Jag vet inte hur det känns för dig, men jag känner mig inte enbart positiv till det här med midsommaraftonen. Den här dagen är det lätt att känna sig misslyckad. Midsommaraftonen får ju ändå ses som sommarversionen av nyårsaftonen. Det är två dagar som fungerar som viktiga statusmarkörer. Är du lycklig och framgångsrik firar du midsommaraftonen ute i skärgården med dina närmaste vänner, god mat och sprit. Om du stannar i staden är det bäst att du håller dig gömd och inte snackar högt. Gatorna ligger öde och om du mot förmodan skulle bli sedd kan du lätt få en loserstämpel som kan vara svår att tvätta bort. Midsommaraftonen kan vara utmärkt för självömkan och mörka tankar. Eller så ser du den här dagen för vad den är: en borgerlig ryggdunkardag som aldrig har fört med sig något kul eller värdefullt annat än taskigt väder och ihärdiga bakfyllor. Hade Jamie T varit svensk hade han förmodligen skrivit
en låt om midsommar - ”And why is it Midsummer’s Eve is always shit?”. Det är dock svårt att avliva alla traditioner och om du ändå vill fira, men inte har något vettigt sällskap, har Tove Jansson skrivit två fantastiska sommarböcker - Sommarboken och Farlig midsommar. Tillsammans med Tove – som är en mästare på att skildra olika årstider som de faktiskt känns – kommer du få en bättre midsommarafton än Melker och alla de där andra jävlarna. Medan du läser kan du dessutom lyssna på den
perfekta midsommarmusiken, serverad i Spotify på klassiskt Finpop-manér.
Farlig midsommar handlar förstås om mumintrollen. För att vara en blogg skriven av en kille född 87 har det förekommit oväntat många muminrelaterade texter här på Finpop. Men det är bara att konstatera att Toves fascinerande små berättelser har haft en väldigt stor betydelse för mig. Jag älskar mumintrollen av hela mitt hjärta och det är en kärlek som bara växer hela tiden. Jag tror det är omöjligt för mig att växa ifrån mumintrollen. De kommer följa med mig vart jag än går. Farlig midsommar är en av mina absoluta muminfavoriter. Den har allt det där som gör att jag älskar Toves sagovärld. Här finns ett lagom spännande äventyr, lite samhällskritik, illa dolt förakt mot översittare och en massa melankoli. Dessutom gör Lilla My sin mest minnesvärda prestation. Som de andra muminböckerna är Farlig midsommar en kort bok, tryckt med hyfsat stor text och många illustrationer. Farlig midsommar innehåller några av Toves allra finaste muminbilder. Min favorit är nog den där Snusmumriken hittar Lilly My i vassen. Det kommer aldrig skrivas barnböcker som Farlig midsommar igen. Tove Janssons sätt att skriva hör till en svunnen tid som omöjligt kan komma tillbaka. Dramaturgin, bildspråket och känslorna känns på flera sätt avlägsna men det gör inte boken daterad. Snarare blir det bara alltmer uppenbart hur unika och viktiga Tove Janssons böcker fortfarande är. Det finns helt enkelt ingen som Tove. Farlig midsommar är tokmysig, fin och tänkvärd. Den stannar kvar och är dessutom väldigt somrig. För några år sedan kom en dockfilm baserad på boken. Den är förstås tänkt för mycket små barn (till skillnad från Toves första muminserie som ju var ”förbjuden för mycket små barn”) och jag undvek länge att se den. Men efter att ha sett några bilder av de helcharmiga dockorna kunde jag inte längre hålla mig. Igår kväll var det dags. Och även om jag uppenbarligen inte hör till den rätta målgruppen kunde jag inte låta bli att gilla filmen. Den var charmig och trogen förlagan på ett föredömligt sätt. Det är svårt att inte bli glad av att se små mumintroll som springer omkring och ojar sig på finlandssvenska.
Sommarboken är den första Tove Jansson-bok som jag läser som inte är en muminbok. Hon skrev ju flera romaner efter att hon hade lämnat mumintrollen åt sina egna öden, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag har läst dem. Sommarboken gav dock mersmak. För trots att den inte handlar om Mumindalen är det aldrig något tvivel om att Tove har skrivit boken. I tonen påminner den lite om de senare muminböckerna. Det finns ingen direkt kronologi och det händer inget särskilt. Sommarboken utspelar sig under några somrar och skildrar relationen mellan en farmor och hennes barnbarn, baserade på Toves mamma Ham och hennes brorsdotter
Sophia, som numer arbetar med företaget Moomin Characters som förvaltar och ser till att ingen våldtar Toves karaktärer. Sommarboken är väldigt mysig att läsa. Bara några få dagar efter att ha läst den minns jag inte riktigt vad den handlar om. Men känslan finns kvar. Det är Toves förmåga att fånga känslan av sommar som gör Sommarboken till en riktigt gripande bok. För Tove handlade det inte bar om sol och bad, utan sommaren innebar också vemod, ensamhet och förändringar. Samspelet mellan barnbarnet och farmodern – som befinner sig i livets ytterkanter – är skildrat på ett väldigt fint sätt som förstärker den här märkliga känslan av ”sommar. I Sommarboken finns självklart att Midsommar-kapitel. Hädanefter tänker jag också kalla midsommar Johanne, som många finlandssvenskar verkar göra. Johanne låter ju otroligt mycket vackrare. Allra finast är dock kapitlet om en egensinnig katt som Sophia får en sommar. Jag misstänker att jag kommer återkomma till Sommarboken många gånger. Den är lika mycket sommar som jordgubbar och iskalla sjöar.
