Rädda Morrissey!

Morrissey skulle aldrig skada någon (bortsett från Jamie Oliver). Han är ingen Thomas Di Leva och verkar vara äkta vara. En älskvärd och sympatisk man som faktiskt har räddat många med sin musik. Han är ett skyddshelgon och ska som ett sådant behandlas. Men han har haft det tufft den senaste tiden. Häromdagen var det någon som kastade en ölflaska på honom under en spelning i Liverpool. Samma sak hände i Norge för mindre än ett halvår sedan. Och för några veckor sedan kollapsade han på scenen och fick föras till sjukhus. Dessutom har kritikerna vänt honom ryggen. Jag tycker fortfarande att Years of Refusal är ett av årets bästa album och sommarens spelning i Borås hör till det bästa som jag någonsin har sett. Jag förstår verkligen inte vad folk har emot Morrissey. Han verkar älska sina fans lika mycket som vi älskar honom. Men det verkar finnas många som inte kan tolerera honom. Det gör mig orolig. Jag kommer nog behöva trycka upp knappar med texten ”Rädda Morrissey!” och dra igång en räddningskampanj. Som om det inte vore nog med otur verkar det som att ingen har lagt märke till att det nyligen har släppts en ny Moz-skiva med b-sidor och annat fint. Samlingen har den lite underliga titeln Swords och på omslaget ses en bekymrad Morrissey ute i en skog. Det är lite märkligt, men det är ändå så att man blir lite varm av att se det. När man börjar lyssna blir man ännu varmare. Allt är kanske inte jättebra, men det är mycket möjligt att det är de här låtarna som kommer ta mig genom november. Morrissey behövs, och jag kan aldrig få för mycket av honom.

Den här typen av skivor riktar sig enbart till redan insnöade fans. Har man inte lyssnat särskilt mycket på Morrissey finns det många andra skivor som man borde lyssna på istället. Vauxhall and I till exempel. För vissa band och artister – The Clash, Håkan Hellström och The Smiths – känns b-sidesamlingar som något absolut nödvändigt, och de ger en ökad inblick och förståelse för musiken och människorna som vi älskar. Swords känns tyvärr aldrig riktigt helt oumbärlig. Albumet innehåller b-sidorna från Morrisseys tre senaste album, You Are the Quarry, Ringleader of the Tormentors och Years of Refusal, och representerar således 2000-talets och återkomstens Morrissey. Det är tre bra album, men inte bättre än de tidigare soloalbumen. Jag har aldrig köpt singlar och alla låtarna på albumet är därför nya för mig. Det känns väldigt kul och mysigt med Moz-material som jag inte har hört tidigare. Tyvärr får jag dock känslan av att de här låtarna blev b-sidor av en anledning. De var i många fall kanske inte tillräckligt bra för att få vara med på albumen. Lite som när man köpt sin favoritfilm på DVD och ser de borttagna scenerna och inser precis varför de blev borttagna – för att de hade dragit ner helheten. Men som sagt, jag kan inte få nog av Morrissey och därför fyller Swords en funktion. Det är få låtar på albumet som jag verkligen fastnar för, men inget känns heller överflödigt eller dåligt. Några trevliga låtar är The Never-Played Symphonies, Shame Is The Name och en fint omskriven version av Bowies Drive-In Saturday sprängfylld med New York Dolls-referenser. Bättre än b-sidorna är de livelåtar som spelades in i Warszawa tidigare i år. De är laddade med energi och inlevelse och får mig att tänka tillbaka på sommarens spelning och årets bästa dag.Under de hopplösa eftermiddagarna i biblioteket är det bara Morrissey som kan få mig att le.



Spotify