The Men Who Stare at Goats. Filmen tar sig vissa uppenbara friheter, för att göra det hela ännu galnare, och det ska bli spännande att se vad boken har att säga.

The Men Who Stare at Goats stirrar på getter. Och genom att kanalisera sin psykiska energi får de getternas hjärtan att stanna. Ewan McGregor spelar en misslyckad journalist som nyss blivit dumpad av sin fru för en enarmad arbetskamrat. Hans liv suger och när Bush får den goda idén att invadera Irak bestämmer han sig för att åka dit som reporter. Han vill bidra med något och skildra den hemska verkligheten. Istället stöter han ihop med en mystisk mustaschprydd herre spelad av en lysande George Clooney . Han berättar övertygande att han är en Jedi-krigare, en soldat specialiserad inom det paranormala, på ett hemligt uppdrag. Journalisten har svårt att tro honom men snart har det börjat hända konstiga grejer, och han tvingas ifrågasätta verkligheten. Det visar sig att den åldrade soldaten tillhörde en hemlig division inom den amerikanska armén som efter fiaskot med Vietnamkriget faktiskt började jobba med flummiga hippieteorier om psykisk energi och paranormala fenomen. I ett gäng härliga flashbacks får man se divisionens uppgång och fall. Ledda av en New Age-insnöad och långhårig Jeff Bridges tränar de upp sig inom märkliga – och skrattretande – områden. Och många år senare får storyn sin upplösning medan Ewan McGregors journalist hittar sin plats i livet.

Regissören Grant Heslov har hittat ett perfekt tonläge med The Men Who Stare at Goats. Det finns en viss seriositet i filmen och New Age-fraktionen inom den amerikanska armén känns ibland inte helt otrolig. Samtidigt tillåtar han sig själv och skådespelarna att flippa ur hur mycket som helst. Det märks att skådespelarna hade kul när de spelade in den här vansinniga filmen, och det gör det också väldigt kul att se den. Det är absurt, bisarrt och mestadels väldigt roligt. Skådespelarna är perfekta i sina roller och det är många stora namn som gör grymma roller. En intressant aspekt av filmen är att det inte finns en enda kvinnlig roll. The Men Who Stare at Goats är freaks och utstötta som aldrig hade passat in någonstans. Av någon anledning hamnade de i armén där de om möjligt passade in ännu mindre. När de sedan blev upptagna i den paranormala fraktionen kändes det som att de hade hittat hem. För första gången var de lyckliga. De är män som skapar sig ett sammanhang och en gemenskap när världen sviker. The Men Who Stare at Goats har faktiskt något viktigt att säga på den punkten. Jag hade väldigt kul när jag såg The Men Who Stare at Goats, och hoppas att boken är lika underhållande.