Jag vet inte hur det känns för dig, men jag känner mig inte enbart positiv till det här med midsommaraftonen. Den här dagen är det lätt att känna sig misslyckad. Midsommaraftonen får ju ändå ses som sommarversionen av nyårsaftonen. Det är två dagar som fungerar som viktiga statusmarkörer. Är du lycklig och framgångsrik firar du midsommaraftonen ute i skärgården med dina närmaste vänner, god mat och sprit. Om du stannar i staden är det bäst att du håller dig gömd och inte snackar högt. Gatorna ligger öde och om du mot förmodan skulle bli sedd kan du lätt få en loserstämpel som kan vara svår att tvätta bort. Midsommaraftonen kan vara utmärkt för självömkan och mörka tankar. Eller så ser du den här dagen för vad den är: en borgerlig ryggdunkardag som aldrig har fört med sig något kul eller värdefullt annat än taskigt väder och ihärdiga bakfyllor. Hade Jamie T varit svensk hade han förmodligen skrivit en låt om midsommar - ”And why is it Midsummer’s Eve is always shit?”. Det är dock svårt att avliva alla traditioner och om du ändå vill fira, men inte har något vettigt sällskap, har Tove Jansson skrivit två fantastiska sommarböcker - Sommarboken och Farlig midsommar. Tillsammans med Tove – som är en mästare på att skildra olika årstider som de faktiskt känns – kommer du få en bättre midsommarafton än Melker och alla de där andra jävlarna. Medan du läser kan du dessutom lyssna på den perfekta midsommarmusiken, serverad i Spotify på klassiskt Finpop-manér. 
Farlig midsommar handlar förstås om mumintrollen. För att vara en blogg skriven av en kille född 87 har det förekommit oväntat många muminrelaterade texter här på Finpop. Men det är bara att konstatera att Toves fascinerande små berättelser har haft en väldigt stor betydelse för mig. Jag älskar mumintrollen av hela mitt hjärta och det är en kärlek som bara växer hela tiden. Jag tror det är omöjligt för mig att växa ifrån mumintrollen. De kommer följa med mig vart jag än går. Farlig midsommar är en av mina absoluta muminfavoriter. Den har allt det där som gör att jag älskar Toves sagovärld. Här finns ett lagom spännande äventyr, lite samhällskritik, illa dolt förakt mot översittare och en massa melankoli. Dessutom gör Lilla My sin mest minnesvärda prestation. Som de andra muminböckerna är Farlig midsommar en kort bok, tryckt med hyfsat stor text och många illustrationer. Farlig midsommar innehåller några av Toves allra finaste muminbilder. Min favorit är nog den där Snusmumriken hittar Lilly My i vassen. Det kommer aldrig skrivas barnböcker som Farlig midsommar igen. Tove Janssons sätt att skriva hör till en svunnen tid som omöjligt kan komma tillbaka. Dramaturgin, bildspråket och känslorna känns på flera sätt avlägsna men det gör inte boken daterad. Snarare blir det bara alltmer uppenbart hur unika och viktiga Tove Janssons böcker fortfarande är. Det finns helt enkelt ingen som Tove. Farlig midsommar är tokmysig, fin och tänkvärd. Den stannar kvar och är dessutom väldigt somrig. För några år sedan kom en dockfilm baserad på boken. Den är förstås tänkt för mycket små barn (till skillnad från Toves första muminserie som ju var ”förbjuden för mycket små barn”) och jag undvek länge att se den. Men efter att ha sett några bilder av de helcharmiga dockorna kunde jag inte längre hålla mig. Igår kväll var det dags. Och även om jag uppenbarligen inte hör till den rätta målgruppen kunde jag inte låta bli att gilla filmen. Den var charmig och trogen förlagan på ett föredömligt sätt. Det är svårt att inte bli glad av att se små mumintroll som springer omkring och ojar sig på finlandssvenska. 
Sommarboken är den första Tove Jansson-bok som jag läser som inte är en muminbok. Hon skrev ju flera romaner efter att hon hade lämnat mumintrollen åt sina egna öden, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag har läst dem. Sommarboken gav dock mersmak. För trots att den inte handlar om Mumindalen är det aldrig något tvivel om att Tove har skrivit boken. I tonen påminner den lite om de senare muminböckerna. Det finns ingen direkt kronologi och det händer inget särskilt. Sommarboken utspelar sig under några somrar och skildrar relationen mellan en farmor och hennes barnbarn, baserade på Toves mamma Ham och hennes brorsdotter Sophia, som numer arbetar med företaget Moomin Characters som förvaltar och ser till att ingen våldtar Toves karaktärer. Sommarboken är väldigt mysig att läsa. Bara några få dagar efter att ha läst den minns jag inte riktigt vad den handlar om. Men känslan finns kvar. Det är Toves förmåga att fånga känslan av sommar som gör Sommarboken till en riktigt gripande bok. För Tove handlade det inte bar om sol och bad, utan sommaren innebar också vemod, ensamhet och förändringar. Samspelet mellan barnbarnet och farmodern – som befinner sig i livets ytterkanter – är skildrat på ett väldigt fint sätt som förstärker den här märkliga känslan av ”sommar. I Sommarboken finns självklart att Midsommar-kapitel. Hädanefter tänker jag också kalla midsommar Johanne, som många finlandssvenskar verkar göra. Johanne låter ju otroligt mycket vackrare. Allra finast är dock kapitlet om en egensinnig katt som Sophia får en sommar. Jag misstänker att jag kommer återkomma till Sommarboken många gånger. Den är lika mycket sommar som jordgubbar och iskalla sjöar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar