Finpop minns ett decennium av populärkultur

…eller ”Finpop tar sig vatten över huvudet”. Att gå från en ”årets bästa skivor”-lista till att i tio punkter försöka summera det senaste årtiondets populärkultur är ett stort steg. Men jag har gjort ett försök, och jag tycker faktiskt att jag har lyckats med den överväldigande uppgiften. Alla kommer givetvis inte hålla med. Det här är trots allt min blogg och min lista. Det här är mitt 2000-tal.

1. Uppvaknandet
För tio år sedan var jag tolv. Jag hade precis börjat intressera mig för musik och favoritbandet hette Ebba Grön. När det gäller mitt intresse för populärkultur – och förmodligen också allt annat i mitt liv – kommer 2000-talet vara den period som har satt djupast spår i mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska se fram emot efter det här. Jag har levt både i nutiden och i det förflutna. Jag har sett Taxi Driver tio gånger, lyssnat på alla Clash-låtar och torskat på Bob Dylan. Jag har sett över tusen filmer, lyssnat på flera timmar musik varje dag och rotat i arkiven. Jag är 22 år gammal och det känns redan som att jag har upptäckt allting. Det känns tråkigt att behöva skriva det, men jag är realist, och vet att jag aldrig kommer få samma kick ur vare sig film, musik eller litteratur igen. Allt jag gör i framtiden kommer vara för att försöka hitta tillbaks till det som jag upplevde under det här årtiondet.

2. Håkan Hellström
På våren år 2000, jag hade inte ens slutat sexan än, kom min mamma hem med en ny singel som hon påstod var det bästa hon hade hört sedan hon upptäckte Eldkvarn. Det var nästan ett halvår innan debutalbumet kom och ingen visste att Håkan Hellström skulle bli Sveriges största popstjärna någonsin. Till en början hade jag lite svårt att acceptera att jag gillade Håkan. När man är tolv år vill man inte gilla samma artister och band som sina föräldrar. Men vad ska man göra när ens föräldrar har den perfekta musiksmaken? Det var aldrig möjligt att göra någon tonårsrevolt hemma hos mig, och det var bara att gilla läget. Och fan vad jag har gillat läget. Jag älskar Håkan Hellström, och den kärlek jag har för honom växer sig bara starkare för varje dag. Utan att överdriva kan jag avslöja att jag lyssnar igenom alla hans album nästan varje vecka. Håkan fascinerar. Det är märkligt att han har blivit så stor. Han har lyckats ena fjortistjejer, Morrissey-pojkar, föräldrar och hela jävla Sverige med sina låtar om olycklig kärlek, utanförskap, pundigt leverne och ensamhet. Hans popularitet är osannolik, samtidigt som den gör mig lite lycklig eftersom det visar på att världen är lite bättre än vad jag ofta vill tro. Det finns ingen som Håkan och jag skulle kunna skriva böcker om min kärlek till hans musik. Men för tillfället för det räcka med konstaterandet att Håkan förändrade Musiksverige för alltid och att han är den person som bäst symboliserar det gångna årtiondet.

3. Bloggar och nedladdning
År 2000 hade vi ett 56k-modem hemma hos oss. Det känns sjukt avlägset idag, och jag försöker minnas lätet av modemet som ringer upp. Det har hänt så mycket, och det har förändrat vårt förhållande till populärkultur totalt. Plötsligt fanns allt tillgängligt. Jag är otroligt tacksam över att ha fått växa upp under den här perioden, även om jag ibland hävdar att jag hade velat vara född 1953 precis som min farsa. Så länge som man hade lust att upptäcka fanns det något fantastiskt att hitta varje dag. Det gjorde det lättare att hantera ensamheten. Med alla forum, bloggar och communities kunde man hitta människor som gillade samma saker som sig själv. Det spelade ingen roll att man gick i en naturvetarklass full med fotbollskillar, för när man kom hem kunde man kommunicera med indietjejer och serietidningsälskande förskolelärare framför datorskärmen. Världen öppnade sig. Några försökte stänga den igen. Men det är omöjligt. Jag älskar internet och nedladdning, och det har gjort mitt liv så oändligt mycket bättre. Utan nedladdning hade den här bloggen förmodligen inte existerat.

