Finpop i Bryssel

Efter att ha varit borta från Sverige och Norrköping i nio månader kändes det lite skumt att vara tillbaka. Det var längesedan som jag var helt ledig och jag har ganska stora problem att ta det lugnt och luta mig tillbaka. Jag är ofta rastlös och vill gärna ha saker att göra. Hur mycket jag än vill lägga mig på sängen och bränna av en hel säsong av någon trevlig TV-serie kan jag inte göra det. Jag börjar jobba på måndag och jag antar att de här problemen kommer försvinna då. När jag har saker att göra drömmer jag om att ta det lugnt och bara försvinna. Men när jag inte har något att göra kan jag inte riktigt ta det piano. Motsägelsefullt, men det är sådan jag är. Efter att ha varit hemma i tre veckor drog jag helt spontant i väg till Bryssel. Jag hittade en billig resa och en kille att bo hos och dessutom hade jag sedan tidigare varit sugen på att spana in det nyöppnade Hergé-museet någon timme utanför Bryssel. Jag hade aldrig varit i Belgien tidigare och egentligen var jag inte jättesugen på att uppleva Belgien som land. Däremot har jag alltid varit sugen på att utforska landets rika serietidningskultur så det var med väldigt nördiga tankar som jag satte mig på flyget mot Bryssel.

Det visade sig att Bryssel är en rätt cool stad. Delar av staden är otroligt fina och det är tokmysigt att flanera runt i de gamla stadsdelarna. Ölen är god och billig och tunnelbanan är som gjord för plankning. Folket verkade i allmänhet var vettiga, trevliga och generösa. Och har man varit i Sverige ett tag är det självklart något som uppskattas. Gillar man serietidningar är Bryssel verkligen himlen. Det finns så många serieaffärer att det är lätt att överdosera. Den franskspråkiga seriekulturen är dock väldigt annorlunda jämfört med den som jag är van vid. Nästan alla serier publiceras i albumformat – typ som Tintin och Asterix – och med hårda pärmar. De flesta album som jag bläddrade i verkade mycket konventionella och ganska tråkiga. En stor del av serierna verkar mest vara mjukporr och till min stora förvåning hittade jag också mycket hårdare porrserier som stod uppställda tillsammans med de mer barnvänliga serierna. Det är både intressant och lite upprörande. Bryssel verkar allmänt inte vara en särskilt pryd stad.

Hergé-museet i den fina universitetsstaden Louvain-La-Neuve, en timme utanför Bryssel med tåg, öppnades förra året och det är en riktigt imponerande byggnad. Mitt bästa muséeminne någonsin är Tintinutställning på Sjöhistoriska museet på Djurgården som de hade för tre år sedan. Jag blev helt överlycklig av den utställningen och sprang omkring där som ett litet uppspelt barn. Allt var så fint och jag var glad en lång tid efter besöket. Därför var mina förväntningar skyhöga på Hergé-museet. Och jag blev inte besviken. Det är ett av de bästa museer som jag någonsin har besökt. Gillar man Tintin måste man helt enkelt dit. Museet är stort och försöker ge besökaren en helhetsbild av Hergé som konstnär. Allt är väldigt snyggt genomfört och väggarna är fulla med serieoriginal som ger en bra bild av hur Hergé arbetade och hur han utvecklades genom åren. Hergé är en av mina absoluta favorittecknare och att besöka det här museet var Brysselresans absoluta höjdpunkt.

Dagen efter Hergé-museet tog jag mig till Centre Belge de la Bande Dessinée - ett museum helt tillägnat serier. Det är säkert hundra gånger större än det mysiga lilla seriemuseet i New York och ligger i en riktigt fin Horta-ritad byggnad. Till byggnaden hör ett stort seriebibliotek där man likt en opiumhåla kan lägga sig på madrasser på golvet och läsa serier. Till min stora förvåning hade de ett stort antal album på svenska och jag var förstås tvungen att läsa några Spirou-album som jag aldrig hade läst tidigare. Men ska jag vara helt ärlig blev jag inte helt imponerad av seriemuseet. Det är ett rätt tråkigt museum och det mesta som ställs ut är rätt ointressanta – men klassiska och belgiska – serier. Vad som däremot gjorde mig jätteglad var deras tillfälliga utställning som handlar om Tove Janssons "drömvärld". Som bekant älskar jag allt som Tove Jansson har gjort och hennes serier är inget undantag. När Bror Hjorths Hus i Uppsala hade en liten Tove-utställning för två år sedan besökte jag den tre gånger. Jag kunde inte få nog. Till min stora lycka var den här utställningen större. Fokus låg förstås på hennes serier och man kunde på ett tydligt sätt följa Toves arbete med serierna. Jag älskar hennes illustrationer och hennes akvareller är det bästa som finns. Jag kan på fullt allvar förlora mig helt och hållet i hennes teckningar och det finns få saker som får mig på lika gott humör som några mumintroll. På utställningen fanns några av Toves Alice i Underlandet-illustrationer och de var den absoluta höjdpunkten på utställningen. Det finns ingen som har tecknat Alice och hennes galna äventyr på ett finare sätt än Tove och den bok som jag önskar mig allra mest är ett exemplar av Alice i Underlandet med hennes illustrationer. Tove Janssons bilder berör som ingen annans.

En av kvällarna i Bryssel tog jag mig till en folkhögskola i den mysiga stadsdelen Ixelles där den trevliga killen som jag bodde hos ställde ut de keramikgrejer som han hade gjort under läsåret. Det var en stor folkhögskola och alla klasser ställde ut sina alster den här kvällen. Eftersom det var i Bryssel fanns det självklart en klass som enbart sysslade med att teckna serier. Många av deras serier var riktigt snygga och imponerande och jag blev sugen på att göra något liknande. Serietidningar är ett av mina stora intressen och den här resan till Bryssel gjorde det bara starkare. Det finns säkert roligare städer att åka till än Bryssel men är man intresserad av serier kan jag inte tänka mig en trevligare stad.