Socialrealism i sin allra finaste form

När det gäller rockmusik och socialrealism finns det inga som är bättre än britterna. Brittiska socialrealistiska filmer brukar nästan alltid vara stilsäkra och meningsfulla. När jag var liten var socialrealism något som framkallade mardrömmar och jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt av att se de Ken Loach-filmer som mina föräldrar släpade hem från biblioteket. Numer delar jag deras kärlek och fascination för genren. Jag får en kick av att se filmer som utspelar sig i skitiga betongförorter där inte finns hopp för någon. Verkligheten berör. Andrea Arnolds nya film Fish Tank är brittisk socialrealism i sitt esse. Det är grått, närgående, upprörande och väldigt gripande. Och med en otroligt begåvad 18-åring i huvudrollen.

Fish Tank utspelar sig i en sådan där typisk grå brittisk betongförort där allt är åt helvete. Misären är total och alla verkar olyckliga och trasiga. Vad titeln anspelar på vet jag inte riktigt. Kanske att livet för de här människorna är som ett akvarium där de är dömda att simma runt utan någon större chans att ta sig ut. I ett hus med risiga loftgångslägenheter bor 15-åriga Mia och hennes lillasyster och mamma. Morsan kvalar in som den mest osympatiska och vidriga mamma som jag någonsin har sett på film. Hon är fruktansvärd mot sina barn och är totalt självupptagen och förstörd. Ett exempel på hur jävligt barnen faktiskt har det: mamman anordnar en klassisk spritfest mitt på dagen, bjuder in ett antal lika trasiga själar och tvingar in barnen i deras rum där de röker och dricker sprit. Det gör ont att se och jag blir både upprörd och förbannad. Mia, som inte passar in någonstans och alltid är ensam, har sin enda tillflykt i en obebodd lägenhet där hon dricker och dansar. Hon drömmer om att bli en dansare och studerar danserna i hiphopvideor. När mamman släpar hem en ny kille verkar Mias situation ljusna något. Han beter sig någorlunda vuxet och sympatiskt och ser hur utsatt Mia faktiskt är. Men snart börjar det bli uppenbart att han inte bara vill beskydda henne. Och kanske är de känslorna ömsesidiga. Kanske inte. Och eftersom det är en socialrealistisk film är allt dömt att bli ännu sämre än vad det redan var. De här människorna är sjunkande fartyg.

Fish Tank rör sig framåt i ett långsamt tempo. Tittarens relation till Mia byggs upp på ett bra sätt och även om hon är den sortens problembarn som de flesta av oss skulle undvika är det omöjligt att inte gilla henne. Debuterande Katie Jarvis gestaltar henne på ett fantastiskt sätt. Kameran följer henne väldigt nära. Allt känns motiverat och det blir aldrig tråkigt. Det är väldigt rörande, och samtliga skådespelare gör grymma prestationer. Filmen behandlar svåra frågor och den sista halvtimmen är ganska jobbig att se. Slutet är ändå lite hoppfullt. När sluttexterna börjar rulla till tonerna av Nas Life’s a bith (“Life's a bitch and then you die/That's why we get high/Cause you never know when you're gonna go”) känner jag mig omtumlad. Och det är mer än vad de flesta filmer lyckas med.