Crazy Heart

Det första som slår mig är att Jeff Bridges är ”jävligt lik Plura” och därefter ”helvete, vad bra han sjunger”. Countryfilmen Crazy Heart har precis gått upp på bio i Kanada. Jag har väntat på att få se den i flera månader. Jeff Bridges har blivit Oscarsnominerad för huvudrollen, men egentligen borde filmen vara nominerad i de flesta kategorierna (istället för all annan skit som underligt nog har kammat hem nomineringar i år). Crazy Heart är en av de bästa filmerna som gjordes förra året och det var länge sedan som jag fick en sådan kick av att gå på bio. Även om den inte har några specialeffekter som kan mäta sig med Avatar eller tråkig slapstickhumor som i Sherlock Holmes, är Crazy Heart det bästa som visas på biograferna just nu. Kanske är den inte tillräckligt mainstream för att få en ”bästa film”-nominering. Det är årets The Wrestler och Jeff Bridges gör en fenomenal rolltolkning. Filmen är baserad på en gammal bok från 80-talet om en avdankad countryartist och Robert Duvall – som gjorde huvudrollen i tidernas bästa countryfilm Tender Mercies – producerar och gör en grym roll. Crazy Heart är en uppvisning i storartat skådespel och hjärta, för alla oss som älskar dammiga amerikanska småstäder, ensamstående morsor och män som både ser ut och sjunger som Plura.

Jeff Bridges är en av mina absoluta favoriter. Det hade egentligen räckt med rollen som The Dude för min eviga beundran och respekt, men mannen med den skönt slappa kroppen (till skillnad från många andra Hollywoodgubbar ser han faktiskt ut att vara 60 år, vilket gör honom ännu mer beundransvärd) fortsätter att göra sköna roller. Countryartisten Bad Blake är hans mest imponerande prestation sedan The Big Lebowski. Han gör ett imponerande jobb med rollen, och hela tiden känns det väldigt trovärdigt och nedtonat. När jag kallade Crazy Heart för ”årets The Wrestler” så menade jag det verkligen. Bad Blake har mycket gemensamt med wrestlern Randy. Han slåss inte och försöker inte klamra sig fast vid det förflutna på samma desperata sätt, men annars är det i princip samma karaktär. Bad var en gång i tiden en stor countrystjärna. Han har han inte spelat in något nytt material på många år, men kan leva på några legendariska låtar som han gjorde i sina glansdagar. Bad är kraftigt alkoholiserad, har fyra misslyckade äktenskap bakom sig och har ingen kontakt med sin vuxna son. Spriten har förstört hela hans liv. Han åker från den ena staden till den andra och spelar i bowlinghallar och nedgångna barer. Det verkar inte finnas någon direkt ljusning. Förrän han träffar en journalist, spelad av en lysande Maggie Gyllenhaal, och blir kär. Hon har en fyraårig son, som spelas av den mest charmiga barnskådespelare som jag har sett på evigheter. Bad blir lite gladare, men det är svårt att göra slut med alkoholen när man har varit full större delen av sitt vuxna liv.

Crazy Heart är precis så bra som jag försöker få den att låta. När eftertexterna började rulla kände jag mig glad och stärkt. Jag kommer återvända till Crazy Heart många gånger. Om du och jag överhuvudtaget har något gemensamt kommer du älska den här filmen. Den är finstämd, välspelad och otroligt vacker. Musiken är också bra. Bad Blake har hamnat i skuggan av sin tidigare lärling, Tommy Sweet, som spelas av en långhårig och ruggigt övertygande Colin Farrell. Båda två sjunger själva. Och det låter oväntat bra. För första gången sedan Walk The Line känner jag mig sugen på att lyssna på ett soundtrack. I all sin enkelhet är Crazy Heart en fulländad film. Den andas Tender Mercies, whiskey och oändliga landsvägar.