Tre serieromaner

Med åren har mitt serieintresse förändrats. Jag har fortfarande samma osläckbara törst för serietidningar och jag läser onekligen mer serier än de flesta. Men läsandet – och vad jag läser – har förändrats. De superhjälteserier som jag brukade dyrka känns inte särskilt angelägna längre. För det mesta är de fyllda med samma gamla fighter och såpaintriger på repeat. Nu är jag främst på jakt efter serier som kan mäta sig med högklassiga romaner. Med välskrivna och intressanta berättelser som jobbar i harmoni med teckningarna. Dessutom har jag börjat tröttna på serietidningsformatet. Särskilt amerikanska serier som ges ut en gång i månaden i tunna drygt 20-sidiga häften har helt tappat charmen. Förr kunde jag hålla isär ett stort antal titlar och utan problem följa flera serier med de små månatliga doserna. Nu föredrar jag att läsa serieromaner och samlingsvolymer, trots att man vanligen får vänta mycket längre på dem. Det är mer bekvämt och upplevelsen blir på många sätt starkare. På samma sätt som en dålig serietidning alltid är bättre än en dålig bok, brukar de riktigt bra serietidningarna sällan vara lika bra som de bästa böckerna. Idag recenserar jag tre förhållandevis färska undantag. Det är tre serieromaner som fångar läsaren och där ord och bild flyter ihop på ett lysande sätt, och som med fördel kan läsas av läsare som inte brukar läsa serier. De fungerar utmärkt för dig som vill ha en inblick i hur serievärlden ser ut och fungerar långt bortom Kalle Anka och Fantomen.

The Impostor’s Daughter – Laurie Sandell
Självklart finns det bra chiclit, det är bara svårt att hitta den. Och jag kan ju knappats påstå att jag tillhör den rätta målgruppen. The Impostor’s Daughter är egentligen mycket mer än chiclit, men det är det ord som jag först kommer att tänka på när jag ska beskriva den. Laurie Sandell är en amerikansk tjejtidningshöjdare. Hon vet hur man skriver och tack vare sina grymma people skills har hon gjort många intima intervjuer med stora delar av den kvinnliga Hollywood-eliten. Dessutom har hon en väldigt intressant bakgrund och barndom. The Impostor’s Daughter är en slags självbiografi där hon gör upp med sin pappa – den stora bedragaren. Pappan är den centrala figuren i hennes liv och den som har påverkat henne mest och den här boken är hennes sätt att komma vidare med livet. Under Lauries uppväxt var pappan hennes stora hjälte men när hon har flyttat hemifrån börjar det gå upp för henne att allt som hon trodde om sin pappa inte var på riktigt. Det visar sig att pappan har jobbat stenhårt på att bygga upp en personlighet som helt saknar grund i verkligheten. För Laurie innebär det att hon börjar ifrågasätta hela sitt liv. Samtidigt som hon likt en detektiv undersöker sin pappas förflutna får vi följa henne genom taskiga relationer, tablettmissbruk och journalistkarriären. Det är ärligt och rörande. The Impostor’s Daughter hade kunnat bli en halvdan självbiografi med ett fult foto på Laurie på framsidan. Valet att göra den till en serieroman är ett intressant grepp. Det är ett mycket ambitiöst verk på 250 sidor. Lauries teckningar är sjukt snygga, på ett lite barnsligt men ändå fulländat sätt, med mycket färger och energi och balansen mellan text och bild är perfekt. Jag är enormt imponerad av The Imposter’s Daughter. Jag tvivlar på att Laurie Sandell kommer göra fler serieromaner men jag är övertygad om att den här kommer ha ett långt liv. För alla tjejer (och killar) som är intresserade av att läsa välskriven och intressant chiclit som lämnar ett bestående intryck är The Impostor’s Daughter ett givet köp.

