torsdag 3 juni 2010

Försommarpop

Juni och sommaren är här. Det finns visserligen bra saker med juni. Som grönska, jordgubbar och traditionell läsning av Farlig midsommar. Men mestadels är juni en skitmånad. Alla TV-serier tar uppehåll och plötsligt måste man åka på festival för att få se bra band spela live. Allmänheten hetsar upp sig över värmen och börjar driva runt i smaklösa outfits. Ungdomar tar studenten och gör stadens gator osäkra med sitt fruktansvärda fyllevrålande av Seven Nation Army-riffet. Helvetet kulminerar på midsommaraftonen - den utan konkurrens grisigaste och obehagligaste svenska högtiden. I juni är depression det enda sundhetstecknet och om man funderar ovanligt mycket över ”meningen med livet” den här tiden av året anser jag att man bara är hälsosam och självständig. Men världen kommer inte gå under den här sommaren heller. Mumindalen må svämma över, men så kul ska vi inte ha det här. Lyckligtvis finns det bra musik att fördriva sommaren med. De tre bästa skivorna just nu överraskar inte på något sätt. Det är pålitlig försommarpop med fina melodier, vackra stämmor och stabila texter. Och ibland kan lite förutsägbar pop vara precis vad som behövs för att uthärda en pärs.

Stornoway – Beachcomber’s Windowsill
För två år sedan var jag väldigt förtjust i gruppen Fleet Foxes. Det är jag inte längre. Jag är skittrött på deras musik och vill inte se ett enda jävla skägg till. Det får räcka nu. Det är kanske därför som jag tycker att Janelle Monáes The ArchAndroid är årets bästa skiva. Hon är raka motsatsen till de mesiga helskäggen. Till en början var jag lite skeptisk till Stornoway. Lät de inte lite misstänkt likt Fleet Foxes? Men efter några genomlyssningar är den där känslan som bortblåst. Jag gillar Stornoway. Som fan. De gör riktigt fin och levande musik som verkligen griper tag om hjärtmuskeln och vägrar släppa taget. De låter sig inte låsas av sin folkstämpel utan vågar leka lite med uttrycken. Jag tycker att det funkar förträffligt. Deras texter är fina och Beachcomber’s Windowsill känns som en perfekt sommarskiva. Låtarna lämnar en lite melankolisk men samtidigt upplyftande känsla efter sig, som får mig att se fram emot nästa gång jag ska lyssna på dem.

Teenage Fanclub – Shadows
Jag är alldeles för ung för att ha en relation till många band. Särskilt de som var stora på 90-talet. Mitt musikintresse är som bekant väldigt stort och jag tror mig ha rätt bra koll på 60-,70- och 80-talens storheter. De som har gått till historien och finns med på alla topplistor. 00-talet har jag också bra koll på. Men 90-talet får ändå ses som ett synnerligen pissigt decennium för popmusik. Bortsett från Nirvana, Makaveli, Olle Ljungström och några till får 90-talet ställa sig i skamvrån. Det är bara de som hade sina ”bästa år” när det begav sig (läs Andres Lokko) som måste påtrycka att det faktiskt fanns bra och viktig musik back then. Teenage Fanclub är ett av de där banden som man ska vara åtminstone 10 år äldre än mig för att ha någon riktig relation till. Jag har ignorerat dem fram till nu. Men när en skiva drar hem skyhöga betyg i både DN och SvD är det Finpops plikt att lyssna. Och gubbarnas nya album Shadows är mycket riktigt en fin liten skiva. Det låter kompetent och alla de influenser som namedroppas av de lyriska recensenterna är uppenbara. Teenage Fanclub är ett band som vet hur man snickrar vackra harmonier och hur man behärskar rockens standardinstrument. Texterna är det heller inget fel på. Shadows är en skiva som man förmodligen kan ha behållning av juni ut. Men man bör inte heller bortse från att Teenage Fanclub låter som nästan alla andra popband. Det är bra och bitvis medryckande, men knappast unikt. Men för att ha överlevt 90-talet låter de mycket bra. Teenage Fanclub har sysslat med musik sedan 1989. En annan som har varit aktiv lika länge är Neil Hannon med sitt The Divine Comedy. Han har ett nytt album ute som inte är särskilt kul. Men den första singeln At The Indie Disco är riktigt snärtig.

