Paper Heart

Som filmintresserad är man alltid intresserad av att se ny och spännande film. De filmerna hittas inte alltid hos de stora biograferna, och man tvingas leta på andra ställen. Fristående biografer fyller därför en viktig funktion. Alla medelstora svenska städer har någon slags biograf som visar ”finare” film. I Norrköping finns Harlekinen och i Uppsala finns Fyrisbiografen. Ibland kan man ifrågasätta urvalet hos dessa biografer och salongerna känns ofta bristfälliga. Men att de överhuvudtaget finns är väldigt betydelsefullt. Det behövs ett alternativ till filmer från Hollywood. Igår besökte jag Kingstons motsvarighet till Harlekinen - The Screening Room. Det är nog den bästa fristående biograf som jag har besökt. Salongen var stor, bilden var skarp och ljudet var hyfsat. Dessutom var biljettpriset väldigt överkomligt. Filmen som visades var Paper Heart, en film som jag hade velat se sedan jag såg den charmiga trailern ett halvår tidigare. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att se den på en biograf. Paper Heart är en film som känns gjord speciellt för mig – och alla andra – som gillar Judd Apotow-filmer, och särskilt de mer intelligenta och varma beståndsdelarna i dessa. Den är mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas, och jag gick ut från biografen med ett stort leende på läpparna.

Charlyne Yi är inte särskilt känd, men har man sett henne en gång är det svårt att glömma henne. Hon är liten, underlig och ful på ett snyggt sätt. Dessutom är hon charmig och rolig. Därför borde hon ha en given karriär som birollsinnehavare i samtliga Judd Apatow-filmer. Charlyne är en amerikansk komiker med polare som Seth Rogen och Demetri Martin. Hon hade en liten roll i Knocked Up, som den underliga tjejen som hänger med det slappa grabbgänget. I Paper Heart är hon däremot med hela tiden. Filmen passar in i de senaste årens våg av quirky indiefilmer, men formen är något som jag inte har sett tidigare. Filmen utger sig för att vara en dokumentär – och delvis är det nog också det – men med flera partier, och en huvudstory, som är uppenbart spelade. I Paper Heart gör Charlyne Yi en dokumentär om sig själv och kärleken, tillsammans med några polare. Charlyne tror inte på kärleken och tror aldrig att hon kommer kunna älska någon. De åker runt i USA och intervjuar olika människor om kärleken. Deras berättelser illustreras sedan med charmiga pappdockor. Under arbetet med filmen träffar Charlyne Michael Cera. Honom förväntar jag mig att ni känner igen. Han har hunnit bli upptäckt, älskad och överexploaterad även på hemmaplan. Här gör han dock bättre ifrån sig än på länge. Michael Cera har spelat sig själv i varje film som han har varit med i, men här får han spela rollen under sitt eget namn. Och då blir det plötsligt jävligt bra. Charlyne och Michael blir kära. Men det är svårt att ha en normal relation när man ständigt blir förföljd av ett kamerateam. Paper Heart blir aldrig särskilt dramatisk och dokumentärkänslan är närvarande genom hela filmen. Alla spelar sig själva, och jag vill gärna tro att allt är på riktigt.

Paper Heart är en rolig och underhållande film. Charlyne Yi är väldigt speciell och sätter sin prägel på hela filmen. Stundtals blir det väldigt rörande. Jag har sällan tålamodet att uppskatta långfilmslånga dokumentärer men Paper Heart hade gärna fått vara ännu längre. Egentligen spelar det ingen roll om det vi får se är på riktigt eller inte. Hur många dokumentärer är egentligen ”sanna”? Formen gör Paper Heart mycket mer intressant än om det hade varit en vanlig spelfilm, och det är det enda som känns viktigt i sammanhanget. Jag hoppas att Charlyne Yi får något slags genomslag med den här filmen, och jag skulle gärna se henne göra återkommande roller i Apatow-producerade filmer.