4. Kvalitets-TV
Gör lite snabbt en lista över de TV-serier som du gillar mest. Hur många av dem gjordes innan år 2000? Inte så många, antar jag. Jag vet inte riktigt när eller hur det hände, men någonstans i det tidiga 2000-talet blev plötsligt TV-serier mer intressanta än filmer. Det har gjorts så mycket bra TV de senaste tio åren att det plötsligt blev onödigt att gå på bio. Istället för att köpa film på DVD köper folk DVD-boxar med säsonger av TV-serier. Jag tror att TV-tittande som företeelse kommer få en allt mindre roll i våra liv, medan de där timmarna av kvalitetstid framför skärmen kommer skattas allt högre. Det finns så mycket bra att se att man inte behöver se skit längre. Några av de TV-serier från de senaste tio åren som jag gillar mest är The Office, LOST, Curb Your Enthusiasm, Sons of Anarchy och Dexter.


5. Kanye West
När jag först upptäckte hiphop var det genom svensk rap och grupper som The Latin Kings. Jag insåg att deras texter innehöll ungefär samma ingredienser som de som Ebba Grön hade skrivit dryga 20 år tidigare. Under något år gillade jag svensk hiphop mer än något annat. Jag har aldrig slutat intressera mig för hiphop, men efter att ha upptäckt The Clash var det en naturlig utveckling att leta sig vidare därifrån. När jag var 16 och nästan hade tröttnat helt och hållet på hiphop dök Kanye West upp. The College Dropout var en fantastisk skiva och står sig fortfarande som ett av årtiondets starkaste album. Kanye var någon slags motpol till den rådande gangstatrenden. Hans texter var smarta, beatsen medryckande och fascinerande och han blandade stilar på ett vilt men ändå smakfullt sätt. Tre helgjutna album och många kontroversiella utspel senare känns Kanye som en av de personer som har präglat det gångna årtiondet allra mest.

6. Episk film
Det känns inte som att det görs så mycket film i Hollywood nuförtiden. De satsar istället pengarna på säkra kort och gör svindyra mastodontfilmer med uttjatade storys som inte fungerar hemma framför datorn. Vill du se filmen måste du helt enkelt se den på bio. Annars kan du lika gärna skita i det. Samtidigt som det är skrämmande att alla salonger där det visas ”bra” film står ekande tomma måste jag medge att jag gillar att se de här storslagna filmerna. De mest tongivande ”episka” filmerna från de senaste tio åren är förstås Sagan om Ringen-filmerna. Det känns som att de filmerna satte något i gungning. Trenden med superhjältefilm har också varit väldigt tydlig. Den första Spider-manfilmen gjorde att jag återfick mitt intresse för superhjälteserier, och jag tycker fortfarande att det är lite upphetsande att se Marvel-loggan i början av deras filmer. Det senaste året har 3D-film gjort sin återkomst på svenska biografer och det storslagna har blivit ännu viktigare. Utvecklingen kommer leda till att de flesta enbart går på bio för att se storfilmer medan allt annat ses på TVn eller via datorn. Det kommer i förlängningen leda till att kvalitetsfilm blir alltmer sällsynt på vanliga biografer, vilket förstås är lite sorgligt. Men ofrånkomligt.

7. LDN
Den bästa rocken har alltid kommit från England. Efter 90-talets britpopvåg var det dock lite avslaget i några år. När nästa kull ungdomar hade växt till sig och började producera pop var det startskottet för LDN-scenen och den nya musik som jag har gillat mest de senaste åren. Med avstamp i föräldragenerations musik och The Clash uppblandat med soundet av vår tid gjordes fantastisk musik. Först ut var MySpace-fenomenet Lily Allen som med debuten Alright, Still gjorde ett av årtiondets mest självklara popalbum. Sen följde Jamie T, Jack Peñate och många andra. Framförallt fastnade jag för Jamie. Jag lyssnar annars mest på gubbrock och det var otroligt uppfriskande att höra musik från någon i ens egen ålder som delade ens musiksmak och dessutom verkade dela ens syn på livet och samhället. Det var äkta kärlek. Och jag blev otroligt glad när flera av artisterna som slog igenom för några år sedan följde upp sina debuter med lika helgjutna uppföljare under 2009. Det senaste unga bandet från London som har satt världen i gungning är The XX och det ska bli otroligt spännande att se hur nästa kull Londonkids spräcker våra trumhinnor av glädje.