Tame Impala – Innerspeaker
Det svenska flumbandet Dungen är uppenbarligen mycket större i USA än hemma i Sverige. Det beror nog på att den amerikanska rockpubliken är betydligt mer drogliberal än den svenska och när de långhåriga nordmännen ställer sig på scen och sjunger obegripligheter är det inget annat än ”Awesome!”. Här hemma är det ju traditionellt sett bara byfånarna som experimenterar med droger och de har bara tagit till sig reggae som den svenska flummusiken. Dungen kommer aldrig gå hem på hemmaplan. Jag uppskattar några av deras låtar men de ofta genomusla nonsenstexterna gör mig mest frustrerad efter några minuter. Det är nog bättre om man inte förstår vad som sjungs. Däremot respekterar jag Gustav Ejstes för vad han tillsammans med Anna Järvinen fick till på hennes senaste skiva, den lysande Man var bland molnen, som ljudbildsmässigt är bland det bästa som någonsin har spelats in i Sverige. Den här utläggningen om Dungen kanske kan kännas lite omotiverad, men faktum är att det australiensiska bandet Tame Impala många gånger låter precis som Dungen. Soundet är som hämtat från Dungens senaste skiva, 4, men de unga flummarna har faktiskt lyckats göra ett bättre album än sina svenska motsvarigheter (och förebilder?). Vad vi snackar om här är väldigt flummig psykedelisk rock. Det har förmodligen gått åt en hel del knark under inspelningen. Det kan man tycka vad man vill om, men bra låter det. Innerspeaker är ett riktigt trevligt album som inte kommer till sina fulla rätt förrän man har lyssnat på det från början till slut. Trots allt flum är Tame Impala ett otroligt ambitiöst band och debuten Innerspeaker imponerar på flera sätt. Flera av texterna är riktigt bra och soundet är fantastiskt. Du behöver inte vara påtänd för att uppskatta Tame Impala, och Innerspeaker är ett perfekt album att dra igång en slö morgon då du inte har några andra planer än att överleva juni.

6 kommentarer:

Henrik Lowe sa...

Efter att ha läst dina texter ett bra tag nu måste jag ta och tacka för en utsökt blogg som gjort att jag upptäckt mycket populärkultur som annars skulle gått obemärkt förbi. Ska definitivt kolla in även dagens tips.
Har du lyssnat på Oskar Linnros debut? Jag var först ganska skeptisk till den men nu efter fyra-fem genomlyssningar känns det som att det kan vara bästa svenska popen sen Håkans glansdagar. Med stor reservation förstås.

Återigen, tack för allt!

Henrik Valentin sa...

Hej och tack så jättemycket för berömmet! Jag blir alltid lika glad när jag får bekräftelse på att det faktiskt finns de som gillar och läser det som jag skriver (vilket inte är någon självklarhet) :)

Jag hade bara hört (och gillat) Ack, Sundbyberg tidigare, men nu under eftermiddagen har jag tagit mig igenom Vilja bli två gånger och jag gillar det jag hör :) Det känns som att det kommer behövas fler lyssningar för att fastna helt, men det finns helt klart potential. Måste medge att jag också har varit skeptisk mot Oskar. Det beror väl lite på den bild som man fick av honom (en kaxig och snygg kille som alltid har haft det lätt för sig) när man bekantade sig med Snook. Men det var ett tag sen, och efter att han producera Veronica Maggio har min respekt för honom vuxit. Och med den här skivan växer den ännu mer :)


Här kommer förresten ett till skivtips till alla som inte kan få nog av somrig indiepop. Wild Nothing kallar de (han?) sig, de är Pitchfork-hajpade och debutalbumet Gemini innehåller flera riktigt bra låtar. http://open.spotify.com/album/3oPuSNDpKa84WJLWstHomV

elzplz sa...

Tackar för tipsen! Ska genast lyssna in mig.

Föressten - har påbörjar "A Drifting Life" (du som fick upp mina ögon för den), så det får jag också tacka för!

Henrik Valentin sa...

Hoppas du gillar A Drifting Life, elzplz :) Vill du läsa mer manga i sommar tycker jag du ska läsa den superfina Solanin (http://finpop.blogspot.com/2010/04/japanska-ungdomsskildringar-nu-och-da.html). Hela serien finns samlad i en rätt trevlig och billig volym, http://www.bookdepository.co.uk/book/9781421523217/Solanin <-- Min favoritsajt för engelskspråkig litteratur :)

elzplz sa...

Tackar, tackar! Jag ska införskaffa mig Solanin så fort jag är klar med A Drifting Life (plöjt 400 sidor på en dag nu). :)

Fredrik sa...

Fin kommentar om att produktionen som Gustaf Estjes gjort på Anna Järvinens senaste är något i hästvägar. Den är lite som en ny version av Jazz på svenska.

Men tar man sig tid att även lyssna på Dungens "4" ordentligt, så är prouktionen minst lika vacker på minst 4/5 delarna av låtarna. Den sista femtedelen kan man dock med fördel hoppa över.