The Unwritten – Mike Carey och Peter Cross
Vertigo är en del av det stora amerikanska DC Comics, förlaget som bland annat ger ut Batman och är Marvel Comics enda egentliga konkurrent. Frågar du vilken serienörd som helst om Vertigo kommer du inte kunna få tyst på honom. Vertigo står för kvalitet, och plockar du upp en graphic novel med Vertigo-loggan på framsidan har du garanterat trevlig läsning framför dig. De senaste 20 åren har den större delen av de bästa och mest minnesvärda amerikanska serierna getts ut på Vertigo. Serierna produceras uteslutande för en vuxen och enormt kräsen publik. De flesta av serierna har övernaturliga inslag men innehåller ofta stora mängder våld och sex och berättelserna är ofta komplicerade och invecklade. Teckningarna är alltid snygga och manusen är mer välskrivna än vad som är brukligt. Sedan min Vertigo-favorit Y:The Last Man tog slut för två år sedan har jag haft problem att hitta något nytt ur deras katalog som tilltalar mig på samma sätt. Den nya serien The Unwritten har dock en stor chans att älskas och följas av mig de kommande åren. Den första samlingsvolymen av serien, som samlar de fem första lösnumren, gavs ut för några veckor sedan. The Unwritten har blivit sönderhyllad av alla seriekritiker och förutspås att bli nästa stora grej från Vertigo. Det är inte svårt att förstå varför. De fem första numren kastar läsaren in i en spännande och fascinerande värld.

Tom Taylor är son till en försvunnen och världsberömd författare. Tom stod modell för huvudpersonen i pappans serie ungdomsböcker, som påminner enormt mycket om Harry Potter. Sedan fadern försvann åker Tom runt på konvent och signerar böcker för att överleva. På ett av konventen får han en jobbig fråga av en journalist. En fråga som tvingar honom att ifrågasätta hela sin existens. Det verkar som att gränsen mellan fiktion och verklighet är ganska tunn. Och med en gedigen kunskap om litterära platser beger sig Tom ut i världen för att finna sanningen om sig själv och sin pappa. Det märks redan efter ett par sidor att The Unwritten är ett väldigt ambitiöst verk som har potential att fortsätta i samma anda i flera år. Mike Carey har skapat en imponerande värld där världslitteraturen spelar en mycket viktig roll och där den sympatiska hjälten kommer få stora problem att överleva. I de första numren avslöjas inte mycket, men ett kraftigt sug efter fortsättningen skapas. Det femte numret utspelar sig för hundra år sedan och kretsar kring Rudyard Kipling. Vi inser att Tom Taylors fiender har funnits väldigt länge och att de har stor makt över litteraturen. Peter Cross teckningar är snygga och rena, och för tankarna till 90-talets Vertigo-serier som Sandman och Preacher. Jag kommer fortsätta läsa The Unwritten och ser fram emot nästa samlingsvolym. Jag tror att det är en serie som passar dig som gillar TV-serier som LOST och inte har något emot fantasy – så länge som den är genomtänkt och gripande. ”Stories are the only thing worth dying for”.


Luna Park - Kevin Baker och Danijel Zezelj
Luna Park ges också ut av Vertigo men är till skillnad från The Unwritten en avslutad historia. Den här serien saknar också övernaturliga inslag, även om det kanske hade gjort den mörka berättelsen lite ljusare. För Luna Park är en av de mest tragiska och otäcka serier som jag har läst de senaste åren. Kevin Baker är en kreddig romanförfattare som har skrivit flera kritikerrosade historiska romaner om arbetarklassens New York. Luna Park tar avstamp i nutidens Coney Island, en New York-stadsdel som är känd för sina nöjesfält, strandpromenader och sin stora ryska befolkning. Alik Strelnikov är en rysk gangster som utför smutsiga jobb för att få råd till det heroin som han behöver för att jaga bort de hemska minnen som hemsöker honom. En bit i taget får vi reda på vad som har hänt i Aliks liv. Det visar sig att det är en berättelse som har upprepats genom historien och på ett snyggt sätt kastas vi fram och tillbaka i tiden. Samtidigt som vi följer Alik i nutidens New York där han fattar det ena dumma beslutet efter det andra får vi veta hur det var för ryska invandrare i staden hundra år tidigare. Luna Park är en imponerande och avancerad serie som är ovanligt välkomponerad. Danijel Zezeljs teckningar förstärker mörkret och helvetet och de är mycket effektiva. Luna Park rekommenderas till alla som vill läsa en serieroman som ger dig allt som du inte kan få från en vanlig roman. Om du dessutom gillar hårdkokta kriminaldramer, smutsiga New York-vyer och ryssar blir det inte mycket bättre än så här. Om Luna Park ger dig sug efter mer kan jag rekommendera Ed Brubaker lysande Criminal som ges ut av Marvel och finns samlad i flera volymer med avslutade, stenhårda storys.