8. Modern realism
Eftersom Finpop utger sig för att vara en litteraturblogg måste jag givetvis ha med en punkt som rör böcker på den här listan. Jag har läst många fantastiska böcker de här tio åren. Många har glömts bort, medan andra har gjort ett starkt intryck och aldrig tycks släppa taget. Min smak för litteratur har ändrats något enormt sedan jag var 12. Då var jag mest inne på fantasy och Tolkien. Lyckligtvis kom jag ur den perioden ganska snabbt. När jag var 13 ändrades allt i och med att jag läste Mästaren och Margarita. Den fick upp mina ögon för annan litteratur. Men det är fortfarande ”Mästaren” som är favoriten. Förutom värdelösa biografier och chiclit i snygg (men förrädisk) förpackning tycker jag att den stora litterära trenden under de här tio åren har varit magisk realism. Om ni kollar på listan över de senaste tio årens vinnare av Pulitzerpriset hittar ni 2000-talets tre bästa böcker Kavalier & Clays fantastiska äventyr, Middlesex och Oscar Waos korta förunderliga liv som alla skulle kunna kategoriseras som magisk realism. Även 2000-talets bästa skandinaviska bok Vi, de drunknade passar också in i genren. Jag älskar magisk realism. Så mycket att jag först övervägde att kalla Finpop för ”Magisk Realism”. Men Finpop fungerar onekligen mycket bättre.

9. Skäggrock
I slutet av 2000-talet är jag oändligt trött på den flanellklädda skäggrocken men under några år kändes det som att den var det finaste och fräschaste som fanns att tillgå (idag vet jag att skägg sällan är fräscht). Amerikanska män med flanellskjortor och yviga ansiktsbehåringar sökte sina rötter i The Byrds-skogar och på Beach Boys-stränder. Det blev stämsång och intimt, rörande och mäktigt och när man försökte kyssa dem kändes det väldigt strävt mot kinden. Jag var totalt nerkärad i Bon Iver, Fleet Foxes och många andra skäggmän. Det var en romans som gick över när jag efter något års uppehåll återigen hörde introt till Flyktsoda och vaknade upp, men jag minns kärleksaffären med värme. Jag trillar aldrig dit igen. Även om flanellskjortorna hänger kvar i min garderob.

10. Judd Apatow
Nedladdning och ensamhet ledde mig till Freaks & Geeks. Och trots att serien utspelade sig 1980 kände jag igen mig i allting – utom möjligtvis i det intensiva marijuanarökandet. Freaks & Geeks hade verkligen allt. Det var den bästa ungdomsskildringen som jag någonsin hade sett. Regin, skådespelet och manuset var så träffsäkert och exakt att det kändes som att man var en av de där ungdomarna. Kort efter att jag hade sett Freaks & Geeks började Judd Apatows enmansvälde över Hollywoodkomedierna. Han var plötsligt överallt och de skådespelare som han hade värvat tio år tidigare, framförallt Seth Rogen, dök upp i alla hans filmer. Jag blev – och är fortfarande – helt tagen och fascinerad av Apatows filmer. Jag har sett Knocked Up fler gånger än vad som borde anses hälsosamt. Förutom att Apatow är rolig utav helvete tycker jag att han har en enastående känsla för att skildra en viss sorts män och deras relationer med varandra. Jag tror Judd kommer dra ner lite på tempot de kommande åren, men det finns ingen som kan hota hans position. Jag kommer följa honom troget.